lördag 29 januari 2011

"Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går"


"För det är när vi går som blodet syrsätts och muskel- och benmassa byggs upp. Framför allt blir hjärnan syrsatt, och när vi går går vi i urgammal takt med våra tankar som rör sig ledigt och ohämmat. Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går. När han går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär honom dit han ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck."

Ulla-Lena Lundberg uttryckte sig just så i sitt föredrag "Båten som bär kulturen" vid Harry Martinson-sällskapets årsmöte i Mariehamn den 5.5.2007.

År 2000 gav Kökar hembygdsförening ut boken MÄNNEN SOM KOM FRÅN HAVET. Jakthistorier från Kökar - redigerade av Ulla-Lena Lundberg. Boken handlar om karlarnas jakterfarenheter. I främsta hand om säl, men också om fågel och fisk och virke och vrakgods och krut och strandfynd. Det finns mycket under Kökars himmel som väcker jaktinstinkten, skriver Ulla-Lena Lundberg. En av hennes sagesmän, Oscar Carlberg summerar hur det var för "männen som kom från havet"

"Den verkliga faran haver jag aldrig upplevt,
ty jag haver varit så litet på land."


År 2010 ger Bokförlaget Söderströms ut JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd av Ulla-Lena Lundberg. Hon menar att hennes krävande arbete med att transkribera tonband för Kökar hembygdsförenings Männen som kom från havet, där kökarbor talar om sina jaktupplevelser i ytterskärgården, inte var någon dålig förberedelse för den förhistoriska jägarkultur, som hon tio år senare ville skildra i JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd.

Det som Ulla-Lena Lundberg sagt om Harry Martinson gäller i högsta grad om henne själv: "När hon går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär henne dit hon ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck." Hennes bok tar oss med till KONSTEN I LJUSET, KONSTEN I GROTTORNA, KONSTEN PÅ HÄLLARNA och KONSTEN UNDER JORDEN, som är bokens kapitelrubriker.

JÄGARENS LEENDE blir konkret i de sakrala och ritualistiska målningarna i Salon Noir vid Niaux i franska Pyrenéerna. "Katedralen" kallades platsen av tidiga forskare, som uppfattade den som ett sakralt centrum. "Men målningarna då, och deras plats i riterna? Själva innehållet har gått förlorat. Vi ser vad de föreställde, men vi vet inte vad de föreställde i sin egen kultur. Tillsammans letar vi efter meningen bakom det som bilderna och tecknen gång på gång försöker förklara", skriver Ulla-Lena Lundberg.


Harry Martinsons Förvittringens sång i ANIARA innehåller en bön, som ständigt är aktuell på upptäcktsfärd med Ulla-Lena Lundberg i JÄGARENS LEENDE, när vi grips av konsten i ljuset, i grottorna, på hällarna och under jorden.

O ärriga sten, håll dem kvar,
låt dem inte försvinna
.


Bo Beskow skriver om uppgiften att göra bilder till Aniara, att han "sökt den tidigaste, primitiva bildframställningen i mänsklighetens historia. Enkla tecken och symboler, med klang av sången som steg ur arken och Aniara. Sången om ögonblicket och evigheten."

Harry Martinsons Sång om Karelen i ANIARA är en lovsång till "det susande Karelen"

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.



I ett material för grundskolan i samband med 150 årsfirande år 1999 av KALEVALA, vars 50 sånger eller runor kom i slutlig utgåva år 1849, skriver den finska riksdagens talman Riitta Uosukainen att "Kalevala åskådliggör både rötter och vingar som är livsviktiga för människan." Undervisningsministern Olli-Pekka Heinonen skriver i samma studiematerial: "Kalevala förmedlar till oss värden och värderingar, som ligger bortom vår rationalism. Kalevala ger oss svar på frågan: Av vad ätt kan du väl vara?"

Ulla-Lena Lundberg skriver att i Karelen sjunger näktergal och sommargylling i finsk poesi och här vid Svansjön finns flera sångsvanar inristade på hällarna än någon annanstans på jorden. Vattnet är den stora gemensamma nämnaren i nordisk hällkonst, och i Karelen är alla hällristningarna, vilka hänför sig till stenåldern, huggna i vattenbrynet. Sångsvanen var ett emblem, en symbol. Den säger något. Den betyder något, representerar folket i en annan dimension.



