torsdag 29 november 2012

Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" pejlar djupen i Harry Martinsons diktning

 
Vår Hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet Camilla Odhnoff påminde mig vid ett samtal nyligen om Maja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink". Maja Ekelöf är verkligen en som förstått något av de stora djupen hos Harry Martinson, framhöll för mig det tidigare statsrådet och landshövdingen Camilla Odhnoff.
Hon relaterade också till hur hon uttryckt något av Harry Martinsons storhet vid årshögtiden på Brunnsvik genom det som hon då som årsmötets ordförande, avslutade med att säga och som jag här citerar direkt från årsmötesprotokollet:
 
Protokoll fört vid årsmöte med Harry Martinson-sällskapet 2011-05-07
Plats: Brunnsviks folkhögskola  
Tid: Lördagen den 7 maj 2011

§ 22           Avslutning

Årsmötets ordförande Camilla Odhnoff konstaterar, att det är en imponerande samling av personer, som i styrelse och kommittéer samarbetar väl inom Harry Martinson-sällskapet. Det är liv och lust i Sällskapet. För några år sedan hade Svenska Handelskammaren ett möte i New York och hade där som devis ”Det är ont om jordklot”. Våra främsta företrädare inom näringslivet hade alltså kapat åt sig Harry Martinsons ord ur GYRO. Han tänkte nog inte på, när han själv i början av 1920-talet var i New York och stod i soppköerna utanför Frälsningsarmén, att hans ord skulle göras till näringslivets flaggskepp. Men ord som har växtkraft lever och frodas och de fortsätter att leva. Vi får alla försöka ge näring åt detta, att ”ge doft i blomma”, avslutar årsmötets ordförande Camilla Odhnoff och tackar alla som hjälper till med att driva Harry Martinsonsandan vidare, samt förklarar mötet avslutat.
 
Rapport från en skurhink är skriven av en städerska Maja Ekelöf, som läser akademisk historiekurs, och finner hjälp i sin egen livssituation genom Harry Martinsons diktning. 
Boken kom i originalupplaga 1970 med grafisk formgivning av Bo Lindberg och den har  kommit i flera upplagor. En angelägen bok, som några korta citat därur här vill visa:
 
12/9 -65
Jag har just läst ut Harry Martinsons "Vägen ut". I den boken talar han om ångest, och i synnerhet den fattiges ångest. Jag förstod det stycket så bra.
 
Höstterminen -66
Jag fortsätter att skriva dagbok. Jag inbillar mig inte att mitt liv kan intressera någon annan, men livet blir lättare om man får prata ur sig ibland.
   De här raderna skriver jag till Dig Harry Martinson, för jag har ingen annan att tala med. Nu är det mörka tider. Både med väder och arbetsförhållanden. För Dig behöver jag inte ängslas, som väl är. Det var inte så länge sedan Du sprang barfota den här årstiden. Du avskydde de stora fula träskorna så att Du hellre frös om Dina fötter.
 
15/12-66
Din mamma åkte ifrån dig när du var sju år, Harry. Ja, Du kalla Inez för mamma sen, men hon dog ju ung och så blev Du helt ensam.
 
Avlöningsdag 29/3-68
Det är sant som Martinson säger: Den fattige oroas av så mycket. Han måste föra en daglig kamp för att överleva.
 
2/5-68
"allt blir som det blir", sa en av luffarfilosoferna i Martinsons "Vägen till Klockrike".
 
15/5-68
Harry Martinson skriver i boken "Vägen ut" något om varför den fattige blir bitter och ibland aggressiv. Han kallar det "Bristens ångest". Kanske nedärvd från tusenåriga missräkningr inför livslöftenas och idealens alltid lika tomma upplösning i intet.
 

 
"Den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt"
~ Karl Erik Lagerlöf i GHT.

"den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet"
~ Karl Vennberg i AB.
 
"fram stiger konturerna av en människa med jättekraft i anden"
~ Monika Tunbäck-Hanson i GP.
 
