lördag 22 december 2007

Harry Martinson möter oss lite här och var under läsningen i jul

Ljus som värmer, ljus som bara är en glimt av Aniara...

I en diktsamling av Ra.. Jon ROSA JONSSON Likt och olikt året om, Växjö 1968, hittar jag tankar om Aniaras ljus och de många ljus, som vi nu tänder under Advent och Jul. Jag fascineras av hur Harry Martinson inspirerat andra till att skriva. Tankegångarna i Martinsons Aniara och i Ra.. Jons dikt I Advent ligger varandra nära - ingen övertro på tekniken men en maning till oss alla att sätta fram levande ljus och så skapa glädje för varandra.

Ljus som värmer, ljus som bara
är en glimt av Aniara…
Människan har lärt sig tända
ljus av mångahanda slag…
Intet saknar vi av detta
som tekniken kan oss ge,
ändå gläds vi åt att sätta
fram ett ljus - ett levande!
Och när ”Hosianna” klingar
i Advent - och glädje bringar,
tusen, tusen bleka lågor
tändas i en värld av frågor.


Riksluffaren Johansson hade en luffarkompis som hette Harry

Riksluffaren Johansson från Tornedalen hade en luffarkompis som hette Harry. En dag dyker åttioårige Johansson upp på Stortorget och träffar där Karl-Erik Kejne, dåvarande pastor vid Stockholms Stadsmission, som berättar om detta i sin bok Gubbar och gränder, Lindblads 1954. Det fanns olika luffare. Man skilde på häradsluffare, landskapsluffare och så riksluffare, som ansågs finast. Johansson hade på fem veckor och en dag lodat landsväg från Tornedalen till Stortorget. Skosulorna fanns inte kvar och fotsulorna var starkt märkta av vandringen. Genom pastorns försorg utrustades riksluffaren med ett par jättedimensionerade, specialfabricerade och dyrbara manskängor med skonumret fyrtiosju, som nu efter ett par års förvaring på Stadsmissionen kom till god hjälp åt riksluffaren.

På den tiden hade jag en luffarkompis från den här stan. Du kanske känner honom. Han heter Harry, sà Johansson. - Vad kunde han heta mer? frågar pastor Kejne. - Minns inte, förstår du, men ja kan tala om för dej, att oppe i Tierp rastade ja på ett fik å läste Familj-journalen eller va blaskan hette, å där såg jag Harry sitta avfotograferad i brudgumsdress å med vattenglas å ett stearinljus framför sej. Dä va vesst nå föreningsaktigt som han va me i. Han va ingen riktig luffare, ser du, bara amatörlodare, å han skrev å plita å gav ut ”memoarer” eller va de kallas. - Han hette Martinson! - Serru, du känner ju kisen vet ja, ja begrep väl dä!

Pastor Kejne berättade om den märkliga föreningen som hade sitt säte i huset bakom dem, pekade på våningen där den sammanträdde och försökte upplysa Johansson så gott han förmådde om hur fint det var att vara en av de aderton. - Ä di bara artan i gänget. Kanske ä dä likadant i den här byn som hemma. Prosten brukar säja, att dä ä klent med kulturintresset å föreningslivet nu för tiden! - Gosse, Harry å ja, vi har promenerat från Tondhjem å ner till Kristiania ihop, så vi har allt träffats, kan du förstå, å snackat det har vi om de mesta…


I en dikt ur Tuvor kan jag se Harry Martinson som den filosofiske luffaren meditera över Julens innehåll

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.



GOD JUL
med god helgläsning önskar Rune Liljenrud

lördag 17 november 2007

Astrid Lindgren läste och tyckte om Harry Martinson

Allas vår 100-årsjubilar Astrid Lindgren omnämner i sin bok ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” (1975) några diktare, bl a Harry Martinson. Hon inleder kapitlet ”Minnes…” med att citera en Harry Martinsondikt, som hon skriver att hon tycker om. Det är ”Pigor” ur diktsamlingen Natur (1934). Den börjar så här: ”Minnes barndomens pigor…”

Många olika pigor är det han minns, gitarrens klagande himlapiga, den slarviga dansbanelängterskan, den obstinata flottistpigan och höstskymningarnas trolska längterska. Astrid Lindgren bygger i sin bok med sina egna barndomsminnen vidare på Harry Martinsons minnen.

