torsdag 30 april 2015

Karl Gerhard och Harry Martinson


I Harry Martinson-sällskapets årsbok "Till Harry från..." Dedikationer i Harry Martinsons bibliotek, finns ett uppslag med bilder av Karl Gerhards bokdedikation och memoarboken "Katt bland hermeliner"

Harry Martinson,
som jag tycker
så mycket
om
Vännen
Karl Gerhard
Dec. 1956

Paulina Helgeson har en informativ text om Karl Gerhard som spirituell revyman, satirisk och underhållande samt om Harry Martinson som det dystopiska rymdeposet Aniaras författare. Bådas böcker utkom samma år 1956. Svenska Akademien hedrade år 1961 Karl Gerhard med sitt näst finaste pris, Kungliga priset och år 1974 Harry Martinson med Nobelpris.  Inte minst är det i motstånd och satir mot nazismen, som Karl Gerhard och Harry Martinson möts.


Under en längre tid har Rikard Wolff på Stockholms Stadsteaters stora scen, mycket väl gestaltat Karl Gerhard och föreställningen fortsätter ännu; sista gången den 4 juni.


Ett tjugotal av Karl Gerhards kupletter finns med i föreställningen på Stockholms Stadsteater "Karl Gerhard", bl.a "Sånt får man inte säga", "Den ökända hästen från Troja" och "I skuggan av en stövel".
Föreställningen ger ett satiriskt rannsakande svep genom historien och till Karl Gerhards texter kan paralleller lätt finnas i Harry Martinsons diktning.
 
Paulina Helgeson skriver om olikheter hos Karl Gerhard och Harry Martinson, och avslutar ändå så: "Men jag tycker om tanken på att de båda männen, när de träffades, var betydligt mindre olika, och hade betydligt mer gemensamt än vad man skulle kunna tro".

[...]

Ty konst har adel
som evigt höjer
sig över tid och ras.
För knektars tadel
hon sig ej böjer.
Ande och extas
kan landsförvisas men ej dödas;
Europa mistat sitt förstånd.
Steget mot kultur
tas när vi går ur
skuggan ifrån Babylon.

KARL GERHARD: Ur I skuggan av en stövel


[...]

Förmörkelsen uppfyllde många själar,
med brusten verklighet de gick omkring
i salarna och frågade varandra
om vägen hem, om fjärran kända ting.
De skockades kring lamporna som malar
om hösten gör i Doris fjärran dalar.

HARRY MARTINSON: Ur Aniara / Sång 97
Rune Liljenrud

måndag 20 april 2015

Gustaf Hellströms 100 år gamla journalistik håller ännu mycket väl


Sveriges Pressombudsman (PO) Ola Sigvardsson talade om "Det pressetiska systemet" och om "Gustaf Hellström och journalistiken" vid Gustaf Hellström-sällskapets årsmöte söndag 19 april 2015 i Gustaf Hellströmrummet på Stadsbiblioteket i Kristianstad. 

Stadsbiblioteket i Kristianstad invigdes 13 januari 1966 av Harry Martinson och Olof Palme. Gustaf Hellströmrummet tillkom 30 år senare efter en donation av Britt Hellström. Det förnämliga biblioteket har nyligen genomgått renovering och lokalerna har moderniserats.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson talade om Det pressetiska systemet 

* Syftar till att upprätta den som kränkts av en tidning 
* Begränsar behovet av hårdare lagstiftning
* Metoden är offentlig kritik av tidningen
* Får inga pengar från samhället
* Självreglerande; media granskar sig själv
* Prövar alla tidningar och tidskrifter, samt hemsidor och konton i sociala medier knutna till huvudmannen
* Den som klagar måste själv vara berörd
* Huvudman är Pressens Samarbetsnämnd 
* Firar 100 år 2016

Gustaf Hellströms 100 år gamla journalistik håller ännu 

"Vid gränsen till ingen mans land"
Gustaf Hellströms artikel från 15.8.1915 i Dagens Nyheter
trycktes på nytt in extenso i Dagens Nyheter 27.8.2014 

Artikeln finns i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 2
1½ mil härifrån står världens största slag
Gustaf Hellström som korrespondent i
första världskrigets Frankrike
Red. Lennart Leopold och Sigurd Rothstein






"Vid gränsen till ingen mans land"

Ola Sigvardsson gjorde en jämförelse mellan Gustaf Hellströms reportage i Dagens Nyheter från år 1915 och en modern journalists skildring från ett av nutidens katastrofområden. Hur står sig världsreportern från Kristianstad? Håller Gustaf Hellströms journalistik ännu idag?

