onsdag 29 juli 2015

Harry Martinson:"Segling, det är stort!"



"Svensk insjönatur är smekaktigt ljuv. Man går in under katedraler av löv, där själva suset är värt dubloner, ja varje prassling är en prassling av gröna skatter i böljegång, evigt växlade av vindens händer. Gud sitter och viftar med en härlig ruska: den svenska naturen. [...] Då går man in, med fartyg och allt, i färskvattenbassängen Vänern. [...] Fartyget går fram genom Vänerns ofantliga tättfat. [...] Det ljuvliga med Vänern är att den löddrar så härligt och är en så fin badsjö. Det sjöaktiga med den är att den har ett par timmars plats för bara himlen, vattnet och skeppet: den öppna sjöns goda formel då uddarna för några timmar sopas bort från horisonten och allt blir rum sjö. Ja, Vänern är ett oförgätligt vatten."

HARRY MARTINSON: Ur Kap Farväl!
(Kanalerna och Atlanten)


Segelskeppet Ostindiefararen Götheborg i Vänern

Efter den första expeditionen till Kina, som varade oktober 2005 till juni 2007, och totalt åtta olika expeditioner i Skandinavien och Europa, har under juli månad 2015 Segelskeppet Ostindiefararen Götheborg besökt Vänern med hamnarna Vänersborg, Kristinehamn, Lidköping, Karlstad och Åmål.


TVÅTUNGAD FLAGGA

Ostindiska Compagniets fartyg hade rätt att bära tvåtungad flagga för att ge intryck att vara ett örlogsfartyg och därmed skrämma eventuella pirater.


KANONER

Ostindiefararna försågs med kanoner för att kunna försvara sig mot pirater. Ombord på Ostindiefararen Götheborg finns nu 10 kanoner.



REP

Totalt finns det ca 20 ton handslagna rep och kablar ombord på Ostindiefararen Götheborg, allt i rent naturmaterial, hampa. 



                            
Också i Vägen till Klockrike skriver Harry Martinson om Vänern, där Kristofer Teodor Bolle luffar:

"En gyllene kväll vid Vänern. Begynnande solnedgång. En blank eldfärgad dyning in mot Lilleskog. Hunnebergs höga tvärstup. Där uppe står ibland älgar och ser ut över detta innanhav. Riket är stort. Så stort att det bär ett eget hav i famnen. Och varje kväll i solnedgången vaggar det sitt hav till ro. [...] Efter en stund började vinden dra och båten där ute satte segel. Den försvann utåt där vatten alltid är vatten och där havet bevisar sig själv vara hav, varje gång stränderna försvinna och vatten och himmel bli ensamma med varandra. Han satt länge kvar och såg ut över Sveriges inre hav. Sedan gick han vidare mot norr genom sommarnatten."

HARRY MARTINSON: Ur Vägen till Klockrike



OSTINDIEFARAREN GÖTHEBORG I VÄNERN

Detta nya skepp är en kopia av den stolta Ostindiefararen Götheborg, som sjösattes år 1738 och den 12 september 1745 gick till havsbotten utanför Göteborg.

SKEPPSMÅTT

Totallängd 58,5 meter
Bredd 11 meter
Djupgående 5,25 meter
Höjd över vattenytan 47 meter
Segelyta 1964 m2
Besättning 80 personer (varav 50 volontärer)


SEGEL

Totala segelytan är 1964 m2 fördelat på 26 segel.

SKEPPSKLOCKA

Skeppsklocka används för att ange tiden för besättningen och när vakterna skall gå på och av. Tillverkningsår 2004, samma som när Harry Martinson-sällskapet firade 100-årsminnet av Harry Martinsons födelse, 6 maj 1904.