I kapitlet ”Finns det olika träd?” - en fråga som kommer från Ragnar Josephson - ger Astrid Lindgren ett bestämt svar: Det finns olika träd! Så citerar hon dikten ”Gran står tätt invid gran” ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) där Harry Martinson hyllar granen. ”Vår ande av gran” talar han om.

Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.

Astrid Lindgren och Harry Martinson tillsammans - Det är mycket fint, så tag och läs!

Med bästa hälsningar
Rune Liljenrud

onsdag 26 september 2007

Bilden av Blekinge

Sitter på tåget till Bokmässan i Göteborg och tänker på Martinsons bild av Blekinge. Det är en fantastisk höstdag, bokarna i västra Blekinge börjar skifta i gulrött. I Mörrumsån står sportfiskarna i rad, spända och intensivt levande i nuet.
Det är lätt att trivas här. Varför dröjde Harry så länge med att återvända någon längre tid till detta själsläkande mosaiklandskap? Kanske ligger svaret i det faktum att vi har alla barndomen med oss, vart vi än reser.
Får fundera vidare, på söndag den 30 september kl 12 kanske du och jag träffas och kan diskutera detta öga mot öga. Då ska jag nämligen prata om Martinson och Blekinge på Bokmässan, De litterära sällskapens scen.

Harry Martinson-sällskapet bjuder in dig som är intresserad till vår monter B08:86. Torsdag - söndag.


Ingemar Lönnbom

måndag 20 augusti 2007

Harry Martinson – frihetens diktare

Man brukar tala om fem viktiga motiv i Harry Martinsons författarskap: Barndomen, sjölivet, naturen, luffaren och rymden. Men det finns ytterligare ett motiv i hans författarskap, nämligen frihetskampen.
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut genom Tysklands anfall på Polen. I Sverige tog folk i allmänhet tog inte tog kriget så allvarligt. Det pågick ju nere i Europa och varken Sverige eller övriga Norden var då inblandade. Men den 30 november 1939 anföll Sovjet Finland. Sovjetiska bomber föll över Helsingfors och några andra finska städer. Sovjet satte in 23-24 divisioner i en attack mot Finlands gränser.
Nu först spred sig oron. Det finska vinterkriget åstadkom en stor rädsla hos alla. Den gamla rysskräcken satt djupt i folksjälen och nu gällde det dessutom ett grannland! Var det Sveriges tur nästa gång? Vinterkriget fortsatte över årsskiftet, in i januari, februari, mars... Sverige mobiliserade från 100 000 till 350 000 man. Finlandsaftnar ordnades över hela landet. Från Skåne till Lappland bänkade sig de hemmavarande i kalla lokaler i skolhus, godtemplarhus, missionshus, Folkets Hus och ibland, som i Norrbotten, i kyrkor. Scouter höll ibland fanvakt och ofta bjöds det på musik. Folktalare åkte land och rike kring för att sprida budskapet: Finlands sak är vår. En Finlandsafton ville ha frivilliga och vapen, en annan humanitär hjälp. Aftnar ordnades för t ex strumpstickning. Röda Korset hade egna aftnar. Hela världen beundrade Finlands sega försvarskamp mot den jättelika sovjetmakten. Från Sverige strömmade frivilliga till den finska fronten via Haparanda. Det var inte bara själva Finland de ville försvara, det var hela Norden! I Torneå hade den svenska Frivilligkåren en kårstab med tre stridsgrupper med C A Ehrenswärd som stabschef. Nationalinsamling ordnades för Finland. Officiellt var Sverige neutralt. Men den svenska samlingsregeringen lämnade stora bidrag i form av pengar, kläder och t o m vapen. Sångaren S O Sandberg ordnade en skidinsamling. Finska barn togs emot av svenska föräldrar.
Många författare engagerade sig för Finlands sak – Harald Beijer, Waldemar Hammenhög, Ragnar Holmström, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, Martin Koch, Paul Lundh, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Ivan Oljelund, Albert Viksten och Rudolf Värnlund. Flera författare åkte runt i landet för att propagera för Frivilligkåren och mest flitiga var Harry Martinson och Eyvind Johnson som ofta åkte tillsammans och talade från Blekinge i söder till Tornedalen i norr. Av nämnda författare var det bara en som själv anmälde sig som frivillig i Vinterkriget – Harry Martinson!
Kriget slutade den 13 mars 1940. Redan på hösten samma år berättade Harry Martinsson om sina minnen från vinterkriget i boken Verklighet till döds. I boken första kapitel skildrar han sitt besök på en författarkongress i Moskva 1934, där mottot för kongressen var ett Lenincitat: ”Diktaren är människosjälens ingenjör.” Endast de författare fick uppträda som hyllade Stalins härlighet och berättade om ljuvligheten att uppträda i hans ouppnåeliga visdoms ljus. Harry fylldes av avsmak för Stalinkulten. Sovjet var ett hot mot friheten och därmed också mot det fria ordet. Harry Martinsson nöjde sig inte att bara tala om dessa hot utan deltog aktivt i vinterkriget. Hans uppgift vid fronten blev att som postombud ta sig mellan krigsställningarna. I bokens sista avsnitt hamnar han vid Salla-fronten och försöker beskriva det fruktansvärda som händer. Här är några citat:
…Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? …Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl. De lyfta på huvudena och gnägga dödsgnäggningar flera timmar sedan man tror att de är döda. …En form av namnlös smärta som liknade yrsel grep honom. En gång hade han trott på Sovjet-Ryssland som ett fredens land, en gång hade han i Sovjetunionen sett en fredsgarant. Nu var allt slut, därför hatade han nu själva verkligheten.
Man talar om Harry Martinson som naturens, havens och rymdens diktare. Men han var också frihetens diktare som 36 år gammal och med bräcklig hälsa på grund av TBC själv slogs för frihetens och det fria ordets sak men också mot tanken att diktaren skulle vara ett verktyg för ingenjören..
Sven Olov Johansson

