En annan rikedom
Ett ekonomiskt perspektiv på Vägen till Klockrike
Staffan Alsparr

En annan rikedom
Ett ekonomiskt perspektiv på Vägen till Klockrike
Staffan Alsparr
Institutionen för kultur och estetik
Examensarbete 15 hp
Litteraturvetenskap
Kandidatkurs
Vårterminen 2020
Handledare: Jan Holmgaard
English title: A Different Form of Wealth
Illustration: Författaren
(Finns tillgänglig digitalt)
Kommentar av Alf Elmberg:
TANKAR OM LUFFAREN BOLLE
I SIN TID OCH I MIN
Från min gode brevvän Rune i Alvesta har jag fått en text och hans önskan om mina kommentarer. Texten är en nyskriven kandidatuppsats, med titeln ”Ett ekonomiskt perspektiv på Vägen till Klockrike”. Författare är Staffan Alsparr.
Kandidatuppsatsen är välskriven och med ekonomivetenskapliga referenser, som för mig är nästan okända. Jag får intrycket, att författaren tyvärr på gott och ont är införstådd med vad som ofta uppfattas som de senaste århundradenas framåtskridande. Uppsatsen har en inriktning, som dessvärre kan beskrivas som individekonomisk med föga relation till den samhällsekonomiska utvecklingen under luffartiden och efteråt. De i dessa dagar i svenskt perspektiv ofta åberopade Thomas Piketty och Erik Bengtsson nämns inte och det är möjligen lite märkligt, eftersom de diskuterar de ekonomiska klyftorna i Sverige och den svenska vägen till det jämlika samhället.
Jag saknar författarens tankar om Harry Martinsons civilisationskritik, råden och varningarna till mänskligheten, som så lätt kan förstås vid läsning av Klockrikeboken och vidare av ANIARA, Vagnen och andra Martinson-verk. Alsparr konstaterar helt riktigt, att ”forskningen kring Harry Martinsons författarskap är omfattande, dock inte med det ekonomiaska perspektivet”. Dock åberopar han några viktiga referenser och för mig är det lätt att beklaga, att han inte har fördjupat sig i studier av exempelvis Johan Lundbergs insiktsfulla avhandling ”Den andra enkelheten”.
Mina meriter i litteratur- och ekonomivetenskaplig mening är begränsade, men förvisso är jag mångårig läsare och tacksamt respektfull beundrare av Harry Martinson. I en uppsats (2019), som publicerades av Harry-sällskapet vintern 2020, försökte jag beskriva mina egna tankar i civilisationskritiskt perspektiv och för att vara tydlig citerarar jag nu gärna Göran Tunströms ord om ”att vara tvångskommenderad in i en civilisation, vars språk och konventioner jag inte har något med att göra”.
Min omedelbara tanke, när jag läser kandidatuppsatsen, är tveksamhet och jag undrar, hur författaren till ”Vägen till Klockrike” skulle tänka, om han hade fått tillfälle att läsa. Jag kan tänka mig, att han skulle förklara, att han hade haft helt
andra tankar med sin Bolle-berättelse än på pengar och det materiella. Och jag
tänker på min egen far och min svärfar, som båda steg in i sina vuxenliv i en tid, när luffarepoken höll på att slockna, båda från mycket enkla förhållanden och med sexårig folkskola. Det hände, att min far berättade om sina barnaårs luffarmöten i Sunnerbo härad i Småland och jag minns, att han nämnde den kvinnliga luffaren från Sexdrega i Västergötland. Min far valde treårskontrakt med trängregementet i Hässleholm. Min svärfar valde elektriciteten som sin framtid. Det fanns valmöjligheter.
För mig är Harry den sanne civilisationskritikern och samtidigt den enastående gode ordkonstnären. Efter att ha läst hans verk under hela mitt vuxenliv och i sommar ha återläst ”Vägen till Klockrike” och flera av sångerna i ANIARA vågar jag också erkänna den fåfänga, som det innebär att i bokhyllan ha inbundet exemplar av ANIARA, förstautgåva med Harrys personliga tillägnan skriven i oktober 1956. Själv var jag då en föga mogen Chalmers-teknolog. Lite fåfänga är ingen svår skam.
Att mer än 40 år efter författarens död läsa Harry Martinsons lyrik och prosa är för mig att förstå och begrunda vad som har hänt sedan dess. Det är inte svårt att inse, vad han skulle tänka om den ständiga ekonomiska tillväxt, som har präglat vår tid och lett till nuvarande tillstånd med hotande klimathaveri i mycket troligt globalt perspektiv. Inte heller är det förvånande, att den militärt relaterade industrin och hänsynslös kriminalitet har nått nivåer, som gör krigiska hot nästan ständigt närvarande och förverkligade i våldsamma former på många håll i världen. Vår tid har regerats av ekonomism både storskaligt och småskaligt och inte minst hänsynslöst på många sätt.
Att verkligheter som klimathaveri, vapenindustri och kriminellt våld i högsta grad är närvarande i vår tid vet alla, som vill veta, och nyhetsmedia sköter av eget intresse om bevakningen. Däremot finns företeelser och skeenden, som media ägnar skralt eller bara tillfälligt intresse. Jag tänker på ytlig och billig underhållning som dagligt gods i mängder av TV-kanaler. Det är så enkelt och bekvämt att konsumera trams av alla slag jämfört med att vara vetgirig och tänka kritiskt, att hylla sanning och skönhet. Ytlighet skymmer sikten. Harry Martinsons läsare känner väl till hans tankar om ytlig underhållning.
Ett annat ständigt pågående skeende, som jag inte har egen kompetens att bedöma mer än mycket ytligt och av egen erfarenhet, gäller människans dumhet. Jag citerar därför den internationellt respekterade författaren exiltjecken Milan
Kundera, som i sin bok ”Romankonsten” (1986) återger ett tal, som han höll i Jerusalem 1985, således ”dumheten försvinner inte under vetenskapen, tekniken, framåtskridandet, tvärtom, med framåtskridandet går också den framåt”. Själv är jag benägen att tro, att Kundera har rätt och tycker mig ibland göra bekräftande iakttagelser.
Efter att ha läst Staffan Alsparrs kandidatuppsats frågar jag mig om och hur den påverkar mig. Mitt svar är klart och enkelt: den påverkar inte alls min beundran och min respektfulla tacksamhet gentemot Harry Martinson. Men den får mig att hoppas, att HM-sällskapet fortsätter att sant berätta om Harry och om hans tankar och ordkonst.
Alf Elmberg
Skrivet på Valsäng strand i september 2020
copyright AE