Rune Liljenrud
 

tisdag 27 november 2012

Klädernas symbolik i Harry Martinsons roman "Vägen till Klockrike"

Litteraturtidningen Parnass nr 1 2013 utkommer med ett tema om kläder och mode hos våra klassiker och frågar hur det är med olika författare. Har han eller hon en förkärlek till att beskriva vad figurerna har på sig, eller var han/hon kanske själv klädintresserad? Finns det symbolik i klädval, eller passager som fångar en tidsanda med hjälp av klädesplagg, frisyrer, accessoarer? Eller kanske den totala frånvaron av sådant? Våra klassiker är fyllda av skickligt tecknade skisser, som direkt ringar in en figur och ger läsaren en uppfattning om vem man har att göra med.
   Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike” som fanns i bokhandeln den 2 december 1948, bjuder intressant läsning också med utgångspunkt från Parnass’ frågor om kläder mm.  Bilden ovan av "Vägen till Klockrike" är från utgåvan 1955 med undertitel Roman. Bonniers folkbiblioteks 100:e bok och Lennart Grams omslagsbild för oss direkt in i Parnass’ frågeställning om kläder hos romanfigurerna i "Vägen till Klockrike".
    I kapitlet ”Idyllen” frågar krattmannen luffaren Bolle: Vet ni om att ni är en lus, sade mannen med krattan.  – Ja naturligtvis vet jag det, sade Bolle. Vi är alla löss i världens höga skogar. Men sköna löss, på två ben.
   Under pergolan stod en bänk. På den satt en ung kvinna. Hon bar en vid hatt vars brätten hängde ner, en mjuk panama. Hon läste i en liten bok.
   Under tiden krattade mannen med krattan gången upp ända fram till henne. Han drog krattan efter sig för att få bort sina fotspår. Nu var den vackra kvinnan fast inhägnad av fin krattning.
   Bolle uppfattade henne bara i en blink och stängde sedan medvetandet för att något så skönt fanns i omedelbar närhet av något så paddlikt som krattmannen.
   - Hörde ni vad jag sa? På den grunden var det jag underströk att ni är en lus. Att ni aldrig har arbetat. Förstår ni det?   Bolle vände den kinesiska sidan till.

   Harry Martinson ger redan i inledningen till romanens avdelning ”Vägen till Klockrike” en beskrivning av luffarna, som håller genom hela den livsfilosofiska och symboliska skildringen.
   Tegelbruksdammiga och med förtorkade skor satt de mittpå vägskälets triangel av dammigt gräs. Ur den grå klungan av luffare som satt i triangelns mitt reste sig vägvisaren i höjden likt en stelnad flöjel: Väg till Rosensjödal. Väg till Klockrike. Väg till Rök.
   Inande mygg letade sig studsande mot kläderna upp till händer och panna, kom och stod pip stilla i luften vid örat.
   Bolle tog av sig kläderna och började tankfull – ja, utan att släppa den långa svärm av tankar som likt ett knottmoln genomfor honom denna dag – att bada och två sig.

   Globetrottern och luffaren Sandemar, som i sitt namn har en referens till Sand-gren och Mar-tinson, får av Harry Martinson en utförligare beskrivning.
   Sandemars utseende, utrustning och klädsel skilde sig nästan i allt från andra luffares. Det syntes redan på utanskriften att han hade luffat vidare kosor än i härader, fylken och inriken.
   Han hade kartor, cirkelbestick, ränsel och kokkärl. Skorna var grova för att tåla alla slags vägar och försedda med skoningar och besparingar. Han bar knäbyxor och fotbollsstrumpor. Knän och lår var bara, som på en skotte. På huvudet hade han en irländsk slokhatt med små brätten. Den liknade en lantmätarhatt, men var mörkblå, eller hade varit. Utanpå ränseln hade han en griffeltavla och några pappersrullar som kunde vara kartor. Alltsammans instucket under ett par extra remmar. Han bar en engelsk sportkavaj med många fickor i och i alla fickorna hade han papper, tidningsurklipp, pennor och grifflar. Och varje gång de rastade tog han fram en griffel och skrev på griffeltavlan. När han betraktat det skrivna någon minut strök han ut det med en tvättsvamp.
   En läderpåse som Sandemar hade med sig i ränseln var mer än halvfylld av röda condorifrön från Brasilien och han medförde som bytesvara också de vackraste nålbrev från Sheffield.

