torsdag 31 december 2015

GUNILLA ALDÉN TILL MINNE



Den snöfallande himmelen
fortsätter med den omständliga nedpackningen.
Nu kommer vi att förvaras till våren.
Drivorna växer till fönsterhöjd.
Bakom trettondagsknuten tittar kylan fram
med frusen talg i blicken.

HARRY MARTINSON: Januari (Ur Gräsen i Thule)


GUNILLA ALDÉN har lämnat oss, just nu när hennes diktval för Månadens Martinson så väl tolkar naturen runt omkring oss. Metaforen "Nu kommer vi att förvaras till våren", ger en dimension av trygg tillförsikt. Något annat väntar bortom det som nu sker och är. 
   Gunilla Aldén var väl förtrogen med Harry Martinsons tankevärld och hon kunde förmedla dimensioner, som kanske inte spontant var öppna för läsaren. I Martinson-rummet på Olofströms Bibliotek var högtid när hon delgav lyssnare det hon själv funnit. 
   I Harry Martinson-sällskapets olika skrifter finns hennes textval med hennes kommentarer som stor tillgång, bl.a i Giv doft i blomma, Till Harry från... och Månader med Harry Martinson.
   I Gunilla Aldéns sista bidrag för Sällskapets Årsbok 2015 skriver hon om Höstsyrsan, ur Passad, att "den uttrycker min livsfilosofi"

Trots att dimman knappt vill lyfta
sig ur höstens knäckta säv
dröjer syrsan med att snyfta
om förgänglighetens väv.

Aldrig hon ditt sinne skrämmer,
ökar ej förgängelsen.
Med en glöd som ej förstämmer
sönderfaller sommaren.

Mötena med Gunilla Aldén var alltid berikande, i olika litterära sammanhang liksom i stilla samtal, och det hon där gav finns kvar och bevaras med stor tacksamhet. Vi vet om vännen som lämnat oss, att något annat väntar bortom det som nu sker och är. "Nu kommer vi att förvaras till våren"


Rune Liljenrud


onsdag 23 december 2015

HARRY MARTINSON: "Jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor"



VÄGEN TILL KLOCKRIKE

Harry Martinsons diktning handlar mycket om kampen mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. 
I den livsfilosofiska Vägen till Klockrike tolkas detta gnomiskt, symboliskt. Det som händer i berättelsen visar till en högre sanning.  Så är det i skildringen av luffaren Bolle, som trots allt det yttre svåra i vinter och kyla, ändå anar Julbudskapets kärlek.

   "Om vintern när kölden bet blev det lakonismer,  som för kylans skull togs för goda även av annars kroniska tvivlare. De ville inte ha rumsvärmen utsläppt till kråkorna. Men momentant medlidande kunde också spela in om vintern, med olika motiveringar visserligen, men med i stort sett samma effekt. En del sade sig tro honom på hans ord just emedan det var så kallt ute och inte tid med några dörrhålsförhör. Andra fruktade att han skulle kunna bli liggande någonstans och frysa ihjäl för att sedan spöka. Återigen andra menade, att han, även om han ljög varje ord, dock knappast kunde bestraffas just nu när det var så förbannat kallt. Det fick stå över till längre fram när det blev mildare väderlek, men då skulle han få.
   Höst och vinter fick lögnerna således en viss licens, för att nu inte tala om jultiden, då nästan alla blev goda som i fabler och sagor, och då alla underlåtenhetssynder, även sådana som gällde höbärgning, blev välvilligt förlåtna, så att han kunde komma på sig själv med att gå och äta på pressyltesmörgås med rödbetor, tigga i gårdar där han om sommaren skulle ha blivit slagen med stör, ja, redan strax efter trettondagsafton avvisad eller direkt utkörd."
Bildresultat för vÄGEN TILL kLOCKRIKE rUNE lILJENRUD

__________________________________

MÄNNISKAN MEDSKAPARE AV DET GODA

   Harry Martinson redogör i ett radiosamtal år 1952 
Om liv och diktande, med danske författaren och
 radiomannen Karl Bjarnhof,  för en  fantasiberättelse, 
som han länge "gått och ältat med"


   Harry Martinson föreställde sig en gudavärld, som på något sätt korresponderade med den underliga värld som vi lever i. Han tänkte sig en bok, som troligen aldrig skulle bli skriven, en gudasaga där man förflyttade sig i fantasien till en himmel någonstans i en närbelägen eller fjärran vintergata, ett gudahem. En övergud fanns som var över alla andra och han var den rena anden, den rena världssjälen, tendensernas och principernas gud, lagarnas gud. Denne gud hade skapat människan, men framförallt hade han skapat gravitationslagen och allt vad som lyder denna lag, alla de himmelska principerna och den celesta mekaniken.

