SVETLANA ALEKSIJEVITJ: Bön för Tjernobyl

BÖN FÖR TJERNOBYL 

Svetlana Aleksijevitj, vitrysk journalist och författare, Nobelpristagare i litteratur år 2015 lyckas med att förena journalistiskt och skönlitterärt i sitt skrivande. En som också gjorde detta var Gustaf Hellström från Kristianstad (1882–1953), som lyckades förena sitt arbete som journalist för Dagens Nyheter under många år med betydande skönlitterärt författarskap. Det han skrev håller ännu.
(Blogg 20 april 2015)

Vid Gustaf Hellström-sällskapets höstmöte 18 oktober 2015 i Kristianstad kom föredragen Världsreportern från Kristianstad Gustaf Hellström - av ordföranden Disa Lundgren och styrelseledamöterna Lennart Leopold och Jane Mattisson Ekstam - att också beröra frågan om att författa journalistiskt och skönlitterärt. Vad är realitet, sanning och vad är dikt och fiktion?

Inte alla författare har lyckats med att rätt bruka skönlitterära texter som reportage. Den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad och hennes förlag hamnade i rättslig process angående sanningsfrågan om Bokhandlaren i Kabul.

De litterära reportagen reser frågor som kräver sin författare. Världsreportern Gustaf Hellström bestod väl detta och år 2015 har den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj belönats med Nobelpris i litteratur för detta. Under tre års tid reste hon runt och intervjuade människor som drabbats av Tjernobyl 1986 och därav har hon skapat sin mästerliga roman om kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Hennes skönlitterära språk förstärker upplevelsen av texternas innehåll.

ABF ARBETARNAS BILDNINGSFÖRBUND utger bokserien OmvärldsBildning och år 2001 utkom i denna serie Kvinnor i världen - kvinnor berättar om kvinnor, där Svetlana Aleksijevitj ingår med ett utdrag ur hennes bok Bön för Tjernobyl. (Ordfront 1998) Kapitlet har rubriken En ensam mänsklig stämma.

[...]

"Jag var så lycklig. Varför? Det har jag glömt ... Alltsammans har blivit kvar i ett annat liv ... Jag förstår inte ... Jag vet inte hur jag kunde börja leva igen. Jag ville leva. Idag skrattar jag och pratar. Jag sörjde så ... Jag var som förlamad. Jag fick behov av att prata med någon - men inte med någon människa ... Då gick jag in i en kyrka, där är det så stilla som det ibland är i bergstrakter. Stilla, stilla. Där kan man glömma sitt liv ... När jag vaknar på morgonen söker jag efter hans hand ... Var är den? Hans kudde, hans doft ... En okänd liten fågel tassar med sin lilla bjällra på fönsterbrädet och väcker mig, jag har aldrig hört det ljudet förut. Var finns han? Jag kan inte berätta allt, det går inte att tala om allt. Jag förstår inte hur jag överlevde ..."
[...]
Jag vill tala ut ... Jag kan inte, som andra, säga till mig själv att jag inte minns. Så där som en av mina väninnor säger till sig själv. Våra män dog samma år, de var samtidigt i Tjernobyl.
[...]
Var är pappa Misja? När kommer han? Vem mer frågar det? Han väntar på honom ...Vi kommer att vänta tillsammans ... Jag kommer att viska fram min Tjernobylbön ... och han kommer att se på världen medbarnaögon ..."

[...]

Klockrikestipendiet 2011

Harry Martinson-sällskapets mottagare av Klockrikestipendiet år 2011 Carina Karlsson, Åland skrev om  den allvarliga reaktorolyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina, som inträffade den 26 april 1986. Den våren belönades Carina Karlsson som 20-åring, av en enhällig jury i tidningen MåBra's skrivtävling för ungdomar, där det gällde att tänka sig 14 år framåt i tiden och skriva om en vårdag år 2000.

Carina Karlsson skriver I väntan på solen:

”Jag litade aldrig på vetenskapsmän som klöv atomer och förtroendeingivande svamlade om promillens olycksrisk, skyddsanordningar och oförstörbara förvaringsrum för det livsfarliga avfallet.

Vart tog solen vägen? Jag ska leva så länge att jag får se solen igen, så ska jag orka med detta.

Jag har alltid trott och litat på livets kraft, på naturens envisa försök att reparera och ställa till rätta det tanklösa människor förstört. Kan någonting bra och vackert gro också ur denna totala förödelse?

Jag minns min glädje över de maskrosor som tjurskalligt buffade upp sina blad och blommor genom asfalten. Räcker maskrosornas tjurskallighet till för att besegra också detta mörker?

Aldrig ska jag gnälla över vitrotens trilskhet mera. Lyckas jag bara hitta ett grönt strå ska jag vårda det så ömt som vore det det vackraste äppelträd. Jag måste glömma alla mina gamla värderingar. De duger inte längre.”

I inledningen av det vinnande bidraget om en framtida vårdag i skuggan av Tjernobylolyckan, frågar sig Carina Karlsson ”befinner jag mig i en mardröm?” och hon slutar med ”Så ska jag sätta mej ner och vänta på solen.” 

Harry Martinson

I detta påminner hon om Harry Martinsons inledningsdikt till Cikada, som enligt vad han låtit Werner Aspenström förstå, bygger på en Hans och Greta-dröm. Werner Aspenström skriver i Fragmentarium om ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, då Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

 ”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”  

Aldrig mer,

för alltid

Tjernobyl.

Rune Liljenrud