Harry Martinson i tiden: oktober 2014

En minneshyllning till Sven Edvin Salje 100 år

Monument i Jämshög över Saljes författarskap

Ingemar Lönnbom svarar för direktsändning

över Harry Martinson-sällskapets hemsida

www.harrymartinson.se

Programmen kan också avlyssnas i efterhand

Här följer HM-bloggens bildkavalkad

Harry Martinson-sällskapets ordförande

Åke Widfeldt hälsar välkommen och

presenterar dagens program

JORDEN VI ÄRVDE

Markernas brukande i svensk litteratur

Harry Martinson-sällskapets hyllning till

Sven Edvin Salje 100 år

Han inleder med att läsa

Harry Martinsons dikt Skolsalen
ur diktsamlingen Längs ekots stigar,
som ger en inkännande bild

av vad Nebbebodaskolan betyder.

Järnkaminen finns tyvärr inte kvar.

Skolsalen

Under höga järnkaminen
blinkade björkvedselden
genom luckans sex små fönster av glimmerblad.

Den uppvärmde som en verklig vän
av plåt och gjutjärn från Norrahammars bruk
det kunskapsrika rummet ända fram till katedern.

Lärjungarna skrev under tystnad
sig allt längre in
i det sakta och noga förbättrade vetandet.
Genom köldfönstren lyste snöns
nyutbredda vithet in från vinteråsarna.

Det var livets eget vita och oskrivna blad
som kallt sken in.

Saljesällskapets ordförande Gustav Fredriksson

talar om Jorden vi ärvde i Saljes romaner

samt

Landskapet där "nässlorna blommade" i början på

1900-talet, en jämförelse mellan Martinsons och

domänverkets beskrivningar

I Sven Edvin Saljes Lovängserie, som skulle komma att omfatta fem romaner, där brytningstiden mellan tätort och landsbygd sakkunnigt beskrivs och där Salje röjer sin stora förmåga som människoskildrare, kommer Kjell Loväng i seriens första roman På dessa skuldror (1942) tillbaka till en fattig och förfallen by, efter att ha arbetat i staden i fyra år. Han hoppas och vill tro på en framtid på landsbygden hemmavid, i Motorpa by.

Lovängserien om familjen Loväng i Motorpa by:
På dessa skuldror (1942) Människors rike (1944)
Den söker icke sitt (1953) Lågan i kvällen (1971)
och Hem till havet (1973)

"Denna jord plöjer Kjell nu. Det sprakar i den tjocka gräsmattan, då plogen skär sig väg. Rötter från björktillingar och björnbärsbuskar brister av. Ett par år till, och vildmarken hade fått övertaget. Sakta och försiktigt kör han mellan stenarna. Plogtiltorna blänker i den disiga oktoberdagen. Jorden är fet och utvilad. Här kan bli bra skörd, om väderleken blir tjänlig."

SVEN EDVIN SALJE: På dessa skuldror
(s.161/FIB 1953)

GÖINGE

Mellan granstammarna flyr
skogsduvans befjädrade stek.
Tjädern dånar upp
i flyktbrak över rykande myrstack.
Kärrets stripiga gyttjedeg går över i
blåljungens milsvida getragg.

Betonghård håller stigens grop
sin fotkurs på tusenårshedarna
där fattiga fingrar förblödde
i utplockat lingonris.

När krediten var slut
klingade här ödsligt en tom mjölkkanna
bitterhetsklocka
i utvandrarens fattiga dröm
om Västern.
Nu susar vinden till ingen.
Torpen dogo bråddöd bland sina liljor.
Men det rosslar ännu i skorstensmurarna.
Nässlorna blomma.

