söndag 30 november 2008

Karin Boyes Kallocain i Lund

Handaffisch som utdelas när Kallocain nu ges i Lund


Karin Boyes Kallocain
på Lilla Teatern i Lund


I januari 1941 anordnades en svensk bokvecka i Köpenhamn i det ockuperade Danmark. Karin Boye och Harry Martinson var inbjudna, förutom Hjalmar Gullberg och Sigfrid Siwertz. Man önskade att de svenska diktarna skulle läsa ur egna verk och särskilt hade man bett Karin Boye att läsa ur Kallocain. I brev röjer hon stor oro inför resan. Harry Martinson nämner i ett brev vad Karin Boye sagt om Kallocain efter det att den utkommit:

Det är som om något utanför mig själv hade skrivit den, jag är rädd.

Harry Martinson har samma syn på sin diktaruppgift - att ur inspiration förmedla budskap - när han i den avslutande sången i Aniara skriver:

Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
med sändebudets rätt från tid till tid
vårt öde speglat i galaxens hav.


När Karin Boyes noveller Ur funktion utkom 1940 skrev Gunnar Ekelöf i BLM: ”Flera av handlingarna har ett oförtydbart dramatiskt anslag, tycks bygga direkt på en konception av dramatisk art. Det är som om de bara väntade på att framställas på en scen eller i livet.”

Detta uppnås nu med Karin Boys Kallocain när Avdelningen för envägskommunikation och propaganda på Lilla Teatern i Lund ger DIN TANKE ÄR STATENS EGENDOM - en pjäs med manus fritt efter Karin Boyes Kallocain - i god regi av Michael Thanning Bergenholt.

Till alla Er som med denna pjäs påminner om Karin Boyes viktiga, och för varje tid aktuella diktning - Ett erkännande och varmt tack! Skådespelarnas inträngande tolkningar av Kallocains gestalter och miljö är en hjälp att kritiskt leva i nuet och att - med Hjalmar Gullberg - rannsakande fråga inför framtiden:

Omkring oss ligger jorden sönderslagen.
Vad sker i det som sker? Vad försiggår?
Fast jag vet ingenting om morgondagen,
Vet jag att mänsklighetens sak är vår.


(Ur Ungdomsstaden)

Julrosor - som växer och blommar trots mörker och kyla - tolkar ett varmt tack för en levande Kallocain
på Lilla Teatern i Lund!
Hälsningar från premiären, den 28 november 2008
Rune Liljenrud

lördag 22 november 2008

Tourister Klassiska författare på resa


Tourister Klassiska författare på resa

Bättre tjäna dräng i underjorden
än som eldare på S/S Alma...

Oss om misskund tiggde själva järnen
när vi motströms i kompakta hettor
övade vårt helvete i grunden.

Men vi stödde oss på starka njurar,
starka hjärtan och vårt hat till floden.
Rakt mot strömmen tog vi S/S Alma.
Att vi lever än är knappast sanning.
Men vi har ett sätt att le mot andra
spöklikt när vi nämner apnötstraden.

(Harry Martinson Hårda år ur Nomad, 1943)

Den 5 mars 1927 blev Harry Martinson i Antwerpen eldare på S/S Monica på väg till Västafrika, vilket skulle ge honom mycket hårda livserfarenheter, som han senare litterärt bearbetar i såväl lyrik som prosa. I dikten Hårda år ur Nomad heter ångaren visserligen S/S Alma men det är hon som i verkligheten hette S/S Monica och som tog honom till jordnötsdistriktet nära staden Kaolak i heta Senegal för frakt av jordnötter till Bordeaux.

I Resor utan mål har Harry Martinson ett kapitel S/S Monica, som handlar om hans hårda erfarenheter av apnötstraden. Det är en mycket stark arbetslivsskildring och Martinson skriver att sjömännen är medvetna tjänare i en världsdynamism som alla är beroende av. Det är ett bra val som görs ur Harry Martinsons rika diktning, när just detta kapitel får representera honom bland tolv andra klassiska resenärer i antologin Tourister Klassiska författare på resa. Boken utkom 2006 på Carlsson Bokförlag i samarbete med DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd) med Ingegerd Bodner Granberg och Marianne Enge Swartz som redaktörer. En rubrik Eldare på oceanerna berättar för att glömma ges som inledning till kapitlet och anger hur man kan tolka Martinsons litterära bearbetning av sina erfarenheter. I marginalen har förts in vägledande citat ur Martinsons text.