I De tusen dikternas bok har Harry Martinson med en dimension av Aino ur det finska nationaleposet Kalevala, som är intressant i sammanhang med båtar som möter i många hällristningar:

Tyst lösgör Aino tiden kring din båt
som breder över vattnen mytens dröm.
En vindil runt en udde ger besked
att hon med fuktad årtull utan ljud
har lyckats kringgå junis midnattsslag.
En timme har hon på sig, knappast mer,
så kort är juninatten, Ainos dag.


Fjärrkarelen

Hällarna vid Onegasjön, den näststörsta sjön i Europa, i Fjärrkarelen, är översållade av symboler, bl a skepp. Vi kan bara ana oss till den kosmologi som de olika tecknen är uttryck för. En undervattensskog av myter och berättelser, en sky av tankar som drar sin skugga över saklighetens värld, skriver Ulla-Lena Lundberg. Vid Zalavruga leder ett präktigt skidspår, djupt innött i berget, rakt in i ristningens handling.

JÄGARENS LEENDE är en medryckande och rikt faktafylld "vandringsbok" med ett skönlitterärt njutbart språk. "Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går." Ulla-Lena Lundberg tar oss med till upplevelser, dit man måste gå. Det är just som hon menade om Harry Martinson: "När han går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär honom dit han ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck."


Ulla-Lena Lundberg tar oss med till Alta i Nordnorge, där det handlar om jägare med renen i centrum, men där också björn och älg finns med i ristningen. Vi kommer vidare till Nämforsen i Sollefteå kommun, där vi inför ristningarnas realistiskt återgivna djurvärd får en fråga: Är det möjligt att göra en mule len när du hugger den i sten?

Bohusläns hällristningar

Hällristningarna i Torsbo har Sveriges längsta ingraverade skepp, fyra och en halv meter långt. Bronsålderns bärande tankar sträcker sig över ett stort område och man vet att att livet efter döden var ett stort tema i de rådande mytologierna. I det samtida Egypten finns det avbildningar av skepp som överräcks som offergåva och det är inte uteslutet att de svenska ristningarna av skeppsbärare går tillbaka på samma tanke, skriver Ulla-Lena Lundberg. Enbart i Torsbo finns en hel flotta av skepp, över hundra i olika storlekar. Under bronsåldern var båten förknippad med solen, som solbåt, och med döden som bär oss från den ena världen till den andra.

Vi kan se, men vi kan inte höra

Harry Martinsons dikt Hällristningen
ur Dikter om ljus och mörker tolkar vad besökaren upplever inför ristningarnas symboler:

Flydda språk som ljöd kring offrens tjurar
kan vi aldrig ana eller finna.
Ord för skördeväder, hagelskrurar
har gått bort med ord för man och kvinna.
Hur lät namnet på den långa båten,
revbenspantad, avklätt tydligt ristad.
Hur lät ordet mjölk, vad hette solen.
Hur lät kärlekssången, sinnesorden,
ord för ögon, näsa, mun och öra,
sommarorden som i språket levde,
vinterordens snö och höstens äpple?
Hur lät namnet på den tunga döden.
Vi kan se, men vi kan inte höra.


Människorna är ofta avbildade med armarna lyftade, adoranter d.v.s. tillbedjare. Dessutom har de välutvecklade vader, ett stildrag som dominerar i Bohuslän. Ulla-Lena Lundberg talade om detta särdrag i sitt föredrag i Mariehamn 5.5.2007. Välutvecklade vader tyder på att männen på hällarna är vältränade. Bohuslän var inkörsporten för nyheter som senare rörde sig, gående med starka vader, inåt landet mot rikare bygder i Östergötland.

Klockrike

I fantasin går man gärna med Harry Martinson vägen till Klockrike och inspireras av honom när han skriver i Vägen till Klockrike: "vägen som syn går in genom deras väsen av förväntan, inte som löfte efter löfte med tomrum emellan, men som ett oändligt löftesband som genomrinner dem hela livet. Vägen blir ett löftesflöde som strömmar in genom deras ögon och ut genom deras hälar, ett löftesflöde som är självändamål: uppfyllelse i sig själv. Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går."