HARRY MARTINSON: Ur Natur

Lars Kardell föreläser om

Skogen och dess brukande i svensk skönlitteratur

samt

Ljungheden i skönlitteraturen

Joel och Martin höggo takspånstimmer i skogen. De höggo furor och granar; sågade på de smala armarna av Smålands skogar som trängt in i Nordblekinge och där famlade efter tag för att strypa avenboken, lindarna, askarna, hasslarna (dessa Blekinges bambusnår) och jaga på flykten lövängarnas try och ödetorpängarnas tjydron, driva björnbärshäckarna bort från alla stenrös, kväva den vilda pimpinellarosen och så bryta sig in i Smålands hela begravningsståt som en barrbjörn med raggen på ända och med ensidighetens skugga kastad framför sig i socknarna, tills denna björn i mitten av Listers härad äntligen mötte en sunnankrigare som inte gav sig - bokskogen, vars bark är som flodhästhud, men vars kronor äro ljusa så att man från utsiktstornen kan se dem breda ut sig emot havet som en eldtjattrande guldfäll om våren.

HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma (s.177)

Ljungen är jordens underbaraste och mest gripande växt. En ödesform i Floras rike. [...] Ljungen älskar att genomdikas av en fattigmansstig. Har ni sett så rena stigarna ligga nere i ljungen, nästan mjällvita som benan i ett annars kullrigt huvud. Den benan har varit svår att gå upp. I Göinge lär finnas ljungstigar som äro sexhundra år gamla.
Ljungen är också evighetsblomma om man tar den mogen innan höststormen kommer. Där hemma satt den vintertid instucken i ryggen på den evigt stirrande porslinshunden. Ljungtoppar lade jag (som sockenbarn) i hackelsekistan på Norda gård, då fodret på grund av vanskötsel tog slut redan i mars. Först fick jag topphugga hela heden med en skära och bära hem den smuliga kontentan i säckar. De vintervårliga molnen drevo över hedarna som stora övergödda bolstrar med slask. Man önskade att de skulle grymta med åska, men de tego och det blev narkallt ännu två månader. Det fallande slasket grötade ner gårdsplanen och troligtvis hela världen.
Ljungen, det var den vitblommiga sorten, maldes motvilligt in i djurgommarna. Korna glodde slött i väggarna när de åto, och ljungens torra, smuliga blom stack dem i nosnerverna och kom dem att nysa. Tillsatsen var hackelseskuren råghalm, en metalliskt glatt, gulvit hackelse som spottades ur från hackelsekniven: med avsmak! När den föll i golvet klingade pinnarna sterilt som små näringslösa bleckrör. Endast makaroner borde kunna tävla med dem i meningslöshet. Blandade med ljungblommen stöttes de upp ur vommen minst tre gånger innan de tillätos passera de ädlare magarna. Därmed är intet ont sagt om rågstrået där det odelat susar i vinden som brödets gracila rö. Men sätt dig in i båsfängslade kons tvångsliv. Tänk dig hackelsepipor. Ett pilregn av hackelse susar in mot kons hunger. Tänk dig en cynisk ko!

HARRY MARTINSON: Ur Kap Farväl! (s.289f)

Med allt sitt stora kunnande, kan föredragshållaren Lars Kardell inte förbigå att som en komplettering till Harry Martinsons måleriska skildring av ljung, råg och kor i sista kapitlet av Kap Farväl!, fråga sina lyssnare om vilka kons magar är. Och svaret kommer snabbt, här i Nebbeboda skola där den legendariske läraren Staaf (Stav i Nässlorna blomma) så väl undervisade sina elever, att fröet till ett Nobelpris i littertur därigenom blev sått i den goda jorden:

