torsdag 26 januari 2023

HARRY MARTINSON: "Det går dunkla bårder, mörka strimmor och tung längtan genom dessa stämningar, ty världen är ju också rätt så mörk och kall." ~ Ur Kap farväl! (1933)


Harry Martinsons 90-åriga Kap farväl!
tolkar världsläget för året 1933 
och visar framtidstro

När man söker på året 1933 i Wikipedia kommer där fram mycket av det som då hände i Tyskland, nazismen växer, första koncentrationslägret för politiska fångar i Tyskland öppnas, Gestapo etableras, Tyskland lämnar nedrustningskonferensen i Genève och går ur NF. Adolf Hitler förbjuder fackföreningar och bokbål tänds i Berlin utanför operan.

I den långa listan med oroande politiska händelser nämns också tre motståndshandlingar, Torgny Segerstedts kritiska artikel om Adolf Hitler i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 3 februari, Karl Gerhards uttalat antinazistiska revy Oss greker emellan  har den 10 maj premiär på Folkan i Stockholm och den 31 oktober utkommer Harry Martinsons Kap farväl! 

Wikipedias lista för året 1933 blir till omläsning av 90-åriga Kap farväl!

"Ert kläde är snyggt och edra gester förberedda, edra armador och 'örnar' lyda er kanske i hundrafemtio månader. Sedan sjunker er tid. Sedan blir det att försöka röja undan efter er och bygga broar igen. Enfaldiga och skickliga ingenjörer och räviska maktdrömmare är modesak i hönshjärnor, men åter och åter stiger Människan fram med mänsklig lust och mänsklig själ bortom förplattade massväldens kriser.
   Ty människan själv är och förblir det första och det sista."


Dessa ord av Harry Martinson ur Kap farväl! (1933, sid. 45) i kapitlet STENKOL- ÅNGA får en tydning i det som Sonja Erfurth skriver därom i sin bok Harry Martinsons 30-tal (1989, sid. 49):

"Sjömannen Martinson filosoferar över världens situation. Dåliga politiska ledare kommer att störta världen i ruiner, men människan kommer alltid åter efter kriserna. Ty människan själv är och förblir det första och det sista."
  

Björn Larsson har i sin bok Harry Martinson På luffen i ett författarskap, Harry Martinson-sällskapets årsbok 2021 (sid. 40f) ett längre citat ur Harry Martinsons Kap farväl! som avslutas med "Ty människan själv är och förblir det första och det sista." Björn Larsson skriver om Martinsons försvar av människan "trots vad han visste om hennes framfart i världen". Han framhåller "bländande språk" som "en av förklaringarna till det förförande skimmer som omger Harry Martinsons texter, och i synnerhet reseskildringarna och romanerna". Han fortsätter  "...försvaret för människan är starkare än den grymhet och det elände som Martinson möter och beskriver utan att sväva på målet. Dessutom finns det även hos de mörkaste och mest pessimistiska av de stora författarna en paradox som ligger i själva företaget att beskriva mörkret, ändligheten, dumheten och tyrannin. Det är exempelvis tydligt hos Flaubert, hos Dostojevskij, hos Beckett och hos Jens Bjørneboe. Just det faktum att de på ett bländande skarpt språk lyckas med företaget att skapa stora litterära verk blir i sig ett ljus i mörkret. Själva projektet att på ett oefterlikneligt språk förmedla till och med en mörk och förtvivlad bild av verkligheten innebär att man inte har gett upp. Det visar vad människan är kapabel till. Jag tror sålunda att det är Harry Martinsons egenartade och gnistrande språk som får många att känna att han trots allt är en hoppfullhetens författare, även om han innehållsligt ofta uttrycker något annat.  Hela Aniara är ju exempelvis ett uttryck för livets ändlighet och människans grymhet. Men det hindrar oss inte från att läsa dikten som en hyllning till människan."



Harry Martinson skriver i ett förord till Aniara som utgavs i ny upplaga år 1974, då han erhöll Nobelpriset i litteratur:

"Man förs in i en miljö som inte finns, men som man under läsningen vänjer sig vid och som man på det ena eller andra sättet snart känner igen. Den blir verklig, påträngande och fängslande och till slut omutlig och förtrogen: som en spegel. Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen."

