fredag 30 oktober 2015

"GÅTAN ÄR DET DJUPASTE OCH STÖRSTA"

Minnenas helg – Alla själars dag – Höstlöven förstärker upplevelsen, vaga ord, eufemismer, ersätter det konkreta. Verkligheten tonas ner lite på så sätt och allvaret dämpas något. Att exakt säga ”han dog” är för svårt, nej han ”gick bort” är på något sätt mildare.


Harry Martinson väjer inte för det svåra. Han börjar direkt kapitlet i Nässlorna blomma med ”Han dog natten till den 3 december år 1910”.  Hans berättelse om dödsfallet har ohöljd konkretion. Han tänker på Gåtan, viskar Gud! Gud! 

[. . .]
Han dog natten till den 3 december år 1910.
   Ingen annan var i sjukrummet. De hade sett honom somna till och då hade de dragit sig tillbaka. Kanske skulle han vara starkare i morgon.
   Snart var allt tyst, även viskningarna. Klockan slog ett.   Då lyfte Olav sitt huvud från kudden och såg sig omkring i rummet. Han hade narrat dem! Blicken var halvslocknad, dunkel och tröttad, liksom förbränd av febern. Men han hade narrat dem! Nu var han ensam. Utan väktare. Han vred sig över på ena sidan – liggsåret i ena höften pinade honom ännu i det sista - - -
   Så låg han där stilla och tänkte, såg ut längs golvets mattor som försvunno i mörker. Nattdukslampan upplyste bara ett stycke närmast sängen. Dess cirkelsken blev en gloria som låg på golvet. Den stirrade mot taket som ett milt och ytligt öga. Det var cirkeln kring Den ensamme, kring den slutgiltiga upptäckten att man är ensam, att ödet är ensamt och fruset även om det lever i sällskap, i familj.
   Det gick en kvarts timme varunder han låg där stilla, med öppna ögon, i den ställning han vridit sig över i, sömnlös i närheten av sin död. Han ansträngde blicken för att tränga igenom den matta ljuskretsen. Men det svartnade för ögonen. Han såg sämre nu.
   Långt borta i rummet hörde han klockan ticka. Han räckte ut armen för att gripa pendeln: nej du! Stanna! Det gör så ont. Men armen föll ned och rösten slocknade av. Hade han verkligen ropat? Ja, han trodde det. Genom den begynnande evigheten gick i alla fall ett skrik till klockan att inte tjata i det sista, utan låta envar tidlös dö. Men klockan, pendylen från Nite, var dödare än hans egen nästan döda kropp och vilja. Dess pendel rörde sig på den oändligt långa kulturvanans, klockmakarevanans befallning, liksom slussade honom in i evigheten, till allt svagare och svagare strömmar, till Intet, till oförmågans eviga rymder. Utan långa tankar kände han att livet inte har med döden att göra – och så kom, men för sent, tanken på Gåtan; han sträckte därför ut armarna och viskade: Gud! Gud!
   Sedan kom ett töcken, där anden, viljan, befallde kroppen att stå upp från de döda, att fly från de döda.
   Det måste ha varit så, ty man fann honom oordnat påklädd sittande i gungstolen med löjligt felkläppt väst och felkläppt rock, barfota och med reshatt på huvudet. Han satt framåtlutad med bägge händerna i fönsterkarmen. Fönstret stod öppet i den regniga morgonen. Han hade öppnat det och dött mitt i flykten från de döda. När Betty öppnade dörren tog vinddraget hatten av hans huvud. Den rullade tagen av vinden utför branten och föll ned i stenbrottet utanför; det som kallades Stora Sibirien. Hon skrek till, men han rörde sig inte. Det regnade i hans hår.
[. . .]
HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma


[. . .]
Genom atomernas skaror
världsalltets gnistfina änglar i kör
andas det evigas Gud,
oräknat evig,
gåta och mängd.
[. . .]

HARRY MARTINSON:
Ur Oräknad värld / Dikter om ljus och mörker

Gåtan 

I atomer och i vintergator 
blåser gåtor genom gåtors etrar, 
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.

Gåtan är det djupaste och största. 
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen. 
Trons utropare får tunna stämmor. 
Gåtan står där och ser in i alla.

Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmer guden.


HARRY MARTINSON: Ur Doriderna





Rune Liljenrud




tisdag 27 oktober 2015

"Det är kvinnan och daggmasken som avgör det hela"

När Harry Martinson hållit sitt inträdestal i Svenska Akademien, där han som ledamot år 1949 efterträdde Elin Wägner på stol 15, kommenterades detta av Akademiens direktör, författaren och akademiledamoten Sigrid Siwertz med bl.a detta: "Ni har om Elin Wägner yttrat mycket vackert och väsentligt. Hennes väsen hade en trofasthet, som är ovanlig hos diktarnas oroliga släkte. Hon höll ut i de kämpande kvinnornas led..."


År 2009, 60 år efter Elin Wägners död,
utkom Det första fotstegets moder
med stöd av Svenska Akademien
och förord av Horace Engdahl

Det första fotstegets moder - antologins namn är hämtat från ett kapitel i Elin Wägners Väckarklocka (1941). Enligt Elin Wägner vakade det första fotstegets moder över de tidiga människorna i början av deras vandring.

"Den ställning kvinnan intog i en värld som övervakades av det första fotstegets moder var icke erövrad, den var framvuxen ur livet själv. Den stod till en början inte i strid med männens instinkter och intressen och föreföll båda parter lika naturlig."

Elin Wägner kämpade som journalist, författare, feminist, fredsaktivist, miljökämpe och civilisationskritiker. I det hon skrivit finns tänkespråk som blivit till aforism för text på kylskåpsmagnet: "Man kan hinna mycket mellan tårarna", skriver hon i Pennskaftet, 1910.

 I ett brev skriver Elin Wägner "Det är kvinnan och daggmasken som avgör det hela" (till Anna Sahlström).
Elin Wägner stödde de engelska suffragetterna i deras rösträttskamp och på plats i London refererar hon från den Internationella kvinnorösträttsalliansen och dess kongress 1909, "den största rörelse världen har sett".



Vid Gustaf Hellström-sällskapets höstmöte den 18 oktober 2015 i Gustaf Hellström-rummet på Kristianstads Bibliotek, berättade Disa Lundgren, Jane Mattisson Ekstam och Lennart Leopold om suffragetternas livliga kamp på Londons gator för kvinnlig rösträtt och gav också en inblick i Gustaf Hellströms livfulla reportage om denna kamp.

En ny storfilm om suffragetterna SUFFRAGETTE - WHAT'S ON  har haft premiär i London och väntas snart få premiär också i Sverige. Aftonbladet hade den 18 oktober 2015 en recension av filmen: "Filmen vill visa på att kampen för kvinnors rättigheter inte är över". 

Broderad tavla ~ UA = Ulla Andersson
Finns på Elin Wägner-Sällskapets
 Lilla Björka i Berg, 3 mil norr om Växjö

Elin Wägner betraktar namninsamlingen för kvinnlig rösträtt, som den såg ut 1914: 30 band med ca 400 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Motionen avslogs med krigsutbrottet som motivering. Kvinnorörelsen mobiliserade då för fred genom aktionen "Kvinnornas Ner med vapnen". Det dröjde ända till 1921 innan kvinnorna i Sverige fick rösta.


Broderad tavla ~ UA = Ulla Andersson 
Finns på Elin Wägner-Sällskapets
 Lilla Björka i Berg

Daggmasken
Tidigare statsministern Göran Persson har också tagit med Daggmasken i sina memoarer MIN VÄG, MINA VAL. I ett kapitel "Att bryta oljeberoendet" skriver han:

   "Sverige ska loss ur sitt oljeberoende!
   Det avslutande tvådagarsmötet med Oljekommission höll vi på Harpsund mellan den 15 och 16 maj 2006. Stämningen var mycket god i det försommargranna Sörmland och före dagens överläggningar hade vi morgonsamling. Närmare en andakt kunde man knappt komma än när Stefan Edman läste Harry Martinsons vackra dikt om daggmasken:

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.

Harry Martinson: Daggmasken (Ur Passad)

   Högtidsstämning rådde. Dikten ramade in alla våra tekniska diskussioner och påminde oss om vad vårt uppdrag ytterst syftade till, nämligen omsorg om jorden vi ärvde."


