måndag 22 juni 2020

"Den epidemi som påverkat Europas författare mest är tuberkulosen", skriver Ulrika Knutson i reportage i ABF:s tidning Fönstret (Nr 2.2020), om böcker som berör fruktade farsoter



Omslag av Svenolov Ehrén

Delfinbok skriver om Harry Martinson: "Med Nässlorna blomma har han gett oss en mirakulöst rik och ärlig skildring av sin fattiga barndom och uppväxt". Tuberkulosen härjade. Martins far Olav dog i tuberkulos, så även storasystern Inez och tuberkulosen grasserade i stenhuggeriet, som "levde på de döda. Allt gick där i gravarnas och gravvårdarnas tecken". 
Omskakande stark är inte minst skildringen av Martins rädslor för sjukdomen under tiden på ÅLDERDOMSHEM AV STEN , där han fått gott förtroende för Syster Tyra, och så hans hjärtskärande sorg "då nervfeberepidemien ryckte in i trakten", Tyra insjuknar, hamnar på den fullbelagda sjukstugan bland "mycket dåliga". 
På grund av epidemiens svårartade karaktär äro besök tills vidare icke tillåtna, stod det på en pappersskylt, som hängde på den vita grinden vid ingången. - "Lever Fröken Tyra? skrek han hest. Lever hon? Lever hon! Jag vill veta om hon  l e v e r ! ! ! " 
En vikariefröken är där.
"Han bultade med de knutna nävarna mot hennes bröst, bultade, bankade tills det tvingades, trycktes och pressades ur henne allt det han inte v i l l e  höra:
- Nej! Hon är  död!!! "

"Livet gjorde mycket för att svika Er, men ni svek inte livet". Så formulerade sig Sigfrid Siwertz när han hälsade Harry Martinson välkommen in i Svenska Akademien på stol 15 år 1949. Epilogen ur Nässlorna blomma kan omöjligen tänkas i en starkare kontrast.

Ulrika Knutson påminner i sin artikel  i ABF:s FÖNSTRET om tio böcker om fruktade farsoter, bl.a BIBELNS ANDRA MOSEBOK, EXODUS med pesten under israeliternas fångenskap och uttaget ur Egypten, Johan Olof Wallins DÖDENS ENGEL, Selma Lagerlöfs KÖRKARLEN och Torgny Lindgrens PÖLSAN. Av de tio böcker hon nämner om fruktade farsoter är det kanske ändå Albert Camus PESTEN (1947) som nu är mest läst. Alf Elmberg skriver i en blogg nyligen, att han nu läser den pestromanen för tredje eller fjärde gången. Boken handlar om nazisternas ockupation av Frankrike, en synlig fiende. Nu läses boken med tankarna kretsande kring osynlig fiende, Coronavirus COVID-19. 

I en blogg på Midsommardagen lyfter Marianne Westholm hoppfullt blicken och manar: "Corona eller inte, låt oss gå ut i den ljumma juninatten och där lyssna till Harry Martinsons klassiska dikt Juninatten (Cikada,1953) Så lätt, så ljus, så rofylld utan något som skaver." Gädje också att som Dagens Dikt  i SR Midsommardagen lästes Juninatten:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.


Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.


Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

HARRY MARTINSON: Ur Cikada


Med bilder ur den sköna sommarns natur tolkar Harry Martinson ett ljust hopp:




MIDSOMMARDRÖMMEN

När solen ger sommarn dess flöden

då uppväcker näktergalen
de drömmar vi hopat kring döden
som midsommarmyter i dalen.

Då viskas att en gång när döden
oss söver med skuggornas eter
församla sig vårar och somrar
till ändlösa saligheter.

Då föras de samman likt hjordar
de skingrade somrarnas dagar
och bilda tillsammans den sommar
som härskar i eviga hagar.

HARRY MARTINSON: Ur Gränsen i Thule

Rune Liljenrud 



fredag 19 juni 2020

Juninatten ~ Midsommar 2020



Corona eller inte, låt oss gå ut i den ljumma juninatten och där lyssna till Harry Martinsons klassiska dikt Juninatten (Cikada,1953) Så lätt, så ljus, så rofylld utan något som skaver  som sista raden i MM junidikten Ängsullen, den som lyder:
dyn som fostrat min själ (Nomad, 1931), en rad som man gärna hänför till det självbiografiska stoffet. Martinson utesluter dikten i  den senare utgåvan av Nomad (1943).
                                      
Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.


Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.


Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.