Ola Sigvardsson framhöll, att "Gustaf Hellströms reportage från 1915 är en unik svensk ögonvittnesskildring från Västfronten som med isande detaljer berättar om skyttegravens fasor och vardagsliv."

Det blev en djupt rannsakande matchsom på ett mycket medryckande pedagogiskt sätt engagerade hela auditoriet i Gustaf Hellströmrummet. Ola Sigvardsson arbetade med utgång från åtta bedömningspunkter:

1. Inledning
2. Sätt att berätta
3. Detaljrikedom
4. Personbeskrivningar
5. Bildspråk
6. Egen närvaro
7. Engagemang / attityd
8. Avslutning

Matschresultatet blev att Gustaf Hellströms reportage från år 1915 segrade, men matchen mot en modern journalist var rafflande 


Sammanfattande jämförelse om Gustaf Hellström:
* Skriver mer litterärt, med större språklig kraft
* Bredare känslospektrum; från skrattande officerare till frontsoldaternas fasa
* En renodlad rapportör, läsarens ögon och öron

Ola Sigvardsson lyckades till fullo med att binda sina åhörare till en belärande journalistlektion, där hans egen journalistiska erfarenhet var en bärande grund. 


Sveriges Pressombudsman (PO) Ola Sigvardsson
blev mycket tacksamt hyllad 
genom styrelsens ordförande Disa Lundgren 
för mycket givande program om
"Det pressetiska systemet" 
och
 "Gustaf Hellström och journalistiken"

Sigurd Rothstein
som tillhört Gustaf Hellström-sällskapets styrelse och
arbetat kunnigt och energiskt som redaktör för skriftserien,
flyttar från Sverige till Tyskland. Han avtackades mycket varmt
för sina goda insatser och kommer fortsatt vara behjälplig med
Sällskapets skriftserie för kommande nummer om Ryssland 
inför 100-årsminnet av 1917 års revolution i Ryssland


På väg hem från Gustaf Hellström-sällskapets årsmöte följer i djupa tankar Gustaf Hellströms reportage, "Vid gränsen till ingen mans land", som ursprungligen publicerades i Dagens Nyheter den 15 augusti 1915 och som ingår i Gustaf Hellström-sällskapets i år utgivna bok "1½ mil härifrån står världens största krig". DN-artikeln "Vid gränsen till ingen mans land" som alltså trycktes i tidningen år 1914 och 100 år senare, år 2014 åter trycks in extenso i samma tidning avslutas på ett sätt som nog bara Gustaf Hellström är skicklig att åstadkomma. Hans journalistik håller ännu mycket väl:



"Jag kryper in i hålet. Det är en mingång. Den går i en tio graders vinkel rakt mot tyskarnas skyttegrav. Längst inne skymtar jag två knäliggande figurer, som arbetar vid skenet av ett par talgljus. De ligga på knä. Deras överkroppar äro nakna. Då och då lägga de hackorna åt sidan och lyssna... Nej, där hörs ingenting... (Det har hänt att franska och tyska mingångar har mötts!) De börja åter hacka. - Hur nära tyskarna äro ni här? viskar jag. - Vi är sju meter från deras bröstvärn. Och en dag, då de hunnit gräva sig under fiendens skyttegravar och minorna lagts och en tändsticka satt eld på tråden, så - - - så skall tyskarnas konstrika underjordiska fästning bli en enda djup jättegrav. Och när jordpelarna sjunkit tillbaka igen, skall den vara fylld av sönderslitna lik och lemlästade levande och skrik och förbannelser och allt jordiskt helvete. Såvida inte - - - de hinna före i denna spännande sköldpaddskapplöpning. Ty sådant är kriget, då de, som vilja förgöra varandra, ligga varandra alltför nära."