måndag 6 augusti 2007

Hiroshimadagen 6 augusti 2007: Kärnvapenhotet lever än

I dag är det 62 år sedan den första atombomben sprängdes över Hiroshima. Denna händelse har på ett oförglömligt sätt beskrivits i Harry Martinsons Aniara. I en rad artiklar, intervjuer och uttalanden tog Martinson ställning mot kärnvapnen och såg dem som ett av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. På Aniaradagen den 12 oktober 2006 gjorde Harry Martinson-sällskapet ett uttalande där man vädjade till världens makthavare att omedelbart börja arbeta för att avskaffa alla kärnvapen på jorden.
Men i dag, på Hiroshimadagen 2007, är kärnvapenhotet i allra högsta grad levande. Speciellt hotande upplevs situationen i Indien och Pakistan. Indien håller på att få tillåtelse att köpa kärnkraftsuran av USA, vilket gör att man kan använda sitt eget uran till att utöka sin arsenal av kärnvapen. Detta innebär en stor risk för att det s k icke-spridningsavtalet (NPT) faller samman och att vi kommer att få 15 – 20 nya kärnvapenstater, vilket påpekades i en debattartikel av Gunnar Westberg i Göteborgs-Posten i går (2007-08-05). Westberg är läkare och president för International Physicians for the Prevention of Nuclear war.
Westberg menar också att Sverige kan agera i denna fråga. Så här skriver han:
” Den svenska utrikesledningen bör .... aktivt söka samarbete med länder som vill arbeta för att bevara NPT och genom avtal förhindra kärnvapenspridning. Om man inte vill eller inte kan förhindra att avtalet mellan Indien och USA går igenom kan man arbeta för att avtalet förses med villkor så att inte Indiens kärnvapenproduktion tillåts öka. IAEA måste få möjlighet att kontrollera produktionen av vapenuran och vapenplutonium. Då måste Indien acceptera inspektioner av sina lager av allt klyvbart material.”
Vår utrikesminister har all anledning att följa Gunnar Westbergs råd i denna fråga!
Åke Widfeldt

