söndag 30 oktober 2011
Nu rostnar sommaren i bräkenskogen.
Nu rostnar sommaren i bräkenskogen.
Detta är sista raden i en dikt ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor 1973, som just nu utkommit i ny upplaga. Vilken är dikten?
Stefan Edman, författare och biolog svarar för ett förord till nyutgåvan av Tuvor, där han bl a skriver:
"Här kan man som vanligt njuta av Martinsons unika förening av fakta och fascination, de nyskapande orden och metaforerna. Och hans förundran över livets Gåta, "stämningen".
Harry Martinsons Tuvor har länge varit utsåld, men nu finns den. Tag och läs och förundras!
Rune Liljenrud
fredag 28 oktober 2011
Drömmen om en rymdens ”Noaks ark” lever vidare
I september 1945 samlades fem svenska ingenjörer och tekniker utanför Ludvika för att bilda vad som sedan skulle bli föreningen Atom-Noak. Bakgrunden var denna: Atombombsprängningarna över Hiroshima och Nagasaki hade övertygat de fem herrarna om att jorden nu stod inför sin egen utplåning i en kärnvapenkatastrof. En av dem (Gösta Rydbeck) hade kallat till mötet och föreslog nu att man skulle bygga ”en modern upplaga av Noaks ark, en ark som skulle gå till andra planeter för att komma bort från katastrofen, och fortsätta livets utvecklingslinje i andra omgivningar […]” Han ansåg att gruppen ”borde bilda ett bolag för intertellisk trafik.”
Föreningen Atom-Noak (FAN) kom att under årens lopp hålla ett stort antal möten där man hade intensiva diskussioner om sitt projekt som dock aldrig kom att realiseras. Höjdpunkten i deras verksamhet blev mötet den 12 mars 1948 då författaren Harry Martinson var inbjuden. Han delade i mångt och mycket deras farhågor men trodde inte på idén att rädda en liten grupp människor undan katastrofen med hjälp av en rymdversion av Noaks ark. Avstånden var för stora och människoliven för korta. Detta skulle Martinson återkomma till åtta år senare i Aniara - ett diktverk som han säkert inspirerades till genom sitt umgänge med bröderna i Atom-Noak.
De fem medlemmarna i Atom-Noak lyssnade på Harry Martinson och insåg med tiden att en exodus med ett Noak-rymdskepp inte var möjlig. Så här skrev en av dem (Gunnar Dahlby) i en artikel (”Martinson hade rätt – ett ljusår är en grav”) i Västmanlands Läns Tidning (1985-12-20):
”De kosmiska avstånden är omänskliga och förfärande. Vår tanke och våra mätningar överbryggar dem, men ingen levande varelse. För all framtid förblir mänskosläktet ensamt på jorden, kan inte besöka andra världar, får inte besök därifrån”.
Det var därför med stor förvåning jag nyligen läste en artikel i tyska Der Spiegel (nr 40/1.10.11), ”Reiseziel Zwillingserde”, där man beskriver avancerade planer på rymdfärder i enorma hastigheter. Genom att använda sig av fusionskraft med tungt väte (deuterium) som bränsle kan man komma upp i enorma hastigheter. Det skulle ta bara en vecka att färdas till Mars, vilket skulle göra att vi nu kunde etablera den skytteltrafik till denna planet som beskrivs i Aniara! En av hjärnorna bakom projektet är den 82-årige tysk-amerikanske fysikern Friedwart Winterberg som undervisar vid University of Nevada i Reno, USA.
I facktidskriften Acta Astronautica beskriver Winterberg i detalj hur ett sådant här rymdskepp skulle vara konstruerat. Små kulor av tungt vatten ska skjutas ut från farkosten och beskjutas med en protonkanon. På så sätt startas den fusionsvätebomb som finns ombord och som i sin tur ger en enorm drivkraft åt skeppet.
Diagram som visar rymdskeppet Daedalus.
Redan på 1970-talet var Winterberg rådgivare till British Interplanetary Society som då drev projektet ”Daedalus”. Detta gick ut på att man skulle sända ett jättestort obemannat rymdskepp till Barnards stjärna på 5,9 ljusårs avstånd från jorden. Projektet visade sig alltför dyrt och lades därför ned. Sedan två år tillbaka lanseras emellertid ett nytt projekt, ”Icarus”. Med fusionskraftens hjälp räknar man nu på fullt allvar med att interstellära färder med rimliga restider ska kunna realiseras.
Håller rymdskeppet Aniara på att bli verklighet? Ja, vem vet…
Den siste medlemmen i föreningen Atom-Noak dog 1995, men det är tydligt att tekniker och forskare än i dag håller föreningens idéer och visioner levande. Och Harry Martinsons Aniara fortsätter att fascinera oss alla.