   De övriga gudarna som fanns hade bara sin specialitet och de såg upp till den helige överguden. Det fanns också gudinnor, och blommorna såsom violen, blåklockan och maskrosen var alltid skapade av kvinnliga gudar. I ett slags gudakollegium värderades olika uppfinningar. Människan ansågs vara en så lyckad uppfinning att också alla i gudakollegiet antog mänsklig gestalt, var mycket vackra, fina, förnämliga, tankfulla, begåvade på alla sätt.
   Ondska smyger sig dock in i den goda gemenskapen genom maktbegär, som med komplicerade onda uppfinningar orsakar inferno på jorden. Den ansvarige straffas och måste bättra sig för att kunna få tillhöra den himmelska gemenskapen och med uppfinningar söka att hjälpa och främja godhet och hälsa på jorden. Överguden framhåller att "det är inte fråga om makt. Det är finare kvalitéer som gäller än makt". I den kris som råder mellan det onda och det goda, hoppas ändå gudarna på människan och ger henne fullmakt att fullfölja tankar som de själv hade givit henne makt att tänka från början.

   Harry Martinson framhåller att sagan var på något sätt mycket optimistisk. Universum försöker alltid förändra sig till något bättre och i denna process har människan sitt ansvar.

EN GÅNG 

En gång när maktens ondskefulla styrstång 
ej såsom nu all sanning förödmjukar
då skall den tunga maktens dumma tröghet 
ej längre som en bakslug luns beklämma
uppfinnarandens lysande bedrifter.

Den dagen ger sig gudarna tillkänna 
och maktens onda grepp om vetenskapen 
skall vara slut och själarna skall segra.

Den dagen kommer himmelen till jorden,
och forskaren skall se sitt mål och glädjas.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen



Med önskan om
 God Jul 2015
och
 Gott Nytt År 2016

Rune Liljenrud



Bilden som inleder denna blogg:
Fondväggen på scenen i Klockrikegården, Klockrike 
som målarmästare Olof (Olle) Petersson, Klockrike,
född 1894, gav en konstnärlig utformning 1956

måndag 21 december 2015

Saljesällskapets årsbok 2015 gör upplevelsen av Sven Edvin Salje som författare ännu mera komplett



Salje och resor är temat för Saljesällskapets årsbok 2015. Det handlar inte om resor väldigt långväga, men om resor gjorda med öppet och reflekterande sinne.

Med lastbil genom Centraleuropa
   I novellen "Med lastbil genom Centraleuropa" röjer Sven Edvin Salje att han från en resa längs Neckardalen som han gjorde 1961, har gömt scener som han använder i romanen "Genom lindens krona" (1987). "I jämnt 25 år hade jag i minnenas framkallningsrum, haft bilderna levande inom mig", skriver Salje. Bl.a i beskrivningen av "den 37 mil långa floden Neckar i ett landskap som tillkommit likt en gudagåva åt ett folk som haft att njuta av naturens skönhet", visar Sven Edvin Salje sin gåva som en mycket god och reflekterande naturskildrare. I novellen "Med lastbil genom Centraleuropa" skriver Salje:

   "När man ser dessa båtar och pråmar på färd i olika riktningar, får man en känsla av mänsklighetens gemenskap med naturen. Tidevarvens skyar speglar sig i både strömmar och stiltje. Jag satt där tyst och gripen bredvid mannen vid ratten. Mitt i denna slösande rikedom av blomning och grönska trängde sig historiens obevekliga allvar in. Krig och nödår, pest och lidande. Kriser av religiösa vågor som lyft, renat och plågat människorna. Flyende skaror och högt däruppe på de otroligt branta hällningarna slott och borgar från medeltiden, så höga att dess tinnar tycks riva sönder sommardagens blåa himlakupa."

Ursprungsbotten
   Också i novellen "Sommarsöndag" visar Sven Edvin Salje sig som god naturskildrare, när han tillsammans med en vän reser för att se "Landskap, Bygd och Ursprungsbotten". Kör sakta! Här finns så mycket att se och att meditera över:
"Vi åkte förbi den stora byggnad, som en gång kallats Jämshögs fattighus. Nu heter detta hem Ekdungen. Därinne delade en gång en pojke rum med en trött åldring. Här blommade nässlorna i en barnasjäl, som sedan skulle växa ut till ande hos en stor diktare. Utan denna trånga och svåra inkörsport till livet hade med all säkerhet Harry Martinson i dag inte räknats till De aderton. Livet tar oftast med ena handen och ger med den andra."

Fragment av färd
   I novellerna "Fragment av färd" och "Natt på Nilen" får läsaren sakkunnig och meditativt berikande guidning vid historiska, kulturella och heliga platser. Häri röjer Sven Edvin Salje sin breda kulturkunskap och goda bibelkännedom. Varje resenär till dessa länder har god nytta av att före resa dit läsa vad Salje skriver och att efter hemkomst, med hans texter meditera över vad man själv upplevt där.

