Allan Nilson som nu bor i Växjö, är född 1929 i Lammhult Kronobergs län. Efter lärartjänster på Mariannelunds Praktiska skola och i Umeå fick han sin första rektorstjänst i Olofström 1957 och blev sedan även förste rektor och skolchef med uppgift att bygga upp enhetsskolan och införa heltidskurser vid yrkesskolan som naturliga påbyggnader. 1963 blev han rektor för Linnéskolan i Uppsala, en enhet med både gymnasium Akademiska sjukhusets vårdskola och eftergymnasiala kurser i samarbete med universitetet.
1974 utnämndes han till skoldirektör i Trelleborg och tjänstgjorde där till 1995. Han har varit fackligt engagerad som sekr i Handelslärarnas Riksförening och som ledamot i styrelsen för Skolledarförbundet i 12 år. Under tiden i Uppsala har han periodvis tjänstgjort som bitr skoldirektör och skolinspektör. Han har haft olika expertuppdrag i statliga utredningar på skolområdet även högskoleområdet och var under tiden som yrkesutbildningsutredningen och gymnasieutredningen arbetade, knuten till sekretariatet som lade förslag som ledde till dagens gymnasieskola.
Allan Nilson är fader till konstnären Tomas Nilson, som i samband med
Nässelfrossa 2013 har konstutställning "Kosmiska spår" i Biblioteket, Olofström med utställningsvernissage måndag 24 juni kl 13.00. Konstnären Tomas Nilson finns på plats i Biblioteket, måndag den 24 juni mellan kl 13.00 - 14.00. Utställningen pågår tom fredag den 12 juli.
Allan Nilson har minnen från samtal och kontakter med Harry Martinson, och han har vänligen sänt nedanstående, som han skriver "ju är en
skröna, fast sann".
Grisjakt och fest i Berg
Under min tid som rektor/skolchef i Olofström träffade jag Harry Martinson vid några tillfällen. Han deltog i studiedagar och ibland kom han av andra anledningar. En vecka i juni i början på 60-talet var Harry gäst hos mig. Vi hade tidigare någon gång talat om att jag under 40-talet träffat Elin Wägner genom att jag i min ungdom kört ut varor till henne från Lammhult, där min far hade en lanthandel. Eftersom Harry efterträdde Elin Wägner på stol 15 i Svenska Akademien år 1949 hade han frågor om Elin Wägner och Lilla Björka. Harry hade min son Tomas i sitt knä, och då anade vi ju inte att Tomas skulle måla
Kosmiska spår och andra rymdmotiv efter inspiration av Aniara och andra verk. Harry frågade om jag hade någon särskild händelse, rolig eller originell som hade med Elin Wägner att göra, som jag kunde berätta.
Då nämnde jag att min äldre bror och jag transporterat ut 3 griskultingar till Rösås en söndagsmorgon i början på 40-talet. Det tyckte Harry var intressant. Så berättade han att Elin redan 1937 träffade en bondkvinna, Alina Hofsdotter, på en konferens. Hon drev jordbruk utan boskap med ett särskilt kompostprogram, som fick efterverkningar, då vänninan Flory Gates jordbruk i Rösås åtminstone delvis drevs efter Hofsdotters tankar och gav Elin ingivelse till
Fred med jorden, där hon tar upp skogsskövling, konstgödning och mekanisering av jordbruk. Harry blev alltså nyfiken på historien om griskultingarna. En söndagsmorgon i början på 40-talet väcktes vi upp och utanför stod en stationskarl samt Elin Wägner och Flory Gate. På den tiden hade persontågen så kallade godsfinkor, och tåget från Stockholm hade med sig 3 burar innehållande var sin griskulting. Damerna undrade om vi kunde hjälpa dem med transporten till Rösås.
Kultingarna och därmed burarna var större än de tänkt sig, varför deras kärra var för liten.Vi ställde upp och transporterade ut kultingarna till Rösås. Körde fram till inhägnaden, där vi förstod, att de skulle vara. Men när damerna kom fram gick allt snett. De öppnade burarna, innan de öppnat grinden till hagen, och 3 grisar for givetvis åt var sitt håll. Det blev ett springande, och när vi fångat in 2 grisar, meddelade Elin, att nu gick hon hem till Lilla Björka för att laga frukostmiddag, och vi var välkomna, när vi hade fångat in gris nr 3. Så blev det.Och det blev en trevlig måltid på Lilla Björka.
Men vad syftet var med dessa griskultingar är höljt i dunkel. Harry bad mig försöka forska lite i detta, men något riktigt svar har inte gått att få fram. Överlevde kultingarna dagen? Vad hade dessa kvinnor med sitt speciella intresse i jordbruksfrågor för intresse av grisuppfödning egentligen och som gjorde att jag blev inblandad i denna hämtning av grisar i Lammhult en söndagsmorgon? Harry hade mycket roligt åt denna historia och kommenterade den senare när vi möttes i andra sammanhang.