Sång 80 i Aniara, en av Harry Martinsons mest älskade texter,  markerar en vändpunkt i det budskap som Aniara förmedlar. Konst och kultur är viktiga i berättelsen. "Om det riktigt svåra skriver man lyrik", har Harry Martinson lärt oss, och här då det allvarliga slutet för Aniara närmar sig, bjuder Harry Martinson med skönaste lyrik, en sista maning till besinning. Skapelsens rika gåvor, "kärlekens stjärna" reser rannsakande allvarsfrågan "Vad förtjänte väl mera att vi bleve glada och fromma." 

Mitt i den brinnande solen

finns en pupill, en kärna

som med sin gåtfulla virvel

gör den till kärlekens stjärna.

Var gång den ser på jorden

uppstår en äng och blommar

dag efter dag och fröar

glad genom lycklig sommar.

 

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

Humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

 

Flyktig är lyckan – en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna,

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

att vi bleve glada och fromma.


Harry Martinson, ANIARA, sång 80


Ur bildmaterial för Förintelsens minnesdag  27 januari
LEVANDE HISTORIA
 Vi minns och hedrar offren för Förintelsen


Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma

Rune Liljenrud




tisdag 17 januari 2023

Tio Årsjubilerande Harry Martinson-böcker 2023

 



Harry Martinsons bibliografi
av Carl-Otto von Sydow (2005)

Omslaget är taget ur Harry Martinsons eget exemplar av Kap Farväl! från 1933. Även i de färdigtryckta böckerna fortsatte Martinson att göra ändringar. Han smakade på orden, letade efter de mest talande bilderna och tyckte sig aldrig vara riktigt klar.

(UUB, Handskriftsamlingar, H. Martinson 155.)

90 år - Kap Farväl!, 1933
85 år -  Midsommardalen, 1938
80 år - Nomad, 1943
75 år - Vägen till Klockrike, 1948
70 år - Cikada, 1953
65 år - Gräsen i Thule, 1958
60 år - Utsikt från en grästuva, 1963
50 år - Tuvor, 1973
45 år - Längs ekots stigar, 1978

40 år - Bollesagor, 1983


BOKLAND

Tänk dig världen som en läsesal.
Där finns livets bok så rik på blad
som en lövskog i ett sommarland.
Lägg därtill ett bergland, lagens bok,
lagens tavlor, sten från Sinai
och ett kilskriftkunnigt Babylon.
Vem kan läsa sig till kunskap nog.
Vilkens flit kan liknas vid en hand
som kan genombläddra livets skog.
Outtömlig ter sig gåtans bok
och oändlig läsning återstår.


HARRY MARTINSON:
Ur Boken i vårt hjärta (1969) 


Rune Liljenrud



fredag 30 december 2022

I en intervju om diktsamlingen Dikter om ljus och mörker, säger Harry Martinson: ”Om det riktigt svåra skriver man lyrik”

 


"Under brinnande krig ber han om dikter", är den ukrainska poeten Ilya Kaminskys avslutande ord i manande inledning till antologin
Dikter ~ En antologi för Ukraina.

Med denna antologi visar 102 poeter och översättare på många olika språk sitt stöd till det ukrainska folket. Bland dessa är Göran Greider, 2022 års mottagare av Elin Wägner-sällskapets Väckarklocka, och Jila Mossaed, flykting från Iran och sedan 2018 medlem av Svenska Akademien.

Göran Greider skriver:

"Detta vidriga anfallskrig måste i viss mening
betraktas som fullständigt overkligt,
ty det förtjänar inte att räknas till det verkliga."

Jila Mossaed skriver:

"Sökte ett taklöst rum
För att låta min själ
flyga iväg
När tiden är ute."

"Dikten har i alla tider kunnat tradera motstånd och medmänsklighet. En fri dikt är i sig själv ett försvar för det fria ordet", skriver de två poeterna och redaktörerna för  Dikter ~ En antologi för UkrainaKarin Brygger & Helga Krook.

Tag och läs!
Rune Liljenrud



tisdag 27 december 2022

HARRY MARTINSON: Aningsbarnen

 


Aningsbarnen 

Det sägs, det fanns en gång en fredens tid,
en gyllenålder undanskymd av myten.
Nu vet vi endast: detta finns ej mer.