Åke Widfeldt
Ett speciellt tack till Adrian Mann för tillåtelse att publicera bilden på Daedalus. Se www.bisbos.com .
Föreningen Atom-Noak (FAN) kom att under årens lopp hålla ett stort antal möten där man hade intensiva diskussioner om sitt projekt som dock aldrig kom att realiseras. Höjdpunkten i deras verksamhet blev mötet den 12 mars 1948 då författaren Harry Martinson var inbjuden. Han delade i mångt och mycket deras farhågor men trodde inte på idén att rädda en liten grupp människor undan katastrofen med hjälp av en rymdversion av Noaks ark. Avstånden var för stora och människoliven för korta. Detta skulle Martinson återkomma till åtta år senare i Aniara - ett diktverk som han säkert inspirerades till genom sitt umgänge med bröderna i Atom-Noak.
De fem medlemmarna i Atom-Noak lyssnade på Harry Martinson och insåg med tiden att en exodus med ett Noak-rymdskepp inte var möjlig. Så här skrev en av dem (Gunnar Dahlby) i en artikel (”Martinson hade rätt – ett ljusår är en grav”) i Västmanlands Läns Tidning (1985-12-20):
”De kosmiska avstånden är omänskliga och förfärande. Vår tanke och våra mätningar överbryggar dem, men ingen levande varelse. För all framtid förblir mänskosläktet ensamt på jorden, kan inte besöka andra världar, får inte besök därifrån”.
Det var därför med stor förvåning jag nyligen läste en artikel i tyska Der Spiegel (nr 40/1.10.11), ”Reiseziel Zwillingserde”, där man beskriver avancerade planer på rymdfärder i enorma hastigheter. Genom att använda sig av fusionskraft med tungt väte (deuterium) som bränsle kan man komma upp i enorma hastigheter. Det skulle ta bara en vecka att färdas till Mars, vilket skulle göra att vi nu kunde etablera den skytteltrafik till denna planet som beskrivs i Aniara! En av hjärnorna bakom projektet är den 82-årige tysk-amerikanske fysikern Friedwart Winterberg som undervisar vid University of Nevada i Reno, USA.
I facktidskriften Acta Astronautica beskriver Winterberg i detalj hur ett sådant här rymdskepp skulle vara konstruerat. Små kulor av tungt vatten ska skjutas ut från farkosten och beskjutas med en protonkanon. På så sätt startas den fusionsvätebomb som finns ombord och som i sin tur ger en enorm drivkraft åt skeppet.
Diagram som visar rymdskeppet Daedalus.
Redan på 1970-talet var Winterberg rådgivare till British Interplanetary Society som då drev projektet ”Daedalus”. Detta gick ut på att man skulle sända ett jättestort obemannat rymdskepp till Barnards stjärna på 5,9 ljusårs avstånd från jorden. Projektet visade sig alltför dyrt och lades därför ned. Sedan två år tillbaka lanseras emellertid ett nytt projekt, ”Icarus”. Med fusionskraftens hjälp räknar man nu på fullt allvar med att interstellära färder med rimliga restider ska kunna realiseras.
Håller rymdskeppet Aniara på att bli verklighet? Ja, vem vet…
Den siste medlemmen i föreningen Atom-Noak dog 1995, men det är tydligt att tekniker och forskare än i dag håller föreningens idéer och visioner levande. Och Harry Martinsons Aniara fortsätter att fascinera oss alla.
Åke Widfeldt
Ett speciellt tack till Adrian Mann för tillåtelse att publicera bilden på Daedalus. Se www.bisbos.com .
torsdag 13 oktober 2011
Om psalm i text och ton - Harry Martinsons årstidspsalm "De blomster som i marken bor"
Inger Selander, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har i sin bok "När tron blir sång" (Artos), ett kapitel om den enda nyskrivna sommarpsalmen i Den svenska psalmboken från år 1986, Harry Martinsons sommarpsalm "De blomster som i marken bor". Hon refererar till Harry Martinsons nära förtrogne Arne Forsberg, som i sin bok "Möten minnen människor" (Proprius), har ett kapitel "På livets grunder", som handlar om Harry Martinson.
Harry Martinsons sommarpsalm publicerades i Storkyrkobladet år 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna som nr 202 i Den svenska psalmboken, med musik av Erland von Koch.