  När Bolle blivit tagen för lösdriveri av De ridande poliserna så lyckades han ändå fly från dem. Han var då så illa åtgången av alla strapatserna, där han inte olik en sårad kråka som doppats i en sjö flydde löjlig att skåda, men ståtlig att tänka sig. För sitt uppseende yttres skull, omringades han av några bönder på en åker. De trodde att den fågelskrämmeliknande skepnad som överträffade varje karikatyr i den vägen måste ha rymt från ett dårhus. Han skickades också raka vägen till ett sådant. Men läkarna där konstaterade ganska snart, att Bolles själ snarare närmade sig det friska än det sjuka. Och han skrevs ut sedan han först fått en avlagd, men för luffarförhållanden ytterst elegant kostym av en bland själsläkarna.

   Luffaren fick ta sin kärlek där den fanns att få. Men tillfällena låg inte tätt. En trälande ödemarkskvinna, en trånande bupiga viftade med förklädet och ivrigt vinkade Bolle att komma in. Och vad som sedan hände och följde det stannade mellan honom och bupigan.
   Hennes hud var slät och glatt. Hon var hudskön. Hennes ansikte var grovt och väderbitet. Solbrännan slutade tvärt vid nacken och gick sedan framåt som ett V-format hudområde slutande i en spets som nådde nästan ner till brösten. På händerna och till ett stycke över armbågen hade hon ett par långhandskar av solbränna. På benen och ett stycke upp på låren hade hon solbrännestrumpor.
   Kunde man ta kvinnor med på luffen så skulle han ta henne med. Hon följer med honom ett stycke nedom tänsdeln. – Kom alla somrar, ropar hon efter honom. – Jag kommer alla somrar. Kom alla somrar. Kom. Somrar, Somrar, omrar, omra, omma. Sedan är det borta. Och bara skogarna hörs susa.

   Harry Martinsons romanfigur Bolle förnordligades med åren. Från långt i norr matades aldrig Berget, som var straffplats för sådana som häktats för lösdriveri och rymning från De ridande.  Poliserna - de om några visste värre bovar än luffare. Klädd i en omgjord poliskappa och ett par varma polisbyxor som han fått av kommissarien i Umeå, gick Bolle på senvintern umastråket till Mo i Rana. Det var vintervägarna genom Stensele i Västerbotten och Tärna. På Storumans is och Överumans is. Ödslig var den långa allén av utställd enbusk och grankvist mil efter mil över isen till Umbugta i Norge.
   Där låg Lappväsendets härbärge, för luffare och forbönder lika, tjugo öre per bädd. Tre vintrar under sin långa luffartid kom han dessa vägar och trots att tiderna förändrades på annat håll och krig och svåra dyrtider kom, var priset för en plats på en liggbrits alltid lika på Lappväsendets härbärge. Det höll sig till tjugo öre så länge han levde.

Harry Martinson nämner klädsel också i samband med att han skriver om döden, såsom i kapitlet ”Begravningen”, där han med ett enda ord ”kyrkklädd” tolkar stämningen på en gård. Man förberedde begravning där och Bolle hade gått dit, fastän han av hänsyn till situationen inte ville det, men man hade inte satt några enar nere vid vägen för att visa gårdens allvar och därför mötte Bolle gårdsäldsten, som påtalade det opassande i luffarbesöket. Bolle förklarar sig med att säga, att nästa gång skall ni sätta enar nere vid vägen också. Gubben inser att man nog brustit i begravningsförberedelserna och så kommer den högtidliga upplösningen av denna episod i ”Vägen till Klockrike” när den gamle, ”kyrkklädd” säger: Jag lovar det, att nästa gång det sker skall det bli enar vid vägen. Det ska jag sörja för. Eller någon annan om det är min tur.

