tisdag 23 november 2021

Þorvaldur Þorsteinsson: "Lägg märke till vad du lägger märke till" ~ ~ ~ Alf Elmberg skriver om "Tillståndet"

 TILLSTÅNDET

Under flera år har jag ofta tänkt på och skrivit om livet, tiden och planeten. Jag har oroat mig över vad som händer och mina tankar har jag beskrivit som ett tillstånd, som jag upplever som skeenden och företeelser eller omständigheter. Nu skall jag försöka att kritiskt göra min sammanfattning. Jag skall sträva efter sanning och jag anser, att den ultimata frågan gäller tillväxtens gränser på en begränsad planet.

Det skeende, som jag börjar med, gäller planetens befolkning, att mängden människor på jorden de senaste femtio åren har fördubblats. Jag minns debatten under det år, som jag var en av deltagarna i världens förstauniversitetskurs i humanekologi. Det var i Göteborg och det var i början av70-talet. Det är lätt att uppfatta vad växande global folkmängd innebär: det blir trängsel på många håll och det innebär orättvisor och svårigheter på flera sätt. Människor söker sig till nya platser, flyktingar. I många länder i världen är flyktingfrågan sedan länge mycket närvarande och politiskt svår att hantera.

Det andra skeendet, som har pågått i minst femtio år men haruppmärksammats på allvar först under de allra senaste årtiondena, är klimatförändringen, att livet på planeten påverkas och hotas på både kort och framför allt på lång sikt. Extremt väder blir allt vanligare: temperaturenstiger och skogar och samhällen brinner, isar smälter, områden översvämmas och blir obeboeliga. Jag hör och läser ord från vetenskapens representanter och från politiker, signaler med oro och med mål och planer. Konferenser hålls och beslut fattas, men planetens vardagar påverkas inte eller föga. Unga aktivister med oro och kunskap protesterar och varnar, ger mig tröst. Själv anser jag, att det är en förenkling att lägga skulden på fossil energi istället för att förstå den moderna människans ofta orättfärdiga livsstil, vardagars vanor och ovanor som den avgörande förklaringen. 

Drivkraft och jämnårig med de skeenden, som jag har nämnt, är strävan efterständig ekonomisk tillväxt. Detta skeende är överordnat nästan allt annat och politiker och andra företrädare för det organiserade samhället påminner ofta om den nödvändiga tillväxten, eftersom den har samband med den fulla sysselsättningen. Det finns eller fanns en tro på att tillväxt och därmed ökade gemensamma resurser skall leda till rättvisare fördelning, allasvälstånd. Men det har inte blivit så utan snarare växande klyftor. Och det finns ingen naturlag om nödvändig strävan efter ständig ekonomisk tillväxt.

Ett alltmer synligt skeende är urbaniseringen i meningen allt fler storstäder och samtidigt avfolkning av landsbygd. Således är inte den växandemängden människor på jorden enda förklaring till urbaniseringen. Industrialisering, allmän effektivisering och ekonomisk storskalighet har lett till att många har flyttat till storstadsområden. Antalet miljonstäder på planeten är många och blir fler och fler. I min skolålder var de mycket stora städerna inte så många. Jag upplever vår tids storstäder som ett av tidens bekymmer. Och jag ser Göteborg växa och bli en plats med ständiga problem. Media berättar numera om unga familjer, som söker tillvaro i glesbygder på behändigt avstånd till samhällets service i dess olika former.

Jag vågar påstå, att min beskrivning av skeenden har vetenskaplig hållbarhet. Men så klart inser jag, att mina kunskaper och min förmåga att tänka kritiskt är otillräcklig och därför deltar jag gärna i samtal. Exempelvis behöver min bild av verkligheten kompletteras med några alltmer aktuella omständigheter och företeelser. Jag skall nämna några mycket närvarande.

Psykisk ohälsa och dess effekter är växande och svårhanterligt bekymmer i både lokalt och globalt perspektiv och i alla åldrar. Jag passerar ibland själv dagar och stunder med förnimmelser av osäker psykisk hälsa. Biologisk mångfald hotas allvarligt av avsiktlig och oavsiktlig spridning avgifter, allsköns nedsmutsning av naturen men också av klimatets förändring. Rapporter om massdöd och utrotning av arter har blivit vanliga. Kriminalitet och omoral i alla dess former är numera nästan ständigt eskalerande och inte bara i svenska städer. Det internationella samhället verkar sakna beredskap och förmåga till behövliga åtgärder.

