Människans villfarelse gör jorden
till ett rymdskepp på avvägar
Människans villfarelse gör jorden
I Harry Martinsons Aniara (Sång 79) läser vi:
Beskriv den människa som i glans
sitt
släktes likdräkt sydde
tills Gud
och Satan hand i hand
i ett
förstört, förgiftat land
kring berg
och backar flydde
för
människan: askans konung.
När vi igen och om igen studerar dessa ord och meningen bakom dem,
påminns vi i dessa dagar för trettionde gången om katastrofen i Tjernobyl, som
bara utgör en i ett pärlband av liknande, av människans oförsvarbara övermod,
utlösta händelser: Three Mile Island, Fukushima för att inte tala om
Hiroshima/Nagasaki. Människans förmåga till allomfattande övermod och
outplånligt vanvett känner tydligen inga gränser.
I filmen
”On the beach” (1959, regissör Stanley Kramer) är den norra delen
av jordklotet efter ett krig obeboelig p.g.a. en utomordentlig hög radioaktiv
strålning. Atomkriget är slut och ingen har vunnit. Alla är döda. Bara
kontinenten Australien och en amerikansk atomubåt Sawfish har undkommit en atomär undergång. Men
nu närmar sig det radioaktiva molnet kontinenten och Sawfish utsänds för att utforska om det finns
hopp för de sista människorna. Ett sista kapitel i människans historia har
börjat. Betecknande för den dåvarande amerikanska ideologin är att man
inte fick tillstånd av US-Navy att använda en amerikansk ubåt i filmen utan ett
engelsk.
Att Hiroshima/Nagasaki var helt i sin
ordning, enligt Truman och andra makthavare är fortfarande en rådande
uppfattning i USA och kritik däremot och att dra slutsatser av det som skedde,
är inte opportunt. Vanvettet att kasta atombomber över städer, där vanliga
människor bodde, förkastas även av den engelska filosofen Elizabeth Ascombe när
hon tillbakavisar den utilitaristiska idén, att det går att rättfärdiga att
döda några för att rädda många. Hon hävdar att en sådan handling principiellt
är felaktig i motsats till Einstein, som i början var drivande att bygga en
atombomb, trots att han genom sin Formel E=mc2 visste, vad detta skulle ha för
konsekvenser. I en
artikel i Modern Moral Philosophy skriver hon: ”...There are some things
that may not be done, no matter what...”
Harry Martinson antyder liknande tankar i sin dikt "Ringaren" (Ur Dikter om ljus och mörker):
Någon säger
att om det stora
börjar
redan i det lilla
ska han
ringa till världsdöd
på en
förgiftad äng.
Ascombe följer i sitt tänkande en kantiansk
pliktetik, så som Kant uttrycker den i sin kategoriska imperativ:
”Handle so,
dass du die Menschheit sowohl in deiner Person, als in der Person eines jeden
anderen jederzeit zugleich als Zweck, niemals bloß als Mittel brauchst”.
I de nämnda kärnkraftsolyckorna var det vanvettigt övermod att utan större kunskaper och eftertanke experimentera med säkerheten tills man överskred en gräns man inte behärskade. Harry Martinson ger även i sådana situationer en säker vägledning för dem som tror att man får göra vad som helst i utilitarismen namn:
Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer
och dagligen måste de lappas och lagas
efter de dagliga och frätande angreppen
från nyttans tand
som är värre än tidens tand.
Ur "Förbindelse", Gräsen i Thule
Ascombe sammanfattade detta pregnant i sitt drastiska uttalande över
Trumans beslut: ”Det är alltid
fel att koka ett spädbarn levande”. Detta till trots har många fortfarande
inte lärt sig sin läxa som den beryktade franska politikern Bertrand
Goldschmidt, ansvarig för fransk kärnkraftspolitik under 20 år: ”Radiation didn´t do me any harm".
Harry Martinson hade säkert något viktig att säja även till honom.
Harry Martinson hade säkert något viktig att säja även till honom.
Detlef Quast, Växjö
Fil Dr Compting Science
Fil Dr Compting Science
D Ph Atomic and nuclear physics
Fd Visiting
professor