   Bolle blev sjuk och hamnade på sanatoriet. Han trivdes där ända till sista dagen, intill sista fläkten liv. En dag kom sköterskan in med en vårhyacint. Hon log vänligt mot honom och ställde den på hans sängkommod. Den här ska Bolle ha, sade hon. Den är från Våren. Jag har haft den inne på mitt rum tills den kom igång. Men den är från Våren.
   Så bjöd hon Våren själv att besöka honom. Och detta blev det vackra slutet på Bolles roman. En vänlig sköterska. En vårlig hyacint. Ty sent på kvällen samma dag som hyacinten hade börjat vissna, klev luffaren Kristofer Teodor Bolle över i den svarta trånga ekan och roddes bort från hälsans ö och ut på dödens hav.
Klädseln i den solennt avslutande dödsscen i ”Vägen till Klockrike”  dröjer Harry Martinson med att nämna tills han beskriver hur Karon sitter vid svepningsseglet  och ett stycke av svepningen hissas och i detsamma som båten skrapade mot strandstenarna var allt försvunnet. 

Bomull, bomull, ditt snöfall över jorden!
din vita frid till våra svepningar!
dina vita fotsida kläder då vi vandra in i himmelen
frälsta av Booths jesusansikte i alla världshamnar.
Bomull, bomull, ditt snöfall:
svepande världen i ny nödtorfts fäll
höljde du oss, skymde du vår blick med ditt moln.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad
  
Rune Liljenrud

torsdag 15 november 2012

Autentisk bakgrund i Harry Martinsons "Vägen till Klockrike"

 

Lappväsendets härbärge
för luffare och forbönder

I BMF 1955, nr 3 ~ organ för Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen  ~

berättar Harry Martinson om sina vandringar på Vägen till Klockrike och vi får veta att i hans skildringar finns autentisk bakgrund, som t.ex Lappväsendets härbärge.
 
Harry Martinson skriver, att Bolle förnordligades med åren. Från långt i norr matades aldrig Berget. Poliserna - de om några visste värre bovar än luffare. Klädd i en omgjord poliskappa och ett par varma polisbyxor som han fått av kommissarien i Umeå, gick Bolle på senvintern umastråket till Mo i Rana. Det var vintervägarna genom Stensele i Västerbotten och Tärna. På Storumans is och Överumans is. Ödslig var den långa allén av utställd enbusk och grankvist mil efter mil över isen till Umbugta i Norge.
 
Där låg Lappväsendets härbärge, för luffare och forbönder lika, tjugo öre per bädd. Tre vintrar under sin långa luffartid kom han dessa vägar och trots att tiderna förändrades på annat håll och krig och svåra dyrtider kom, var priset för en plats på en liggbrits alltid lika på Lappväsendets härbärge. Det höll sig till tjugo öre så länge han levde.

Harry Martinson skriver i BMF:
 
"Man måste inspireras av en verklighetsgrund. Varje sak som står i Klockrike har en autentisk bakgrund, någon som jag har mött, eller t. ex. någon plats som jag har varit på. Jag kan ta ett exempel:

Det står på ett ställe om Bolle som färdades på Storumans is och sedan på Överumans is och hur han kommer till ett härbärge vid norska gränsen. Det var en sak som jag själv hade upplevt, en detalj som kunde tas in som den var."  
 
Stig Anderback, Hembygdsföreningen GRATIAN inom Storumans kommun i Västerbottens län, sänder vänliga Lappmarkshälsningar och nämner att på norska sidan i Umbukta, som ligger längs E12, ca 3,5 mil från Mo i Rana och 3 km från gränsen mot Sverige, finns Umbuktagården, som är det ursprungliga härbärget. Gården är nu restaurerad men mycket av det gamla är bevarat. Det var nog där som Harry Martinson tog in, menar Stig Anderback och påtalar samtidigt, att avgiften där lär ha ökat!
 