Vid vägkanten prunkar vitsipporna som ljus kontrast till
 Första världskrigets "förbannelser och allt jordiskt helvete"

Årsmötesdagen avslutas med en dikt av Harry Martinson


Striden för livet och friden i aftonen 

Striden för livet och friden i aftonen
mötas i solnedgången.
Ängarnas surr och utbredda vapenrassel
faller till tystnad i tuvornas gräs.
Koltrasten håller ett vackert tal om vapenstillestånd. 
Daggsvalt avsynar den kistsvarta snigeln
spåren av dagen som varit. 

HARRY MARTINSON: Ur Tuvor 

Blogg:

Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2014 gör studiebesök i Vattenriket, Kristianstad med värdskap av Gustaf Hellström-sällskapet


Rune Liljenrud


fredag 17 april 2015

NON förlags första utgåva ~ En diktsamling 2015 av JONAS GREN



JONAS GREN är en av de tre pristagarna år 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson". Han mottog sitt pris den 3 maj på Jämshögs folkhögskola och tre veckor därefter utkom på 10TALs bok­för­lag hans första bok  Lantmäteriet. 

JONAS GREN har med lyrikens kraft tidigare medverkat i Bromberg Bokförlags poesiantologi BLÅ BLIXT i Mot denna sol år 2013 med diktsviten AVFÖRTROLLNINGEN AV VÄRLDEN.

JONAS GREN har utsetts som stipendiat att få vistas i Nebbeboda skola under en tid sommaren 2015. Han har också lovat att svara för en kommande "Månadens Martinson" och skriver gärna något utifrån någon av Harry Martinsons naturessäer. 

NON FÖRLAG söker former för hur interdisciplinär publikation och distribution kan fungera. Förlagets verksamhet är knuten till den konstnärsdrivna gruppen The non existent Center baserad i Ställberg och Göteborg. Överallt ska jag vara i centrum är Non förlags första utgåva.

~~~

När jag blir stor
ska det vara rymd
Det ska vara stjärnor
Det ska vara nebulosor
Det ska vara utveckling
Det ska vara rymd
som inte syns
Det ska vara ljusblått
Det ska vara svart
Det ska vara vitt
Det ska vara rymden

~ ~ ~ 

När jag blir stor
ska ljuset flöda
Det ska flöda
från den bultande 
eldkroppen
genom mörkret
in i gaser
in i planetväggar
in i celler
Det ska lagras
inuti celler
Det ska vara människors
hjärta
Det ska vara människors ljus