Människans förmåga att uppfinna och särskilt i dess tekniska mening är avsevärd och det går mycket fort. Förmågan är stor, men tyvärr leder flera uppfinningar till stora problem i stället för till nytta. Det finns en övertro på teknik och ekonomi Att tro på att teknisk utveckling skall lösa av människan orsakade klimatproblem är ofta naivt.

I Sverige talas ofta om politiskt spel med de åtta riksdagspartierna som spelare. Det handlar om makt. På det storinternationella planet var under flera år USA och Sovjet de stora spelarna, men nu är det USA och Kina, den folkrika disciplinerade, kapitalistiska och kommunistiska staten, som utan våld och hot med vapen erövrar nya territorier på många håll i världen. Den europeiska unionen är en spretig organisation, som försöker enas om gemensam hållning men har stora problem.

Att formulera uppfattningar, som jag nu har gjort, innebär skyldighet att förklara sig för tänkbara läsare och för mig själv. Jag är förvisso gammal och formad av de många och stora förändringarnas tidevarv, rester av det gamla fattiga svenska bondelandet, 40-talets krigsår och alla åren därefter med så många utmaningar och påhitt. Under mitt yrkesliv har jag i flera år arbetat med energihushållning i bebyggelsen och då fått kunskaper om hur energianvändning påverkar klimatet.

Visserligen är jag högskoleutbildad ingenjör, men mina värderingar är humanistens. Jag har fostrats till hederlighet och att inte ta för sig på andras bekostnad. Det innebär, att försöka att avvisa mycket av de senaste årtiondenas trender, att inte låta sig styras av sociala mediers ständiga brus, diverse trams, ytlig underhållning, TVs vuxenlekar och ekonomism, att inte låta sikten skymmas. Jag känner mig ofta som främling i egen tid och förstår, att mina närmaste ibland är undrande. Om jag har lyckats med egen hederlighet och gott uppförande må andra bedöma.

Mänskligheten har alltför ofta missat den kloka regeln, som manar oss

ATT TÄNKA EFTER FÖRE OCH GÖRA RÄTT FRÅN BÖRJAN.

Alf Elmberg höstdagar 2021 i skuggan av Glasgow

Copyright AE

tisdag 26 oktober 2021

Hommage till Harry Martinsons skollärare Karl Johan Staaf


Fyra konstverk huggna i diabas, som milstenar,
längs Bildningens väg mellan Olofström och Nebbeboda skola
avtäcks 26 oktober 2021

I Näbbeboda skola gick Harry Martinson sitt fjärde skolår åren 1914-1915 
med Karl Johan Staaf (*24/1 1869 +24/5 1930) som lärare
 (Stav i Harry Martinsons Nässlorna blomma)


Ur Harry Martinsons Vattenbrev från Svärmare och harkrank:

"Från hembyn har man en gång växt ut likt en källargrodd som sökt sig till ljuset. Jag såg en gång en tistel, tre meter lång, i en källare. Efter ett månadslångt uttänjande av den färglösa stjälken hade den nått fram till den övergivna källarens nyckelhål. Där hade den växt ut och lyckats bilda tre eller fyra klorofyllblad. Men då hade den uppbådat allt som fanns att få och det räckte inte till piggar. Huvudsaken fick vara att den nådde ut och fick se solen. Den tisteln passar bättre in som bild av fördrömda individers strävan. Som en källargrodd växte jag mig en gång ut i havet. Men vem vet, hade jag inte haft Stav till hjälp inne i källaren, så hade jag kanske aldrig nått ut till havets nyckelhål, som den lumpna byn om kvällarna brukade stoppa till med trasor."

Harry Martinson-sällskapets ordförande från år 2002 Bertil Palmqvist (+ 2008), skriver i förordet till sin sammanställning av Harry Martinson-texter, med anknytning till Näbbeboda skola:

"Snabbt - så typiskt för Martinson - kopplar han upp en förbindelse mellan den lilla och den stora världen. Plötsligt har i Martinsons ögon Näbbeboda skola blivit en världsskola. Egentligen borde vi resa ett monument för Staaf härute i skogen vid skolan med Braxnagylet nedanför. Det skulle bli minnesmärket över Skolläraren när denne är som bäst, när om så bara en enda elev får med sig en aning om undret med livet, klokskapen och verklighetens äventyr efter skoltidens slut."

Med dagens Hommage till läraren Karl Johan Staaf har Bertil Palmqvists framsynta önskan blivit infriad.