Rune Liljenrud



fredag 9 november 2012

Harry Martinson och Raoul Wallenberg

Skönast ibland de sköna glimtar syns dock skymten
av Karelen.
 
Harry Martinson
Författare, krigsfrivillig i Finland 1940.
Nobelpristagare i litteratur 1974.
Ur "Sång om Karelen". Sång nr 72 i Aniara, 1956.  
 
President Ronald Reagans och Vita husets erkännande av Raoul Wallenberg framgår av ett tal som presidenten höll 5 oktober 1981 vid en ceremoni i Vita huset:
"Svensken Raoul Wallenberg räddade nästan hundra tusen judiska män, kvinnor och barn", sade Reagan. "Det han gjorde, det han uträttade, var av bibliska proportioner. Var han än är brinner hans mänsklighet som en fackla. Sir Winston Churchill, en annan stark och modig man, är den enda person förutom honom som tilldelats hedersmedborgarskap i USA."

Regeringen har beslutat att i Sverige och internationellt uppmärksamma att Raoul Wallenberg 2012 skulle ha blivit 100 år, genom att hedra hans minne med olika evenemang och aktiviteter. Av denna anledning föreläser i år författaren och forskaren Lars Brink om Raoul Wallenberg och han talade 8 november på Alvesta Bibliotek.


Lars Brinks bok När hoten var starka, som på titelsidan inleds med ovanstående citat ur Harry Martinsons Aniara, är författarens uppsats för filosofie licentiatexamen i etnologi vid Göteborgs universitet och utgör samtidigt en delrapport från forskningsprojektet När hoten var starka.

Lars Brink illustrerar sin föreläsning med bilder ur Raoul Wallenbergs liv och från boken När hoten var starka, som delvis har unika bilder.

Ett citat ur Harry Martinsons Aniara inleder alltså boken När hoten var starka och  i en avdelning Stämningsläget skriver Lars Brink om  Freds- och kvinnorörelsen och ägnar flera sidor åt Harry Martinson som krigsfrivillig i Finland 1940 och hans roman Verklighet till döds. Harry Martinsons stridsparkamrat var Eyvind Johnson. I det stämningsläge som rådde när Finska vinterkriget började den 30 november 1939 anmälde sig omkring 12.000 svenskar för krigstjänst i Finland.

Olof Lagercrantz' antinazism blev till konkret insats för att hjälpa lyrikern Nelly Sachs att fly från Tyskland till Sverige 1940. Hon tilldelades Nobelpris i litteratur 1966 "för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gipande styrka tolkar Israels öde."
Nelly Sachs fick dela 1966 års Nobelpris i litteratur med den judiske författaren Shmuel Yosef Agnon, som tidigt återvänt till Palestina från förskingringen. Motiveringen för Nobelpris till Agnon är "för hans djupt karaktärsfulla berättarkonst med motiv från det judiska folkets liv."

I en fotnot till kapitlet Stämningsläget skriver Lars Brink om valet ur Aniara som inledning till sin bok När hoten var starka:

"Utan att här diskutera litteraturvetenskapliga tolkningar vill jag dock hävda att sång nr 72 i Aniara, Sång om Karelen, som tycks bära en romantisk air, mycket väl kan grunda sig i Harry Martinsons kärlek till Finland. Martinson har ofta motiverat sitt krigsdeltagande i Vinterkriget som en kamp mot den tekniska utvecklingens baksida, symboliserad av det dåvarande Sovjetväldets förkärlek för storslagna tekniska lösningar som skäl för människans befrielse. Han hade kunnat välja vilket annat motiv som hest på jorden, men valde Karelen som symbol för det jungfruliga. Vad jag vet har Martinson själv inte avslöjat varför han valde Karelen."



Harry Martinsons roman Verklighet till döds aktualiseras och fördjupas genom Lars Brinks bok
När hoten var starka.