måndag 9 juli 2007


- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav

- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav och höll upp en nyckel mellan fingrarna.
- Trots att min syster är på besök hos mig har jag tagit ur nyckeln såsom jag brukar och således låst henne inne.
- Vanan är halva naturen.
Ännu en gång visar han upp nyckeln och skyndar så ut för att låsa upp dörren för sin innelåsta syster. Han är tillbaka innan pojkarna hunnit avfyra de bläcksuddsprojektiler de i en hast iordningställt. Paradisormarna himla med ögonen. Barnen sitta åter som ljus.
- Vad kunna vi lära av en sådan händelse, fortfar Stav och letar i västen efter tuggtobak. Han får upp en bit som han skickligt smyger in i munnen.
- Jo, att det mesta av vårt dagliga liv går efter vanelagar.
Stav rättar sin pincené och ser vänligt på barnen.
- Av vikt är därför att man tillför nya, goda vanor till vanans värld. Då kommer det goda att gå liksom av sig själv. Det blir helt simpelt en ny natur. Vanan är halva naturen.


”En slutsats som man kan dra av den historien är att om man vill ändra sin natur så måste man jobba på att få nya vanor” säger Redovisningskonsult Mårten Sandberg, Luleå i SR P1 söndagen den 1 juli 2007 i programmet Vid dagens slut. Han anknyter alltså till vad Harry Martinson lär ut när han berättar i boken Nässlorna blomma, 1944, om sin lärare Stav. Mårten Sandberg tillämpar nu detta på arbetet inom Svenska Frimurare Orden och finner, att precis som i idrotten så handlar det om övning för att kunna bli bättre, att bejaka och utveckla sina goda vanor och sina goda sidor. ”Visst behöver vi, som skolläraren Stav sà till barnen, tillföra nya goda vanor till vanans värld” slutar Mårten Sandberg sin kvällsmeditation, som följs av musik ur W. A. Mozart Trollflöjen.

Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud

måndag 14 maj 2007

Vi mötte Årstavikens gnom ...

Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på ÅLAND 4-6 maj citerade vår ordförande Åke Widfeldt ur Johanna Looks blogg Vi mötte Årstavikens gnom - den 25 februari 2007

"Skit i all marknadsmässig Påverkan och konkurrenskraftig Kommunikation. För idag mötte jag den ursprungligaste och vänligaste formen av kommunikation som grep rakt in och påverkade mig utan en baktanke.

Min mor, som är här på besök, och jag tog på förmiddagen en promenad nere vid Årstaviken på väg mot Hornstull. Där kom en mycket gammal man joggande med de minsta joggingsteg du kan tänka dig.

När han mötte oss tittade han upp, sträckte ut armarna och sa:
-- Hej. Dig har jag inte träffat förut?
-- Nej, sa min mor. Jag bor i Leksand.
-- Men du bor här? sa han till mig.
Jag nickade. Han fortsatte:
-- Jag och min fru bor vid Skanstull. Jag är ute och motionerar varje morgon. Förra året fyllde jag 86 år och jag äter inga mediciner.
Vi berömde hans goda hälsa. Sedan tittade han på oss och sa:
-- Anledningen att jag stoppar er är att jag är med i Harry Martinson-sällskapet och jag tänker läsa en dikt för er.

Så ur minnet och med inlevelse reciterade mannen "Vinterns gnom" av Martinson:

Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.*

Min mor blev nästan rörd till tårar och gav den gamla farbrorn en kram. Han såg förvånad men glad ut.

En gnom är ett oknytt med vänliga intentioner. Jag tror farbrorn vi mötte var en gnom. Han hade kunnat, som alla andra vi mötte på promenaden, ignorant isat oss, men istället visade han oss skönskriften i snön, i naturen runt oss och i livet som vi är mitt uppe i.