Johan Vrede skriver i ett efterord till Harry Martinsons Aniara om Kvinnorna i Aniara:
"I rymdskeppet, men bara där, har den avskydde diktatorn Chefone makten, medan de kvinnliga gestalterna Doris, Mima, Isagel och Libidel i diktverket Aniara ter sig som de etiskt betydelsefulla alltid och över allt i människans liv. Ja, Isagel når kanske ännu längre. De här kvinnorna uppbär också de viktigaste rollerna i diktarens utkast till en världsbild och livsuppfattning. Kring dem grupperar sig ytterligare gestalter, främst Nobia och Den blinda, libidinnorna, m.fl."

Elin Wägner och Harry Martinson möts i kvinnosyn och miljöansvar med övertygelse om att "Det är kvinnan och daggmasken som avgör det hela".

Rune Liljenrud

torsdag 22 oktober 2015

SVETLANA ALEKSIJEVITJ: Bön för Tjernobyl




BÖN FÖR TJERNOBYL 
Svetlana Aleksijevitj, vitrysk journalist och författare, Nobelpristagare i litteratur år 2015 lyckas med att förena journalistiskt och skönlitterärt i sitt skrivande. En som också gjorde detta var Gustaf Hellström från Kristianstad (1882–1953), som lyckades förena sitt arbete som journalist för Dagens Nyheter under många år med betydande skönlitterärt författarskap. Det han skrev håller ännu.
(Blogg 20 april 2015)
Vid Gustaf Hellström-sällskapets höstmöte 18 oktober 2015 i Kristianstad kom föredragen Världsreportern från Kristianstad Gustaf Hellström - av ordföranden Disa Lundgren och styrelseledamöterna Lennart Leopold och Jane Mattisson Ekstam - att också beröra frågan om att författa journalistiskt och skönlitterärt. Vad är realitet, sanning och vad är dikt och fiktion?
Inte alla författare har lyckats med att rätt bruka skönlitterära texter som reportage. Den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad och hennes förlag hamnade i rättslig process angående sanningsfrågan om Bokhandlaren i Kabul.
De litterära reportagen reser frågor som kräver sin författare. Världsreportern Gustaf Hellström bestod väl detta och år 2015 har den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj belönats med Nobelpris i litteratur för detta. Under tre års tid reste hon runt och intervjuade människor som drabbats av Tjernobyl 1986 och därav har hon skapat sin mästerliga roman om kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Hennes skönlitterära språk förstärker upplevelsen av texternas innehåll.
ABF ARBETARNAS BILDNINGSFÖRBUND utger bokserien OmvärldsBildning och år 2001 utkom i denna serie Kvinnor i världen - kvinnor berättar om kvinnor, där Svetlana Aleksijevitj ingår med ett utdrag ur hennes bok Bön för Tjernobyl. (Ordfront 1998) Kapitlet har rubriken En ensam mänsklig stämma.
[...]
"Jag var så lycklig. Varför? Det har jag glömt ... Alltsammans har blivit kvar i ett annat liv ... Jag förstår inte ... Jag vet inte hur jag kunde börja leva igen. Jag ville leva. Idag skrattar jag och pratar. Jag sörjde så ... Jag var som förlamad. Jag fick behov av att prata med någon - men inte med någon människa ... Då gick jag in i en kyrka, där är det så stilla som det ibland är i bergstrakter. Stilla, stilla. Där kan man glömma sitt liv ... När jag vaknar på morgonen söker jag efter hans hand ... Var är den? Hans kudde, hans doft ... En okänd liten fågel tassar med sin lilla bjällra på fönsterbrädet och väcker mig, jag har aldrig hört det ljudet förut. Var finns han? Jag kan inte berätta allt, det går inte att tala om allt. Jag förstår inte hur jag överlevde ..."
[...]
Jag vill tala ut ... Jag kan inte, som andra, säga till mig själv att jag inte minns. Så där som en av mina väninnor säger till sig själv. Våra män dog samma år, de var samtidigt i Tjernobyl.
[...]
Var är pappa Misja? När kommer han? Vem mer frågar det? Han väntar på honom ...Vi kommer att vänta tillsammans ... Jag kommer att viska fram min Tjernobylbön ... och han kommer att se på världen medbarnaögon ..."