I en fotnot till kapitlet Stämningsläget nämner Lars Brink att Göran Schildt, finländsk författare och kulturprofil, i sin självbiografi Tvivlets gåva (2000) diskuterar det slående i att just  "självständigt tänkande och kulturellt meriterade personer som Harry Martinson och Olof Lagercrantz" hade värvat sig till SFK, Svenska Frivilligkåren.

Rune Liljenrud 
 

torsdag 8 november 2012

HARRY MARTINSONSTIPENDIET

 
 
I BMF 1949, nr 9, organ för Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen, utannonseras stipendier för medlemmar i BMF som arbetar inom bokhandelsyrket.

P.A. Norstedts & Söners-Esseltes Stipendium - Resestipendium på 1.200 kronor. Stipendiat är pliktig att under minst 4 månader bedriva praktiska studier i bokhandel i utlandet, vari dock icke inbegripes de nordiska länderna. Resan skall anträdas under år 1950.

Lindmanssonska Resestipendiet à kr. 370:-
För stipendiets utbetalande erfordras att stipendiat anträder resan senast under följande kalenderår. (1950)
  
HARRY MARTINSONSTIPENDIET
 Harry Martinson  BMFs hedersledamot
 
För femton år sedan på dagen sånär fick BMF ett bidrag på posten av följande lydelse.
- Om bokfloden eller så orkade jag inte skriva. Den är så stor i år att det vore lättare skriva om Amazonfloden.
Hjärtlig hälsning
Eder mycket förbundne
Harry Martinson
 
Det var "världsnomadens" reaktion inför bokfloden den gången. I år har Harry Martinson skänkt 1 000 kronor till ett stipendium åt en bokhandelsmedhjälpare för ett par månaderns avkoppling från tanken på den svenska bokfloden i något av våra grannländer.
 
~ ~ ~
 
Ovanstående härrör alltså från år 1949/1950 och ger en uppfattning om pengars obeständiga värde.  Detta har vi att betänka när vi i modern nutid arbetar med stipendie- och prisutdelande. Största värdet ligger kanske ändå i att hedras med stipendium eller pris till Harry Martinsons minne.
 
Vem som fick HARRY MARTINSONSTIPENDIET, inrättat vid tiden för Harry Martinsons inträde i Svenska Akademien, är obekant. Intressant är dock att HARRY MARTINSONSTIPENDIET har funnits.
 
Vet någon om HARRY MARTINSONSTIPENDIET, så vore det mycket intressant att få besked därom, hit till Harry Martinson-sällskapets blogg. Tack!
 
Rune Liljenrud
 
 

tisdag 6 november 2012

Luffaren Bolle vandrade inte bara i Sverige och Skandinavien utan också i Frankrike och framför allt i Sydamerika



 
Harry Martinsons livsfilosofiska och symboliska roman
Vägen till Klockrike (1948) finns nu också som e-bok
Utgiven 201210  ISBN10: 9100131598  ISBN13: 9789100131593
 
Harry Martinson skriver i BMF 1955, nr 3 ~ organ för Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen om sina vandringar. Efter att ha stått och filosoferat vid den primitiva vägskylten med texten "Vägen till Klockrike" berättar han om vad han upplevt:
 
Jag kom sedan att ge mig ut på flera luffarfärder. Jag kom att vandra inte bara i Sverige och Skandinavien utan också i Frankrike och framför allt i Sydamerika. Jag seglade också till sjöss under flera år.

 Under mina färder mellan olika arbeten var jag nödsakad att vandra till fots, ofta väldiga sträckor. Jag minns att jag luffade från Montevideo till Rio de Janeiro. Det tar nio dygn att gå den sträckan med fartyg längs kusten. Att luffa till fots blev som att gå från Paris till Nordkap, kanske ännu längre. Hur jag kom fram begriper jag inte än i dag. Man är hänvisad helt och hållet till sig själv, men genom att jag var så matad av äventyrshågen var jag inte rädd utan bagatelliserade alla faror. De där trakterna var ganska okända fält för en normaluppfostrad människa och man möttes av stora olikheter. Roligast var kanske att studera olikheterna i vegetationen medan jag vandrade mot ekvatorn.