*Ur Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker.

Det här skrev Johanna Look - Vi tackar henne varmt för bloggen, som gjorde deltagarna i Harry Martinson-högtiden mycket glada!

Rune Liljenrud

lördag 21 april 2007

Radioföljetongen 10/4 och 11/4 i P1.

Den franske författaren Jean Giono (presenterad på sällskapets hemsida av Göran Bäckstrand) är i sitt författarskap en själsfrände till Martinson. I den utsökta berättelsen ”Mannen som planterade träd” får vi lära känna den uppdiktade herden i Provence, som från första världskrigets början till andra världskrigets slut planterar ekollon på Provence högslätter och får stora skogar att växa upp igen. Fabeln skrevs 1953 och för de dåtida läsarna var skildringen så realistisk att människor vallfärdades till Provence för att se resultatet av odlingen.

I intervju med Sveriges Radio säger författarens dotter att anledningen till att Giono skrev ”Mannen som planterade träd” främst var hans stora intresse för ekologi: ”han ville skydda klotet”. Vill man lyssna till novellen, kan man göra det på www.sr.se (i 30-dagars arkivet).

1953 kom Martinsons diktsamling Cikada ut. Den innehöll de 29 första sångerna av Aniara. Tonen i Martinson text är mörkare än den i Gionos, men avsikten är den samma; att få människor att vakna upp till ett ekologiskt medvetande.

Marianne Westholm

lördag 24 mars 2007

Harry Martinsons GYRO - nu 60 år och högaktuell! ”Det är ont om jordklot”

Under sina sista år yttrade Harry Martinson till matematikern Tord Hall att han skulle få hans opublicerade naturvetenskapliga skrifter, där Hall efter Martinsons bortgång kunde göra ett urval i och för utgivning. Så skedde med den postuma samlingen ”Doriderna” (1980) som främst utgörs av dikter, som Martinson skrev som en fortsättning på Aniara (1956). Tord Hall har i boken ett värdefullt förord till hjälp för läsaren. Samlingen inleds med:

Den bok du håller skrevs i Mimas sal.
Nu på en hemlig våglängd sänds den hem
till dig min vän, som några år bebor
en sfärisk strand som kallas Doris dal.

Med andra ord: den skrevs så tätt intill
din egen varelse att ingenting
kan vara mera nära dig än de
som här beskrivas. Du är en av dem.

Vid slutet av 1981 överlämnade Tord Hall till Uppsala Universitetsbibliotek de skrifter som Harry Martinson anförtrott åt honom. Där fanns bl a essaysamlingen ”Gyro” - i första korrektur på Bonniers förlag under januari 1947, alltså nu för 60 år sedan. 1986 publicerade JORD-ECO, ett förlag som ägs av Jordens Vänner och därmed står miljörörelsen nära, Harry Martinsons ”Gyro” och med den också varningen (sid. 61) att ”det är ont om jordklot”. Boken har ett värdefullt företal av Tord Hall och den inleds med några rader från dikten ”Den stora sorgen” ur ”Dikter om ljus och mörker” (1971)

När människan nu fått makt nog
att ställa till världssorg
då är tiden inne
att bota världssorg i tid
innan all naturen blir
sorgebarnet för alla


Förlaget skriver om Gyros författare: ”En större jordvän än vår svenska nobelpristagare har troligen aldrig funnits”. Några citat ur boken, som också har bilder av Harry Martinsons konstnärspenna samt personliga fotografier, må locka till förnyad läsning av ”Gyro” - nu 60 år och högaktuell!

Gyro i modern mening betyder
omställare, omsättare, förändrare.

När liljekonvaljen står färdig
har den krönt växtmarkens till liljekonvalj
utvalda materia med solstrålningens krona.
Detta är det val liljekonvaljen gör som individ.

Det för alla nationer, raser och klasser
gemensamma intresset att vilja fortleva
är den enda allmängiltiga definitionen
i detta fall, och denna bio-politik måste då
tänkas utsträckt till att gälla för alla livsarter,
såväl mänskor som växter och djur.