[...]


Klockrikestipendiet 2011
Harry Martinson-sällskapets mottagare av Klockrikestipendiet år 2011 Carina Karlsson, Åland skrev om  den allvarliga reaktorolyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina, som inträffade den 26 april 1986. Den våren belönades Carina Karlsson som 20-åring, av en enhällig jury i tidningen MåBra's skrivtävling för ungdomar, där det gällde att tänka sig 14 år framåt i tiden och skriva om en vårdag år 2000.
Carina Karlsson skriver I väntan på solen:

”Jag litade aldrig på vetenskapsmän som klöv atomer och förtroendeingivande svamlade om promillens olycksrisk, skyddsanordningar och oförstörbara förvaringsrum för det livsfarliga avfallet.
Vart tog solen vägen? Jag ska leva så länge att jag får se solen igen, så ska jag orka med detta.
Jag har alltid trott och litat på livets kraft, på naturens envisa försök att reparera och ställa till rätta det tanklösa människor förstört. Kan någonting bra och vackert gro också ur denna totala förödelse?
Jag minns min glädje över de maskrosor som tjurskalligt buffade upp sina blad och blommor genom asfalten. Räcker maskrosornas tjurskallighet till för att besegra också detta mörker?
Aldrig ska jag gnälla över vitrotens trilskhet mera. Lyckas jag bara hitta ett grönt strå ska jag vårda det så ömt som vore det det vackraste äppelträd. Jag måste glömma alla mina gamla värderingar. De duger inte längre.”

I inledningen av det vinnande bidraget om en framtida vårdag i skuggan av Tjernobylolyckan, frågar sig Carina Karlsson ”befinner jag mig i en mardröm?” och hon slutar med ”Så ska jag sätta mej ner och vänta på solen.” 



Harry Martinson

I detta påminner hon om Harry Martinsons inledningsdikt till Cikada, som enligt vad han låtit Werner Aspenström förstå, bygger på en Hans och Greta-dröm. Werner Aspenström skriver i Fragmentarium om ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, då Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

 ”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”  


Aldrig mer,
för alltid
Tjernobyl.
Rune Liljenrud 

tisdag 20 oktober 2015

GUNILLA SIWERTH in memoriam



GUNILLA SIWERTHStockholm född 7 juli 1947, avled 26 september 2015. Hon var ledamot av Karin Boye Sällskapets styrelse.  Gunilla har funnits med i Harry Martinson-sällskapets olika sammanhang och hon var vid sin död medlem i vårt Sällskap.

Gunilla Siwerth medverkade i Karin Boye Sällskapets 25-årsfirande 2008 och i vår medlemstidskrift Doris Nr 13 2008 finns en artikel därom, sidor 26-27. Året därpå, 2009 skulle Harry Martinson-sällskapet i Klockrike fira Sällskapet 25 år och Gunilla Siwerth intresserade sig mycket för detta. Hon var en god kännare av båda diktarna.  

Stilla, lågmält och med empati lyssnade Gunilla Siwerth i sina möten med människor. Med varm integritet talade hon och lyfte ur sitt djupa litterära kunnande fram pärlor man minns. Hon citerade gärna lyrik och tolkade samsyn hos Karin Boye och Harry Martinson. Vid minneshögtid i Huddinge kyrka tändes två raka ljus till Karin Boyes dikt 

Brinnande ljus

Nu ropar natten högt i nöd,
av okänd ångest full.
Nu tänder jag här två raka ljus
för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar drar här fram,
så kallar skenet dem,
så hör de, hur lågorna sjunger min bön,
och bär den med sig hem.

Det är därför de står på stormens rygg
mellan piskande vingars dån,
det är därför de ler åt mörkrets makt
och möter kölden med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,
jag hör din mantels brus.
Jag ber om blommor och ber om fred -
men ge mig brinnande ljus!

KARIN BOYE: Ur diktsamlingen Gömda land




FÖRVANDLINGENS ORD

Förvandlingens ord skall komma på tankens vingar
med lösningar och fynd.
En gång finner världen den formel
som öppnar de roterande bokstävernas lås.
Då hör alla, ja, de som är födda inne i låsen
hör nyckeln komma.
De hör klingande solars klara tal.
En gång ljuder Effata.