Människoskildring
   I Sven Edvin Saljes omfattande författarskap finns människoskildringar som etsar sig fast i minnet, därför att de är skrivna med så djup empati och god människokunskap. I Saljesällskapets årsbok 2015 möter oss ytterligare, i novellerna "Resklar" (tidigare opublicerad) och i "Reskamraten", några människor som är så starkt skildrade och med sådan värme, att man ville önska att själv ha fått möta dem, och lära av dem. "Man reser inte ifrån sej själv", men "en äkta människa bland en hel del uppstyltade, kverulerande" kan genom att under en resa få berätta sitt livsöde och bli lyssnad till, visa andra på förtröstan i livet, hur svårt det än är.

Sven Edvin Salje en god lyssnare
   Årsbokens sista novell "Reskamraten" slutar med existentiella tankar i juletid. En ensam främling Gottfrid, "med håret vitt som en måsvinge", får tala ut med Sven Edvin Salje, som han på grund av rumsbrist får dela hotellrum med under en gemensam resa.
Salje är en god lyssnare!

Rune Liljenrud 

onsdag 16 december 2015

TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter



Nobelpristagaren år 2011 Tomas Tranströmer låter oss i boken TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter (2015) med Magnus Halldin som redaktör och Nina Ulmaja som formgivare, ta del av litterärt högintressant i "ett av litteraturens mest intressanta skafferier".  Det är redaktören Magnus Halldin som i bokens förord använder denna benämning på författarens arkiv. "Här förvaras dagböcker, manuskript, brev, fotografier och tidningsklipp - ett rikt material som speglar ett liv i det skrivna ordets tjänst".

   Det mesta i urvalet är gjort och sanktionerat av Tomas Tranströmer, som intresserat följde bokens framväxt, men som aldrig hann se arbetet fullbordat. 

Forskarassistent Jon Viklund, Uppsala universitet talade vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola om att Harry Martinson publicerade dikter i olika sammanhang, ändrade dikter, också andra texter och fortsatte att ändra även sedan en bok utkommit av trycket. Denna process är intressant att följa, men detta förutsätter att arkiven är öppna för studier och analyser av "nomadiska verk".

Jon Viklund har i  Samlaren, 2008 en artikel om "Modernism i rörelse  - Harry Martinson och den poetiska processen". Den handlar om "textens instabilitet". Texterna är ett slags processer, snarare än färdiga produkter. Den dikt vi läser har kanske föregångare, har förändrats och kanske bytt mening. Möjligen vore det en uppgift för Sällskapet att lyfta fram och redovisa Harry Martinsons dikter som processer, publicera manuskript och olika processer av samma dikt.

Boken TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter kan ses som direkt svar på det som efterlystes och beskrevs vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög 2012: "Texterna är ett slags processer, snarare än färdiga produkter."

Kanske är det just detta som är mest intressant i boken TOMAS TRANSTRÖMER: I arbetets utkanter, där vi bl.a får följa utkast och varianter av några olika dikter. Tomas Tranströmers arbete relateras till många författare, Harry Martinson m.fl, m.fl. 

Tomas Tranströmer fortsätter det som i Nobelprismotiveringen bl.a uttrycks med att han
 "ger oss ny tillgång till det verkliga".

                                                                            Rune Liljenrud
  

måndag 14 december 2015

CIKADA-PRISET tilldelas en östasiatisk poet, som "i sin diktning värnar om livets okränkbarhet"



För första gång sedan priset instiftades år 2004 i samband med 100-årsminnet av Harry Martinsons födelse, får år 2015 en vietnamesisk författare CIKADA-PRISET, Ý Nhi, (f. 1944), "för att hon i sin diktning har värnat om livets okränkbarhet". Tidigare år har priset gått till författare från Japan, Korea och Kina.


Bokförlaget Tranan har gett ut antologin Till: igår - Tolv vietnamesiska poeter (2009), som har tagit med åtta dikter av Ý Nhi. 
Bland hennes verk är - endast verktitlar översatta!
Längtande hjärta (1974)
Kom till floden (1978)
Stickande kvinna (1985)
Snöregn (1991)
Trädgård (1998)
Ansikten (2008).

Erik Bergqvist har för antologin översatt bl.a dikten Längtan, varur här återges några strofer:

Längtan

Att ge sig av
likt en båt som i gryningen kastar loss
medan vågor vidrör sandrevet till avsked

likt ett grönt löv som slits från en gren
och lämnar bara ett litet sår

likt en djuplila orkidé
undan för undan bleknar den och
sluter sig en dag som en kokong.

Att ge sig av
som en skinande kinesisk vas på en starkt upplyst hylla

börjar spricka


[...]

Översättning

Erik Bergqvist har i antologin översatt och bearbetat ett värdefullt Förord av poeten Hoàng Húng, varav framgår att de verk som finns i antologin har "tyngdpunkt på poesi som hellre än att skriva om specifika politiska ämnen, orienterar sig mot den personliga sfären, mot individens grodperspektiv på den moderna historien, mot minnet av det förlorade och mot det förbiflimrande nuet". Naturen syns viktig för alla som ingår i antologin. I Förord visas på svårigheterna med att översätta. Ofta krävs ett team och ändå menar man, "att överföra vietnamesiska litterära texter till västligt språk är nästan omöjligt". 

