torsdag 30 maj 2019

Stig Dagermansällskapet kommer under året, eller senast under våren 2020, att avsluta verksamheten. Stig Dagermanpriset kvar och arbete pågår för en staty till Stig Dagermans 100-årsdag 5 oktober 2023.




Stig Dagermansällskapet bildades i maj 1987 med syfte att uppmärksamma ett författarskap av stor betydelse. På Bokmässan i Göteborg har Sällskapet funnits med i 22 år med uppskattningsvis 66 333 besök. Vi har vant oss vid att under besök i Dagerman-montern där, få givande samtal med kännare och eldsjälar omkring favoritförfattaren från Älvkarleby i Uppsala län Stig Dagerman (1923-1954). Dagermanpriset kommer att delas ut för 24:e gång 1 juni 2019 och tilldelas Britta Marakatt-Labba. Hon är född i Idivuoma i Karesuando och uppvuxen i en renskötarfamilj i Saariyuoma sameby. Britta Marakatt-Labba är textilkonstnär, målare, grafiker, illustratör, kostymör och scenograf. Hon är hedersdoktor vid humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. 

Här i bloggen har tidigare skrivits om paralleller mellan Harry Martinson och Stig Dagerman, bl.a att de båda har luffarerfarenhet och skrivit om detta. Med Harry Martinson oroade sig Stig Dagerman stort över den första atombomben i augusti 1945 och skrev mot det nya förstörelsemedlet:

Nyss sprang en bomb i Japans land,
Atombomb kallas den.
Vart mänskligt hjärta står i brand,
nu får vi fred igen!
Om klotet sprängs, - som var man vet
då blir det fred i evighet.

Stig Dagermansällskapet är nu i ett skede av avveckling av Sällskapet, men verksamhet kring Stig Dagermans författarskap fortsätter i andra former.

hand utsträckt 
spegelhanden möter
fingertopparna ihop
bur av luft 
händerburen 
levande galler

en hand din
en hand min
buren öppnar världen 

(Dagermanska dagsverser
och "La main tendue")


Jorden kan du inte göra om. 
Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Stig Dagerman

Rune Liljenrud 



söndag 5 maj 2019

HARRY MARTINSON: "Avskedsord till en sjö" ~ En dikt som enligt Georg Svensson torde vara skriven efter 1972, när Martinson flyttade från villan vid sjön Sillen i Gnesta till Stockholm.



Avskedsord till en sjö 

En mörk sjö med överhängande träd
är för mig både en himmelens och en tidernas spegel.
Här hände mycket.
Om himmelen nedsteg med mildhet så uppstod vassen
                                                              och näckrosen.
Och sothönan kom och nickade med den vita pannmössan på.
Här har jag sett mycken tid förflyta
stundom flera år av minnen och drömmar 
drivande på vassflottar som ofta bara var en timmas verk 
                                                             eller mindre. 
Här har jag lärt känna som månårsbröder de strandälskande 
                                                             träden.


En länge av vind och vatten spelad sång
har jag fått räckt mig
med svarta kårar från dess holmar
och rop från dess fåglar.
Om vintrarna en kall och ärlig skrift
på dess stora griffeltavla av svartgrå is.
Och så vårarnas nyöppna vakar fulla av fågel
som ropade ut sig till hela rymden omkring.
Inte heller höststormarna vill jag glömma att nämna,
hur de ryckte i huset,
fällde granar och kastade lövmoln in mot åsen i öster.
Vid avskedet tackar jag dig varmt 
för allt detta min kära sjö.

_______________

HARRY MARTINSON: BLM (1980) 
Ur Harry Martinson: Skillingtrycket och Vildgåsresan (1994)
/Stefan Sandelin VEKERUM förlag 





Rune Liljenrud

onsdag 1 maj 2019

Tankar av HARRY MARTINSON vid sjön Sillen ~ med Elly Jannes: "Stor ömhet mot allt skapat"



Stockholms Stadsteater 50-årsjubilerade 2010 med Harry Martinsons ANIARA, som då hade premiär på Stockholms Stadsteater den 21 oktober 2010. 
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson - Scenografi: Sören Brunes 
Musik: Andreas Kleerup i samarbete med Carl Bagge 

Programbladet innehåller bl a artikeln "Stor ömhet mot allt skapat", av journalisten och författaren Elly Jannes, mångårig medarbetare i tidningen Vi. 



Artikeln från Vi 1957, som finns i "Kring Aniara", bygger på en intervju, som Elly Jannes gör med Harry Martinson i hans arbetsrum hemma på Gustavsberg utanför Gnesta. Hon beskriver: "Vinterhimlen lyser blågrön över sjön Sillens vita täcke. Snön ligger i mjuka flockar på björkarnas grenar. En talgoxe pickar då och då på rutan som tack för den utsatta matransonen. […] Skymningen faller blå över snön utanför fönstren. En sista gul solrand bleknar bakom Sillen. Men inne i det Martinsonska hemmet är det mjukt och varmt och glödande av färger. Från ryorna som fru Ingrid knutit och lapptäcket mot altandörren, från sköna ting som glimmar från hyllor och vitriner, vackra bokverk, båtar, dockor från fjärran kulturer, keramik från gammal och ny tid, mandarinknappar i elfenben och kristall. I en dörröppning hänger en mobil av små kineshattar i papper, målade i fjärilsskimrande nyanser - hela familjen Martinsons gemensamhetsverk till förra julen. Från vardagsrummet hörs flickornas mumlande röster, då och då små skratt."