Livet ombord på Segelskeppet Ostindiefararen Götheborg får man någon uppfattning om vid guidade besök ombord, men för att förstå vad det faktiskt innebär att segla, ja då måste man segla. "Segling, det är stort!", avslutar Harry Martinson en intervju av Gunnar Helén i Radio Blekinge 1952, där han talar om segling och även tar upp skillnaden mellan olika segelfartyg:

"Skillnaden mellan att segla en skonare, ett barkskepp eller en fullriggare är så enormt stor, att det är en hel historia. Seglar man med en skonare, seglar bidevind, och går över stag med den, så är det en historia på fyra till fem minuter, så har man gjort en stagvändning. Men kommer man med en fullriggare och skall gå över stag, så är det en historia på tre kvart att gå över stag, för då måste man ju brassa om alltihop och därför kan man inte segla alls på samma sätt med dessa typer. En skonare, den kan man ligga och kryssa bidevind med i ganska trånga farvatten och med bibehållen ekonomi. Men en fullriggare, då måste man lägga an på ekonomiseglingen. Det är ingen idé  att göra stag på mindre än sex till sju timmar, för annars blir det ingen ekonomi i seglingen. Segling, det är stort!"

Harry Martinson mönstrade som 16-åring på sin första båt, tremastskonaren - "111" - Willy i Göteborg, som gick på Skottland och Frankrike. Detta segelfartyg kom att följas av flera som Harry Martinson mönstrade på, bl.a Sveriges sista sjögående handelsbrigg Gerda, under sina sammanlagt sju år på sjön.


Harry Martinsons intresse för båtar och särskilt segelfartyg framgår av Harry Martinson-sällskapets bok "Ty sådana modeller finns det mycket ont om..." som var Sällskapets Årsbok 2008. Årshögtiden var det året förlagd till Jämshög med båtutfärd genom Karlshamns skärgård till Gyön och Svalemålaviken, där familjen Martinson semestrade på 1950-talet och Harry Martinson träffade båtbyggaren och "seglarkompisen" Karl Albin Strömberg.


Harry Martinson-sällskapets symbol är det segelfartyg som Harry Martinson har i manuskriptet till diktsamlingen Spökskepp, 1929.




UTE PÅ HAVET

"Ute på havet känner man en vår eller en sommar
                                bara som ett vinddrag."  
  
HARRY MARTINSON: Ur Nomad
                                                                             Rune Liljenrud

lördag 25 juli 2015

Harry Martinson om bra dikter: "när det kända, tänkta och skrivna sammanfaller med varandra"



BLAD
1.
Slåttern går 
och alla som önskat sig vara blommor
förändra hastigt sina önskningar.
-
4.
När allt gräs mejas ner och volmas till hö,
då tystnar göken för året,
då kommer hans talande tystnad. 
-

Jan Mårtensons bok Som det kan bli - Memoarer har många litterära påminnelser och den ger en litterarturhistoriskt intressant exposé genom möten med de många författare, som Jan Mårtenson minns i sin memoarbok.  Journalistisk snabbt tecknar han detaljer, som fördjupar bilder i ett stort persongalleri.

Jan Mårtenson brukade besöka romanförfattaren och krönikören i Aftonbladet Bosse Gustafson på Edsviksvägen i Sollentuna, och ger med ett penndrag en mångfacetterad bild i sina memoarer:
"Harry Martinson bodde en bit längre bort på samma väg. Vi gick där förbi vid något tillfälle och konstaterade att gräset var vildvuxet. - Han har nog inte hjärta att slå det, trodde Bosse".
Jan Mårtenson visar genom att ha med dessa korta rader i sina memoarer, att han väl känner Harry Martinson som naturälskare och läsaren blir påmind om och får hjälp att associera till många naturdikter av Harry Martinson.
Ur ett samtal som Jan Mårtenson haft med Harry Martinson har Jan Mårtenson tagit med tankar i memoarboken, som röjer något om hur Harry Martinson såg på sitt diktande och hur han arbetade:
"Böcker är som tjädrar. De bör hängas upp och möra till sig. [...] Till och med en utmärkt författare skriver högst tio bra dikter i sitt liv. Då menar jag så bra att en författare ärligt inför sig själv tycker den är bra - när det kända, tänkta och skrivna sammanfaller med varandra."

Jan Mårtenson som själv har utgivit ett 25-tal boktitlar, lyrik, prosa och facklitteratur, är i Som det kan bli - Memoarer mycket erkännande om Harry Martinson och skriver:

"Hemligheten bakom hans storhet som diktare känner jag inte till. Men jag tror att den låg i hans förmåga att aldrig lämna köksbordets vaxduksperspektiv, när han berättade för oss om kosmos. Han var själv ett universum, helt unik."