De övriga tolv i antologin Tourister Klassiska författare på resa är i bokstavsordning Dan Andersson, Fredrika Bremer, Sven Delblanc, Verner von Heidenstam, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Ludvig Nordström, August Strindberg, Emanuel Swedenborg, Hjalmar Söderberg och Elin Wägner. Tretton klassiska resenärer - den äldsta född 1688 och den yngsta 1931 - beskriver hembygd och exotiska länder. Varje bidrag väcker intresse att läsa mera av författaren.


Rune Liljenrud

torsdag 20 november 2008

Selma Lagerlöf 150 år


Viktigare vore att se dig nära,
att se vad som just nu
skyndar eller dröjer hos ditt ansikte.
Om där ilar ett skratt
eller slocknar en glädjes stjärna.


Harry Martinson: Brev / De tusen dikternas bok

Selma Lagerlöf 150 år

Selma Lagerlöf, föddes 20 november 1858, alltså idag den 20 november 2008, för 150 år sedan. Hon föddes på Mårbacka i Värmland, där hon också avled 16 mars 1940. Hon blev fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 1907, den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur 1909 och den första kvinnan i Svenska Akademien 1914. Debutromanen Gösta Berlings saga utgavs 1891. Den blev film 1924 i regi av Mauritz Stiller, med bl a Lars Hanson och Greta Garbo som skådespelare. Selma Lagerlöf tyckte inte om filmen, på grund av förändringar som gjorts i manus och i ett brev till Mauritz Stiller skriver hon "Ett färdigt verk bör man i film nöja sig med att följa som en rik och levande illustration utan att omskapa detsamma, utan att vilja göra det till något nytt".

Selma Lagerlöfs 1900-talsböcker fram till Nobelpriset och inträdet i Svenska Akademien, kan nu firas som 100-årsminnen i tät följd. År 2002 var det 100 år sedan Jerusalem utgavs och 2004 var det 100 år sedan Herr Arnes penningar samt Kristuslegender utgavs.

Vivi Edström, som ägnat ett långt forskarliv åt Selma Lagerlöfs författarskap, presenterade Herr Arnes penningar i ett värdefullt programhäfte inför pjäsen, som gavs på Dramaten i Stockholm under jubileumsåret med duktiga unga: Lucas Svensson - dramatiker, Birgitta Englin - regi, Jens Sethzman - scenbild och ljussättning. Bland alla goda skådespelare fanns Per Myrberg och Inga Landgré. I dramats epilog drog en livgivande vårstorm in över Dramatenscenens tillskapade ismur, så att det däri infrusna fartyget kunde komma loss. En stark dramatik skapades och blev till ett hoppets tecken för det godas seger.

År 2007 firades 100-minnet av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och i år är det En saga om en saga och andra sagor, som 100-årsjubilerar. Selma Lagerlöf fortsatte att skriva viktiga verk också efter Nobelpriset, såsom Liljecronas hem 1911, Körkarlen 1912 och Kejsaren av Portugallien 1914.

I många hem har nu Selma Lagerlöfs böcker fjärde generationens läsare. Då Århundradets svenska böcker röstades fram av svenska folket i SVT:s kulturprogram Röda rummet, våren 1998, så hamnade inte mindre än fem boktitlar av Selma Lagerlöf på topplistan. När Harry Martinson år 1958 i sin mästerliga prolog Vildgåsresan hyllar 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse, så använder han bl a vallmoblomman som symbol. Uthållig och ihärdigt prunkande vänder den tillbaka, år efter år. Så lever idag Selma Lagerlöfs diktning och den kommer att leva.

Brev
Vad vet jag väl
om du när detta läses
behöver frid eller storm.
Genom trädens kronor
faller sedan timmar och dagar snön
medan du kanske
har sol i din trakt.
Ändå är det inte därom jag frågar,
vad som händer i våra landskap.
Viktigare vore att se dig nära,
att se vad som just nu
skyndar eller dröjer hos ditt ansikte.
Om där ilar ett skratt
eller slocknar en glädjes stjärna.