Vietnamesiskt ordspråk

Ett vietnamesiskt ordspråk röjer kanske något om hur tolkningar lyckas:

"Om du har en blomma - njut blomman. 

Om du har en blomknopp - njut blomknoppen".



Harry Martinsons intresse för östasiatisk kultur

CIKADA-PRISET motiveras av Harry Martinsons intresse för östasiatisk kultur och i hans diktning finns mycket sådant som relaterar till det som det vietnamesiska ordspråket visar till, såsom i lärodikten
"Li Ti's råd" ur Gräsen i Thule

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,
köp då ett bröd och en blomma.
Brödet är till för din föda.
Blomman du köper betyder
att livet är värt att leva.



CIKADA-PRISET's namn 


CIKADA-PRISET har sitt namn från Harry Martinsons diktsamling Cikada (1953) som avslutas med "Sången om Doris och Mima", som med sina 29 sånger inleder Aniara (1956) där de förskräckande följderna av atombomberna över Japan starkt betonas.

Sista strofen i Harry Martinsons dikt CIKADA talar om "vår sista längtan". Denna längtan har årets vietnamesiska mottagare av CIKADA-PRISET Ý Nhi, gemensam med Harry Martinson och hennes dikt Längtan är den dikt som får inleda antologin Till: igår Tolv vietnamesiska poeter.

CIKADA-PRISET 2015 aktualiserar för en internationell läsekrets två författare, Harry Martinson och Ý Nhi, "som i sin diktning värnar om livets okränkbarhet".

[...]

Men till vår död i ovisst kval 
bland tidens mastodonter
och till vår död på våldets fält
vid pansarsprängda fronter
skall het vår sista längtan gå
till dessa timmar glada
då vi förminskade och små
lekt fjäril och cikada.

HARRY MARTINSON: Ur Cikada

Rune Liljenrud

torsdag 10 december 2015

Agneta Pleijel: "Mitt liv räcker inte till för att bli färdig med Martinson"


Harry Martinsons Nobelprisdiplom
Konstnär Gunnar Brusewitz 

Idag den 10 december 2015 Nobeldagen, är det 41 år sedan Harry Martinson ur konungens hand mottog 1974 års Nobelpris i litteratur "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Han delade Nobelpriset med Eyvind Johnson "... för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst".

Bland minnena av den stora Nobelhögtiden 1974 är också glädjen över att då även 1970 års Nobelpristagare i litteratur Alexander Solsjenitsyn "... för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner", efter fyra års väntan, personligen  kunde mottaga sitt Nobelpris vid den stora nobelfesten 10 december 1974.

Idag på Nobeldagen 2015 får vi glädjas med årets Nobelpristagare i litteratur, den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj "... för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid".

Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius, nämnde i samband med tillkännagivandet av 2015 års Nobelpris i litteratur till Svetlana Aleksijevitj, som ju är en stor kritiker av regimerna i Vitryssland och Ryssland, att "det är inget politiskt pris. Man kan få Nobelpriset trots sina politiska åsikter, men inte för sina politiska åsikter."

Verner von Heidenstam som erhöll 1916 års Nobelpris i litteratur "... såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannnen för ett nytt skede i vår vinterhet", skrev dikten "Gustaf Frödings jordafärd" till sin skaldebroders begravning år 1911.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.


Detta gäller också Nobelpristagare i litteratur. Det första Nobelpriset tilldelades Sully Prudhomme, Frankrike år 1901. Han avled 1907. Hur mycket läst är han idag, Nobelprisprismotiveringen till trots? "... som erkännande särskilt av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning".

Det kan vara intressant att på Nobeldagen inventera det egna förrådet av kända och lästa Nobelpristagare. Göran Häggs bok "1001 böcker som du måste läsa innan du dör" kan ge värdefull hjälp.

En glädje idag på Nobeldagen är att Nobelpristagaren 1974 Harry Martinsons diktning lever starkt och att det som ofta sagts och sägs om honom, att han var långt före sin tid, stämmer. Klockrikestipendiet 2015 till Harry Martinsons minne, har tilldelats Maiping Chen för hans nyligen utgivna översättning till kinesiska av Harry Martinsons "Aniara" (1956) och Harry Martinsons "Nässlorna blomma" (1935), som alltså utkom i Sverige för 80 år sedan, och i år har utkommit i ännu en ny upplaga, är just nu på väg att ges ut i Kina, också denna i översättning av Maiping Chen.

Agneta Pleijel har så rätt i sin Månadens Martinson (maj 2007) och som nu även finns i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2015 Månader med Harry Martinson:
"Mitt liv räcker inte till för att bli färdig med Martinson."




Sveriges åtta Nobelpristagare i litteratur - hittills:

1909 Selma Lagerlöf "... på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning".

1916 Vener von Heidenstam "... såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannnen för ett nytt skede i vår vinterhet".

