Inghilda Tapio - Klockrikestipendiat 2013
Då var vandringens första morgon -
Då var jorden ett oförklarligt ackord -
Då sjöngo vägarna så glada under skon
och glädjens gåva som vi kände
var ej ting - men sång,
Då var jorden ett oförklarligt ackord -
Då sjöngo vägarna så glada under skon
och glädjens gåva som vi kände
var ej ting - men sång,
en jordesång, en rymdesång,
en
oförklingad sång.
HARRY MARTINSON: UNGT,
ur NOMAD
ur NOMAD
* *
* * *
* *
vid bäcken
prunkar
blommorna
vattnet
risslar
i rännilar
runt
stenarna
flyter fram
virvlar i
väg
hur länge
skall
det minnas
denna plats
blommornas
bröllopsrum
*
lätta
blomdofter sveper
fram
mellan
sluttningarna
*
jag vaknar
dricker
vatten
börjar gå
sommarnäbbskorna
smeker marken
följer
stigen
till andra
bäckstranden
*
skogen
väntar
varför
denna brådska
stanna över
natten
*
bygg dig en
lávvu
du också
som alla
andra
inte ens
vedklabben kan brinna ensam
*
kom viskar
all naturen
här firar
örter och gräs bröllop
*
löven
vinkar
kom
blommorna
nickar
INGHILDA TAPIO: ur II FAL DAN
DIHTE / INTE FÖR DET ATT
Väggkalender 2013 med konst av Ulrika Tapio Blind
Nomadskola
I en
intervju som Anna Sunna gjort för Sameradion 12 mars 2012 med Inghilda Tapio,
nämns att hon gått i nomadskola. Erfarenheter därifrån finns med i flera av
Inghilda Tapios dikter.
jag minns
den kalla
bädden
den beska
chokladen
ensamheten
jag minns
i
sjuåringens hjärta
finns såret
*
lördag
barn som bor
nära har åkt hem
tystnad
sitter vid
fönstret tittar ut
där går
finska bussen norrut
tittar tills
den försvinner
jag skulle
vilja vara med
jag skulle
vilja
jag vet inte
vad
*
man fick
gråta tusen tårar
ingen hörde
tre månader
till nästa lov
tre månader
till mors famn
*
rullgardinen
drogs ner
i kolmörkret
irrade
tankarna
de större
berättade spökhistorier
jag var rädd
för
farliga
skolhemsspöken
*
våra sängar
stod långt från varandra
sova i samma
säng fick vi inte
inte ens
hålla handen
*
vi kurade
ihop oss
låtsades
modiga
för att
slippa bli hånade av de större
*
hemma
sov vi under
samma fäll
trygga i
värmen
i kåtan
finns árranglöden
och rökhålet
árran, eldplats
ÄVEN I
FÖRHÄRDADE TIDER
Även i
förhärdade tider
är sinnena
till för att brukas.
Stäng inte
till om dem i klöverdofternas tid.
Följ alltid
– om du kan – gräshoppans ropande röst
och det
innerligas gärdsmyg.
Harry
Martinson: Ur Georgianska studier, 1954
Inghilda Tapios diktning påminner många gånger om det
som Harry Martinson varnar om, människans ansvar för
vår ödesmiljö, ett ofrånkomligt livsansvar och så skulden för
det som genom oss människor sker med världen.
Ice Floe var ursprungligen en internationell poesitidskrift, som utkom med två volymer per år under 2000-2006. Inghilda Tapio medverkade i Summer 2002. Sedan år 2010 är tidskriften en årligen utkommande bok med poesi från norra halvklotet. Förlag: University of Alaska Press
I utgåvan Ice
Floe New & Selected Poems 2010, en kanadensisk årsbok med poesi från norra halvklotet medverkar Inghilda Tapio
med en dikt, i svensk och engelsk version, översättning av Lars Nordström och
Ralph Salisbury: för länge länge sen . . .
long, long ago
there ware tarns here
rapids, narrow, channels, inlets
small creeks
now everything is under water
long, long ago
there ware cloudberry bogs
campsites by the lakeshore
now everything is under water
long, long ago
a protected place
where the reindeer gave birth
Bland övriga bidrag i
poesiårsboken Ice Floe New & Selected Poems 2010, finns Harry Martinson:
Anni (ur NOMAD, 1931) tillsammans med alster av poeter från så skilda
länder som Alaska, Kanada, Island, Norge, Sverige, Finland och
Ryssland. Språk: Engelska, 233 s.
för länge
länge sen
fanns här
små sjöar
forsar sund
vikar
små bäckar
nu står allt
under vatten
för länge
sen
fanns här
hjortronmyrar
kåtor vid
sjöstränderna
nu står allt
under vatten
för länge
sen
en fredad
plats
där vajorna
födde sina kalvar
*
en del har fått lämna
en del har fått lämna
sina hus
för dämningen
de var på fel
plats
överallt i
vägen
på sin egen
backe också i vägen
ingen
frågade
vill ni
*
båthustaket
har fallit ihop
vedskjulet
är föräldralöst
ladugården
nästan riven
det morfar
och mormor byggde på äldre dar
ruttnar
*
på andra sidan insjön är det tyst
på andra sidan insjön är det tyst
ingen syns
på Bollodievvá
korna råmar
inte längre
potatislanden
är borta
*
örterna och gräsen
örterna och gräsen
står närmare
gamla
skolkåtan
enbusken
kikar fram bakom
STENEN
björken vid
dörröppningen
som om den
lyssnar
här fanns en
gång en upptrampad gård
där man
hörde röster
*
morfars och mormors kök finns inte mer
morfars och mormors kök finns inte mer
i nya köket
finns inte tystnaden
Ur
INTE FÖR DET ATT
Ur Väggkalender 2013 med konst av Ulrika Tapio Blind
Omslutet
Vi satt på
fjädervagnen med de vackersnickrade ekrarna.