~~~

När jag blir stor
ska jag vara överens
Människor ska vara överens

~~~




Tankar till Jonas Gren efter "Earth Hour":

"På något sätt är Du som "Tankens vän" och goda vårdare av "Tankens kartotek" i Aniara, 44 med "...en tankemängd som kunnat rädda oss om den i tid fått vara med i odlandet av anden..."

Fortsatt lycka till Jonas Gren, och välkommen denna sommar till Harry Martinsons skola i Nebbeboda!


Rune Liljenrud 


torsdag 16 april 2015

Astrid Lindgren i diktens trädkrona


Regionteatern Blekinge Kronoberg ger med pjäsen "Astrid - en saga om Sverige", en engagerad bild av Astrid Lindgrens liv och diktning, alltifrån Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, till uppburen författare av världsformat, med hittills sålda över 150 miljoner böcker världen över. 

Samtidigt som pjäsen innehåller mycket av lek, ges Astrid Lindgrens rika diktning och hennes behandling av de djupa livsfrågorna, god och tankeväckande tolkning.


Elin Wägners diktning apostroferas i pjäsen, inte minst hennes "Norrtullsligan". Pjäsen ger ett tvärsnitt av samhällsutvecklingen i Sverige under 1900-talet, med Astrid Lindgren och Elin Wägner som kämpar och förebilder.
Mycket av de värderingar som förs fram, inte minst vad gäller natur-, miljö- och fredsfrågor, finns också i Harry Martinsons diktning.  


"Astrid är självklart , som vi alla en 'vanlig människa' men hon är samtidigt en gigant både som författare och förebild", skriver Dramatiker/Regissör Karin Parrot-Jonzon. 

Pjäsen är på turné
i södra och mellersta Sverige t.o.m. 13 maj 2015. 


Astrid Lindgren i diktens trädkrona
Träd betyder mycket i Astrids diktning

I boken "Sunnanäng" finns 
"Spelar min lind, sjunger min näktergal?"
som inspirerat konstnär Ilon Wikland

Här en hyllning till Regionteatern Blekinge Kronoberg
med en dikt ur Harry Martinsons naturlyrik



Sälgkronan

Den som sett storsälgen tona och blomma
den har mött vårsolens lyftning och krona.
Ofta kan hända att mänskorna dröjer
kvar sig och lyssnar till sälgbinas körer
som ur den luddgyllne kronan sjunger.
Många som skådat den synen går hemåt,
lyckliga blivna som vore de frälsta.
Saliga ännu i timmar därefter
talar de bara om sälgkronans under.

HARRY MARTINSON: Ur TUVOR



Rune Liljenrud


tisdag 14 april 2015

Ny ordförande i Werner Aspenströmsällskapet

PER HELGE, författare och översättare, som år 1974 debuterade med diktsamlingen "Träffpunkter", är i årsmötet 2015 nyvald ordförande i Werner Aspenströmsällskapet, efter Hans Isaksson. 

År 2012 erhöll Per Helge Aspenströmpriset med motiveringen, för "hans långa och engagerade lyriska författarskap". Per Helges kommentar till utmärkelsen var då spontant: "Oerhört hedersamt". Per Helge är född år 1945 i Småland och bor nu i Västerfärnebo i Västmanland.






Per Helge är en god kännare också av Harry Martinsons författarskap, vilket märks vid läsning av hans böcker, genom en alludering till något Harry Martinsonskt. Så t.ex. i Per Helges "I en så långsam trakt som vår", 2006 där han i kapitlet "Hela tiden slinker de omgivande sommarljuden in mellan raderna", skriver:


"Det enda som är riktigt enkelt är det förenklade; Jularbo var inte förenklad. Han var däremot både enkel och komplicerad, och inte minst var det enkla tämligen komplicerat. Förvisso har han stampats platt och slätats ut av mer än ett danskapell, gjorts jämntjock. Men de stora jularbovalserna bär den stora, med Martinsons uttryck den andra enkelhetens prägel." 

Därmed väcker Per Helge sina läsares intresse för det som Johan Lundberg år 1992 skriver i sin doktorsavhandling "DEN ANDRA ENKELHETEN. Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945". 





 
Per Helge utvecklar detta i en kommentar på Argus Bloggen 2014-09-08:


"Harry Martinson talade om den andra enkelheten, den man kan försöka nå fram till efter att ha strävat sig igenom diverse snårskogar av hoptrasslade erfarenheter och uttrycksformer. Han syftade på något som uppnått en enkelhet, en direkthet i formen, en som skalat bort det mesta utom det mest väsentliga, utan att för den skull förenkla. Minst av allt det. Bland läromästarna i det avseendet kan man nog räkna in de gamla klassiska kinesiska poeterna."


På omslaget till Per Helges bok "I en så långsam trakt som vår" finns en kort text av författaren, som förenar direktheten i Per Helges författarobservans med Harry Martinsons och med Werner Aspenströms: 