Harry Martinsons slutord i ”Gyro” är: ”Den nuvarande civilisatoriska utvecklingshetsen i världen kan inte fortgå, med mindre än att den slutar i ännu värre katastrofer. Ty denna utvecklingshets bottnar i omdömeslöshet. Det bottnar i att människorna fortsätter med att kräva även sedan de mistat förmågan att förutse”. Tord Hall avslutar sitt företal till boken: ”Gyro förebådar Cikada och vad som med kraften och mångstämmigheten hos en kosmisk symfoni skulle genomströmma Aniara”.

Rune Liljenrud

tisdag 20 mars 2007

Att läsa inför årshögtiden på Åland 4-6 maj 2007

ULLA-LENA LUNDBERG:
Kökar (1976)
Kungens Anna (1982)
Ingens Anna (1984)
Sand (1986)
Sibirien (1994)
Ålandstrilogin - Leo (1989), Stora världen (1991) och Allt man kan önska sig (1995)

AGNETA PLEIJEL
Styrelseledamoten Agneta Pleijels många böcker finns i bokhandel och på bibliotek. En hjälp att lära känna henne kan vara att läsa Thomas Nydahls bok ”Skrivandets portar - Litterära samtal med tio kvinnliga författare”, bl a Agneta Pleijel. Boken omfattar, förutom de tio stora essäsamtalen, också handskrivna manus, porträttfotografier, teckningar och kuriosa (2006)

PETTER LINDBERG
Pavulom (2003)
Minnenas planet (2006)

GÖTE SUNDBERG
Bistert möte med Nordatlanten i fyrmastbarken Viking (1994)

KATARINA GÄDDNÄS
Hon. På ludna tassar (1999)
Jungfrutornet (2002)
Venuspassagen (2005)
Ytterst - Kökar mitt i havet (2005)

SALLY SALMINEN (1906-76)
Katrina (1936)
Den långa våren (1939)

ANNI BLOMQVIST (1909-90)
I stormens spår (1966)
Skärgårdssviten - Vägen till Stormskäret (1968) , Med havet som granne (1969) , Maja (1970) , I kamp med havet (1971) och Vägen från Stormskäret (1973)
Havet finns inte mer (1989)

VALDEMAR NYMAN
(1904-98)
Broder Kilian (1947)
Åland (1955)
Osmund Kåresons ungdom (1972)
Osmund och aftonstjärnan (1974)

JOEL PETTERSSON
(1892-1937)
Omslagsbilder målade av författaren - även konstnär
Utgivare av Joel Petterssons böcker är Valdemar Nyman
Jag har ju sett (1972)
Eldtände (1973)
Frifågel (1974)
Hallonskogen (1975)

Detta är mina högst personliga tips som ingång till det litterärt mycket rika Åland. Ordningen här avgörs av årshögtidens program Hälsningar Rune Liljenrud

fredag 9 mars 2007

Var Harry Martinson på Åland?

Många frågar om Harry Martinson varit på Åland och det är då en glädje att kunna berätta följande: Hotellet som vi kommer att ha som vår fasta punkt i Mariehamn under årshögtiden på Åland 4-6 maj heter Cikada och såsom framgår av programmet har rum för vårt boende reserverats där, men var och en gör själv sin beställning. Hotellet byggdes 1962-63 och under en vecka sommaren 1963 bodde Harry Martinson på det nybyggda hotellet, som kom att få sitt namn efter Cikada från år 1953 - Ett fint sätt att 10-årsmarkera diktsamlingen, som med 29 sånger visar fram emot Aniara, som 50-årsmarkerades i fjol. Det berättas att Harry Martinson under sitt boende på hotellet alla dagar promenerade längs hamnkajen, där Harry Martinson-sällskapets årsmötesdeltagare nu kan följa honom efter.

Välkommen!
Rune Liljenrud

torsdag 8 mars 2007

Åland är Åland med allt vad det innebär...