HARRY MARTINSON: Ur diktsamlingen VAGNEN



Requescat in pace!



Rune Liljenrud

söndag 18 oktober 2015

NÄSSLORNA BLOMMA i ny upplaga med förord av Harry Martinson-pristagaren 2014 Nina Björk‏


"Har ni sett hur nässlor blommar? Har ni sett hur de ljusa klockorna växer i en cirkel nära den mörka stjälken och liksom i skuggan av de brännande bladen? Jag har sett det, och jag har förstått: det ljusa i denna ört kan aldrig helt skiljas från det mörka i den - hur lång den soliga sommaren än skulle bli.
   Som metafor betraktat ligger det därför någonting sorgligt i titeln på Harry Martinsons självbiografiska roman från 1935. Och någonting sant. Det är uppenbart att det utsatta barn som beskrivs där aldrig kan räddas från det mörker han lever i; att de måste leva tillsammans sida vid sida. Och samtidigt: Nässlorna blomma - är inte det den vackraste romantitel som finns på svenska språket? Det där obändiga trotset i den."

Så inleds Nina Björks förord till nyutgåvan 2015 av Harry Martinsons Nässlorna blomma, från år 1935 och som alltså i år fyller 80 år. Ett belärande förord som väcker intresse för omläsning av Nässlorna blomma, vilket vore ett värdigt sätt att fira Nässlorna blomma 80 år!
Rune Liljenrud

tisdag 13 oktober 2015

HARRY MARTINSON och HENNING MANKELL om "blåsan i glaset"


Aniara av Harry Martinson
Bearbetad för scenen av Helge Skoog
Musik: Gunnar Edander
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Helge Skoog och Gunnar Edander
har i mera än 30 år tolkat ANIARA
"Jag skall berätta vad jag hört om glas..."

Harry Martinson använder i Aniara, Sång 13 en metafor för "vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas". Chefsastronomen talar i ett föredrag för emigranterna om rymdens djup och håller i handen upp en vacker skål av glas:


Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.


På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.

Intervjubok med Henning Mankell
"Låt mig få göra det jag är bäst på -
nämligen att berätta historier och därmed
exemplifiera min syn på världen. Jag tror
att sättet jag berättar på kanske ger den
bästa bilden av vem jag är."
HENNING MANKELL


Henning Mankell använder liknelsen om blåsan i glaset, i regissören Stefan Jarls dokumentärfilm om Henning Mankell Homo narrans - Den berättande människan, som sänts i TV efter att Henning Mankell den 5 oktober 2015 avlidit, 67 år gammal.

Henning Mankell säger i dokumentären Homo narrans, att han har sysslat mycket i sitt liv med skillnaden mellan saga och sanning, mellan dröm och verklighet, mellan lögn och sanning. Det finns, säger han, en vacker liknelse om problemet med det här och det är den berömda blåsan i glaset. Det sägs att blåsan i glaset rör sig och att det tar ungefär en miljon år för blåsan att vandra runt i glaset och komma tillbaka till utgångspunkten.

Henning Mankell bad en vän, som var glasblåsare i Baskemölla i Skåne, att blåsa ett glas, där det skulle finnas en blåsa i glaset. Han ville just åt blåsan. Om det är saga eller sant, vet ingen, menar Henning Mankell. Skillnaden mellan sagan och sanningen, den är hårfin, vi vet inte riktigt var det ena börjar och det andra slutar. Problemet är att ingen kan bevisa att detta är sant. Det är tveksamt om ett glas håller sig i en miljon år. Det finns ingen närvarande, som faktiskt har sett detta från första stund, säger  Henning Mankell och tvivlar nog också på att en historia som denna, muntligt kan hållas gående under alla dessa långa tider.

Rune Liljenrud

fredag 9 oktober 2015

Dagboksblad - från oktober 2015 - av Åke Widfeldt

Röllekorna - Skolherbariernas Achillea millefolium

Cyklat på banvallen där de smalspåriga vagnarna på järnvägen Limmared ̶ Falkenberg en gång rullade. Hösten börjar nu ta över på allvar. En bitande ostlig vind har fått mig att ta på stickad mössa och vantar.