Eller låt oss lyssna till en dikt, som jag många gånger har citerat, när jag hållit minnestal vid kära vänners begravning, en dikt som skänker tröst och en förhoppning även för den icke troende om en centralsommar som sträcker sig in i evigheten:


Midsommardrömmen (Gräsen i Thule, 1958)


När solen ger sommarn dess flöden
då uppväcker näktergalen
de drömmar vi hopat kring döden
som midsommarmyter i dalen.


Då viskas att en gång när döden
oss söver med skuggornas eter
församla sig vårar  och somrar
till ändlösa saligheter.


Då föras de samman likt hjordar
de skingrade somrarnas dagar
och bilda tillsammans den sommar
som härskar i eviga hagar.


”I junikvällen kan vinden viska, kan allt bli nästan alltför ljuvt”, säger Martinson i Det enkla och det svåra (1939). Kan det det? Vi behöver denna stillhet och släpper loss våra sinnen i  den givande naturen med hjälp av poetens ögon.




                                                Marianne Westholm

torsdag 18 juni 2020

"Det finns överraskningar bakom våra civilisatoriska husknutar"


Bästa Bloggläsare & följare Harry Martinson-sällskapet

Jag vill dela med mig av en naturupplevelse, som inte är min. I lördags ca kl. 17. 30 kom jag ut från vår stuga på Tjörn och mötte min hustru mycket uppbragt. Hon förklarade och jag förstod, att hon hade varit med om något särskilt. Hon hade suttit i en vilstol intill huset och läst och plötsligt "joggade" en vacker räv med stor svans förbi, mindre än en meter från hennes fötter. 
Denna berättelse är sann och det är väl känt, att en räv trivs bra i närhet av områdets hus och utan att vara rädd för mänsklig närvaro. Vi har så klart också småfåglar som dagligt sällskap samt ser ofta fasaner och rådjur. Men jag visste inte, att rävar kan vara så oblyga. Dagens konstiga människosamhälle är inte alltid som vi har vant oss. Det finns överraskningar bakom våra civilisatoriska husknutar, som jag försökte beskriva i en text publicerad på Harry Martinson-sällskapets hemsida i vintras.


Om ÄNGSULL, som Christer Nielsen skriver om i Månadens Martinson, utifrån Harry Martinsons dikt ur NOMAD (1931) tänker jag, att jag har sett så mycket ängsull men ändå aldrig blivit uppmärksam och så berörd som nu. Min far visste mer om örter och småfåglar än jag. Min kära hustru vet mer om blommor än jag, men vi har båda haft våra liv nära blomsterängar. Vi människor är så olika men ändå lika. 

När det gäller min mångåriga närhet till Harry Martinson så medger jag, att det mest är hans civilisationskritiska tankar, som har berört mig, ANIARA så klart och Bolle och hans vänner. Vi humanister är inte alltid lika. Jag tror, att av dagens Harry Martinson-läsare fler lockas till hans lyriska naturbetraktelser än till hans humanistiska tankar om moderna människors vägar och göranden.

Just nu har jag för tredje eller fjärde gången återvänt till Albert Camus PESTEN (1947), läste den första gången som tonåring. Tydligen har många denna Coronavår sökt sig till Albert Camus.

Alf Elmberg

tisdag 9 juni 2020

"Ängsullen vajar i kvällen; talar en gåta"





ÄNGSULLEN

Ängsullen vajar i kvällen; talar en gåta:
kärret förmultnar och dör, kärret ger sjufalt
                                                             igen.
Djupt i den vindil som spelar från tallarnas 
                                                             kronor
böjer jag mig och tackar 
dyn som fostrat min själ. 

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD, 1931


Ängsullen har av fattigfolk använts till stoppning i sovmadrasser och kuddar och i folkmun kallas den för fattigmansfjäder. När välburget folk sov på fjäder och dun så låg den fattige på naturens ängsull. Detta var dock inte någon lämplig fyllning i sängkläder, på grund av att ängsullen tovar ihop sig och blir hård. Harry Martinson var väl förtrogen med fattigdom och i halvgräset ängsull vandrade han som barn mellan sina olika fosterhem. Som luffare var han väl förtrogen med natur och växter. När han grips som luffare av ridande polis och han söker fly, kastar sig utför en brant slänt, skadar sig och blöder, så övernattar han därefter under inande mygg, möjligen direkt på tuvullsmarken. "Ängsullen vajar i kvällen; talar en gåta".