Åland
Nog var förväntningarna stora
men de förverkligades förvisso -
Åland är värt en resa även för den kräsne
- inte något dramatiskt landskap precis
- vi var där inte när höststormarna
vräkte sitt vita, löddriga skum
över Getabergens vågbrytare i norr
- vi var där när solen sken
över kobbar och skär
och semesterfirande människor -
där Eckerös klippor och vikar
syntes locka de flesta.
Skön är skärgården -
far med färja mellan Långnäs och Kökar
ögruppen i syd
och du får en liten aning
- stig med andakt in i templet därute
där vildrosor växer vid väggen
- se på landskapet det karga, vågspolade och vindblåsta
- se på väderkvarnar och de gamla kyrkorna
byggda för både försvar och andakt
- se på Kastelholm och Jan-Karlsgården
på Bomarsunds fästningsruiner
och igenvuxna,
slumrande kyrkogårdar.
Ja Åland är Åland med allt vad det innebär
av kamp, kultur och historia
av idyll och storvulenhet i lagom växling
- av envis möda för liv och existens.

BIRGER FRANZÉN
Ur Norden i våra hjärtan, 1977

Diktaren Birger Franzén (1917-2006) har en stor och rik lyrikproduktion. Många av hans dikter har tonsatts och finns utgivna på CD-skivor. På hemsidan http://www.birgerfranzen.se/ finns mycket att hämta. Birger Franzén och jag brukade ofta träffas för att läsa och samtala om diktning och ofta läste vi Harry Martinson. När han fick veta att Harry Martinson-sällskapet planerade en resa till Åland i samband med årsmötet 2007 sà han glatt: "Då skall Ni få med Er en dikt av mig om Åland. Alla borde Ni då också ta Er till Kökar." Här kommer nu Birger Franzéns dikt ÅLAND. Jag kommer att lyda hans råd och fortsätta till Kökar efter årshögtiden. Jag har med största intresse läst Ulla-Lena Lundbergs böcker om Kökar och även Katarina Gäddnäs' bok om Kökar. Båda författarna kommer vi att få lyssna till när vi träffas på Åland i början av maj.

Välkommen med!
Rune Liljenrud

fredag 2 mars 2007

POESILÄSNING SOM MENINGSSKAPARE

Inger Eriksson, diakon i sjukhuskyrkan vid Lunds universitetssjukhus, har avlagt teologie doktorsexamen vid Teologiska fakulteten, Lunds universitet med en akademisk avhandling "Poesiläsning som meningsskapare - En studie om poesigrupper på sjukhem och hospice". Avhandlingen försvarades offentligt den 9 november 2006.

Inger Eriksson skriver i förordet bl a "I mitt arbete som diakon i sjukhuskyrkan och i mina möten med de människor som deltagit i poesigrupperna på sjukhem och hospice har jag ofta upplevt hur en dikt berör och når fram där inte vardagsspråket räcker till och hur den som lider då upplever sig sedd och förstådd".Jag använder själv ofta lyrik i mitt arbete och finner i denna avhandling värdefull hjälp. Det gläder mig att Harry Martinson omnämns i avhandlingen. Jag vill nu fästa uppmärksamhet på att avhandlingen finns och tror att den vore viktig för ett bredare studium. Bästa hälsningar och en här aktuell dikt av Harry Martinson

MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

HARRY MARTINSON
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971

Rune Liljenrud

Martinson och bloggen - finns det beröringspunkter?

Vad tror ni? Skulle Harry Martinson ha uppskattat denna form - bloggformen - för kreativt skapande? Tekniska framsteg kritiserade han ofta. Men skulle han inte ha uppskattat bloggen? Den lyfter ju fram ett innehåll som står över formen (tekniken). Och inte sällan är innehållet i bloggen givande - uppriktigt och i bästa fall kärnfullt. Skriv i bloggen dina tankar om detta eller om annat som rör Martinsons texter och idévärld på ett eller annat sätt. Förankra gärna hans idéer i vår tid, om möjligt. Talar vi med Martinson så är denna förankring förhållandevis ofta i högsta grad möjlig. Varmt välkommen att skapa debatt, kommentera och tycka till!
Monika Adamson Lindqvist