”En hyllning till den ovanlige och kreativa läraren Karl Johan Staaf”

Fyra konstverk huggna i diabas, som milstenar, längs Bildningens väg mellan Olofström och Nebbeboda skola. Konstnär Anja Roemer, Holland, bildhuggare. Det är Zaarstone AB i Vilshult som har sågat ut stenarna, men det är Anja Roemer som har huggit dem i Zaarstones verkstad. Anja Roemer har tidigare skapat Ljuskammaren 2014, i Olofströms kommun.

Start med sten nr I vid Hultadalsvikens rastplats. Värd är Marie-Louise, Mimmi Nilsson, som också är initiativtagare och projektledare, i detta sammanhang. Projektidén kom i samband med Olofströms kulturvecka Nässelfrossa 2019, då temat var ”Bildningens vägar". Invigningstalare är antikvarie Ola Palmgren, Blekinge museum Karlskrona. Johnny Karlsson läser ur Harry Martinsons rika diktning vid de fyra stenarnas avtäckning och sätter stenarnas texter i deras rätta sammanhang. 

Avslutning i Nebbeboda skola med god förtäring. Ordföranden i Näbbeboda Intresseförening Mia Eriksson svarar här för värdskapet. Hans Jonsson och Göran Bejmar ordnar tekniken så att de närvarande får lyssna till och via datorn också se i bild Prins Daniels invigningstal vid Lärarnas Riksförbunds kongress 2016, där han framför storartad hyllning till Karl Johan Staafs lärargärning i Näbbeboda skolaGunnil Bengtsson bjuder sångstund, också med sånger från Staafs tid.

Projektet sker i samarbete med Region Blekinge, Biblioteksutveckling Bleking/Kronoberg, Tillväxtverket, Olofströms kommun, Nebbeboda intresseförening, Harry Martinson-sällskapet och Lärarstiftelsen.































N Y T E B O D A 


Blogg: Rune Liljenrud











måndag 25 oktober 2021

Hommage till Karl Johan Staaf, Nebbeboda

 

Välkommen till invigning av milstenarna i Bildningens vägar, Hommage till läraren Karl Johan Staaf                                          

 

Tisdag 26 oktober 2021 kl 14.00 – ca 16.00

” En hyllning till den ovanlige och kreativa läraren Karl Johan Staaf”

Fyra konstverk huggna i diabas, som milstenar, längs bildningens väg mellan Olofström och Nebbeboda skola. 

Plats: Start Hultadalsvikens rastplats (följ Västra Storgatan västerut tills du ser sjön och den stora parkeringen), avslutning i Nebbeboda skola med enkel förtäring. 

Invigningstalare, antikvarie Ola Palmgren, Blekinge museum Karlskrona 

O.s.a.  till telefon nr. 070-301 58 79

Projektet sker i samarbete med Region Blekinge, Biblioteksutveckling Bleking/Kronoberg, Tillväxtverket, Olofströms kommun, Nebbeboda intresseförening och Harry Martinson-sällskapet

ReLd



               

                             

lördag 3 juli 2021

NÄSSELFROSSA 2021

 



Hantverkaregatan 

– en vandring


Vi går längs Hantverkaregatan 

och pratar om människorna som

levde här när Salje var ung. 

Det fanns en samhörighet och 

hjälpsamhet bland gatans folk, 

som med få undantag var just 

hantverkare. Här fanns murare, 

smed, slaktare och mycket mer. 

Guide: Per-Åke Albinsson











Vad gjorde gjorde Harry Martinson
i Mjönäs 1915–1916?


I juni 1915 lämnade Harry Martinson

Nebbeboda, och "hamnade" i Mjönäs, 

mitt för sjön Immelns östra strand. 

Under ett knappt år hände här så mycket

att det hade räckt till en bok. 

Nu berättas på plats om familjen Skog 

och andra, om fiske, sjönöt, baptistmöten 

och om Edvins & Idas torn. 

Källor: Sonja Erfurth och Harry Martinson 

själv i två noveller:


"Immeln min barndoms sjö"

(Julstämning 1933 och den finns Införd i

Hav och resor, Sällskapets årsbok 1992)


"Söndagshetta i Okmarken" 

(Vi 1938 nr 4,  22 jan. s.5)


Åke Widfeldt, Johnny Karlsson

och Anders Hernbecker guidar. Lätt vandring.


Sonja Erfurth skriver på sidan 158 i sin bok Harry Martinsons barndomsvärld:

"...i en novell i Julstämning 1933, Immeln min barndoms sjö, berättas om Mjönäs. Även en kort novell, Söndagshetta i Okmarken, i tidningen Vi 1938 behandlade stoff från Mjönästiden."

I en not kommenteras detta med att 
texterna anges av Lars Ulvenstam i hans bok Harry Martinson, sidorna 24 och 40.
























Rune Liljenrud