Ur särtryck från Tidningen Åland
Bild från flygplats på Åland från vänster fru Vivi Greitz, värdinnan under besöket på Åland, Harry Martinson, generalkonsul Bernhard Greitz och fru Ingrid Martinson
HARRY MARTINSONS HÖGTIDSTAL
"Att förstå världen"
"Mekaniska" problem, Religiöst behov, Pessimism - optimism, Praktisk fatalism, Färdighetens frihet, Mängd ger mirakel och Modersmålets sång var underrubriker. Redaktör Bobi Sourander gav i tidningen Åland recension av festen på Svenska dagen 6 november 1960: "Praktisk fatalism i väntan på ny trosgrund" Martinsons svar om harmoni åt nutidsmänniskan. Artikeln inleddes så:
"Praktisk fatalism, en blandning av pessimismens oförskräckta syn på en framtid som kan vålla farhågor och optimismens ogrumlade hopp om en trots allt-harmoni för mänskan - det var vad författaren, sjömannen, akademiledamoten och vagabonden Harry Martinson med lågmäld trygghet anbefallde åt oss i nutiden vid sitt festtal på Svenska dagen."
Harry Martinson trivdes mycket väl under vistelsen på Åland och berättade om sina erfarenheter som sjöman: "När jag var till sjöss var jag aldrig i slagsmål med någon ålänning, fastän jag kom ihop mig med sjömän av många nationaliteter - det borde väl visa att jag har kommit bra överens med ålänningarna! Jag känner mig välkommen till landskapet och jag blev förvånad över uppgiften att bara sjuttio - eller var det sjutton? - av de öarna är bebodda. Det är tydligen tid att bebygga flera av öarna i denna arkipelag för svenskar att längta till".
Ur "Nya Åland" 7 maj 2007 Åke Widfeldts hälsningstal
finns nedan i denna blogg!
När Harry Martinson-sällskapet hade sitt årsmöte 2007 förlagt till hotell CIKADA i Mariehamn på Åland var sjökapten Göte Sundberg vår lokala värd. Han berättade att när Harry Martinson bodde några dygn på hotellet i början av 1950-talet, var det alldeles nytt. Det hade ännu inte fått något namn och hotellägaren tyckte att det var lämpligt att ge hotellet namnet CIKADA, eftersom Martinsons diktsamling med det namnet kommit ut strax innan (1953). Göte Sundberg avtackades varmt för sitt kunniga och generösa värdskap under årshögtiden. Han tilldelades hedersmedlemskap i Harry Martinson-sällskapet.
Ur "Nya Åland" 7 maj 2007
Författaren Ulla-Lena Lundberg, bördig från Kökar, hedrad med Åland-frimärke, och utsedd av Svenska litteratursällskapet i Finland som hedersboende i Diktarhemmet i Borgå, höll under Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Åland 2007, ett mycket uppskattat föredrag ”Båten som bär kulturen", som visade djupa insikter i Harry Martinsons diktning. Hennes föredrag finns in extenso infört i Doris Nr 11.2007 - Majdagarna på Åland ~ En stor succé. Ulla-Lena Lundbergs episka trilogi om den åländska sjöfarten "Leo", "Stora världen" och "Allt man kan önska sig", är berikande läsning inför Ålandsbesök!
När Göte Sundberg december 2012 svarade för Månadens Martinson valde han att utgå ifrån den första dikten CIKADA ur diktsamlingen CIKADA; han skriver:
"När jag vet hur starkt Harry Martinson reagerade mot allt ont och krigiskt i vår mänskliga värld, förstår jag varför han drömde om att kunna försvinna som en gnom och bli förtrollad till cikada. Jag påverkas starkt av att på sagans ängar i fjärilskläder få dansa bort och uppleva att hur djupt jag än sänker mig får jag uppleva hur syrsa och cikada gör mig glad genom att röra vid hjärtats minsta strängar. Martinson ger mig förtröstan att se fram emot mitt jordiska slut genom att på syrsans inrådan spela på min lyra och återvända till giganterna, trots att de skall skända mitt liv. Jag finner nämligen stort hopp och grundlig trygghet i diktens sista vers, där Martinson låter mig ana att mitt slut i ovisst kval med hetta skall gå till de glada timmar ”då vi förminskade och små lekt fjäril och cikada”:
6.