Allan Nilson
Varmt tack Allan Nilson för detta roliga minne från 1940-talet, att få ta del av när juni står vackert beredd för Midsommar 2013. Jag erinrar mig att i boken Tourister Klassiska författare på resa, så skriver Elin Wägner om svin.
Vad är en Tourist ? frågar Carl Jonas
Love Almqvist (1793-1866) under en reportageresa år 1840 då han var utsänd
bl.a. till Paris. Han ger själv svaret att en 'tourist' är en person som
upptäcker, kartlägger och förmedlar upplevelser som är honom helt nya. Inte
någon som reser för att återupprepa för ’tolvhundranittionionde gången’ vad
hela världen vet och sett. Inte en som följer geografibok, vägvisare, reseguide
eller råd och beskrivningar från tidigare resenärer - han är en ’dum tourist’.
En bra tourist kan närmast liknas vid en kåserande journalist som gör privata
nya upptäckter och förmedlar dem vidare som uppskattad krönikör till vars och
ens speciella läsekrets. Många svenska
författare har i brev och böcker tagit på sig en liknande uppgift - och lyckats
mycket väl.
Det är sådana upptäckter DELS-antologin år 2006 Tourister
Klassiska författare på resa vill förmedla,
författad av tretton svenska klassiker som 'tourister', fem kvinnor och åtta män. Bland författarna finns Harry Martinson och Elin Wägner. Boken utkom
våren 2006 på Carlsson Bokförlag i samarbete med DELS (De litterära sällskapens
samarbetsnämnd) med Ingegerd Bodner Granberg och Marianne Enge Swartz som redaktörer.
ELIN WÄGNER (1882-1949)
Akademiledamoten Elin Wägner (1944-49) som 1949 efterträddes på stol nr 15 av Harry Martinson gav 1939 ut en märklig hembygdsbok Tusen år i Småland och det är ett kapitel ur denna Gubben Brytje som tagits med i DELS-antologin. Resan går till Svänans, en nu helt avfolkad fattigbebyggelse. Innan torparna och småfolket tog området i besittning var det en vildvuxen allmänningskog.
I början av 1800-talet när Sveriges befolkning ökade snabbt kämpade man med hjälp av flåhacka och svedjebränning för att odla och få något att äta. Barkbrödet var en bister verklighet. Djuren repade ljung och åt sälglöv. Gubben Brytje berättar om livet i Svänans. Svindrifterna som drog ner till de stora allmänningskogarna med bok och ek ledde till bråk och slagsmål när märkningen hade vuxit bort på svinen. Svinen var högbenta, starka och arga djur med viltsmak. Man kunde sätta ett svin att vakta en fårahjord.
Svinet var lika skickat att hålla disciplin bland fåren som att bita från sig om räven kom. I så fall jagade svinet upp fåren på en stor sten och genade räven på alla sidor, tills han gav upp försöket att knipa ens det minsta bland lammen. Kan det vara sant? ”Jag ljuger inte, men ja hushållar me sanningen” eller ”ljuer ja, så tar ja inte betalt för at” är inte för inte gångbara ordspråk som Elin Wägner nämner.
Mycket var farligt i Svänans, förrymda brottslingar men också de som kommit på kant med samhället för att de inte kunnat hålla sitt sexualliv inom de råmärken som samhället stakat ut och som blev biltoga ett helt liv för en kort och olovlig kärleksaffär. Det fanns gott om trolska väsen som Fjärhanakittan, Fältamärtan och Svänamassen och olika knep för att skydda sig och komma undan brukades. Man vände västen ut och in, man gick baklänges och skodde djuren med bakvända järn. Okunnigt var det att söka utröna framtiden med järtecken, men det gjorde även de romerska kejsarna. När tre knektar från Svänans skulle ut i finska kriget gick deras gummor ut i markerna och utvalde tre halvstora stenar, ungefär som gubbarna såg ut. Fanns det liv under stenarna som gråsuggor och myror så skulle karlarna komma hem igen. Var det tomt på liv så skulle gubben komma att dö i kriget.
Men gästfriheten fanns i Svänans och ett exempel på det var att man gjorde kvasteld för att snabbt kunna koka upp någonting att bjuda på. Vanligen eldade man med färskt ris, men det brann ju inte så bra, och då kunde man stoppa den torra kvasten i spiseln och snabbare få något varmt att dricka, man bjöd kvasteld, hette det. Att resa med Elin Wägner i Svänans är att upptäcka exotismen i hembygden ”att börja ett liv inom livet”.
Rune Liljenrud