1931 Erik Axel Karlfeldt (postumt) "Erik Axel Karlfeldt diktning".

1951 Pär Lagerkvist "... för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor".

1966 Nelly Sachs "... för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde". (Nobelpriset delat med Shmuel Yosef Agnon, Israel)

1974 Eyvind Johnson "... för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst" och Harry Martinson "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos".

2011 Tomas Tranströmer "... för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".


Rune Liljenrud

måndag 7 december 2015

"Människans åldrar" i Harry Martinsons NÄSSLORNA BLOMMA och "Kvinnans årstider" i Elisabeth Bergstrand-Poulsens konstnärskap


Bildresultat för Nässlorna blomma bild

Harry Martinson skriver i Nässlorna blomma om att vid Stora Ljunga bodde läsare:
[...]
Av metodisterna fick Martin låna John Bunyans "Kristens resa" med bilder.
- Du aktar den välan väl, sade metodisterna vänligt till hans själ.
Jaaadå, sade hans själ.
- Bäst att klä den med papper, sade en själ som satt inne i en vrå av stugan.
- Ja, bäst, sade de andra själarna, och missen log vänligt mot Martin.

[...]

På väggen hängde tavlan med "människans åldrar". En tavla för mannen, en för kvinnan. Människan steg upp ur vaggan och började gå uppför en trappa. På nästa trappsteg var hon klädd i kortbyxor och småmössa och var tio år. På nästa trappsteg hade hon kavajkostym, på tredje gifte hon sig mustaschprydd och lycklig. Vid femtio år stod hon högst, klädd i hög hatt och med silverkryckan som ett frågetecken vid länden: är jag inte fin? Troligen hade hon också cigarr. Höll den bak ryggen och låtsades ickerökare eller om man ville: rökare; den punkten var alldeles neutral.

   Stod hon så på livets alp. Sedan gick det neråt. Hon blev schabbigare och schabbigare. Till slut var det nästan bra att hon fick gå till Gud.
   Detta var människan mannen. Om människan kvinnan fanns samma sak men med kjolar. Tavlan "skulle så vara". Människorna satt och tittade "fjärr", tvärs igenom glaset och bilden, tvärs igenom väggarna. Den "skulle så vara".
   Och så var det med mycket. Kristina Nilsson skulle så vara på vykort och Gud skulle så vara i himmelen.
   Nu gick han "hem" med "Kristens resa" i ett paket. Metodisterna satt och såg hur hans själ, hans av Gud älskade människosjäl försvann på stigen. 

[...]



De bilder av mannens och kvinnans åldrar som fanns hos metodisterna vid Stora Ljunga och som Harry Martinson skriver om i Nässlorna blomma, var vanligt förekommande oljetryck på slutet av 1800-talet. Bilderna inspirerade författaren och konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen, Långasjö (1887-1955) till att skapa gobelängen "Kvinnans årstider". En kartong som mätte 3,2 x 5,6 m. utarbetades på 1930-talet och fanns med i sin helhet på en Bergstrand-Poulsenutställning i Växjö 1937. Denna kartong finns att se i sockenstugan i Långasjö, Elisabeth Bergstrand-Poulsens barndomshem.

   Det skulle dröja ända fram till år 1953 med att få gobelängen färdigvävd på Barbro Nilssons ateljé i Stockholm. Det var tack vare engagerat intresse för saken från dåvarande landshövdingen Thorwald Bergquist som konstverket blev klart 1953 och då fick sin plats på Smålands Museum i Växjö med högtidlig invigning i närvaro av konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen.

   Under 40 år hängde gobelängen där, men därefter behövde den få kostsam restaurering och gobelängen kom att från år 1994 förvaras hoprullad i Kulturarvcentrets arkiv i Växjö. Efter 20 år var restaurering klar och gobelängen "Kvinnans årstider", 310 x 450 cm,  finns nu efter återinvigning den 15 november 2014, åter upphängd i Smålands Museum, Kulturparken Småland i Växjö.

   I boken Hök, får jag låna dina vingar, tolkar Elisabet Bergstrand-Poulsen sitt konstverk "Kvinnans årstider". Elisabeth Bergstrand-Poulsen har hedras bl.a med att få en gata uppkallad efter sig i stiftsstaden Växjö och Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet arbetar för att hålla hennes livsverk levande, som författare och konstnär.


Rune Liljenrud

måndag 30 november 2015

Fyra litterära sällskap i Kronoberg vill gärna samarbeta när Harry Martinson-sällskapet förlägger sin årshögtid till Växjö 5-7 maj 2017



Professorn i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet Håkan Möller talade under Kronobergs Bokmässa 21 november 2015 i Växjö om Pär Lagerkvists sista roman Mariamne (1967). Möller har genomfört ett stort forskningsprojekt om Pär Lagerkvists författarbana, som resulterat i boken Pär Lagerkvist: Från författarsaga till Nobelpris (2009).