Så bör vi alla passa på
och spela på vår lyra
och valsa om med mygg och knott
i gräsets ljusa yra,
tills syrsan säger till att nu
är tid att återvända
till världen där giganterna
på nytt vårt liv skall skända.
7.
Men till vår död i ovisst kval
bland tidens mastodonter
och till vår död på våldets fält
vid pansarsprängda fronter
skall het vår sista längtan gå
till dessa timmar glada
då vi förminskade och små
lekt fjäril och cikada.
HARRY MARTINSON: Ur CIKADA
Klockrikestipendiet 2011 till ÅLAND
Carina Karlsson från Åland fick Klockrikestipendiet 2011
Den åländska poeten och författaren Carina Karlsson, tilldelades för år 2011 Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne. Bakom stipendiet står Harry Martinson-sällskapet. Klockrikestipendiet ska enligt statuterna delas ut till en författare, översättare eller skribent som verkar i Harry Martinsons anda.
Motiveringen lyder: ”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet.”
Bön för Östersjön (Ur Ett hav för framtiden)
Det finns en droppe, blå och klar
av varje hjärta
Den glömdes kvar
av havet
när det födde oss
till liv på land
Så vet vi
när vi lyssnar
förbi orden, genom bruset:
sjökalvarnas blommiga dans
sandmusslornas stillsamma glans
Att blåstången är ett vaggande bo
för alla de mjukskinnade små
och sjöstjärnorna lyser
ett annat ljus i djupet
där torsken krusar bottnen
med sitt skägg
Att havet är i oss
och vi ur havet
Står vi på stranden
och längtar efter
enkelt mod och möten?
Stort flödar ljuset
över sund och flador,
och havet slutar inte
svara oss:
Att havet är i oss,
och vi ur havet.
CARINA KARLSSON
Rune Liljenrud
Åland
Välkomstord, Cikada 07-05-05 av Åke Widfeldt
Ni är alla hjärtligt välkomna till Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2007 med temat ”Hav, resor och båtar”. Låt oss först lyssna till vad HM själv sade om havet i en radiointervju 1952:
”Man skall hålla på havet i de här tiderna då folk inbilskt får för sig att de har övervunnit alla avstånd och därmed behärskar jordkulan på ett alldeles speciellt sätt bara för att de kan flyga lite grann. Herre Gud, det där är väl en övergångsform. När dom har lärt sig proportionerna om igen, en gång till, så kommer nog havet till heders på nytt.”
HM var en sjöfarare och havsälskare. Detta gällde inte bara de år han arbetade som sjöman på 1920-talet, utan sjöliv och båtar tycks ha funnits i hans tankar hela livet. Det manifesterades inte bara i hans försök att navigera en införskaffad blekingseka och hans fascination inför Karl-Albin Strömbergs fartygsmodeller utan också genom lärda utläggningar om den kinesiska djonken eller postångaren Sirius. I en annan radiointervju på 50-talet beskriver HM hur hans intresse speciellt för segelfartyg kommit att fördjupas och lovar intervjuaren att han ”säkerligen kommer att skriva om hur man seglade de stora fartygen – fullriggarna”.
När forskaren Johan Wrede flera gånger intervjuade HM under arbetet med sin doktorsavhandling Sången om Aniara fick han också det bestämda intrycket att HM höll på att samla material om en bok om sjöfart. Forskningen har dock ännu inte dokumenterat något om detta, men det är vår förhoppning att det ska kunna gå att hitta sådant material i olika arkiv.