Kristin Olsonis efterord till Harry Martinsons Vägen till Klockrike, den tredje delen i Harry Martinson-sällskapets utgåva av Harry Martinsons samlade verk, gör att man gärna vill parallelläsa Ulla-Lena Lundbergs bok JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd och Harry Martinsons bok Vägen till Klockrike

"Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går"




Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.

Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig vingbredd
utspänd över åren


HARRY MARTINSON: De tusen dikternas bok

Rune Liljenrud

torsdag 27 januari 2011

Förintelsens minnesdag 27 januari


SNÖVIT

Vita snö
varför så vit
över blodsolkig värld.
Varför täcker du allt.
Jag sjunger om dig
som om en förfalskande snö.
Värnlöst faller du.
Värnlöst samlar du renhet åt marken
ur isblåa moln.

Renhet så långt man ser.
Men ingenting svarar idag
mot denna snövita skog
så nystruket ren
skönt klädd för symbolernas rike.
Hemlösa vita snö.

HARRY MARTINSON:
Ur GRÄSEN I THULE


LIVSDRÖMMENS BÖDLAR

Drömbödlarna var många.
Fler än det fanns drömmar.
Älvan halshöggs på en stubbe,
skogsrået mot en stock.
I huldrans ställe kom Belsen-Irma.
Hon som lockade in dem i gaskammarfjället.
Nog fanns det mänskoätande jättar nog.
I varje berg ett troll med ett statsemblem
inhugget i stenstolen.
Natur och mänska flöt ihop på nya skräckvägar,
terror i berget och livets skog.
Mänskojakt.
Allt förblandat,
sammanslingrat kaotiskt som en flätning av ormar.
Nidhugg härskade under alla träd.
Saga och verklighet genomborrades samtidigt
av samma spjut.

BREVET

Det finns ett stort kuvert med allas våra namn.
Prytt med en kant av svartnat blod.
Det förgångnas klibbande sorgbrev.
Den ärade brevmottagaren är vi alla.
Vi som yvs över framstegen utan att känna
skam och skuld för offren de kostat.

Med det brevet i handen sitter vi alla år.
Det klibbar alla dagar.

HARRY MARTINSON:
Ur VAGNEN














Den 27 januari varje år hedras Förintelsens offer med en internationell minnesdag, samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades, 1945.


Forum för levande historia
har uppdraget är att sprida kunskap och engagera, uppmuntra till självständigt tänkande och inspirera människor att skaffa sig egna åsikter genom nya insikter. För mer information, se www.levandehistoria.se












George Santayana, spansk-amerikansk filosof, professor vid Harvard University i filosofi och skönlitterär författare (död 1952), skriver i Reason in Common Sense, den första delen av hans verk The Life of Reason:

”Den som inte kan minnas sitt förflutna
är dömd att upprepa det”

~ ~ ~

"Wer die Geschichte vergisst
muss sie wieder erleben"

"Those who do not lerarn from history
are doomed to repeat it"



... om detta må ni berätta ...


Rune Liljenrud

lördag 22 januari 2011

Ragnar Jändel recenserar Harry Martinsons "Nässlorna blomma"



Harry Martinsons Nässlorna blomma. Berättelse, fanns i bokhandeln den 13 november 1935. Bonniers. Pris 6:75


Nässlorna blomma ingår som nr 7 i Harry Martinson-sällskapets utgåva av Harry Martinsons samlade verk. Efterord av Staffan Söderblom:
"Domedag över en barndom".

Söndagen den 22 december 1935 har Ragnar Jändel en recension i SOCIALDEMOKRATEN under rubriken "Harry Martinsons barndomsskildring". Ragnar Jändel har där ett längre resonemang om modernismen och dess värde. Han talar om berättelsen Nässlorna blomma som ”det svenska fattigbarnets bok”.


Ragnar Jändel skriver: "Man kan väl säga, att Harry Martinson tidigare varit både under- och överskattad; underskattad så som geniet alltid är det och överskattad som den blir, vilken råkar 'komma på modet'. Det är ingen förnärmelse (mot diktaren) att säga, att av sjöfararböckernas stora publik ett flertal uppskattade dem på samma sätt som på sin tid kejsarens nya kläder uppskattades. Det var fint och skulle så vara. Men även bland författarens mera litterära läsare och vapendragare finns nog sådana som mer uppskattade det exklusiva och bisarra än det i djupaste mening geniala.