   När Pär Lagerkvists Mariamne utkom 1967 var detta en så stor litterär händelse, att romanen förannonserades till och med i radions TT-nyheter. Boken gick direkt upp i toppen på Svenska Dagbladets bestsellerlista "Vad Sverige läser", och behöll sin förstaplats på roman-/novellistan ända tills Vilhelm Mobergs Förrädarland kom i boklådorna mot slutet av hösten. Ännu under vintern 1968 hade Lagerkvists roman en topplacering tillsammans med Moberg. Det var alltså två författare från Småland som då lästes mest, Pär Lagerkvist bördig från Växjö och Vilhelm Moberg bördig från Algutsboda.

   Håkan Möllers mycket omfattande bok om Pär Lagerkvist med hela 560 sidor, innehåller material som visar hur olika författare relaterar till varandra och detta blir särskilt intressant när inval i Svenska Akademien är aktuellt. År 1931 hade tre stolar där på kort tid blivit lediga, efter Erik Axel Karlfeldt, Nathan Söderblom och Tor Hedberg.

   Pär Lagerkvist förekom i pressens förhandsdiskussion om förestående inval i Svenska Akademien, men samtidigt fördes fram namn ur den "unga svenska dikten" såsom Artur Lundkvist, Eyvind Johnson och Harry Martinson. Det fanns dock andra "väl etablerade författare som exempelvis Gustaf Hellström och Sigfrid Siwertz att tillgå, vilka dessutom 'dokumenterat sig som betydande konstnärer', som det då hette i tidskriften Fronten (1/9 1931)", skriver Håkan Möller.

   Alla de här nämnda författarna kom efterhand att bli invalda i Svenska Akademien; Sigfrid Siwertz invaldes där 1932, Pär Lagerkvist 1940, Gustaf Hellström 1942, Harry Martinson 1949, Eyvind Johnson 1957 och Artur Lundkvist 1968. 

   Professor Håkan Möller jämför i sin bok hur frekventa diktarna är, bl.a Pär Lagerkvist och Harry Martinson, i antologier och i radions Dagens dikt. Han redogör också för de per antal rader mest omskrivna författarna i svenska litterarturhistoriska översiktsverk. Jämförelserna mellan Pär Lagerkvist och Harry Martinson är intressant att följa över tid.

   Pär Lagerkvist och Gustaf Hellström var båda övertygade nazistmotståndare i sina författarskap medan Fredrik Böök, som fanns i Svenska Akademien sedan år 1922 och fram till sin död 1961, skrev uppskattande om den politiska utvecklingen i Tyskland. Lagerkvist ställde sig på samma sida som Segerstedt och som repliker på Bööks Tysklandsreportage kan ses Lagerkvists essäer Den knutna näven. Håkan Möller nämner också Bödeln av Pär Lagerkvist som visar på de yttringar i samtiden som Lagerkvist starkt reagerade på.

   Under Kronobergs Bokmässa talade ordföranden i Pär Lagerkvist-samfundet Magnus Eriksson om pågående nyutgivning av Pär Lagerkvists böcker. 
   Ingrid Nettervik, som är ordförande i Vilhelm Moberg-sällskapet, talade om att Vilhelm Mobergs Utvandrarna nu utkommit i lättläst version och att även Invandrarna kommer att utges som lättläst. 
   Elin Wägner-sällskapet informerade om de verksamheter som bedrivs på Elin Wägners Lilla Björka i Berg.



Elisabeth Bergstrand-Pousen Sällskapet informerade om att den stora gobelängen "Kvinnans årstider" av Elisabeth Bergstrand-Poulsen, som länge har förvarats i Kulturarvcentrets arkiv i Växjö, nu finns upphängd och kan beses i Smålands Museum, Kulturparken Småland.

De fyra här nämnda litterära sällskapen vet om att Harry Martinson-sällskapets årshögtid förläggs till Växjö 5-7 maj 2017 och alla vill då gärna samarbeta.


Rune Liljenrud


tisdag 24 november 2015

"Förädla till synes små iakttagelser till ordkonst"



Tomas Bannerhed tilldelades två dagar efter Kronobergs Bokmässa 2011 Augustpriset för sin roman Korparna
En blogg om detta finns på Harry Martinson-sällskapets hemsida

MÅNDAG 21 NOVEMBER 2011


Harry Martinson och år 2011 Augustprisnominerade Tomas Bannerhed med "Korparna"


Tomas Bannerhed upplyste under Kronobergs Bokmässa 2015 att det nu är klart att hans roman Korparna kommer att bli långfilm!  
I år talade Tomas Bannerhed på Kronobergs Bokmässa 2015 med tema "Lust och förundran", om sin nya bok I STARENS TID, med bilder av Brutus Östling.

Tomas Bannerhed talade mycket erkännande om Harry Martinsons diktning och framhöll att Martinson förmådde förädla till synes små iakttagelser till ordkonst. Detta kan också sägas om Tomas Bannerheds diktning. Hans naturskildringar förmedlar förundran, fascination och existentialism. I naturen är man aldrig ensam, man blir del av något större än man själv är, tiden upphävs. 