Kons " fyra magar" kallas

våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen

Ingvar Nilsson talar till ett rikt bildmaterial om

Från Loshultsbranden 1921 till branden på

Vakö myr 1992 - Tankar och funderingar

Torvupptagningsmaskin och rullställningar

för transportband, som förde torv till torkupplägg

Johnny Karlsson gör kompletterande nedslag

i Harry Martinsons texter och talar om

Landshövdingens syn på jorden i

1800-talets ämbetsberättelser

   Blekinge började för mig vid den stora insjön Immeln, en nordskånsk sjö som sticker in en arm i Blekinge för att vattna skogarna. Dessa skogar består mest av barrträd, ligger i Jämshögs sockens norra del och ägs av Kronan.
[...]
   Skogarna här hade gråstup, tjärnar och mäktiga granar, precis som upplandets digrare skogar. Där vimlade av rådjur, en gång mötte jag tre klarögda och underbara, och tjädrar skrämdes upp vart man gick och surrade i skogarna som motorer. Asp fanns också. I dem byggde spillkråkor, tickade och tackade och avlöste om sommarkvällarna gökropen genom att fara omkring över talltopphavet och gällskrika, som om det gällt skogsbrand för hela Kronans mark.
[...]
   Om Blekinges bokskogar kan man ha två meningar. De är inte enbart leende. De om våren så ljusa och i vårsolen så guldblonda bokvalven kan senare på året ha andra ansikten. Ibland kan de kyla sinnet med sin kalla högfärd, sin egoism.
[...]
   Det var sent på sommaren. Fåglarna skydde den skogen. Jag gick frusen därifrån. Det var ljust och skönt att få komma uppåt Gonarpsdalen, Sveriges ljusaste dal, och känna att Blekinge bara obetydligt och fläckvis är ett bokarnas land, men så mycket mera sädesskimrets, det blonda vemodets och björnbärsbuskarnas land.

HARRY MARTINSON: Ur Blekinge (s.9f, 43f)

(Denna skrift utkom som Bonniers Julbok 1978)

Urban Emanuelsson beskriver till bilder och redskap

Lövtäkten med avstamp i Martinsons Nässlorna blomma

Maria Petersson svarar för uppläsningar

Från norr till söder, från öster till väster går en grupp av män fram över mark som redan i omgångar mätts och värderats: avrösningsjord, inrösningsjord, ljunghed, berghall, sankdäld, kärräng, mossmark, moränhälla, djupmylla, lerbotten, gölstrandsäng, blomsterhave, ingärdeslycka, getstenshälla. Från ett till tio värderas enligt myndigheterna marken.

SVEN EDVIN SALJE: Ur Genom lindens krona (s.39)

Sedan Klara låtit honom "sörja" lite på munspelet gingo de vidare till fårhuset - där var tomt, fåren voro på bete med undantag för ett ormbitet ettårslamm som låg i en vrå på knä vid lövkärvestången, på vilken en aspkärve hängde naggad och halväten. Där inne härskade en syrlig lukt av asplöv. Hundratals nyhöstade kärvar lågo travade på en ränne ovanför kätten. Det ormbitna lammet bräkte sorgset och svagt, ett dallrande bevekande läte som förde tanken till änglar. Martin fabulerade tyst för sig själv där han stod vid räcket med Klara.

HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma (s.118)

Åke Widfeldt interfolierar med diktläsningar

BARNDOMENS SKOG

Barfot från tuva till tuva jag sprang

sökande bondens kor,

såg hur den spelande himmelen vred

i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,

kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.

Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,

men minnet livar mitt liv

och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne

i sommarens egen socken

sträcker min dröm ibland

liksom en trana om våren.

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD, 1943

Fornstugan vid Författarmuseum / Hembygdsgården,

Jämshög ~ Porträtthuvud av firardagens huvudperson

SVEN EDVIN SALJE

JORDEN VI ÄRVDE

MATTAN JORDEN

Den första bekantskapen du gör med mattan jorden är väl när du vid ett- eller tvåårsåldern kryper i väg ett stycke från din mors rutiga eller blommiga kjol, för att se efter om marken omkring är lika tryggt blommande grann som kjolen.

Titt som tätt ser du dig tillbaka. Allt för långt ut kan du inte krypa, det ligger i dig. Nej, helst inte utanför filten som är bredd långa vägar omkring kjolen.