Jan Mårtensons Som det kan bli - Memoarer är en underhållande och lättläst bok på 400 sidor, som ger en snabb och belärande litterär fördjupning.


IN MOT SLÅTTERN
-
Göken har tystnat.
Den hördes för var dag allt längre och längre bort.
Mot slutet lät den som en kyrkklocka.

HARRY MARTINSON: Ur Passad

Rune Liljenrud 

lördag 18 juli 2015

HARRY MARTINSON: Aniara "Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen..."

Där gick gamle Väinämöinen
av och an på sina ägor.
In flög göken över gärdet,
såg det kvarlämnade trädet:
"Vad är meningen med björken,
som står där mitt i din åker?"

Gamle Väinämöinen sade:
"Jo den björken har jag sparat,
låtit stå för sig och växa,
för att du skall ha ett galträd,
där du kan ge hals på gökvis
låta kucku klinga...
Kväll och morgon må du gala,
gärna mitt på dagen också;
gal till mina markers lycka,
gal till mina skogars glädje,
gal för mina stränders välstånd
gal för nya goda skördar!"


Det Finska Nationaleposet Kalevala inleds med en myt om världens skapelse, och f.undervisningsministern i Finland Olli-Pekka Heinonen skriver i ett material om Kalevala för grundskolan, att "Kalevala är en didaktisk berättelse fylld av råd såväl för vardagslivet som t.ex för politiskt beslutsfattande. Eposet handlar om oss, om oss människor. [...] Kalevala förmedlar till oss värden och värderingar, som ligger bortom vår rationalism. Kalevala ger oss svar på frågan: Av vad ätt kan du väl vara?"


Torsten Kälvemark har i sin bok Vägen mellan öst och väst - Minnen, gränser, samband, ett kapitel "Skönast ibland sköna - om Karelen som gränslandskap", där han ur Harry Martinsons Aniara, citerar från Sång 72 Sång om Karelen


Men jag satt där tyst och tänkte på det härliga Karelen...



Kälvemark hänvisar direkt till kapitlet "Det jordiska paradiset" ur Johan Wrede: Sången om Aniara: "Han noterar att minnet av Karelen - berättarens hemvist i en tidigare och lyckligare existens - stiger fram i effektiv kontrast till Aniaras irrfärd i ett kallt universum. Martinson har upplevt finländsk dikt och kultur som naturnära, med livets ursprunglighet bevarad i sig."

Det är i den senare delen av Aniara som allvarstankarna om det förlorade paradiset Doris och dess sköna natur, särskilt starkt betonas och som i Aniara Sång 80 formas till en skapelsens lovsång, påminnande om den som finns i Det Finska Nationaleposet Kalevala. 

Harry Martinson-sällskapets vice. ordf. Johan Stenström har valt denna Sång 80 ur Aniara som sin "Månadens Martinson" för juli månad år 2007 och skrivit en personlig kommentar. För varje sommar - naturen, miljön och det existentiella samtalet - berikas vi stort av Aniaras Sommarpsalm med Johan Stenströms djuplodande kommentar! (Finns på vår hemsida!)

[...]


Men jag själv satt tyst och tänkte  det härliga Karelen,
där jag en gång hade levat, där jag dröjt en livstid över
vistats mer än tretti vintrar och i tjugonio somrar
innan jag  nytt fick pröva andra länder, andra öden
 min tröga själavandring.

Minnet kommer glimtvis åter. Här i rymden finns ej 
hinder,
alla tider stråla samman, och jag minns från skilda riken
skärvor från min långa vandring.


Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av
Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommar-
vatten
i den juniljusa tiden  en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
 emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.

HARRY MARTINSON: Ur Aniara Sång 72

Rune Liljenrud


fredag 17 juli 2015

"För den jord där man är född har man ett andens intresse" ~ Harry Martinson, Sven Edvin Salje och Gustaf Hellström: "och jag har lyssnat tyst till dem och anat en ny passad - ett nytt Gondwanaland."