Avsläktad från sin grund går människans stam 
och samlar våndorna ur mellanskeden 
som skymma sikten mot den glömda freden 
och fredens glömda konst: vår urmystär. 

Det sägs, det finns hos barn emellan åtta 
och tio år en underlig glans 
av ro och samling, själfullhet och stillhet, 
som varslar om en ro som undangömdes 
i fjärran urtid innan myter fanns. 

Och från en tid förmultnad och förstummad 
kan barnet ana någon ton som dröjt 
sig kvar i minneslivets urtidskårar 
dem ingen strid och ingen vånda böjt. 

Nu lysa hektiskt stjärnorna kring tiden, 
men någon gång då hetsen rastar stum 
kan aningsbarnet genom tiden höra 
urmödrars nynnande i fjärran rum.

HARRY MARTINSON: Aningsbarnen

Konsumentbladet 1936, nr 25
samt
Skillingtrycket och Vildgåsresan 1994 

Johan Lundberg kommenterar denna dikt i
DEN ANDRA ENKELHETEN
Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945 


Gott Nytt År 2023
önskar
Rune Liljenrud







fredag 23 december 2022

HARRY MARTINSON: Barnens högtid

 


Barnens högtid


Då var om jularna en så glasklar klang: ett inre jubels liv,

att själen var som en bjällra. Den kittlade strupen till skratt.

Vägspårets isfrost var som tunna rån

och istappen blev sugepinnen som våra heta läppar besegrade.


Alla tillfrusna skogsdammar var stora och breda 

som liggande lantliga skyltfönster åt vattenbaggen. 

Vi såg den på bottnen, den levde än och kröp

i övertakad vattenskog bland fridstyst slam.

Och vi förväntade allt medan vi slog kana däröver.


Träbottentofflorna med sina fula skrubbsår av grus 

upplevde friktionens död på det stelnade vattnets glatta glas.  

Och naturen förstod vår oskyldighet och dammen gav gensvar

som vore den klangbotten i en mossig brun nyckelharpa

                                                                av vatten och skog.


I vårt hjärtas dröm var julljuset redan tänt, mer än det 

någonsin skulle komma att tändas av en verklighet.

       Och i rimfrostens trädgård teg vår domherre  

       emedan dess sång annars aldrig skulle ha tagit slut -


Och allt i övrigt var sådant, att dess like

        aldrig sedan dess har funnits

        för dem som voro med.


HARRY MARTINSON:

Östgöten 20.12.1940, bil. (Julnr)

samt Skillingtrycket och Vildgåsresan 1994

Johan Lundberg kommenterar denna dikt i

DEN ANDRA ENKELHETEN 

Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945 



GOD JUL
önskar
Rune Liljenrud
                                                                         

måndag 5 december 2022

"VAD KROKOT ÄR SKALL RAKT VARDA"

 

Den israeliske författaren Samuel Josef Agnon, först på jiddisch och sedan på hebreiska, erhöll år 1966 Nobelpris i litteratur ”… för hans djupt karaktärsfulla berättarkonst med motiv från det judiska folkets liv.” Legenden om Menascheh Chajim och hans hustru Kreindel Tscharne i romanen Vad krokot är skall rakt varda, 1909 är en ömsint berättelse av sällsam mystik om ett gripande människoöde. Makarna driver en kryddhandelsbod, men när Menascheh Chajim lät införskriva en ny kvarn till att mala kanel och peppar och kaffebönor på, varigenom han hoppades någorlunda kunna hävda sig i konkurrensen med andra försäljare, då spred sig ryktet vida omkring, att en djävul från helvetet dreve kvarnens hjul och att gasterna dansade där samt liknande skändligheter. Romanen översattes till svenska 1966 av Olga Raphael-Linden, tillsammans med Marcus Ehrenpreis, född 1869 i Galizien i dåvarande Österrike-Ungern i nuvarande Ukraina, överrabbin i den judiska församlingen i Stockholm 1914-1948 och avled 1951 i Stockholm.