Sommaren 1964 besökte HM Åland. Han bodde då en vecka på detta hotell, som redan då hette Cikada. Hotellets ägare, Runa Linde, har berättat om detta. När hotellet skulle invigas 1963, valde man namnet Cikada. Anledningen var att familjen Linde hade uppmärksammat den svenske författaren, framför allt därför att han skrivit texten till rymdoperan Aniara. När de sedan upptäckte att han också gett ut diktsamlingen Cikada, valde de detta namn eftersom de letade efter ”ett hotellnamn som inte var likt de konventionella”.
Enligt Runa Linde dröjde det flera dagar innan hon och hennes man kom underfund om vem det var som gästade deras hotell. HM vistades mest på sitt rum, men gick ut på promenader. Fru Linde såg honom en gång komma promenerande i Esplanaden. Han fortsatte ned till midsommarstången i Engelska parken och satte sig på en bänk där han sedan satt och tittade ut över hamnen.
Vad är det som upptar HM:s tankar denna sommarvecka på hotell Cikada 1964? Vi vet inte, men låt oss ändå spekulera litet grann.
Enligt professor Kjell Espmark kom 1960-talet att bli inledningen på en lång period av besvikelse och bitterhet för HM. Sedan diktsamlingen Vagnen publicerats 1960 utsätts han för en anstormning av negativa omdömen, framför allt från den yngre kritikergenerationen, som inte kan förstå hans civilisationskritik. I en radiointervju har M förklarat att han inte tänker publicera fler dikter. Han känner att tystnaden utbreder sig alltmer omkring honom. Hans period som enormt populär föreläsare har avslutats. Han fortsätter visserligen att skriva, men det han skriver ska inte få publiceras förrän efter hans död. Kjell Espmark skriver att Martinson väsentligen är ”tyst under 60-talet. Han skriver i katakomberna.”
Ändå händer en del. 1963 publiceras en rad glänsande naturessäer i Utsikt från en grästuva och dessutom den lilla samlingen Bestiarium. I juni 1964 ges Tre knivar från Wei på Dramaten. Är det kanske direkt efter dessa teaterföreställningar och det troligen ganska intensiva samarbetet med Ingmar Bergman som HM beger sig på ”retreat” till Åland? Kan det vara så att hans omtumlade själ behöver denna lugna maritima miljö, där han åter kan börja fundera över sitt bokprojekt om konsten att segla fullriggare? Kanske tänker han till och med väva ihop detta med projektet om en ny pjäs om världsomseglaren Magellan – en pjäs som vi vet att han just diskuterat med skådespelarna på Dramaten....
Är det sådana tankar som fyller HM:s sinne när han en sommardag 1964 sitter på en bänk i parken här utanför med utsikt över barken Pommern?
Som sagt – vi vet inte.
Vad vi vet är att vi nu är här, på samma plats som Harry, och att vi vill hylla hans författargärning under dessa majdagar. Det känns ovanligt rätt och riktigt att förlägga denna årshögtid till Åland – fredens och sjöfartens landskap.
Vi känner oss också mycket välkomna hit, inte minst därför att så många åländska företag, institutioner och privatpersoner ekonomiskt bidragit till genomförandet av årshögtiden. Jag vill redan nu framföra vårt varma tack till dessa sponsorer som finns förtecknade på det blad som bifogats programmet. Det är dock framför allt en person som Harry Martinson-sällskapet särskilt vill tacka: vår åländske broder och medlem Göte Sundberg. Utan hans ovärderliga hjälp hade vi nog inte vågat satsa på det stora projekt som de åländska majdagarna innebär. I snart ett år har han deltagit i den grupp som förberett årshögtiden och varit oss till ovärderlig hjälp som inspirationskälla, kontaktperson och ”fixare” i allmänhet. Det har varit ett nöje för oss andra i kommittén att läsa dina positiva och engagerade e-brev, Göte, och att med förtroende kunna vända oss till dig när vi haft problem. Vi ska senare i dag be att få återkomma med ett mer synbart bevis på vår tacksamhet, men jag ville redan nu lyfta fram din stora insats.
Än en gång, kära vänner: Varmt välkomna till Åland och våra majdagar 2007!
Åke Widfeldt