Jag har planlagt en färd

Jag har planlagt en färd,
jag har inrett ett hus
på nomadiska kuster inåt.

Sjustjärnans brödfruktsgren lockade evigt.
Oåtkomlig i vintergatornas trädgård
var en gren av skådebrödsfrukter.

Men nya visa upptäcktsmän jag mött
ha pekat inåt
mot det nya Gondwanas kuster.
Och de ha sagt mig
att gömda vågor alltid vandra där,
att hav av gåtor alltid strömma där
kring inre resors obeskrivna öar

och jag har lyssnat tyst till dem
och anat
en ny passad - ett nytt Gondwanaland.

HARRY MARTINSON: Ur Passad, 1945


Harry Martinson skriver i ett brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje: "För den jord där man är född har man ett andens intresse." I bådas författarskap med självbiografiska drag, finns detta med och det är främst i böckerna Nässlorna blomma och Du tysta källa som gemensamt andligt arv kommer fram i människoskildringarna. 
Harry Martinson: Nässlorna blomma (1935)


Sven Edvin Salje: Du tysta källa (1946)

Båda diktarna Harry Martinson och Sven Edvin Salje kände väl sin hembygds religiositet och de andliga strömningar som påverkat människorna där.


Himmelrikets blomster
HÄLLEBERGA KYRKA


Väckelsen genom Peter Lorenz Sellergren i Hälleberga, Växjö stift påverkade många också i Lunds stift och det är väldokumenterat hur präster och lekfolk gjorde mångmilavägars kyrkovandringar från ett tiotal församlingar i Blekinge till Hälleberga kyrka och till Peter Lorenz Sellergrens komministerbostad Högelycke, för att få lyssna till ett "skarpt" Guds ord och i själavårdssamtal få Sellergrens hjälp. Kyrkohistoriker Ernst Newman, Lund  har 1927 skrivit en artikel om detta, Den Sellergrenska väckelsen i Bekinge.


Olle Madeland, som är Sellergrensforskare, har 2014 till 200-årsminnet av Peter Lorenz Sellergrens omvändelse och återkomst till Hälleberga, utförligt behandlat väckelsen i sin bok Peter Lorens Sellergren - En småländsk väckelsepräst. 

Harry Martinson och Sven Edvin Salje beskriver vissa särdrag i väckelserörelser som Frälsningsarmén, Missionsförbundet och Metodisterna men där finns också påverkan från den väckelse som utgått från väckelseprästen i Svenljunga, Jakob Otto Hoof. Bruket att förrätta bönen i knäböjande ställning, var något som svarade mot behovet hos många av de nyväckta, att även i det yttre ta avstånd från den oomvända världen. Det var som om man behövde någonting att se och ta på, för att bli riktigt viss om den inre förändringen hos sig själv och andra.



Författaren Gustaf Hellström från Kristianstad har i trilogin KAOS, novellen TRÄBENET, 1906 en beskrivning av Stadsbudet Bohlins gudstro och den olycka som drabbar honom i hans tjänsteutövning som stadsbud, då han hamnar under tåget och förlorar ett ben, hans därav eskalerande livskris, hans kontakter med församlingskyrkoherden och med Frälsningsarmén genom strykerskan Josefina, som arbetar i hustruns strykinrättning, och så till sist upplösningen efter att den andra strykerskan Hanna, berättat för Bohlins hustru om vad besynnerligt som hänt under bönen. "Josefina och Bohlin hade legat på golvet och hållit varandra i händerna, och så hade de mumlat någonting och varit så upptagna, att de inte märkte henne." Bohlins hustru finner Bohlin och Josefina och hon gör sig lustig över dem, där de ligger på golvet i köket och ber. Fru Bohlin frågar dem där "Vad bad ni för slag? - Jo, vi bad till Jesus för Bohlin." Dagen efter fick Josefina flytta.

Gustaf Hellströms skildring av bönen i knäböjande ställning, visar att han känner sin hembygds andliga erfarenheter och traditioner. Knäböjandet vid bön är ett uttryck för total underkastelse inför den som bönen riktas till. Detta visste Frälsningssoldaten, strykerskan Josefina, men detta förstod inte, och ville inte heller Fru Bohlin och hennes strykerska Hanna, förstå.