Gåtan 

[…]
Gåtan är det djupaste och största. 
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen. 
Trons utropare får tunna stämmor. 
Gåtan står där och ser in i alla.
[…] 
HARRY MARTINSON: Ur Doriderna




Christer Nielsen lyckas väl i Månadens Martinson juni 2020 med sin analys av Harry Martinsons dikt ÄNGSULLEN, att hitta ett samband mellan ängsull och symbolen gåta, som är en av Harry Martinsons mest innehållsrika metaforer. Härigenom öppnas upp andliga djup i dikten. "Var det livets gåta som han där begrundade?" frågar sig Christer Nielsen och söker svar "Djupt i den vindil som spelar från tallarnas kronor". Han anar detta som "kanske en bild av evigheten och det gudomliga.” Han tar höjd som i furans utsiktskorg  i TUVOR, Harry Martinsons sista diktsamlingoch därifrån ses de villkor för liv och död som Harry Martinson anat i "dyn som fostrat min själ". 

Furan det högresta mastträdet
med kronan som en utsiktskorg i toppen
spanar över vårt ändlösa innanhav av gran
där vi år från år och våg från våg
intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran.
Överallt omkring oss denna vår fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.
Hemlöst förbundna i städer och byar
lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran.
Granarna brusa.
Verklighetstungt och med gransagans sus
befaller de över våra år
och skyddar den barrtunga ande
som susar inom oss,
vår ande av gran.

HARRY MARTINSON: TUVOR, 1973



Också i JUNIKVÄLL ur Det enkla och det svåra,1939 använder Harry Martinson naturbilder med fur och gran för att tolka existentiella verkligheter: "Furorna med osågade likkistbräder inne i stammarna står höga på mon, deras toppaktigt formerade kronor har vid närmare påsyn hundäxingens form och under granen där borta står dikesfräkenet och härmar i stort sett granens form. Allt tyr sig in mot något slags centrum."



Alf Elmberg skriver att han  läste dikten ÄNGSULLEN som tonåring och att han på Härön såg ängsull på bergens små våtmarker under många 70-tals, 80-tals och även 90-talsdagar. Harry Martinsons dikt ÄNGSULLEN har kommit att ingå i många antologier, inte minst tänkta för unga läsare, såsom Ung dikt, i urval av Gunnar Ekelöf, 1940, Modern svensk skönlitteratur, Antologi för ungdom, 1941, Lyrik från vår egen tid, utg. Gunnar Tideström,  1945 (Skrifter utg. av Modersmålslärarnas förening, 66), Svensk litteratur i urval. Läsebok för gymnasier och andra högre skolor, 1948, Den unga lyriken, 1950, Svensk litteratur. 1900-talet, 1950, LäsebokSvensk litteratur. Del II, Hermods korrespondensinstitut, 1951, Lyrik från vår egen tid, utg. Gunnar Tideström, 2. uppl. 1952, Lyrik från vår egen tid, utg. Gunnar Tideström, 3. uppl. 1958, Flora Poetiska. FiB:s lyrikklubb ,1960, LäsebokSvensk litteratur. Del II, Hermods korrespondensinstitut, 1961, Lyrisk läsebok. Antologi sammanställd av Olof Lagercrantz. FiB:s lyrikklubb, 1963, Diktaren och tiden. Litteratururval för fackskolor, fackgymnasier och folkhögskolor, 1965, Citatboken, 1967, Svensk lyrik. Texthäften till tonband, 1968. 


Redan detta faktum att dikten ÄNGSULLEN med blott sju textrader, skriven 1931 av en då 27-årig tidigare sjöman och riksluffare, har kunnat behålla sin plats i undervisningen för ungdomars och studerandes litterära förkovran, är helt storartat; detta är stor poesi. I boken 40 svenska författare 1980 skriver Sven Stolpe om sitt första möte med Harry Martinson på Bonniers förlag, där Stolpe redigerade en litterär tidskrift: 
"Jag såg genast, att jag hade - för första gången i mitt liv - mött ett ungt litterärt geni."




Många barn, ungdomar och andra studerande har mött Harry Martinsons dikt ÄNGSULLEN ur NOMAD genom diktantologier, som använts i skolors viktiga litteraturundervisning. För de allra yngsta har det kanske varit hemmavid i mötet med Elsa Beskows älskade sagobok HATT-STUGAN, där barn får fylla i utelämnade rimord vid läsningen. Ordet har för många varit ÄNGSULL på frågan om vad Tomtemor hade med sig hem i båten, när hon återvände med material för att laga kläder till sina barn. Hon hade ju inte lyckats få köpa "garn för att väva byxor till sina barn."

Av vad var då båten full?  Jo, av ÄNGSULL! 







Rune Liljenrud