Man kom från Pampasområdena i söder mot södra Brasilien och sedan upp i de väldiga oritariaskogarna, som växte på 2 500 meters höjd och som bildade alldeles plana tak. Undertill växte det inget annat än en sorts växthalm. Man kunde gå hur länge som helst utan att möta en människa. Det var en oerhört ödslig och samtidigt främmande och imponerande värld. Men efter hand som man kom längre åt norr förändrades skogarna. När man kom på sydsluttningarna började den tropiska karaktären. Det fanns undervegetation av olika slag och oerhörda mängder av bladlianer, sådana som hängde som stora ridåer framför urskogsfronten.
 
 Jag vandrade omkring i dessa trakter för att jag tyckte att jag ville se så mycket som möjligt av världen. Jag hade ju inget hem och inget att ta ansvar för. Jag tyckte att jag kunde fara vart som helst i världen. Men ett riktigt hemskt arbete hade jag vid ett tillfälle, ett arbete som jag tog av nödtvång. Jag blev tagen för spion och hotad med en arkebuseringspluton tillsammans med en del andra svenskar. Sedan släppte de oss. 
 
 I tropisk skog
 Konstnär Reuben Hedin
 
Rune Liljenrud
 
er

fredag 2 november 2012

Väntsalarna som försvann


”Väntsalarna äro ju först och främst de fattiga folködenas sista oas, före avresan. Här har storasyster snyftat under skrattet, före avresan till Chicago. Här har drängen i Jonsbol spottat snus i skymningen, innan Värnamotåget kom och förde bort honom från denna trakt med dessa hökkfärdiga flecker. Och här har Malena suttit tåligt väntande in tågen var torgdag i trettio år, tills hon till slut blev så hemmastadd att hon helt familjärt gick in och drack ur karaffinen i andra klass. […]

O, ni höstdagar på ödsliga väntsalar sedan tågen gått! Man studerar turistföreningens karta. Man drar med pekfingret över Norrlands floder till Sylfjällets höjd. Man reser för sig själv härinne – en stor, underlig resa, som ingen rest, - och telegrafen pickar därinne på expeditionen, och stinsen hostar. […]

Jag för min del lärde mig mycket i väntsalarna, och alla de gånger de gett mig skydd i hemlösa decemberdagar kan jag inte räkna. Jag har lärt mig älska väntsalarna. Det låter underligt, men de ha hjälpt mig över mycket och lärt mig mycket.”

Så här skrev Harry Martinson redan 1930 i tidskriften Tidevarvet där han medverkade med en serie kåserier mellan den 7 juni och 25 oktober. Kåserierna publicerades 1984 av Bokvännerna i den lilla boken Kåserier på allvar, som också innehöll teckningar av Martinson.

Harry Martinson har också i andra sammanhang berättat om väntsalarnas betydelse, bl a i Vägen ut som Rune Liljenrud citerar i sin blogg. Det är med vemod och saknad vi i dag konstaterar att både stationsbyggnader och väntsalar i rask takt håller på att försvinna i Sverige. I stället för en värmande kamin bjuds vi nu på en vindpinad perrong under iskalla vinterdagar och den hostande stinsen har för länge sedan bortrationaliserats.

Alvesta är att gratulera som fortfarande får ha sitt imponerande stationshus kvar, ett stationshus som dessutom är öppet för resenärer alla veckodagar. Tyvärr är Alvesta ett undantag i ett alltmer väntsalslöst land.

Åke Widfeldt

Människors möten . . .

