onsdag 25 mars 2009

Ur Harry Martinsons vårvinter-almanacka


"Eranthis har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala om 'livets seger' eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget löfte att hålla i." (1)


"Eranthis frös igen i natt. Den har förmågan att låta sig frysas. Den slår då ihop kalken till knopp igen. Det gula blir nästan vitt och murkelartat veckigt. Den ser blek och avliden ut, men vaknar upp vid sol." (3)

Harry Martinson Ur VINTERGATAN 1960 - SVERIGES FÖRFATTARFÖRENINGS KALENDER - 13 vid bordet

Ett antal författare skriver dagbok en vårvintervecka. Harry Martinson inleder samlingen - 13 vid bordet - med nio korta prosastycken, där det första och det tredje handlar om Eranthis, Vintergäck. Harry Martinsons dagboksanteckningar är beskrivande, livsfilosofiska och humoristiska, vilket inte minst ett minne dag åtta visar:

"Härom året skrev jag en skämtsam dikt om en bil. Det skulle jag inte ha gjort. Dikten råkade komma med i en antologi om bilen i litteraturen. En man som annars inte läser mig blev våldsamt upprörd över skämtet och for ut emot mig på det grövsta. I sitt brev skrev han bl.a.: 'Gångtrafikanter och sölare av er sort ville man tillropa ett rungande vet hut. Funnes det någon rätt borde ni ledas över gatan vid näsan. Men det är väl för mycket begärt att man skulle vänta sig något annat från sådana plattfotstränare. Mottag mitt rattmedvetna förakt om ni har något att ta det i när ni nästa gång hönsar ut i körbanan'. Brevet var undertecknat Full fräs". (8)

Det är samma år - 1960 - då Harry Martinson skriver om minnet av bildikten, som han också ger ut diktsamlingen Vagnen.




Månne den som skrev brevet till Harry Martinson kunde ta till sig hans tankar i Vagnen:



FRYSANDE ORD

Frosten går fram över ting och språk.
Men orden ska ändå äga sin makt.
I is begravda ska de vänta,
i dvala sovande bevaras
intill den dag då tiden rämnar
och språken jubla i fåglars strupar
som gryningsstämmor i Fenix dagar.


Rune Liljenrud

söndag 22 mars 2009

Det enkla och det svåra




Harry Martinsons Naturessäer
Det enkla och det svåra
utkom den 22 mars 1939 med
elva teckningar av författaren


Redan i Midsommardalen, från år 1938 finns en kort text med rubriken Det enkla och det svåra. Kanske är det däri Harry Martinson finner sin utsiktspunkt för det följande årets naturessäer, när han skriver: "Någon gång kan man komma till ett höjdkrön eller dylikt där sinnet får en naturlig förevändning till att frånse det myckna och odla det enkla". Texterna följer årets växlingar och idag, den 22 mars 2009 - 70 år efter att boken utkom - är det naturligt att citera slutet av Harry Martinsons text Mars

"I slutet av mars blånar riset och står som rök mot granar och stup. Den äldsta gammelsnön kommer fram i hårda svårbesegrade kolonner och linjer, men plogtiltorna börja svartna, åkern liknar ett stekgaller lagt på lakan. Solen äter motvilligt de gamla hårda drivorna liksom en blond piga som motvilligt äter gammalt möglat bröd bara för att få det ut ur skåpet.
På en ö av barmark väntar anemonen på upprop under fjolårslöven".

I Stockholms-Tidningen skrev Anders Österling att Harry Martinsons teckningar i boken "vackert bestyrka den intima naturupplevelsen i texten".



Det enkla och det svåra utkom 22 mars 1939 enligt Bengt Emil Johnson, som skrivit efterordet till boken med Harry Martinsons Naturessäer, utgivna år 2000.

Carl Otto von Sydow anger i sin år 2005 utgivna
Harry Martinsons bibliografi 1:
Det enkla och det svåra
fanns i bokhandeln 14 april 1939.

____________

Rune Liljenrud

tisdag 17 mars 2009

Harry Martinson utsedd till ny ledamot av Svenska Akademien för 60 år sedan


En vårblommade vintergäck idag vid stol nr 15 i Svenska Akademien, dit Harry Martinson utsågs som nionde innehavare den 17 mars 1949. Han var Akademiledamot till sin död den 11 februari 1978.

"Man måste lära sig väsensskillnaden
mellan vad som är faktiskt och vad som är sanning"


Li Kan talar under trädet ur diktsamlingen Passad läser jag gärna denna minnesdag, den 17 mars.

Rune Liljenrud