I Martinsons tidigare diktning framträder starkt båda dessa drag: ett nyckfullt bisarreri och en trolskt naiv, spontant vidfamnande genialitet. I hans nya bok Nässlorna blomma, finns knappt något av det förra, så mycket mer av det senare. Han har frigjort sig från allt som tilläventyrs funnits av onatur och tillkrångling och ansträngt experimenterande. Hans barndomsskildring - han kallar den själv berättelse - bär just prägeln av naturlighet och detta på ett underbart och alldeles ojämförligt sätt. Han har plötsligt blivit helt sig själv och förmått utlösa hela sin sällsamma charm."

[...]

Ragnar Jändel avslutar sin recension med följande ord:

"Man kan nog räkna Martinsons nya bok till de epokgörande. Och det är skäl att den uppmärksammas inte bara av litterära människor i allmänhet utan av folket. Det har ibland förefallit som om arbetarnas bildningsgrupper på sina håll stannat i något slags räddhåga inför den diktning som kommit efter tjugotalets. I så fall är det i deras intresse att en ändring sker. Och det är naturligt att man särskilt tänker på detta inför en bok som Nässlorna blomma. Harry Martinson har med den blivit en diktare för allt folket att beundra och älska."

Hela recensionen kan Biblioteket hjälpa till med!

Läs gärna här en tidigare blogg 2011-01-15:

Ragnar Jändel och Harry Martinson

Rune Liljenrud

lördag 15 januari 2011

Ragnar Jändel och Harry Martinson


I den litterära antologin ”Röster i Blekinge” 1994, sammanställd av poeten och kritikern Tommy Olofsson, medverkar bl a Ragnar Jändel och Harry Martinson. Jändel var född 13 april 1895 vid Hallerumsviken utanför Jämjö och Martinson nio år senare cirka nio mil västerut i Blekinge, i Jämshög 6 maj 1904.

Tommy Olofsson presenterar Ragnar Jändel med att han genomgick Brunnsviks folkhögskola 1915-1917 och att han redan i tonåren debuterade som revolutionär skald i dåtidens vänsterpress. Jändel började som flammande röd arbetardiktare, blev sedan en from sångare och skrev slutligen helst naturdikter och var just som naturlyriker en inspiratör för Harry Martinson.

I antologin ”Röster i Blekinge” är Ragnar Jändels bidrag ”Min bygd” och ”Hemmet”. Harry Martinsons bidrag är ”Blekinge”, ”Barndomens skog” och ”Kväll i inlandet”.



Olof Lagercrantz skriver i sitt förord till Dikter, ett urval för FIB:s Lyrikklubb 1955, att Ragnar Jändel blev besviken på den unga arbetarrörelsen, därför att han ansåg att för stor vikt lades vid de ekonomiska framstegen och att man glömde idealen. ”Vad hjälpte det den fattige att hans yttre villkor förbättrades om han förlorade sin själ!”

Ragnar Jändel anammade sin mors tro och Kristusgestalten blev ett centralt motiv i hans diktning, men inordnade sig inte i något kristet samfund. Han kom att få heta förrädare, därför att han svikit Marx och han fick inte vidare publicera något i den anarkistiska veckotidningen Brand eller i den socialistiska och senare kommunistiska veckotidningen Stormklockan, varifrån han uteslöts av dogmatiska vänstersocialister.

NÄKTERGALEN

Det har sports hit ner
att det skall bildas ett nytt lyrikerförbund
för näktergalens utrotande.
Men det där projektet
går vi inte med på här i syd-Sverige,
vi som hört näktergalen
och känner honom.

Jag skall säga herrskapet
att näktergalen är visserligen liten,
enkel och tämligen mildsint,
men likafullt är han den fågel
som har den djupaste lidelsen
här i landet!

Ack dessa näktergalskvällar
över de vita snåren
längs klippiga stränder
och djupt inåt dalkjusorna!
Osynlig sitter fågeln
i det blommande törnet,
spelar, spelar, spelar
havets vår och jordens och hjärtanas
- klockspel, flöjtlåt, människoviskningar –
förunderligt och outtröttligt,
medan knopparna brister,
skyarna remnar
och ljus tändas
högst uppe i himlarna.