Höstkväll
på den smala vägen mellan skogsgömda fält.
Månen just
uppstigen mellan åkerlapparna
i den
gulnade hästhavrens tid.
Den stora
tidspiskan var inte uppfunnen.
Framtiden
var mera en dunkel och ouppfylld saga än ett mål.
Vi
halvdrömde nästan vår färd medan vi for.
Satt tyst
mellan Olga och Alma.
Deras
schalvärme, deras närvaro i allt som i denna stund var,
mumlade
melodiskt en trygghet i skogar begraven,
att där
bevaras hos ett sus
alltid
hörbart i minnet av den saktgående vagnen.
Evigt
minnesvärd den resan
alltid för
erinringens kärlek ett outnötbart fynd.
HARRY MARTINSON: ur Dikter om ljus
och mörker
Inghilda
Tapio känner kåtans varma gemenskap i sin diktning och hon är tvekande inför
det moderna samhällets förändringar och värderingar. I detta påminner hon om
Harry Martinsons civilisationskritik.
*
hur är det
frågade
morfar
jag gav
honom handen
nu var den
hans
*
mormor
syster moster faster
äldre
moster
farbrors
hustru morbrors hustru
många tog
hand om barnen
farfar
morfar broder äldre farbror
yngre
farbror och andra anförvanter
vem var mor
vem var far
det kunde
jag inte uppfatta
*
det som
hörde samman
bändes isär
skiljdes
kränktes
undan för
undan
öppnades
andra vägar
de smyger
sig mer och mer
mellan oss
och kommer
gud vete varifrån
de nya sederna
Ur INTE FÖR DET ATT
ju mer jag
tänker efter
desto mer
inser jag
att jag
lurats
kanske har
jag missförstått med vilja
och därför
blivit lätt att leda
dit
storsamhället vill
*
jag frågar
vem lyssnar
på
saivovattnets folk
heliga
platser
vad är det
inte ens
boaššu */
ägnas någon
vördnad
vem har tid
med sådant
*/ helig del
av kåtan, får inte beträdas
*
vi har
förlorat allt
säger en
röst
vår
andlighet
vår
livsvisdom
*
ovädret
talar till mig
bli den du
är
byt inte
bort ditt liv
låt dig
inte luras
hur vädret
än är
vilka
vindar som än blåser
du är seg
stanna där
du är
Ur Viidát/Vidd
Ulrika Tapio Blind - Klockrikestipendiat 2013
Harald Gaski, professor i samisk litteratur vid Universitetet i Tromsö, skriver i Skriftbilder
: samisk litteraturhistorie, lärobok, i serien Gielas gillii mielas
millii nr 2, Davvi Girji, under rubriken ”Naturens dufter og historiens
bånd” om II FAL DAN DIHTE av Inghilda Tapio:
”Etter tre barnebøker publiserte Inghilda Tapio
(f. 1946) sin første diktsamling i 1995, Ii fal dan dihte (Ikke for
det). Også i denne boka spiller illustrasjonene på lag med poesien. Det er
Inghildas datter, Ulrika Tapio (f.1967), som gir sin tolkning av diktene i
fargerike, sammensatte bilder laget med fettstift. Illustrasjonene er selvsagt
– som i enhver annen sammenheng der én kunstner illustrerer en annen kunstners
arbeid – en første lesers inntrykk av diktenes budskap, men i dette tilfellet
blir de til noe enda mer. Ulrika er Inghildas datter, og i så måte blir Ii
fal dan dihte et møte mellom en mor og en datter, der dattera får anledning til å kommentere sin mors
beretninger.
Samlingen inneholder nemlig erindringsdikt som går generasjoner
tiklbake, slik at boka totalt sett med både tekst og illustrasjoner blir et
dokument over levd samisk liv helt tilbake til minnene om besteforeldrene.
Minnene er stort sett harmoniske, og i samspillet mellom tekst og bilde i de
lengselfulle (kjærlighets)diktene går illustrasjonene et skritt videre i
forhold til teksten. Kvinnefigurene er totalt avkledd, og slik sett mer
utleverende enn det tekstene er – i alle fall på overflaten. Diktene er mindre
direkte, mer antydende i sitt innhold med naturens dufter og joik som
ingredienser. Forfatteren har i noen pasasjer valgt en svært knapp stil, ofte
bare med et par ord på hver side, en krevende form fordi så mye avhenger av den
rette følelsestyrken og –dybden i uttrykkene. Ellers består boka av en mengde
dikt med observasjoner av hvor annerledes det er å være same i dag sammenlignet
med tiden da forfatteren vokste opp.”
~ Professor Harald Gaski framför samma tankar om II FAL DAN DIHTE av Inghilda Tapio under rubriken ”Nye samiske
kvinnestemmer”, i tidskriften Café Existens, 1996.
Professorn i samisk litteratur och författaren Harald Gaski tilldelades 2006 Gollegiellapriset (Guldspråkpriset), ett nordiskt samiskt språkpris, som delas ut av Samiska parlamentariska rådet.
Professor Harald Gaski har från samiskan till norska tolkat
dikter av Inghilda Tapio.
Rune Liljenrud