Det panorama av prunkande växter som sommartid pryder banvallens renar har nu tunnats ut betydligt, men en och annan modig backblåklocka vajar tappert i den kyliga vinden. Och röllekorna  ̶  skolherbariernas Achillea millefolium  ̶  tycks fortfarande trivas i det delvis vissnade gräset tillsammans med flockfibbla och åkervädd.

Fågelsång och insektssurr har tystnat för länge sen. Det hörs bara en tjattrande koltrast ̶ vår nyutnämnda nationalfågel ̶ som flyr bort under svajande grangrenar.

Men björkarna fäller sina gulgröna löv som blir allt fler och som dansar en yster mazurka i den bistra ostanvinden. Kvar finns de svarta grenarna som Harry Martinson liknar vid locktänger:

Den sköna björken krusar sina gula lockar
med höstens svarta gren,
men tången kallnar.
Vinden slitsar hinnlikt tunna remsor
ut flagnat näversiden.
Det blåser hårdare.
Hon böjes av och an.
Den sköna hinner aldrig bli i ordning.

HARRY MARTINSON: Lövfällning ur Cikada, 1953


Rune Liljenrud

måndag 5 oktober 2015

HARRY MARTINSON: "Vänd åter min tanke, till grunden/ av skaparesjälens mystär,/ där evigheten är bunden/ i liv, i var blomma, vart bär."

Doftens vägar är titeln på en nyutkommen italiensk debutroman, som visar på hur naturens dofter "representerar bandet mellan andlighet och realitet". När man läser boken går tankarna gärna till den djupa betydelse som minnena av naturen i Doris land, har i Aniara. När den avgörande vändningen sker i Aniara med sångerna 79 och 80 och tolkningen därefter av "andlighet och realitet", så kommer en bekännelse: Vi kom från Jorden, Doris land,/ klenoden i vårt solsystem,/ det enda klot där Livet fått/ ett land av mjölk och honung./ Beskriv de landskap som där fanns, / de dagar som där grydde.

Sången 80 är en lovsång om Doris land: Blommorna lyfta ur marken/ ett levande flaggspel som vaggar./ Fjärilar dansa med gula/ slöjor kring tistelns taggar./ Humlorna brumma i gräset/ där stråskuggan marken rutar./ Sval leker sommarvinden/ i lättrörda vallmoklutar.


Minnena av naturens dofter från Doris land blir starka när de definitivt och allt försent "representerar bandet mellan andlighet och realitet". Vad förtjänte väl mera/ att vi bleve glada och fromma. ~ Men allting var försent!


Den varma Doris och den goda Doris,/ den fjärran Doris nu en ädel stjärna/ att längta till...


Vi kom från Jorden, Doris land  

Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.

HARRY MARTINSON: Ur Aniara, sång 79


Mitt i den brinnande solen finns en pupill  

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.

Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
Humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.

Flyktig är lyckan - en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidens blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.

HARRY MARTINSON: Ur Aniara, sång 80




TAL TILL MIN SJÄL
[...]

 Se vildbit ur kalkarna höjer
sin flykt mot sitt hungrande hus.
Det skrattar en stormvind bland bergen,
det mumlar i grottornas dal,
en himmel står blodröd till färgen
och livet är utan tal

Vänd åter min tanke, till grunden
av skaparesjälens mystär,
där evigheten är bunden
i liv, i var blomma, vart bär.

[...]