Kyrkohistoriker Ernst Newman, Lund skriver i artikeln Den Sellergrenska väckelsen i Bekinge, om klockaren och riksdagsmannen Sven Rosenberg i Ö.Ljungby och hans omfattande Självbiografiska anteckningar och skildringar i brev och tidningar, varigenom vi kan få en god uppfattning om den Sellergrenska väckelsens uppkomst och utveckling.  Rosenberg nämner i Självbiografien hur en tjänsteflicka som lät sin församlings pastor i Lunds stift förstå, att hon inte kunde uppfylla kravet att knäfalla vid bönen, emedan hon utsattes för smädelser från husbonden, vilka totalt förstörde andakten, fick till svar: "Der ligga många i helfvetet, som hafva blygts att inför verlden med sitt knäfallande visa sin bekännelse av Herren Jesus Christum." 


Gustaf Hellström, författare, utrikeskorrespondent och ledamot av Svenska Akademien, har en oerhört stor bredd i sitt författarskap.


Gustaf Hellström i tredje riket. Vittnesmål från Hitlers nya Tyskland, är en bok från Gustaf Hellström-sällskapet 2013, om Gustaf Hellströms klarsyn för vad som höll på att hända i Tyskland och som ledde till andra världskriget.



1½ mil härifrån står världens största slag. Gustaf Hellström som korrespondent i första världskrigets Frankrikeär en bok från Gustaf Hellström-sällskapet 2014, som ger Gustaf Hellströms mycket starka skildringar från skyttegravar vid fronten.

Svenska Akademien har lämnat bidrag för täckande av produktionskostnader för dessa båda böcker om första och andra världskriget. Red. är Lennart Leopold och Sigurd Rothstein, båda disputerade litteraturvetare.



Världsreportern Gustaf HellströmGustaf Hellström-sällskapet presenterar lördag 5 september 2015 under Bokfestivalen i Kristianstad bland annat en ny bok i sin skriftserie. Lennart Leopold talar om författaren Gustaf Hellströms nyskapande journalistik i Dagens Nyheter.


Inför 100-årsminnet av 1917 års revolution i Ryssland, är nästa bok i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie, som Sigurd Rothstein nu arbetar med.


Mitt i de stora världpolitiska sammanhang, som Gustaf Hellström lever i, finns hos honom också intresse för och kunskap om det stora i det lilla hemmavid, "kring inre resors obeskrivna öar".

Holger Ahlenius menar i sin skrift Gustaf Hellström, 1934 något som senare Bengt Tomson refererar till i sin doktorsavhandling Gustaf Hellström, 1961:

"Slutligen har också det alltid vakna samtidsintresset i hög grad präglat Hellströms författarskap, varigenom det i mångt och mycket och på ett för framtiden särskilt värdefullt sätt kommit att återspegla vår tids andliga, sociala och politiska liv."

 "För den jord där man är född har man ett andens intresse", gäller om Gustaf Hellström

Rune Liljenrud

torsdag 9 juli 2015

"Vi sällskapa för mycket med maskinerna och för lite med oss själva"


Vi sällskapa
för mycket
med maskinerna
och för lite med oss själva

Elisabeth Bergstrand-Poulsen

Elisabeth Bergstrand-Poulsen (1887-1955) från Långasjö i Småland, var en betydande konstnär och författare, som i Växjö har en väg uppkallad efter sig och på den gata som leder till Resecentrum Växjö, finns denna text av henne

Vi sällskapa
för mycket
med maskinerna
och för lite med oss själva
 Elisabeth Bergstrand-Poulsen



När temat för Nässelfrossa 2016 i Olofströmsbygden nyligen har presenterats
Människan och maskinerna
så reagerar men inför mötet med en text som just denna. Så aktuell! Var finns den?