Marcus Ehrenpreis var god vän med Pär Lagerkvist och det var i samband med Pär Lagerkvist-samfundets temadag i Växjö som Samuel Josef Agnons roman
Vad krokot är skall rakt varda, aktualiserades. Med detta sitt förstlingsverk slog Agnon med en gång igenom som en epiker av högsta rang och budskapet är tidlöst giltigt.

Vid omläsning nu av Samuel Josef Agnons Vad krokot är skall rakt varda, den lilla berättelsens stora mästerverk med djup människokännedom, går tankarna osökt till Harry Martinsons människoskildring i Nässlorna blomma och beskrivningen där av väderkvarnen på Gasta höjd. Folk foro, vänligt hälsande förbi och togo nedåt till motorkvarnen. Martin i Harry Martinsons Nässlorna blomma har under sin vistelse på Tollene gård ärende till Västra Möllan, där han möter mjölnaren som är upprörd över motorkvarnsdjävulen som förhindrar hans vidare utkomst som mjölnare.  Konkurrens kunde man inte tala om i det fallet. Man kunde snarare säga att Gud i sin nya elektriska nåd behagat hädankalla väderkvarnen Västra Möllan och satt den att stå som sin egen gravvård på kullen sin. Med sitt lilla förstånd försökte Martin beklaga att en sådan rättvisa inte fanns. Han gjorde det genom att säga: - Ja, jag tycker den motorkvarnen gör sämre mjöl. Vilket var en sak som han egentligen inte hade en aning om, men som han antog. – Ja, är det inte själva djävulen i helvete, sade August. – Jo, det är det, medgav Martin skyggt.

Att jämföra Samuel Josef Agnons skildring av Menascheh Chajims kvarn för att mala kanel och peppar och kaffebönor med, och Harry Martinsons mjölnare Augusts väderkvarnen på Gasta höjd, ger många existentiella tankar. Människorna runt omkring  kvarnarna är från så skilda århundraden och ur vitt skilda kulturer, deras kamp för svåra livsuppehället, människors oro och vantro med avundsjuka i ägande och ekonomisk konkurrens går igen, men också tron på att till sist skall ändå någon slags universell rättvisa komma att segra Vad krokot är skall rakt varda.

 

Rune Liljenrud

 

 






måndag 28 november 2022

Sven Edvin Salje: "Ett episkt arbete är alltid berättelsen om födelse, levnad, död. Detta angår oss alla. Detta är det ofrånkomliga."

 



Rubriken ovan är Sven Edvin Saljes svar på fråga om meningen med historiska romaner.

Ylva Silverbern, tidigare medlem av styrelsen för Saljesällskapet, låter oss följa Sven Edvin Salje genom sekler ända till andra halvan av 1600-talet på hans Farfars, Farmors, Morfars och Mormors släktgrenar. Hennes gedigna arbete med släktforskningen får en särskild relief i det faktum att Blekinge och Skåne bytte nationstillhörighet vid freden i Roskilde 1658, och att källmaterialet från den danska tiden är mera svårforskat. Att nu med den kunskap som Ylva Silververberns släktforskning ger, omläsa Sven Edvin Saljes historiska romaner ger flera fördjupande insikter.  Källorna är kyrkoarkivet i de olika socknarna, mantalslängder, domböckerna för Listers och Bräknes häradsrätter, Riksantikvarieämbetets sammanställning över fornminnen, Lantmäteriet samt Saljes "Hantverkaregatan" (1980) och "Brev till livet" (1993) och Karl  Fredrik Björns "Sjung dig själv en sång" (1981). 

Vi saknar ännu en lika gedigen släktforskning om Saljes diktarkollega från Jämshög Harry Martinson. Närmast finns något motsvarande i Svenska Släktkalendern  där Harry Martinsons släkt blivit utredd. I Svenska Släktkalendern 2012, utgiven av föreningen med samma namn, en utredning där Harry Martinsons farfars farfars far är den tidigaste hittills framforskade anfadern. Se artikel i Doris 21 2012 "Harry Martinson härstammar från Alvesta kommun i Småland". Av artikeln framgår att den äldste stamfadern var Daniel Berg, född 1749, som var soldat i Guldfångarör, torp under Vret Norregård i Hjortsberga socken i Alvesta, Småland (Kronobergs län).





Rune Liljenrud