Harry Martinson: De tusen dikternas bok, 2004

Att kunna ta del av en författares brevväxling, är som att äga ett personligt referensbibliotek. Bilden av Harry Martinsons liv och diktning djupnade, när Poetiska törnbuskar i mängd-Brev 1929-1949 / Urval och kommentarer av Paulina Helgeson, utkom under jubileumsåret Harry Martinson 100 år. Martinsons dikt Brev ur De tusen dikternas bok, kan ge motivation att ta del av vad Selma Lagerlöfs brev innehåller. Där finns mycket information om diktaren och hennes samtid, men det slutar inte därmed. Breven har mera att ge.

Viktigare vore att se dig nära,
att se vad som just nu
skyndar eller dröjer hos ditt ansikte.
Om där ilar ett skratt
eller slocknar en glädjes stjärna.


Selma Lagerlöf-sällskapet har gett ut två mycket värdefulla brevsamlingar, i urval av Ying Toijer-Nilsson. Brevböckerna har sammanlagt 677 sidor och pryds med fina Selma Lagerlöf-porträtt (ovan). Bland breven kan vi få insides information om bl a hur det var när Erik Axel Karlfeldt utsågs till Nobelpriset, men avböjde att ta emot det. Han tilldelades priset postumt år 1931.

Verner von Heidenstam är aktuell i flera av Selma Lagerlöf-breven. Akademiledamoten Torgny Lindgren, som tilldelats såväl Övralidspriset som Selma Lagerlöfs Litteraturpris, har i Legender tillägnat Selma och Verner en underfundig novell, som inte kan lämna någon oberörd.

Ying Toijer-Nilsson har senare, i samarbete med Selma Lagerlöf-sällskapet, gett ut Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan. Ur öppenhjärtliga brev från 28 års brevväxling fram till författarinnan Sophie Elkans död, strömmar livsvisdom och humor, som får bilden av dem båda att respektfullt djupna. Ying Toijer-Nilsson har också samlat och kommenterat 201 brev från Selma Lagerlöf till modern. Från Selma Lagerlöfs samling på Kungliga Biblioteket KB i Stockholm, har vi mycket mera att vänta - när forskare mäktat att arbeta sig igenom det stora materialet och det kan få offentliggöras, med hänsyn tagen till donations- och sekretessbestämmelser.

Den praktfulla hatten som Selma bar, kan vi beundra så fort vi tar en 20-kronorssedel i vår hand. På sedelns baksida möter oss Nils Holgersson och då kan vi tänka på det som Vivi Edström skriver i sin bok Selma Lagerlöf, att Harry Martinsons Vägen till Klockrike är en Nils Holgersson i luffarperspektiv. Vägen till Klockrike kommer att fylla 60 år den 2 december i år, vilket Harry Martinson-sällskapet markerar vid stundande årshögtid, som förläggs till Klockrike 8-10 maj 2009.

Under jubileumsåret Harry Martinson 100 år anordnades en konstutställning på Valdemarsudde i Stockholm Harry Martinson och hans konstnärskrets. Ingvar Holm har i sin bok Harry Martinson i målarnas mitt tagit med en målning, gjord av Harry Martinson, som kan föra tankarna till Selmas hatt. Ingvar Holm skriver: Naturen får kvinnlig röst hos Harry Martinson och av naturens ting, blommor och djur byggdes bilden av kvinnan i oljemålningen ”Dam i lila hatt” från 1932. Det är som förvandlingsstycke en ny hyllning till moderligheten, urvagga och urcell, symbolen för trygghet, harmoni och hälsa.
Svenska Akademien (tidigare ägd av Ivar Lo Johansson).

Några rader ur Harry Martinsons hyllning i prologen Vildgåsresan till 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse får tolka en hyllning till Selma Lagerlöf också nu vid 150-årsminnet.
Vildgåsresan finns med i Harry Martinson-sällskapets årsbok 1994, Skillingtrycket och Vildgåsresan, sammanställd av Stefan Sandelin.

Nils Holgersson blev mer än blott en pojke
som fått en tomteörfil och förvandlats.
Han blev piloten i vår första flygdröm;
och sträckets väg från Skåne upp till Lappland
var (tecknad som den blev av lärarinnan)
den första flyglinje som världen hade.
.....
Från alla land där barnen lärt sig läsa
kom fler och fler och snart låg millioner
av barn bland skyarna och red mot Sarek.
.....
All myt och dikt har alltid älskat fåglar,
och henne som vi ärar här idag
skall alltid höra hop med unga resors flykt
och mytens fågelskara.