Därför så:
om ni inte förstår näktergalen,
ni sparvhökar och trumslagarfåglar
uppåt landet,
så kan ni ju ändå vara snälla och
lämna honom i fred. –

Ragnar Jändel: Ur Franciscus med pilbåge, 1927



När Harry Martinson-sällskapets årshögtid förläggs till Brunnsviks folkhögskola under tiden 6-8 maj 2011, och där samarbetar med olika litterära sällskap, bl a med Dan Andersson Sällskapet, möts vi på den folkhögskola, där Dan Andersson var elev vinterkursen 1914-1915 och Ragnar Jändel 1915-1917. En programpunkt under årshögtiden kommer att handla om Ragnar Jändel.

Lördagen den 19 juni 1926 uttalar Ragnar Jändel sig i Skånska Social-Demokraten med anledning av att Brunnsviks folkhögskola då firar sin tjugoåriga tillvaro. Tidningen skriver: "Månaderna i Brunnsvik räknar jag till mina allra rikaste, säger Ragnar Jändel. Brunnsvik är en verklig kulturfaktor och hela samhället står i tacksamhetsskuld till skolan."

Från Brunnsvikstiden finns minnen bevarade i Ragnar Jändel: Poesi och prosa – Efterlämnat (Tidens förlag, 1944)

Om Ragnar Jändel på Brunnsvik finns att läsa hos bl a
Waldemar Bernhard: En bok om Dan Andersson (1941 samt nyutgåvor)
Anne-Marie Odstedt: Dan Andersson – Liv och diktning (1965 samt nyutgåva)
Gösta Ågren: Dan Anderssons väg (1970 samt nyutgåva)
Åke Åkesson: Hjärtat och facklan. Ragnar Jändels liv och diktning (1978)
Gunde Johansson: Dan Andersson, Finnmarkens spelman (1988)
Bengt Jändel: Ragnar Jändel. En levnadsskildring (Jändelsällskapet, Jämjö i samarbete med Blekinge Läns Bildningsförbund 1998) samt
Göran Greider: Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke. En bok om Dan Anderson (2008)


Litteraturvetaren Bengt E. Anderson berör i sin doktorsavhandling ”Att rannsaka en barndom – Harry Martinsons Nässlorna blomma: Tillkomst och tematik” - den recension av Nässlorna blomma, som Ragnar Jändel hade i Social-Demokraten 22 december 1935. Ragnar Jändel har där ett längre resonemang om modernismen och dess värde. Han talar om berättelsen Nässlorna blomma, 1935 som ”det svenska fattigbarnets bok”.


Ragnar Jändel var den förste svenske arbetarförfattaren som litterärt skildrade sitt ursprung. Detta gjorde han redan 1924 i DEN TRÅNGA PORTEN. En utvecklingshistoria. Huvudpersonens alter ego heter Sten Erling. Boken inleds med ett citat från Dan Andersson:

Det är en nåd, att svår och lång
vår väg , o Gud , du gjort,
att all vår gång blir tunga steg
mot evighetens port.


I serien PROFILBÖCKERNA/Gummessons bokförlag, gjordes år 1961 nyutgivning av Ragnar Jändels självbiografiska skildring DEN TRÅNGA PORTEN.

Jändelsällskapets årsbok 1999 En bok om Kristina Jändel. Dikter och prosatexter av Ragnar Jändel, bygger på föreläsningar av Åke Åkesson om Ragnar Jändels mor, Kristina Jändel. Där ingår bl a anteckningar Mor berättar, som Ragnar Jändel gjort när han intervjuat sin mor, och ett antal dikter tillägnade modern. På den gravsten som Jändelsällskapet har rest åt henne på Jämjö kyrkogård lyder inskriptionen:

CRISTINA JÄNDELs gravplats
* 10/3 1851
+ 21/8 1931
Moder till skalden Ragnar Jändel (1895-1939)
"Över hans diktning strålar evighetens stjärnor"
Sagt av Vilhelm Moberg
Modern hade stor plats i hans författarskap




Den 6 november 1929 fanns den unglitterära antologin 5 unga i bokhandeln och 25 år senare, 1954 markerar Lyrikvännen detta. ”Lyrikvännen saluterar jubiléet med att låta en av de ’Sex unga’ – Metamorfospoeten Petter Bergman presentera den banbrytande antologin.” Bergman nämner att Dan Andersson var ett av de största namnen under tjugotalet, bland arbetardiktare och icke-akademiker. ”Vad som verkligen intoneras i Fem Unga-antologin, det är dels modernismen och dels ideologiernas kamp.[…] Det finns få tider i Sveriges historia som haft en så livlig och stor idédebatt som trettiotalet, och alla de stora diskussionsämnen som då avhandlades finns i en eller annan form med i antologin.”