Harry Martinson bar från sin barndom med sig en rik kunskap i den svenska psalmskatten och han anger som riktlinjer för sin psalmdiktning:
"Man skall aldrig vara rädd för traditionens bärande kraft - traditionen kan bli en belamrande tyngd men ger också stöd, den är pelaren som bär upp valven. Nutid - förgånget ska betraktas som kommunicerande kärl. Lyft traditionen mot ljuset, ta den i din famn. Också en liten brytning, accentförskjutning eller ändring av tonläget kan betyda förnyelse. Traditionen är källan."
I Aniara finns en verklig psalm. Det är den blinda poetissans sång...
Hur svårt att tro på livet efter detta.
Hur rätt att önska livet efter detta.
Det är att visa glädje vid att leva
och lust att till dess skönhet återvända,
och inte bara dö som strandens slända.
Psalmdiktaren Anders Frostenson ställde samman några strofer ur Aniarasången till en psalm, som efter ett par ändringar godkändes av Harry Martinson. Den finns nu som nr 721 bland läsepsalmerna i det år 1974 antagna psalmbokstillägget. Frostenson anser att den är ett av dess väsentligaste bidrag, skriver Inger Selander.
Hur svårt att ena tron med livets dagar.
Och nådens ordningslag, hur svår att fatta
för den som aldrig talat med de döda.
Hur svårt att tro på livet efter detta.
Hur rätt att önska livet efter detta.
Det är att visa glädje vid att leva
och lust att till dess skönhet återvända,
och inte bara dö som strandens slända.
Hur lätt att tro på livet efter detta.
Hur rätt att livet före dödens sätta,
fast endast en har lösts från dödens binda
och mött sin Gud och vittnat för de blinda.
I diktsamlingen "Dikter om ljus och mörker" finns en "kosmisk psalm", en dikt med titeln "Psalm". Harry Martinson kallade den en psalm för tvivlare:
Död skapelse grundlade världen
och levande skapelse förde
tillsammans de ämnen och safter
som solen med värme berörde.
Den yttersta skapelsehärden
vet ingen, ej var den sig gömde
ej hur den i gåtfulla världsrum
sin gåta förstod och bedömde.
Om tidernas ursprungsgestaltning
tar tusen av år att ens fråga.
Nu gäller det modet att leva
att död och förgängelse våga,
att plötsligt när ingenting stämmer
se löftenas grunder försvinna.
Att ställd inför kraven som skrämmer
sin tillförsikt söka och vinna.
Denna Harry Martinsons "Psalm" ur "Dikter om ljus och mörker" har Prudentiusrytm och kan sjungas på den medeltida psalmmelodin 623 i Den svenska psalmboken från år 1986. (Aurelius Prudentius, 348-ca 410, romersk ämbetsman, hymnförfattare).
Inger Selander visar i sin bok "När tron blir sång" hur Harry Martinsons årstidspsalm är djupt fotad i hans naturlyrik. Hon jämför med detaljrikedomen av blommor och insekter i prosaböckerna "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Utsikt från en grästuva" och finner en mängd martinsonska sommardikter ljuda resonansiskt i sommarpsalmen, såsom dikten "Blad" ur "Nomad" och "Paradisdikter" ur "Dikter om ljus och mörker".
Gudsbilden i Harry Martinsons sommarpsalm får feminina drag, inte minst genom bilden av solen som kosmisk kvinna sömmande ett sängkläde, som en metafor för sommargrönskan. Vintern i naturen är ett själstillstånd, "själens vinterdagar" och "vinterns långa själanöd".
Till belysning av psalmen väljer Inger Selander en prosadikt från "Ur de tusen dikternas bok", som hon finner ligga stämningsmässigt nära psalmen:
"Blomsterängar illustrerar livets lyckligaste läsarter, medvindgungande blommor som sitt bildspråk och med flyktiga fjärilar som skiljetecken. De upphäver på nytt varje ögonblick med sin flyktighet som i förbifarten plockar undan och tar med sig de påsmygande dödstankarna. Denna lysande upplösningsprocess då melankolierna går under bland de tusen rastlösa solglimtarna som snappa bort dem och förtär dem med små tungor av sol är ett livsspel som helt upptar ögon och öron. De strider om ens sinnen, segrar aldrig, men kastar tusen segerglimtar. Så samlar ängarna åt sinnet lyckliga sommardagar, framställda under minuter, levande under år som minnets blomma."