En blomma från Abbot Hans med lekbrodern från Öveds kloster och den blommande lustgården i Göingeskogen /
Till Selma Lagerlöfs 150-årsminne och 100-årsminnet av

Legenden om julrosorna,
ur En saga om en saga och andra sagor








Legenden om julrosorna
hör till Julhelgens läsning
i många hem.



Hälsningar
Jubileumsdagen / Selma Lagerlöf 150 år
Rune Liljenrud

onsdag 19 november 2008

I morgon 20 november, 150 år


I morgon 20 november 2008 skulle Hon, som gav oss Legenden om julrosorna och så mycket, mycket mera omistligt i Livet, ha fyllt 150 år. Hennes minne firas storligen, till allas vår glädje! Rune Liljenrud

onsdag 12 november 2008

Kommentar till Månadens Martinson i januari och november 2008

Camilla Odhnoff och Rune Liljenrud har på olika sätt närmat sig dikten Efterskrift, ur Passad (1945), med eleganta personliga kommentarer.
Dikten anses vara riktad direkt till Karin Boye. Det är sällan vi i Martinsons lyrik finner en dikt med ett så tydligt Du-tilltal.
Martinson och Boye stod varandra nära. Hon var hans andliga syster i mycket. I denna variant av ett epitafium ser han rakt in i hennes sköra själ, som liknas vid den vackra, men kortlivade vallmoblomman. Genom att använda sig av vallmoblomman som likt ett ogräs envist kommer tillbaka år efter år, förutspår Martinson att Boyes diktning kommer att leva.
Det fanns bland dåtidens kritiker de som hellre prisade Hjalmar Gullbergs dikt om Boye ”Död amazon” (maj 1941) än hennes egen produktion.
I den av Paulina Helgeson sammanställda brevsamlingen kan vi läsa om (sid. 269f) hur Martinson brottades med en minnesartikel han hade lovat att skriva om Karin Boye, som 23 april 1941 hade tagit sitt liv i Alingsås. Det blir ”Karaktären Boye”.(1942)
Så här skriver han där:
”Verkligheten är svår. Boye önskade den annorlunda ”
”Tilliten varar tills man storknar av verklighet.”

Bilden av Karin Boye förekommer även i Aniara, där hon får ge gestalt åt den kvinnliga piloten ,den till synes starka, men ack så sorgsna Isagel, som sakta bryts ned.
I slutraderna i Efterskrift lovar diktarbrodern att fortsätta att dikta henne till heder, trots livets flyktighet. Ett hos Martinson ofta förekommande tema som vi även finner i dikten ”Sommarspel” ur Cikada (1953), där Martinson framhäver gräshoppans och vallmons korta, intensiva liv. När de lever, då är det verkligen sommar.
Marianne Westholm

tisdag 11 november 2008

Vallmon - En hoppets symbol


Den 11:e timmen,
den 11:e dagen
i den 11:e månaden


Vallmon är en viktig symbol i Harry Martinsons diktning. Den används bl a i diktsamlingen Passad, som första gången fanns i bokhandeln 14 november 1945. Vallmon nämns också i Cikada, 1953, Aniara, 1956 och i Gräsen i Thule, 1958.

Remembrance day den 11:e november, till minne av stupade soldater, högtidlighålls i många länder med vallmon som symbol, bl.a. i Storbritannien/Poppy day, Irland och Australien. I Frankrike, Belgien och Kanada är den helgdag.

Inger-Siw Eruths Lindell skriver i sin bok I Flanderns jord - Diktarnas röster från första världskriget, 2005 att den 11:e timmen den 11:e dagen i den 11:e månaden 1918 blåstes eld upphör på västfronten. Då var västfronten ett makabert, spöklikt landskap. Ödeläggelsen var total. Byggnader, vägar, träd och växtlighet - allt var dött och förkolnat. Mer än 1 600 städer och byar låg i ruiner eller hade utplånats helt. Det enda som växte var vallmon, vars frön började gro när krigets härjningar rörde om i leran. Fälten översållades med ljusröda och röda blommor. Den röda vallmon blev en symbol för alla stupade soldater, efter John McCraes dikt På Flanderns fält.