 
Alvesta järnvägsstation  
Ritad av Folke Zettervall och invigd år 1909 
År 2012 förändrad till modernt resecentrum
Utsmyckning av Olle Blad "Mot ljus och rymd"
 

Harry Martinson skriver i Vägen ut:

Det regnade. Det var höst. Landsvägarna sörjade sig.
[...]
I närheten av en by som hette Lerum men som kunde ha hetat Lersjö gick en ung luffare i ösregnet och mörkret. Han förbannade sig själv, världen och allting annat som kunde tänkas bli förbannat en sådan natt.
Men eftersom människan vid sådana ruggtillfällen klamrar sig intill det närmast liggande så kom nu också den unge luffaren att göra så.
Det närmast liggande blev "sista tåget".
Att låtsa sig vänta på sista tåget och så värma sig i väntsalen, det är det enklaste sättet som finns. Väntsalen är det överallt förhandenvarande och ett rum där illusionerna aldrig riktigt kunna dö. Nu gällde det bara att hitta den närmaste. Han gick ju järnvägen. Skulle han hinna fram till "sista tåget"? Den saken var av outgrundlig vikt och betydelse för den unge drivaren i regnet. Då med ens lyste det mellan stammarna. Ett stort stationshus reste sig i all sin stambaneglans. Snart satt han där inne och såg sina kläder ångryka i kaminvärmen.
Han satt länge. Till slut började han att undra. Bestämt måste han ha tagit fel på tiden. Ja, där hängde ju klockan.
Att han kunde vara så förkommet trött att han inte tänkt på det. Men så var det. Vägarnas indolens. Endast tidlöshetens klocka bär den med sig i sin drömska och förkomna avståndsmani.
Den var ju bara tio ännu. Det var alltså god tid till "sista tåget". Kläderna skulle hinna att bli så gott som fullständigt torra. Han anslog tolvtiden som troligt klockslag för "sista tåget".
Det tycks att han hade kunnat sett efter den saken på tabellerna, men det gjorde han inte. Saken föll honom inte in. Självbevarelsedriften hindrade saken från att falla honom in, ty "sista tåget" gick klockan elva och illusionen behövs. Den torkar de våta kläderna på sitt sätt.
Väntsalen hade två goda egenskaper i kväll. Den var varm och så var den tom.
Att den var varm var fysiskt bra. Att den var tom var andligt skönt, ty då kände man inga moraler i rummet, sådana där moraler, som inte vill kröka finger för att förstå en människa men bara vara moraler för de hämndlystna moralernas skull.
Och ändå tyckte han att han väntade på människor. För varje gren av imma som steg upp från hans ärmar kände han en besvikelse över att ingen kom. Människorna var i alla fall människorna.
När han av en händelse såg mot klockan var den gången till halv elva.
Han flyttade sig en liten bit från kaminen för att komma ur brännhåll, sedan sjönk huvudet ned mot ena axeln och han blundade till, alldeles omedveten om att han så långt det gick härmade en flyttfågels sömn, näbb under vingen.
Han visste inte hur länge han suttit så då han ryckte till för steg utanför.
Till att börja med var det bara "steg" och väntsalen bara ett sömnens "rum". Men medan han reste upp huvudet och så sakta vaknade förvandlades rummet till alla rum han känt i sitt liv, och först när han satt i dessa rums oupplösliga sammanflutenhet började han undra var han var.
Jo visst, han satt i en väntsal.
Stegen hördes nu närmare. Nu voro de på trappan. Med en spänning som knappast tillhörde väntsalen såg han mot dörren. Nu öppnades den och han såg av hänsyn för hänsynen själva åt ett annat håll en stund.
Det var en dam som hade kommit in. Säkert skulle hon resa med "sista tåget".
[...]

I sin självbiografiska roman Vägen ut har Harry Martinsson skildrat hur han på järnvägsstationen träffade en dam som hjälpte honom som femtonåring till arbete och bostad. Harry Martinsson glömde henne aldrig.
Kulturtidningen Zenit utgav år 2004, i samband med 100-årsfirandet av Harry Martinsons födelse, ett värdefullt specianummer om Harry Martinson i Göteborg, där episoden med damen i väntsalen finns med.
 
 
  

När nya Alvesta Resecentrum invigs den 1 november 2012 läser jag Vägen ut av Harry Martinson och tänker över människors möten.
 
Rune Liljenrud