Harry Martinson: Ur de tusen dikternas bok
Psalmbokskommitténs uppgift inför en ny psalmbok 1986 var att ta fram nya psalmer och koraler för vår tid, fria från de traditionella schablonerna. En önskan hos kommittéledamöterna var att i enlighet med en kulturöppen linje inom kyrkan införliva modern lyrik med psalmboken. Harry Martinsons psalm "De blomster som i marken bor" kom till 1973 efter direkt uppmaning av psalmkommittén. Hur gudsbilden i psalmen tolkas beror på vars och ens förståelse eller art av beläsenhet och referensramar, skriver Inger Selander och bland olika tolkningar nämner hon också den som Göran Bexell föreslår:
"Bl.a finns associationen att sommaren i kontrast till vintern står för uppfattningen att det är barmhärtigheten, godheten och 'livets Ande' eller 'livets Gud' som skänker tillvaron dess djupaste innebörd. Från detta kan människan komma bort, liksom i Aniara, vilket leder till det som 'vintern' står för: förfrysning och död. Den inställning hos människan, som bäst svarar mot sommaren, är barmhärtigheten och fromheten."
Göran Bexell disputerade i etik 1975 och blev år 1990 professor i samma ämne vid Lunds universitet. Han var dekanus för den teologiska fakulteten 1995-1999 och ordförande i områdesstyrelsen för humaniora och teologi 2000-2003. Han var rector magnificus för Lunds universitet under åren 2003-2008.
Erland von Kochs melodi till Harry Martinsons psalm kom till i samband med en pristävling, anordnad av förlaget Verbum, för att få fram nya melodier till de nya texterna.
De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.
Svensk Psalm 202 av Harry Martinson placerades år 2000 på Psalmtoppens förstaplats i en omröstning vid Allmänna Kyrkliga Mötet i Göteborg.
Rune Liljenrud
fredag 7 oktober 2011
Hatet i den isländska "Njals saga" och i Harry Martinsons "Nässlorna blomma"
Bengt E. Anderson, journalist och fil. dr., framlade år 2000 vid Göteborgs universitet en akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen ”Att rannsaka en barndom. Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik”.
I doktorsavhandlingen finns ett kapitel som handlar om "Strategier för överlevnad" och "Det vanmäktiga rasande hatet mot hatet". Bengt E. Anderson skriver:
"Hatet som inslag i berättelsen exponeras först i Tollene-kapitlet där Martin på sin frisöndag under färden till Norda med full kraft, både verbalt och musikaliskt, ger uttryck för sina bittraste känslor, men det är under skildringen av Norda-besöket, som hatets natur och konsekvenser diskuteras på djupet i en längre passus, och ges status som ett exempel på en universiell och förödande felkonstruktion hos människan."
Harry Martinson använder i Nässlorna blomma ett citat ur Njals saga som exempel på hat i den isländska litteraturen och i avhandlingens omfattande notapparat redogör Bengt E. Anderson urförligt för episoden.
Också Jöran Mjöberg, litteratur- och kulturskribent, skriver i sin bok Kvinnoöden i vikingatid (Carlssons) om Harry Martinsons referens till hatet i Njals saga:
"Präglat av personlig fascination inför det som händer här i sagan är Harry Martinsons referat i Nässlorna blomma, där han grips av hatet som motiv: det var så bestickande, säger han, ett hat som alltid hade de mest slående orden: Sagan om hatet är alltid skön. Hatets dramer lyste med ouppnåelig glans från djupet av årtusenden. Varför? Kulturen var en hatkultur och som en hatkultur skulle den dö, stolt och värdig."
Försonande rymd
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
HARRY MARTINSON: Ur de tusen dikternas bok
Inledning av Stefan Sandelin
Texten har översatts av Robin Fulton och har rubriken "Reconciliation"
In a village where I lived there was a farmer I hated.
HARRY MARTINSON
CHICKWEED WINTERGREEN
SELECTED POEMS
Translated by Robin Fulton
Introduction by Staffan Söderblom
Bloodaxe Books Ltd
Rune Liljenrud
torsdag 6 oktober 2011
Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur 2011
Med ett par strofer av Nobelpristagaren i litteratur 1974 Harry Martinson, från hans
KANTAT vid invigningen av Göteborgs universitet, 1954 ~ tonsatt av Hilding Rosenberg ~
bringar vi i Harry Martinson-sällskapet vår varma hyllning till Tomas Tranströmer, då han i dag tilldelats Nobelpriset i litteratur 2011
”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”
Ty lovsångens tid är här,
då kan tvivlaren vila.
Och gryningen är här,
då skall daggsånger viga vår ros.
Att en gång ha druckit ur källan
som heter begynnelsens tro
det är att ha levat i daggen
då åkrarna ännu var ängar,
blomstervaggande,
solstrimmigt svala,
orört vackra i hjärtats dal.
Harry Martinson
Åke Widfeldt / Rune Liljenrud
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)