Texten finns i Elisabeth Bergstrand-Poulsens bok
Lovsång till vardagen, 1950

"Ja, vi sällskapa för mycket med maskinerna och för litet med oss själva. I en övergångstid ser det ut som om vi ha gott av det, som om vi bli snabbtänktare, klarare, nyktrare därigenom. - Vem vet om det inte bara är skenbarligen. Fast vi först komma att märka resultatet då det blir våra barn och barnbarn, som skola värna om allt det vackra och dyrbara vi och förfäderna samlat samman - det, som kallas kultur. - Den första viktiga halvdelen av vårt liv, vår barndom och ungdom, vilade i natur och ro. Detta är av oberäkneligt värde för oss. Men våra barnbarn, som kanske inte ha känt oss, som vi därför inte ens kunna verka på med våra minnen - det skulle vara intressant att se, hur de, då de bli fullfjädrade maskinmänniskor, handskas med mildheten och hur de handskas med de allmänmänskliga kostbarheter de fått i arv. -"

Elisabeth Bergstrand-Poulsen:
Lovsång till vardagen, Sid.47


Tankar inför kommande års Nässelfrossa
   ~ Människan och maskinerna ~

Rune Liljenrud


onsdag 8 juli 2015

Temat för Nässelfrossa år 2016 blir "Människan och maskinen".

     Författarna Gustav Hedenvind-Eriksson (1880-1967), Harry Martinson (1904-1978) och Sven Edvin Salje (1914-1998) är alla tre intressanta att relatera till temat för Nässelfrossa år 2016, som blir "Människan och maskinen".



Boken Kraften från Olofström handlar om elkraftens historia, när Olofströms Kraft AB år 2001 fyllde 70 år. Johnny Karlsson är författare men i boken finns bidrag också av bl.a Harry Martinson och Sven Edvin Salje. 

Harry Martinson

I Litterära strövtåg - En antologi i ord och bild utgiven av Sydsvenska Kraftaktiebolaget, 1970 finns en artikel om Harry Martinson och hans dikt Kraft ur samlingen Natur, 1934 citeras, där Harry Martinson ger en vacker stämning, som tolkar en förening av teknik och natur: 

Kraft

Ingenjören sitter vid hjulet
och läser i juni kväll.
Kraftverket mumlar inåtvänt i turbinerna,
dess lummigt inbäddade hjärta slår lugnt

och starkt.

Löven skälva ej ens
i den stora vita björken som står blyg vid betongdammens källa.
Igelkotten går snaskande längs floden.
Brovaktens katt lyssnar hungrigt till fågelsången.
Den ilsnabba tysta kraften sissar långt i hundramila trådar
innan den bullras till i skrytsamma städer.


 ”Att bädda in tekniken i det gröna” var temat för Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög år 2010, då det var 80 år efter Stockholmsutställningen 1930. Temat hade hämtats från en artikel av Ulf Sandström, publicerad i Tiden nr 10, 1988 Författare och teknik, där han ger en översikt av litterär debatt under en hundraårsperiod, alltifrån ett tal av arbetarledaren och publicisten Hjalmar Branting år 1886. Ulf Sandström skriver bl.a: 

"Martinsson önskar ett samspel mellan natur och teknik och då finns inte utrymme för storindustrin. Han vill försona natur, teknik och människa, nå en idyllfred med maskinerna. Det är inte längre realistiskt att tro på bondekulturens återupplivande, men tekniken kan bäddas in i det gröna." 

Under årshögtiden i Jämshög höll Professor Martin Kylhammar föredrag över ämnet "Författare i maskinkulturens tidevarv" och vår styrelseledamot Paulina Helgeson talade om Harry Martinson, Ebbe Linde och solmaskinen.

En del material från årshögtidens behandling av temat ”Att bädda in tekniken i det gröna” finns tillgängligt på Sällskapets hemsida, i vår blogg Harry Martinson i tiden och i vår tidskrift Doris.