Det var ingen stor skillnad i ålder mellan de 5 unga, men yngst var Erik Asklund och han har i förordet till samlingsvolymen Ogifta - som innehåller Erik Asklunds Bara en början. Ett romanpuzzle, 1929 och Ogifta. Kanske en roman, 1931 - beskrivit den upphetsning han upplevde när debutboken Bara en början. Ett romanpuzzle, hade kommit ut, tidigare samma år som 5 unga. Kanske gjorde flera av de 5 unga på samma sätt som Erik Asklund.

"Den 1 februari 1929 cyklade jag som en vansinnig från bokhandelsfönster till bokhandelsfönster i Stockholm och såg mitt förstlingsalster, i gult omslag och med mitt namn och titeln i små bokstäver, trängas med de andra luntorna. Gatorna gungade, verkligheten var bara skuggor. Jag hade debuterat! Vid tjugo års ålder var jag Sveriges yngste författare!"


Det var erik asklund, josef kjellgen, artur lundkvist, harry martinson och gustav sandgren som utgjorde de 5 unga och alla stavade de i modernistisk stil sina namn med små bokstäver. De fem är idag olika väl kända, men i samband med att Harry Martinson-sällskapet söker sig till Brunnsvik blir Erik Asklund (nu med stora bokstäver i namnet) aktuell och i en av hans cirka femtio böcker Bröderna i Klara, 1962 finns han på författarnas stamfik Café Cosmopolite på Vasagatan, nästan mittemot Bryggargatan, dit Harry Martinson sökte sig för billigt hotellogi och där Dan Andersson fann döden på Hotell Hellman, Bryggargatan 5, natten till 16 september 1920 .

Åke Åkesson skriver i sin bok Hjärtat och facklan. Ragnar Jändels liv och diktning, 1978 att bland "kunderna" på Cosmopolite fanns också den unge Harry Martinson, som skrev en hyllningsdikt till Ragnar Jändel i anledning av dennes 40-årsdag. Uno Eng berättar: Jag såg Harry Martinson vid ett bord och bad honom skriva några ord till landsmannen från Blekinge på ett tillhandahållet papper. Jo han skulle fundera. Efter en stund hade Martinson skrivit en dikt:

Du, broder ifrån samma land,
konvaljblad, björnbärsstigar.
I själens barfotstid du kände där
all kaprifolium vid havet,
hör minnet där!
Hör! själva daggen sjöng
med klockor:
din sång blev saft och dagg, av gräsets själ du gav.
Så vandra dit ännu en gång,
ditt vemod äger lummighet
och sorgen dock är nära gräset, marken
dina tårars bo.
Djupt i var kalk i gräset där, längs hav och skär
vibrerar sanningar om glädjens Gud.


Bröderna i Klara - alter ego

Erik Asklund heter i Bröderna i Klara Elon, hans alter ego, och när han på Café Cosmopolite möter Artur Lundkvist så heter hans alter ego Nils Göing. När proletärskalden Agnar Vändel plötsligt står i stamfikets dörröppning, ”klädd som en skogvaktare, med gröna sportbyxor och benlindor, hade stora, snedgångna skor på fötterna och en grov halsduk virad om halsen, fast det säkert var tretti grader i skuggan”, avslöjas det att denne uppdykande figur är ”den berömde skalden” Ragnar Jändel.

Erik Asklund ger i kapitlet Orons bröder en karaktärsteckning av den blekingske författaren Ragnar Jändel bland diktarbröder i Stockholms Klarakvarter :

”Agnar Vändels mjuka naturbilder med en ljus och ren form var egendomligt ogripbara – som vårljuset över nakna marker och med en tunn, osinnlig doft och lyster, ren som källvatten, men också utan doft, utan smak. Vad gjorde han förresten här, i denna stad av sten och stål, jäkt och oro, fjärran från de ljusa lövängarna i hans sydsvenska skönhetsrike, som alltid hade en stämning av helg över sig, påskens och pingstens mjuka landskap med psalmmelodier på rörflöjt och en ensam fågels drillar i ett arkadiskt Elyseum med himmelsdrömmens vita frid som sakta sjunkande moln bakom trädens kronor.”