HARRY MARTINSON: Naturessäer

Ur Midsommardalen (s. 100)

Åke Widfeldt avslutar firardagen till Sven Edvin Saljes minne med tack till alla medverkande och en maning till oss alla: Du som kanske ännu inte läst allt som Sven Edvin Salje och Harry Martinson har skrivit - Läs allt! Du som kanske redan har läst allt - Läs om det igen! Det håller att läsas om. Det är tecken på god litteratur!

Välkommen härnäst till Gränsteaterns dramatisering av Sven Edvin Saljes roman VINGSLAG I NATTEN

Rune Liljenrud

Ragnar Jändel född 13 april 1895 på Långamon i Jämjö socken i Blekinge, död 6 maj 1939 i Gryt i Ronneby;

Blogg 15 januari 2011
Ragnar Jändel och Harry Martinson

[...] som Ragnar Jändel säger: "den bäste vännen han får länge vänta." Så skriver Harry Martinson i ett brev från Kålltorps Sanatorium d. 29 nov -30 till Ivar-Lo Johansson.

Ragnar Jändel recenserar Harry Martinsons Nässlorna blomma inför Julen 1935 (den 22 december). Han talar om berättelsen Nässlorna blomma som ”det svenska fattigbarnets bok”. Ragnar Jändel avslutar sin recension med dessa ord:

"Man kan nog räkna Martinsons nya bok till de epokgörande. Och det är skäl att den uppmärksammas inte bara av litterära människor i allmänhet utan av folket. […] Harry Martinson har med Nässlorna blomma blivit en diktare för allt folket att beundra och älska."

Blogg 22 januari 2011

Ragnar Jändel recenserar Harry Martinsons "Nässlorna blomma"

I ett brev till Bokförläggare Tor Bonnier från Johannedal, Ösmo den 12 januari 1937 ber Martinson att få slippa skriva en Blekingeartikel och föreslår istället bl.a Jändel för den artikeln. Beröringspunkterna mellan de båda författarna Harry Martinson och Ragnar Jändel från Blekinge, är många.

I senaste Mål & Medel, Nummer 9 2014, som är Livsmedelsarbetarnas tidning, svarar författaren Tony Samuelsson, bördig från Jämjö, för tidningens kulturartikel. Hans farfar och Jändel var jämnåriga och kanske kände de varandra som pojkar i Jämjö, där Tonys far är född och uppvuxen.

Tony Samuelsson, som själv har ett omfattande författarskap, avslutar sin artikel i Mål & Medel med att hänvisa till Jändel-sällskapet och han skriver om Ragnar Jändel:

"Han förblir traktens store son. I den tidiga självbiografiska romanen Den trånga porten (1942) berättar han om sin familj, både ömsint och klart. När jag läser dikterna i Heden och havet från 1925 känner jag mig hemmastadd i dem, i den blekingska naturen. Barndomstid från 1936 är minst lika bra som de klassiska arbetarförfattarnas uppväxtskildringar. Den fins betraktelsen över växtvärlden Blommor från 1937, är en höjdpunkt i författarskapet."

Åke Åkesson skriver i sin bok Hjärtat och facklan. Ragnar Jändels liv och diktning, 1978 om den unge Harry Martinsons hyllningsdikt till landsmannen från Blekinge Ragnar Jändel, i anledning av dennes 40-årsdag.

Du, broder ifrån samma land,
konvaljblad, björnbärsstigar.
I själens barfotstid du kände där
all kaprifolium vid havet,
hör minnet där!
Hör! själva daggen sjöng
med klockor:
din sång blev saft och dagg, av gräsets själ du gav.
Så vandra dit ännu en gång,
ditt vemod äger lummighet
och sorgen dock är nära gräset, marken
dina tårars bo.
Djupt i var kalk i gräset där, längs hav och skär
vibrerar sanningar om glädjens Gud.

Ragnar Jändels staty i Jämshögs centrum, invigd i samband med Jämjö vårmarknad 2006, är placerad så att ansiktet är vänt mot barndomshemmet ett par kilometer längre bort. Konstnären Niels Elley från Eringsboda har gjort statyn, som är huggen i Blekingsk granit.