I Flandern vajar vallmons blad
bland fältets kors i rad vid rad
där vi nu vilar;


Harry Martinsons dikt Efterskrift ur Passad, som utkom 1945, det år då andra världskriget slutade, har likheter med dikten av John McCrae, som dog på ett militärsjukhus 1918, det år då första världskriget slutade. I båda dikterna finns dödens djupa allvar och där förekommer som hoppgivande symboler vallmo och fågel - lärka hos John McCrae och hos Harry Martinson fältpiplärka, som han i Det enkla och det svåra, 1939 tolkar i kontrast till krigsflyget.

Medan John McCrae i sin dikt allmänt manar ”…lyft vår fackla, den som for / utur vår hand där vallmon gror” så har Harry Martinson i sin dikt ett direkt Du-tilltal, riktat till någon som hjälpande har ingripit, på ett helt avgörande sätt ”Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull / vallmon, din blomma".

Vem tilltalas? Den frågan brottas vår hedersmedlem Camilla Odhnoff med i en analys av dikten i "Månadens Martinson". Hon undrar om Harry möjligen suttit i kyrkan i Ronneby och läst citatet från Ovidius under kyrktaket. Allt mänskligt hänger på en tunn tråd. Många och långa trådar - några osynliga - binder samman människosjälens djuplodare.

Kanske har Harry suttit i Sölvesborgs kyrka och begrundat de medeltida målningarna i valven, där det faktiskt förekommer en tunn tråd, nedsänkt från de himmelska sfärerna till en enkel kvinna, Maria med uppdrag att hjälpa mänskligheten. I ett språkband står en hälsning till henne. Hon svarar ja till uppgiften"utan att fråga om det bar sig".

Mariakapellet i Åby kyrka, Kalmar län har en vacker, textil utsmyckning med mönster av en vallmo. Konstverket kallas LOVSÅNG” (bilden ovan). Marie Dolff har vävt textilen efter en akvarell, som hennes dotter Ylva har målat. Marie Dolff nämner att när väven kom på plats första gången, såg någon Jungfru Maria i bilden. Någon tyckte sig också se änglavingar.

Margit Abenius menar i sin Karin Boye-biografi, Drabbad av renhet, 1950 att Harry Martinsons dikt Efterskrift är ”till Karin Boyes minne” och ett svar på hennes förmåga att väcka ”atman” hos människor. Karin Boye gjorde starka intryck och påverkade positivt Harry Martinson, som svarar och lovar:

Alltid lovar jag dig
att binda vackert i kärvar
nuen som tiden skar.


Harry Martinson skriver i ett brev den 17 maj 1941 till Olle Holmberg, om Karin Boye: "Hon var mig personligen ett stöd under många år och vi utbytte ständigt tankar då vi träffades. När jag låg på sjukhus besökte hon mig och dessa besök står nu framför mig som de starkaste minnena jag har av henne".

Björn Julén skriver i Karin Boye sällskapets skriftserie Karin Boyes liv och diktning II, att diktens språk är oefterhärmligt ”martinsonskt”, utan direkta allusioner. Den är snarare uppbyggd kring ilsnabba associationer ”en livets parasolldag”, där ”fältpiplärkan” lyfter mot skyn. Samtidigt formuleras det paradoxala i Karin Boyes livskrav i tredje strofens enkla rader:

Du kunde inte leva på att stenen består
och blomman förgår.


Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien har i sitt emblem romarnas växtlighetsgudinna Ceres, som hade vallmon sig tillägnad. Grekerna kallade henne Demeter, vars namn kan översättas med ”Moder jord”.

Finska Marimekkos mest framträdande designer under nära fyra decennier, Maija Isola designade 1964 Unikko-blomman. Unikko är vallmo på svenska, och uni betyder dröm, vision och framtidsplan. Vallmon framstår som en hoppets symbol.

Ett svar på vem som tilltalas i Harry Martinsons dikt Efterskrift kanske finns i Aniara, som i flera sånger nämner Nobby (Nobia) - ett samlingsnamn för kvinnor som under historiens gång utfört barmhärtighetstjänst för nödlidande människor. Det gäller alla med ”hjärtats skönhet”. Som förebilder till Nobby kan Harry Martinson ha haft Florence Nightingale - Damen med lampan, Mathilda Wrede - Fångarnas vän och Elsa Brändström - Sibiriens ängel. Rymdmatrosens berättelse i Aniaras sång 40 mynnar ut i ett varmt erkännande av Nobbys uppoffrande kärlekstjänst.