Jändelkonsert på Kungliga slottet

Ragnar Jändels diktning har tagits emot också i Stockholm. I Rikssalen på Kungliga Slottet hade en Jändelkonsert ”Havets klockor” stor framgång i serien ”Musik på slottet” den 6 september 2000. Genom Jändelsällskapet kan erhållas CD ”Havets klockor”, Lyrisk svit för mezzosopran, klarinett och piano till poem av Ragnar Jändel. Tonsättare Dag Lundin. Laila Andersson Palme sopran, Margot Nyström, piano och Kjell-Inge Stevensson, klarinett. Sju Jändelsånger finns på CD ”Havets klockor”

November
Ur Havets klockor (1923)

Ensam kväll
Ur Under vårstjärnor (1920)

Hemlös
Ur Havets klockor

Allt är tyst och stilla
Ur Kämpande tro (1928)

Det regnar
Ur Havets klockor

Havets klockor
Ur Havets klockor

Jag längtar hem
Ur Malört (1933)


Den förste som disputerade i litteraturvetenskap för avläggande av filosofie doktorsexamen vid Institutionen för humaniora, Växjö universitet lördagen den 25 oktober 2003, Mikael Askander, skrev sin avhandling om författaren Erik Asklund: ”Modernitet och intermedialitet i Erik Asklunds tidiga romankonst”. När Askander får frågan om han tror, att hans avhandling kan leda till att Erik Asklund uppmärksammas mer framöver, säger han sig vara realist: ”Just för stunden kanske den leder till ett nyväckt intresse, men det är en vindpust i rymden.” (Sic!)

Opponent vid den offentliga disputationen vid Växjö universitet var docenten Johan Stenström, Lunds universitet. Han är nu professor och Harry Martinson-sällskapets vice ordförande.


Café Cosmopolite finns i Erik Asklunds roman Bröderna i Klara, också Fabian Fallin, som ger sig i samspråk med Agnar Vändel. Fabian kallar Agnar ”vår störste skald efter Dan Andersson”. Det är Nils Ferlin och Ragnar Jändel som samtalar om Dan Andersson och om ”mytfloran om denne ödemarkens sångare, vars plötsliga död skapat en egendomlig nimbus kring hans person och hans dikt”.

Nils Ferlin har i sin första diktsamling En döddansares visor, 1930 en dikt om Dan Andersson:

En död

Som en mila var hans hjärta,
som ett mörker var hans själ –
Se, då mötte honom döden
som hans bäste vän i nöden;
släckt är mörkret, släckt är glöden
som förbränner och förtär –
Han har kolat ut sin mila,
och nu bärs han bort att vila
i den djupa stumma jorden
där alls ingen oro är.


Artur Lundkvist har i sin diktsamling Vit man, 1932
en dikt till Dan Anderssons minne:

DAN ANDERSSON

Fattigdom, svarta granar,
gnisslande grus och vindens spel,
en gammal, trasig stuga,
en gammal, trasig bibel,
solskenet i tiggarskålen
och himmelsdrömmens vita frid,
blinda ögon, fiolens gråt
och skuggan av guds skägg -
och du själv en mila i brand.



Året efter Dan Anderssons död utger Tidens Förlag
SÅNGER och HYMNER, 1921 av Ragnar Jändel.
Som näst sista dikt finns i denna samling

TILL
DAN ANDERSSDONS MINNE

Av giftig bolmört
och av tungt glödande rosor,
sångare,
kransad var ditt livs källa.
[...]
Jag minnes
när dödsbudet kom,
hur bittert
allt skönt mig pinade:
solen,
jordens höstliga prakt,
livets glans, den outsägliga.
Jag såg - men du fick intet,
intet se . . .

[...]