Författarmuséet i Jämshög mottog för några år sedan ett par draperier, som Ing-Marie och Bengt Bejmar har hängt upp i Författarmuséet, där de nu kan beskådas. Harriet Martinson har berättat att hennes mamma Ingrid sydde draperierna och att det var pappa Harry som valde färger och mönster. Draperierna har varit upphängda i diktarvillan vid Sillen, vilket syns på bilden nedan, där pappa Harry läser för sina båda döttrar Harriet och Eva.



Idun Veckojournalen hade år 1963 i tidningsnummer 10 den 8 mars, en artikel om "Martinson i nya banor - Varför hemligstämplade han sin poesi - och när får vi läsa dikterna?" Lennart Nilssons bild av Harry Martinson visar textilen, som Harry och Ingrid Martinson tillsammans har skapat.   


Årstiden för Elly Jannes artikel "Stor ömhet mot allt skapat", är vinter och naturen alltså helt annan än den prunkande våren 2019, när Harry Martinson-sällskapet har sin årshögtid förlagd till dessa bygder och bjuder en kulturutflykt med guidning i trakterna kring sjön Sillen och vid sjön Sillens strand besöker huset där familjen Martinson bodde, när Harry Martinson skrev Aniara. 

I intervjun som Elly Jannes skriver om i artikeln "Stor ömhet mot allt skapat", berättar Harry Martinson om bakgrund och inspiration till Aniara, termer, namn och skeenden förklaras.

Redan år 1938 fick Harry Martinson det första uppslaget till Aniara, när han läste en bok av Eddington, som handlar om den rörelse som försiggår inne i atomerna. Varje atom är en rymd där dess partiklar rör sig. Skulle man uttrycka detta måste man göra det i termer som inte är uppfunna. Innan  Martinson kom igång hade han stort besvär att finna formen. Till slut stannade han för att välja de rytmer som inställde sig av sig själva, det blev mest äldre rytmer, femfotade jamber, alexandriner och så vidare. När han väl kommit i gång skrev han berättelsen under starkt inre tvång. Tiden drev fram den, vår egen tid, som laborerar med kosmoskrafter, med universum självt.

Atombombshotet har legat som en mara över Harry Martinson allt sen han år 1941 träffade Niels Bohr i hans laboratorium i Köpenhamn och frågade honom: De måtte väl inte uppfinna någon slags bomb där man utnyttjar energiens bundna krafter. Xinombra är Hiroshima och Nagasaki, varje plats utsatt för bombers förödelse.

Landet Gond är en provins i Indien, men Harry Martinson har också tänkt på Gondwanaland, den indiska mytens Atlantis. 

Den blinda sierskan från landet Rind har sin förebild från en trachomablind flicka, som Harry Martinson en gång såg i Sydamerika. Ärren av trachoman låg som en bark över ögonen. Bark heter på tyska Rind. Därför blev Rind landet, där de blinda ligger i den blinda mullen.

Ordet goldonder för rymdskepp är en korsning av Golkonda, conquistadorernas gamla drömland och en fras Martinson ständigt hörde när han gick på luffen i Sydamerika: Como donde va Usted? Ordet "donde", som ingår i  frasen betyder "Vart är ni på väg?"

Mima sammanhänger med mim, mimus, härmfågel och symboliserar dikten och de andliga kommunikationsmedel med vilka vi tar kontakt med varandra, all skapande konst och därför är det konsekvent att miman har ett samvete. Harry Martinson betonar starkt tankens och eftertankens vikt, men "I salen sju är Tankens kartotek. Rätt klent besökt. Där står en herre kallad Tankens vän":

Han visar sorgset på en tankemängd 
som kunnat rädda oss om den i tid
fått vara med i odlandet av anden.

Ur ANIARA, Sång 

Det finns hos olika religioner och vishetslärare kvarstående grundtankar som alltid visat sig ha bärkraft, menar Harry Martinson och nämner som exempel Bergspredikans "Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder det gören I ock dem. Om det budet varit levande hos oss hade ingen kastat någon atombomb. Hos Arndt finns en annan sådan grundtanke: Det är människans skyldighet att inte missbruka de skapade tingens tjänst."

Mimaroben, mimaskötaren i Aniara, Mimas blå liturg, som år för år har sökt "en reva som släpper in en glimt av hoppets sken", fortsätter tröstarbetet fram till dess han släcker de sista ljusen och bjuder läsaren frid. Harry Martinson betonar att Aniara är en Kassandra-varning, som människor kanske en tid lyssnar till, men sedan glömmer dess varning. När det gått så långt för mänskligheten som Aniara, då kan vi inte få evangeliet gratis. Vi kan bara återfå det genom att bättra oss.

"Det allvarligaste av allt, säger Harry Martinson, är att vi har avskaffat skuldbegreppen. Vi tror att det räcker med att överlämna åt politikerna att klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos och vår medansvarighet när förödelsen släpps lös. [...] Religion är för mig samklang med kosmos, så att jag upplever en klarhet och handlar ur en klarhet och en övertygelse om kärlek och rättfärdighet."

Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna 
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.

Ur ANIARA, Sång 80

Den vita näckrosen (Nymphaea alba)
 är Södermanlands landskapsblomma


Näckrosvattnet skärper sin spegel

Näckrosvattnet skärper sin spegel.
Klar ligger dagytan
med vaxblanka flytblad.
Insjöns stillhet är en stund sin egen
med skenbara himmelsdjup nedåt mot gyttjan.
Sländorna jagar några slingor och varv
över sina egna skuggor.
De finner snart
ätbart byte, men en strandfluga tappas
och en ringrörelse slår ut
från en punkt nära ett strå.
Sedan börjar en vind
som il och kåre.
Den växer med timmen.

HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar


Rune Liljenrud