Jag dröjer gärna vid det kära minnet
av denna kvinna som tog del i allt
som hette lidande och offerväsen.

I människokärlek har hon sytt och tvättat
åt tundrans fånge och försakat sig.
Jag skulle aldrig annars ha berättat
om samariten Nobia för dig.


Med denna symbolik kan ”opiets fana” få en tolkning och betyda det som medicinskt sakkunniga kan ge från vallmon - hjälp för stillande av smärta, också när den är som allra värst. Inom konsten är vindruvan en bild för tålmodig väntan och vinet framstår som symbol för hoppets överflödande glädje, "För din skull dricker jag, spiller jag vin".

I Det enkla och det svåra, 1939 uppehåller sig Harry Martinson vid "tistel" som symbol och skriver att en del tistelarter "kunna liknas vid förvridna katedraler med lutande torn utan like. Men allt vad tistlar än kunna uttrycka, harmoni är det inte." I Aniara kan anas en polarisering mellan "tistel", som en symbol för demolerad skapelse och "vallmoklutar", som en hoppets symbol.

Isaak Rosenberg, född av fattiga ryskjudiska föräldrar, stupade under en nattpatrull 1 april 1918 och begrovs med nio kamrater på ett slagfält öster om Arras. Han skrev dikter på papperslappar under korta pauser i skyttegravarna.
I dikten Gryning i skyttegraven minner han oss om, att

En vallmo som rotats i mänskliga ådror
droppar och droppar för evigt


Harry Martinson bildspråk i dikten Uppenbarelse ur den civilisationskritiska Vagnen, 1960 ligger symboliskt nära

Långt klarare än ögon kunna se
har växandets mirakel börjat ske.
Vid fåglars sång går blom ur dödens ben.
På ängen tändas gyllne kalkars sken.



Inte långt från Linköping har jag funnit denna vallmotavla, osignerad och med en bred ram, målad dystert i svart färg.
Under en bukett vallmor i vas, knäböjer en människa med knäppta händer, lyftande ett ljus i vallmornas röda färg.
Tavlans ägare trodde sig veta, att den tillhört en hög militär.

Musik med ord ur Mozarts Requiem aktualiseras:

Oro supplex et acclinis
coro contritum quasi cinis
gere curam mei finis


Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer
att ett saligt slut du sänder


Vem känner vallmotavlan?

Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen..


Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule


Vallmodagen / Remembrance day
/ 11 november


Rune Liljenrud

______________________


Efterskrift

Du satt i en hängande trädgård.
Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.

Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn
utan att fråga om det bar sig.

Du kunde inte leva på att stenen består
och blomman förgår.

Du kunde inte dö bara på detta:
att gravarna bära härdiga stenar
som alltid stå ut med
att grav lägges till grav.

Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull
vallmon, din blomma.
För din skull hissar jag opiets fana.
För din skull dricker jag, spiller jag vin.

Alltid lovar jag dig
att binda vackert i kärvar
nuen som tiden skar.


Harry Martinson: Ur Passad











.......
vallmon,
din blomma

lördag 8 november 2008

Inför Vallmodagen / Remembrance day 11 november


Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen..


HARRY MARTINSON: Förbindelse / Gräsen i Thule

Inför Vallmodagen / Remembrance day 11 november

Vallmotextilen ovan - LOVSÅNG - finns i Mariakapellet i en kyrka.
Vet Du var den är - så svara gärna - här på bloggen!
- Svaret kommer Vallmodagen / Remembrance day.

Rune Liljenrud

SVAR på frågan

Inför Vallmodagen / Remembrance day 11 november 2008

Två damer, från Åmål och från Jonstorp, har svarat rätt!
Tack för Ert engagemang! Här får Ni en vallmo var!!







Text ur dagens blogg:

Mariakapellet i Åby kyrka, Kalmar län har en vacker, textil utsmyckning med mönster av en vallmo. Konstverket kallas LOVSÅNG” (bilden ovan). Marie Dolff har vävt textilen efter en akvarell, som hennes dotter Ylva har målat. Marie Dolff nämner att när väven kom på plats första gången, såg någon Jungfru Maria i bilden. Någon tyckte sig också se änglavingar.

torsdag 6 november 2008

Fabian Månsson från Hasslö









.......

Så minnas vi honom, han står och bläddrar i revisioner
och vet vad som var i går.
Det är som en sång om pioner.
Det skiner av svällande mull
kring saftrika armtjocka stjälkar.
Han talar så man ser och hör
en savpuls i bondens bjälkar.