 Allt som pågår är välbekant.
 Ändå har inget av det
 någonsin hänt förut så som
 det händer nu.

 

När Harry Martinson-sällskapet år 2011 hade sin årshögtid förlagd till Brunnsviks Folkhögskola, skedde programmet i ett givande samarbete med Werner Aspenströmsällskapet. Folklivsforskaren professor Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, höll ett mycket uppskattat föredrag om "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning", som finns publicerat i Doris 20-2011. 


I BLM 6:1992 har Werner Aspenström några essäer om Minnet, som också finns medtagna i "Reflexer", 2000. Här märks den stora närhet mellan Harry Martinson och Werner Aspenström, som läsare lärt sig att älska:
   Minnets viktigaste redskap är ledtråden, ju fler dess bättre. Viljan är underlägsen 'den lätt sökande avsikten', skriver Harry Martinson i Vägen till Klockrike och ger ett vackert exempel på hur en humlesurrande tråd kan föra oss rätt. Luffaren Bolle har tappat det vaxduksfodral med personliga papper utan vilka han står värnlös inför poliser och makthavare. Han tänker efter hur och var det kan ha skett, lägger sig ner och blundar, det brukar gå bättre då. "Han har letat bakåt förr, många gånger, efter andra saker. En gång letade han upp en brynsten i hög klöver bara därför att han mindes en humla. Han mindes humlan bäst. Och bara för att han inte tog till viljan och jagade bort bilden av humlan, så steg bilden av brynstenen fram av sig själv och han hittade den några meter därifrån i klövern. Och fast det var en obetydlig händelse så kände han att det förhöll sig så."

Rune Liljenrud

torsdag 9 april 2015

ETT DYSTERT 75-ÅRSMINNE ~ 9 APRIL 1940


Göteborgs-Posten har den 9 april 2015 fem sidor om

"DAGEN DÅ KRIGET KOM RIKTIGT NÄRA"

"En tysk blixtaktion för att inta Norge, på samma sätt som Danmark fallit offer för den tyska invasionsarmén tidigare samma morgon. Kung Kristian X och den danska regeringen kapitulerade omedelbart inför den överlägsna angriparen.
Men Norge skulle visa sig bli en svårare motståndare än Hitler räknat med".

(Ur Göteborgs-Posten den 9 april 2015) 

Blogg: Sök i Google efter  "GLEM ALDRI 9. APRIL" 

harrymartinsonitiden.blogspot.com/2013/04/glem-aldri-9-april.html

Rune Liljenrud



lördag 4 april 2015

100-årsminne av Lars Ahlins födelse 4 april 1915 "Läs mig som läser er" ~ "Vi läser dig Lars Ahlin"



"Att främja intresset för och studiet av . . ."
De flesta litterära sällskapen har någon sådan ändamålsformulering inskriven i sällskapets stadgar. I Harry Martinson-sällskapets stadgar från år 1984, anges att sällskapets syfte är
* att vidga och fördjupa intresset och förståelsen för Harry Martinson och hans författarskap
* att uppmärksamma och stödja forskningen kring hans liv och diktning 
* att verka för att Harry Martinsons texter hålls tillgängliga i goda tryckta upplagor
Lars Ahlin-sällskapet, som bildades år 2000, har i sina stadgar som ändamålsparagraf "att främja intresset för och studiet av Lars Ahlin".
Det finns många beröringspunkter mellan Harry Martinsons och Lars Ahlins författarskap, deras uppväxtvillkor och deras erfarenheter av luffarliv. I novellen "Härligt grönt gräs", som först utgavs 1944 med novellsamlingen "Inga ögon väntar mig", skildras bland novellens pastoralt vackra naturscenerier, luffarlivets hårda villkor för luffarna Frans och Bosse, som främlingskap, rädsla och hungerns gastkramande smärta. "Om man vore ko ändå, sa Frans och smekte det härliga gröna gräset. Då behövde man bara..."

Det är intressant att jämföra Lars Ahlins luffarerfarenheter och tankar genom beskrivningen av luffarna Frans och Bosse i "Härligt grönt gräs" med skildringen av de erfarenheter luffarna Kristofer Teodor Bolle och Sandemar (Sand-gren/Mar-tinson) gör i Harry Martinsons livsfilosofisk-symboliska tänkebok "Vägen till Klockrike", 1948.
Harry Martinson, som år 1944 erhöll det första Svenska Dagbladets litteraturpris, instiftat detta år när tidningen firade 60-årsjubileum, fick dela priset med bl.a Lars Ahlin. 

År 2008 gavs Svenska Dagbladets litteraturpris till Li Li, som året därpå när Harry Martinson-sällskapet firade 25-årsjubileum, tilldelades det första Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne.