HARRY MARTINSON: Ur Spökskepp



Sinnenas sommarlek 

[...]
   Men låt oss lämna ängens spel och ljud och övergå till dofterna och synerna, så som vi upplevt dem på vår väg genom sommarens hagar. Vi minns det mellan fingrar gnuggade björklövets doft av björkhartz, och markdoften själv uppdelad i gräsdofter. Vi minns beska, syrliga och söta dofter som silas med varandra genom mängden av vajande strån och når fram till vår näsa i en blanddofternas våg som är själva fältdoften. Och vi minns örter som mer än doftar. De osar. Som t.ex. trädornas egendomligt luktande åkersyskor lika svåra att beskriva bland dofter som gräshoppans ljud bland läten.
   Så minns vi klöverns varma doft i solen och dess svala doft om kvällen. Vi minns soluppvärmd mossas lukt och den skuggade mossans. Och soltorra stenlavars urgamla och stumma lukt av runsten.
   Vi minns doftvågen ur trädkronorna efter regn då till och med jätteekar kan dofta, trots sina tunga erfarenheter av alla dofters flyktighet.
   Men de flesta och frodigaste sommardofterna kommer under ifrån, från markens blomster och stiger mot näsan. De lyfts in i näsan av uppåt i spiral vriden varmluft från marken. Det är på det sättet man får i sig den solvarma doftvågen av gyllene Maraie sänghalm. Den kommer i mängd, som uppsvällande varmskyar, ja, åmar av sommar.
   Man kan på goda grunder anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar.
Vi har visserligen ännu inte lyckats översätta dessa tankar till att likna våra,
men näsan har sina aningar. Den vet, eller låt oss säga den anar, att en sommaräng är lika rik på tänkesätt och drömmar som ett gott bibliotek är rikt på tankar och drömmar uttryckta i tecken och ord.
   En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyraradig strof så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord. Jag kände bara att den alltid kommer att finnas kvar, som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor. Försöker man överföra sådant till ord blir det alltid ett misslyckande, ett egendomligt och vilset sätt att snyfta med orden. Men näsan vet bättre. Näsan är den verklige blomsterpoeten, den skarpsinnigaste tankeläsaren på ängen. Och även om den betraktas med ironi av de övriga fyra sinnena, nosar den ändå vidare bland sommarens dofter, i stolt medvetenhet om sin förvissning.
[...]

HARRY MARTINSON:
Ur Naturessäer, Utsikt från en grästuva, 1963

CRISTINA CABONI
Doftens vägar (2014)
ISBN 978-91-87783-50-0
Svensk utgåva 2015
Översättning Ida Andersen
 Massolit Förlag

Författaren av Doftens vägar Cristina Caboni, bor på Sardinien. Från italienska har hennes debutbok Doftens vägar med 441 sidor, översatts till svenska av Ida Andersen och den har i år utkommit på Massolit förlag. Osökt kommer Harry Martinsons Sinnenas sommarlek i tankarna vid läsning av denna doftande roman. Dofter blir till handling, kärlek, komplikationer och ett blomstrande persongalleri. 

I boken finns ett fylligt parfymlexikon:
Blomsterparfymer, dofter från frukter, bär och aromatiska örter
Dofter från trä, kådor och trädens löv
Animaliska dofter



Isop: renhet. Doften är ljuv och frisk som från en nyvaknad gryning. Den bevarar morgonens lätthet och sorglöshet. Stimulerar koncentrationen, klarar tankarna. Som alla rituella örter främjar den meditation.

Magnolia: sanning. Enbart synintrycket räcker inte, oftast uppfattar inte ögonen det som döljer sig bakom det synliga. En intensiv och skimrande doft som lyser upp tankarna och främjar inre medvetenhet. Frigör den energi som behövs för att bemöta hemligheter, lögner och villfarelser.

Myrra: trygghet. En jordigare, fastare doft än rökelse och representerar bandet mellan andlighet och realitet. 



Bokens 24 kapitel inleds med en doftbeskrivning.

1.
Ekmossa. Intensiv, genomträngande och ursprunglig.
Beständighetens och kraftens doft. Fördriver besvi-
kelsen som tynger sinnet när insikten om misstagen
tränger igenom den illusoriska vissheten. Mildrar
saknaden efter det som kunde ha blivit men aldrig blev.



13.
Nyslaget hö. Urgammal och nedärvd doft som är släkt 
med elden, havet och jordens dofter. Djupt förankrad
i den urgamla själ som alla äger. Frammanar lugn.




Man kan på goda grunder anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar och en sommaräng är lika rik på tänkesätt och drömmar som ett gott bibliotek är rikt på tankar och drömmar uttryckta i tecken och ord, skriver Harry Martinson i sin naturessä ur Utsikt från en grästuva

Den som har förmåga att tyda naturens dofter och översätta dem till människors innersta känslor, kan få en skönt doftande läsupplevelse med Doftens vägar av Cristina Caboni, när nu höstmörker, kyla och snö faller över markerna.



Rune Liljenrud