Han stiger fram på nytt en gång,
vårt minne äger fäste
i vad han gav och vad han var:
det bästa bland de bäste.
Och folkets själ som sällan fylls
får av naturen driven
en ilning av den varma sorg
som blir all äkthet given.


Harry Martinson hyllar Fabian Månssons minne


Fabian Månsson (1872-1938) tillhör svenska demokratins portalgestalter. I Per Meurlings biografi till hundraårsminnet av hans födelse tecknas hans personlighet i expressiv kraft. Frälsningssoldaten Fabian Månsson har initierat skildrat en epok inom frikyrkorörelsen i sin roman Rättfäriggörelsen genom tron. Fabian Månsson var bl a med och redigerade om den Svenska Psalmboken. Kanske är han mest känd för sin Stridssång, som faktiskt hans vän Ärkebiskopen Nathan Söderblom, kunde tänka sig ha med som en frihetspsalm i Svenska Psalmboken. Fabian Månssons dikt kan jämföras med Dan Anderssons dikt Benkvarnen.

Förutom Rättfärdighetsrörelsen genom tron, 1-2, (1916) har Fabian Månsson bl a skrivit Sancte Eriks gård, 1-3, (1922-26) samt Gustav Vasa och Nils Dacke,1-2, (1928-30) del 3, (postumt 1948) Han var en mycket flitig skribent på politiska och historiska områden och fick erkännande uppskattning genom att han 1932 promoverades till Filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Carl Eldh har en byst föreställande Fabian Månsson vid Stockholms stadsbibliotek (1940). Fabian Månsson står staty, huggen i svart diabas på Hasslö, nära bron från fastlandet. Monumentet är skapat av bildhuggaren Hjalmar Råstorp från Lönsboda. Den väldiga statyn avtäcktes av statsminister Olof Palme till 100-årsminnet av Fabian Månsson år 1972.

Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna.
Nu borde segel stå på kö till klarhetens beklädnad.....
.....
Man borde vandra då på äng där det är gott för anden.....
Och veta sju slags hut i grönt och le åt liv och döden.


Denna psalm av Harry Martinson publicerades i Nya Dagligt Allehanda år 1933. Harry Martinson skriver i psalmen ”veta sju slags hut” och jag tror nog att uttrycket går direkt tillbaka till Fabian Månssons mustiga uttryck "Vet hut, vet sjufalt hut", som myntades av honom år 1921 i en riksdagsdebatt.

För 70 år sedan avled Fabian Månsson och till hans minne skrev Harry Martinson en dikt i tidningen Socialdemokraten. Också häri hämtar Martinson bildspråk från naturen. Diktens avslutande två strofer finns ovan, under bilden av Fabian Månssons staty på Hasslö.

Harry Martinson skrev tidsaktuella dikter
- som består.
Rune Liljenrud

lördag 1 november 2008

Bolle i minnenas helg


Harry Martinsons Vägen till Klockrike fyller 60 år.
Harry Martinson-sällskapet markerar detta genom att förlägga sin årshögtid till Klockrike 8-10 maj 2009.

Denna minnenas helg tänker jag på Bolle och hur stark och minnesvärd Harry Martinsons skildring är av luffaren Bolles sista tid i livet: "Bolle trivdes på sanatoriet. Han trivdes där ända till sista dagen, intill sista fläkten liv...

En dag kom sköterskan in med en vårhyacint. Hon log vänligt mot honom och ställde den på hans sängkommod.
Den här ska Bolle ha, sade hon. Den är från Våren. Jag har haft den inne på mitt rum tills den kom igång. Men den är från Våren.
Hon tyckte väl att det var synd om den gamle luffaren, som inte alls hade några besök de dagar då korridorerna myllrade av släktingar, som patienterna i sin överbärande och hyggliga cynism kallade "de sörjande". Så bjöd hon Våren själv att besöka honom.
Och detta blev det vackra slutet på Bolles roman. En vänlig sköterska. En vårlig hyacint.
Ty sent på kvällen samma dag som hyacinten hade börjat vissna, klev luffaren Bolle över i den svarta trånga ekan och roddes bort från hälsans ö och ut på dödens hav."
__________________________________

Hälsningar i Minnenas helg med Bolle
Rune Liljenrud