Harry Martinsons delvis självbiografiska debutroman "Nässlorna blomma", 1935, "Vägen ut", 1936 och Lars Ahlins debut med idéromanen "Tåbb med manifestet", 1943 kan vara ingång för studium av de båda författarnas arbetardiktning. Harry Martinson rannsakar sin barndom och skildrar det utackorderade sockenbarnet Martin Tomasons hårda livsvillkor. Lars Ahlin skildrar den arbetslöse grabben Tåbb, Tobias Jansson, som i kamp med socialismens etik söker sin livsstil. 
Bådas författarskap är efter debuterna mycket stora och omfattande och de är båda föremål för vetenskapliga studier och avhandlingar.
År 2009 gav Lars Ahlin-sällskapet ut texter om Lars Ahlin 1943-2009 "Läs mig som läser er", med Christer Ekholm som redaktör. Bokens titel är hämtad ur Lars Ahlins roman "Bark och löv", 1961 "Läs mig som läser er! Det är min bön och syssla".
Christer Ekholm skriver: "Detta att bli läst är viktigt för de flesta författare, men för Lars Ahlin var det ett existensvillkor. Han såg diktandet som ett kall, ett uppdrag, en social handling, samtidigt som han med emfas höll på läsakten som den egentliga realiseringen av verket. Litteraturen blir på allvar till först då den träder i funktion. Jag vet heller ingen annan diktare med ett så intensivt intresse för receptionen av de egna texterna som Ahlin".


Som ett svar på Lars Ahlins vädjan om att bli läst, ger Lars Ahlin-sällskapet i samband med 100-minnet av Lars Ahlins födelse den 4 april 1915, ut essäboken "Vi läser dig Lars Ahlin", 2015 där goda kännare av Lars Ahlins författarskap skriver om vilken relevans Ahlins texter har för nutida läsare.
När 100-årsfirande  i år sker på olika sätt och på många platser, så är detta väl förberett av Lars Ahlin-sällskapet. Den fråga som Sällskapet ställer sig, behöver varje litterärt sällskap arbeta med:
Hur det är med författarskapets aktualitet för nutidens människor? 
Gör Ahlins tidlösa kvalitet honom svårhanterlig för en tid som väjer för det mänskligas komplexitet - som någon kulturskribent skrev? Också den frågan är intressant att relatera till Harry Martinsons författarskap. 
Vilka jämförelser kan göras mellan Harry Martinsons "tystnad" efter diktsamlingen "Vagnen", 1960 till "Dikter om ljus och mörker", 1971 och Lars Ahlins 23 års långa "tystnad" (1962-1984) efter "Bark och löv", 1961?

Litteraturtidningen "Parnass" 1/2015 har flera artiklar om "Lars Ahlin - en svåråtkomlig gigant" och Lars Ahlin-sällskapet skriver intressant om hur man arbetar för uppfylla Sällskapets ändamålsparagraf "Att främja intresset för och studiet av" författaren. Bl.a Svante Junker skriver mycket belärande om detta. 
Lars Ahlin-sällskapet har inför 100-års firandet av Lars Ahlin läst och samtalat om alla Ahlins 28 efterlämnade böcker, inklusive två utgivna av Sällskapet. Läsning och "bokprat" har pågått under tiden november 2008 till december 2014. Man har promenerat i Ahlins fot- och romanspår genom att följa en slinga av 14 skyltar med textutdrag ur 8 av hans romaner - som finns i Lars Ahlins födelsestad Sundsvall. Man har inte bara läst skyltarna utan också berättat om vad som tilldrar sig i romanerna. Promenaderna har sedan följts av "Litterär tesalong". 
Lars Ahlin-sällskapet vill ge svar på frågan om man kan få ut något och lära sig något av Ahlins böcker. Sundsvalls kommun inrättade år 1991 Lars Ahlin-stipendiet "för att hedra ett stort och säreget författarskap".


I samband med 100-årsminnet av Lars Ahlins födelse utkommer bl.a hans roman "Natt i Marknadstältet" från år 1957 i ny upplaga  - allmänt ansedd som hans kanske främsta verk. Gärna en omläsning av romanen för att hedra författaren Lars Ahlins minne!
Svante Junker avslutar sin artikel i Parnass 1/2015  "Att främja intresset för och studiet av..." med Milan Kunderas utsaga:
"Romanens innersta väsen är komplexitet. Alla romaner säger till sina läsare: 'Saker och ting är inte så enkla som ni tror.' Detta är romanens eviga sanning, men dess röst blir allt svagare i en värld som grundar sig på enkla och snabba svar, som hinner före och utesluter själva frågan".
Romaner bjuder förutom underhållning på möjligheten att förändra sitt leverne. Utmanande. - Så avslutar Svante Junker sin artikel "Att främja intresset för och studiet av..." 
- Visst är det väldigt mycket också av Harry Martinsons tänk i detta!
Rune Liljenrud