Denna boktitel har Gustaf
medan namnet vanligtvis är 
Gustav Hedenvind-Eriksson

Gustav Hedenvind-Eriksson

Författaren Gustav Hedenvind-Eriksson, som såväl Harry Martinson som Sven Edvin Salje högaktade som arbetardiktare, skriver i "Det bevingade hjulet", 1928 följande, som i högsta grad äger relevans till Nässelfrossas tema 2016 Människan och maskinen:

     "Där fordom hovslagen av drömmens vingade fåle återljödo i sång och saga, där ilar i dag den nya tidens dånande hjul hän över klotets buktande sidor. Och lydigt ställer sig allvärlden, från schaktets droppande djup till växelkontorets disk, i dess tjänst.
     Lydigt skynda viljorna och ödena efter dess stålblanka spår, liksom fordom efter skuggans halvcirkelgång på solurets tavla, efter rågens mognande, årstidernas växlingar och buktande segel på havet. Och de forna rastställena äro förvandlade till stationshåll, solurets timmar till minuter, de gamlas goda stunder till sekunder och mindre än så.
     Kan väl innehållet i detta under bättre givas än genom denna sinnebild (Det bevingade hjulet) ingenjörerna funno för den skapelse, som återstod åt människan: avståndets förkortande för att vinna större sikt, övervinna för att övervinnas och sträcka vingarna vidare mot nya höjder."

     Eyvind Johnson skriver i sin mycket erkännande Svenska Akademiens Minnesteckningar, 1982 om Gustav Hedenvind-Eriksson:
     "Harry Martinson kom närmare Hedenvinds erfarenheter av arbetets hårdhet och sveket mot individen inom de kollektiva rörelserna, liksom han språkligt står nära Hedenvind i sinnrikt ordmåleri och språkförnyelse."


Diskussionsplan till den första delen
av Lovängserien På dessa skuldror
är från år 1948 av Harry Ekenstad,
själv uppvuxen i ett jordbrukarhem
Också hans debutroman från 1947
Kanske en ståplats i himlen
skildrar en bondpojkes drömmar


Sven Edvin Salje

     För att brett belysa Nässelfrossas tema 2016 Människan och maskinen finns väldigt mycket stoff att hämta ur Sven Edvin Saljes rika diktning, som när han  
år 1989 i Uppsala utnämndes till Agronomie hedersdoktor, fick sitt erkännande av fakultetens dekanus, som skriver till honom: "Anledningen till detta är främst Era gedigna kunskaper och noggranna tillämpningar av agrarhistoria i Ert författarskap."

     Att inför Nässelfrossa 2016 förnyat ta del av böckerna i Lovängserien med fokus på Människan och maskinen och ha med sig diktaren Sven Edvin Saljes kunniga koncentration och överblick av svensk samhällsomvandling, är en fascinerande litterär men också existentiellt stark läsupplevelse, ett manande tidsdokument att ta till sig.

Med romanen Hem till havet avslutas Lovängseriens genuina människo- och miljöskildring från Motorpa lilla by, som blir till en symbol för själva livets villkor. De fem uttrycksfulla boktitlarna röjer vad det handlar om På dessa skuldror, 1942, Människors rike, 1944, Den söker icke sitt, 1953, Lågan i kvällen, 1971 och sist Hem till havet, 1973 varifrån ett citat här kan få tolka den solennitet som vilar över hela Lovängserien:

     "Kjell med sin nästan kala hjässa. Ännu med tyngd i sina händer. Saktmodigt lugn i rösten. En fältherre som vunnit slaget men med stora förluster. En sörjande som behärskar sin sorg. En arbetets troende. Alltid beredd att sätta skuldran till. En valkig näve med en fågelunge. In i sömnen längtande nästa dag. Böjd under förpliktelser. Fylld av minnen av de döda. Rätt skatt åt rätt kejsare men inte minsta skärv åt myglaren eller samhällsutsugaren. En bok ur hyllan då kvällen skymmer. Inte ett uns av kraft till strid för stridens egen skull. Inte ett ord över den redan dömde. En tro, om än oklar, på nåd åt alla. Ett fortsatt liv som är likt havets eller jordens. En global gud som är allas gud högt över religionerna. [...] - Ingenting har varit förgäves. Ingenting har varit helt förgäves. Ja, orden är inte mina, dom är Elins. Hon sa dom i de allra sista minuterna innan vi för alltid lämnade gården. Om nån vecka är det jämnt ett år sen. Och den sanningen räcker för resten av livet, och den gäller oss båda. Ingenting har för nån av oss varit förgäves."


Rune Liljenrud