I ett kapitel rubricerat 26 juni i boken I STARENS TID, skriver Tomas Bannerhed om Harry Martinson: 

   "Och han återvände alltid till naturen i sina böcker, i sina romaner och självbiografiska berättelser, i reseskildringar och diktsamlingar, men framför allt i de fyra naturprosasamlingarna - från Svärmare och harkrank 1937 till Utsikt från en grästuva 1963 - där han visade på sin oefterhärmliga förmåga att förädla intrycken av minsta lilla grässtrå eller flygfä till litteratur.
   Titlarna är talande. Martinson föddes med lupp för ögonen, iakttog livet i en bladluskoloni eller lade sig på marken och studerade den trådbente låckens vandring längs stigen. Och han skrev om spindelnätens trådsol och daggsilver, om tordyveln som kryper i blåbärsriset och humlans mumlande i rödklövern som om varje detalj betydde något alldeles särskilt, som om han genom det lilla livet fick syn på något oerhört, något som överstiger vår futtiga fattningsförmåga."
    

Rune Liljenrud

torsdag 19 november 2015

HARRY MARTINSON får av Carl Magnus von Seth, i ett samtal om diktsamlingen Dikter om ljus och mörker (1971), frågan om vilka mänskliga ondskor som han finner mest outhärdliga och han svarar att det är känslokylan och känslodöden



För många som umgåtts med dödsfrågor
står frågan om de känslodöda 
främst på listan av tankar. 
Den har kommit att ställa sig där
utan att behöva föras dit
eller särskilt hållas i minne.
Den tränger sig på. Den flyter in
från olika håll och gör sig gällande
som en levande död oantastlig,
inte sällan maskerande sig med lidelse
i hopp om att kunna dölja sitt elände,
sin del av världsfrosten.
Närmare begrundad kan den vara
en överansträngd hoppfullhet
alltför ofta gäckad 
men ännu oftare tagen i bruk som verktyg
av dem som lovar och hatar,
av dem som ger löften åt världen
men i hatets namn.
Så betraktad synes den vara ett skruvstäd
byggt av många
åtdraget av tusen
och slutligen låst.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

   "En stor ond mänsklig verklighet är alltid summan av små individuella ondskor. Det finns en ondska som delvis inte kan hjälpa sig själv att bli något annat och till dem räknar jag känslokylan och känslodöden. Det är ett problem så svårt att man skriver dikter om det, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem. Känslodöden finns och utesluter ingalunda de grymheter som vi annars förbinder med raseriet eller fanatismen. Känslodöden kan vara så infernaliskt närvarande i världen att den som strider med halva jaget i raseri, kan vara känslodöda med den andra delen av jaget, känslodöda inför fångars och människors lidande och lidelsefullt upptända av framgångarna för den medhållande partens värld." 
(Harry Martinson i samtal med Carl Magnus von Seth) 



Många kommentarer till den terror som just nu härjar och ödelägger runt om i världen, talar om detta som känslokyla och känslodöd. Harry Martinsons texter och tankar är tidlöst rannsakande. Han väjer inte för det svåra, och han bjuder förtröstan, såsom i dikten Credo:

[...]

Det finns ett hav där tro födes 
ständigt likt fiskar.
En skog där förtröstan uppstår
likt nyutslagna löv.


[...]

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Rune Liljenrud

tisdag 17 november 2015

HARRY MARTINSON:"Vagnen" fanns i bokhandeln den 17 november 1960



Harry Martinsons diktsamling Vagnen, utkom den 17 november 1960, idag den 17 november 2015, för 55 år sedan. 
Redan i diktsamlingen Gräsen i Thule, 1958 kan i dikten Tidens vagn anas Harry Martinsons "allmänna ifrågasättande av den tekniska utvecklingen och av modernitetens överlägsenhet, hans bilismkritik" (Emin Tengström):


TIDENS VAGN

En bil går alltid i galoscher.

Beskäftigt lubbar den iväg mot sina horisonter
på sina hjuls hårdpösta gummimunkar,
rundplattfotat viskande
med lätta asfaltsuckar.
På ilsnabba puthjul
skyndar den bort för att förbrukas.
Knappast är den såld innan reklamen
ser efter den med förakt.
Nästa vagn.

Biltjuven avsmakar den i dess ungdom.

HARRY MARTINSON: UGräsen i Thule




ATT VERKLIGEN LEVA

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.
Den närmaste tiden är våldtagen och belagd
med alla tänkbara bojor
inte minst nyttans och den fadda trevnadens
med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess
leksaksvagn åt alla.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen



Emin Tengström, f.d. professor i humanekologi ger i sin intressanta bok Bilismen & människan, 2009 perspektiv på relationen mellan människan och bilen, genom att ta sin utgångspunkt i skönlitteraturen. Han uppehåller sig i boken också vid reaktionerna på Harry Martinsons diktsamling Vagnen:

   "Den första förklaringen tar fasta på att Harry Martinsons Vagnen publicerades vid en tidpunkt då många människor både i Sverige och i många andra länder med entusiasm hälsade bilsamhällets framväxt. [...] De ställde också frågan om man inte måste se bilismens utveckling som "det mest påtagliga i vår tids demokratisering". [...] Min andra förklaring tar fasta på tanken att bilkritiken i samlingen Vagnen träffade en personligt känslig punkt hos flera människor. För många framstod (och framstår?) bilen inte bara som ett praktiskt, men ganska dyrt fortskaffningsmedel. Den var också en symbol för personlig frihet och trygghet, för social status (åtminstone vid innehavet av vissa bilmärken), ja rentav som en mänsklig rättighet. [...]  Därtill kom att Martinsons bilismkritik var en del av hans allmänna ifrågasättande av den tekniska utvecklingen och av modernitetens överlägsenhet. [...] Min tredje förklaring handlar om att Harry Martinson i Vagnen uppträder som en obehaglig sanningssägare när det gäller trafikdödens fasor. En sanningssägare är ofta ovälkommen, särskilt om han/hon lägger ansvaret på individen."

Emin Tengström påminner om hur Staffan Söderblom i sin bok Harry Martinson, 1994 framhåller Martinsons förtjänster i Vagnen. Han ser samlingen som helhet som "ett av Martinsons lyriska mästerverk". 


Johan Stenström skriver i Doris 18/2010: "Martinson var inte medveten om bilens verkliga skadeverkningar när ”Röster om vagnen” kom till. Men efter femtio år vet vi att hans intuition var riktig." 

Elisabeth Rynell sammanför i sin bok Skrivandets sinne, 2013 två av Harry Martinsons böcker, Verklighet till döds och Vagnen:

   "Harry Martinsons bok Verklighet till döds kom ut 1940, i världskrigets andra år. Den inleds med en liten anmärkning: 'Denna bok är idéskissen till ett större tänkt arbete. Först när tiderna blir sådana att det låter sig göra, kan arbetet tas upp och fullföljas till sin från början tänkta bredd'
   Jag skulle säga att diktsamlingen Vagnen från 1960 är den utlovade fortsättningen på detta arbete.
[...]
   Harry Martinson hade förstått att det gick för fort allt, att det fanns inte plats för dem som ville tänka noga igenom vem människan var, de som ville besinna sig först och dra linjerna bakåt till jordkulor och gransus och ökenvind för att förstå, dra linjerna hela vägen bort med just det som var människa och allt hennes för att förstå. Han hade insett att utan verklig människosyn och människoinsikt är sådant som demokrati och parlamentarism bara en lättvält papperskuliss. En sorts gudavärld som den grekiska eller romerska när verklighetens vind blåser rätt igenom.

   Tiden så som den framskrider ger Martinson bara alltmer rätt. Det har nu gått en mansålder sedan han gav ut Verklighet till döds och över femtio år sedan han gav ut diktsamlingen Vagnen och allt han skrev i de böckerna, raseriet, förtvivlan, vädjandena, blir bara mer aktuellt."

LYSHOLM

Om sommarkvällen
när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom
tullarna
på väg mot mål eller trafikdöd
ljuder plötsligt ur ett fönster en gammalmods flöjt.
Det är Lysholm som sjunger sig kvar hos sina fördrömningar
vid de avsomnades vik,
limmande sin envisa stämning som med fiollack
till ting som ännu är att finna såsom förgängliga spår.
Han rör vid minnesblommorna kring den ständiga döden,
lappar med minnen vid minnen likt sidenbitar
glömskehålen i Stockholms mantel.
Sammeten tillhör hans vintrar. 
Då sprakar också i överlevande hus som gömt sig
hans dånande kakelugnar.
Men vackrast om höstekvällarna när lönnarna fälla
i instängda förgångenhetsparker sin eldskörd.
Då utsänder några torftiga och halvdolda fönster
över vattnen
skenet från hans susande oljelampa ute på Lysholmen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen, 1960





År 1971 utkom diktsamlingen Dikter om ljus och mörker. Också där finns en rannsakande syn på den tekniska utvecklingen. Dikterna visar på det dialektiska spelet som försiggår inom människan, en dialog mellan ljusa och mörka krafter. Harry Martinson säger i ett samtal med Carl Magnus von Seth i samband med utgivningen av diktsamlingen i november 1971: "Människan är hel genom att hon kan förena motsatserna inom sig själv." 

[...]

Så blir också människan driven hän

kastad av och an
av en världsblåst med väldigare kraft.
Hon förvandlas till vilsekommen myra,
plötsligt kastad in
i kamp för sitt liv i främmande land.

[...] 

HARRY MARTINSON:Insekterna
Ur Dikter om ljus och mörker


I dikten Elegi tolkas stort existentiellt allvar:


Räfserskorna har gått och ängarna mossar igen.

Den fågel jag hörde en gång har krossats mot världsfyrens glas.
Varför är livet alltid undergång:
Skall framtid alltid betyda 
att allt blir förbytt 
på oigenkännliga hav.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

Rune Liljenrud