I Ragnar Jändel: Poesi och prosa – Efterlämnat, Tidens förlag 1944 finns en text av Ragnar Jändel, skriven 1930 till tioårsminnet av Dan Anderssons plötsliga död, natten till 16 september 1920. Han utgår ifrån Det eviga leendet av Pär Lagerkvist och mediterar över ”dö i rättan tid”. Ragnar Jändel skriver:

[…] Många människor tunna ut sitt livs värde och resultat genom att haka sig fast vid livet alltför länge, den iakttagelsen kommer ju redan fram i bibelordet om att ”den som vill bevara sitt liv, han skall mista det”. Snålheten bedrar visheten. De flesta av oss plottra bort sig, anpassa sig, krypa, stympa sig bara för att få behålla livet, fortsätta existera. Elden falnar, anden, som kanske en gång lyfte sig till spänstig flykt, lever ett skenliv. De äro mycket för många dessa, ”som dött fastän de leva”. Och dock vore det dumt att döma, man kan endast böja huvudet inför livets bittra tragik.

Man kommer gärna in på dylika reflexioner, när man tänker på Dan Anderssons öde. Det är i dagarna tio år sedan hans plötsliga bortgång. Vi som voro fascinerade av hans diktning eller hans personlighet – eller av bådadera – och greps hårt av dödsbudet, stegrade oss framför allt inför tanken på meningslösheten i hans död. Men det var kanske så, att vi i stället borde avundas honom. Döden som han ofta fasade inför smög sig vänligt och barmhärtigt till honom, befrielsen kom lätt, så vitt man kan döma, ångesten hade han genomlidit i förväg. Han stod på höjden av skaparkraft och han slapp den bittra nedgången, de gråa årens nesliga slit, slapp att irra omkring som en konung utan land, som en Aladdin förgäves letande efter nycklarna till undrets förlovade värld.

Nu är det ju möjligt att Dan Andersson ännu i en del år kunnat brinna och skapa och skänka oss verk av stort värde och betydelse. Man vet inte. Men att en låga som hans, av så förtärande kraft, ändå ganska snart måste sjunka och mattas, det kan man ta för givet. […]

Den diktning som hos oss stigit ur folkets djup är – vad än månde sägas av magistrarna – stor i sin ofullkomlighet – den är stor tack vare sin trotsiga, sega kamp, sin innerliga skönhetslängtan, sitt modiga sanningssökande. Och i denna diktning flammar Dan Anderssons verk högre och starkare än någon annans. […]


Olof Lagercrantz skriver om Ragnar Jändel i förordet till ett dikturval för FIB:s Lyrikklubb 1955, att han i Linnés skola kommit så långt att han kunde utge en slags prosalyrisk handbok om den svenska floran, den intagande och kunskapsrika volymen Blommor, 1937. Olof Lagercrantz fortsätter:

"Vid sidan av Harry Martinson, skulle han bli det fattiga Blekinges diktare, hedens, strandens, gråstenens och ljungens besjungare. Som barn visste han ej namnen på de blommor och träd han skrev om – någon martinsonsk folkskollärare Stav med spelande fantasi och eggande förmåga att sprida kunskaper var han av allt att döma inte lycklig nog att möta i skolan – och fick därför hitta på fantasinamn åt dem. Senare var han outtröttlig att skaffa sig faktisk kunskap om naturen […]

Man finner inte hos honom några stora stjärnor med stark och etsande glans, snarare en hel stjärnhimmel bleka, innerliga, tindrande små ljus. Han hörde till en pionjärgeneration, sliten mellan kravet på handling och kravet på själens vilande i det tidlösa och man måste minnas när man jämför hans insatser med senare arbeardiktares att han gjorde åtskilligt vägrörjararbete för dem. Som öde hör han till de mest intressanta i vår moderna diktning.”


Vilhelm Moberg betonar i sitt vänporträtt av Ragnar Jändel "att han ännu under sina sista år förblev en i djupaste mening social diktare." Hans prosalyriska handbok Blommor och den sista diktsamlingen Stenarna blomma ger symboler för Ragnar Jändels liv och diktargärning.

"Ragnar Jändel diktade gärna om blommor, en av sina vackraste prosaböcker skrev han om blommor. Han gick bort en dag i början av maj, när vårblomstren i hans hembygds hagar just började spricka ut. Gullvivor från de magra blekingska ängsmarkerna virades som kransar kring hans kista. Stenarna blomma - ur den fattiga hembygdens gråstensbundna mark fick denne diktare skönheten och livsglädjen att blomma."

Ragnar Jändel avled 6 maj 1939. I april 1988 bildades Jändelsällskapet, som enligt första paragrafen i stadgarna har som mål ”att öka intresset och förståelsen för Ragnar Jändel och hans författarskap, att stödja forskning kring hans liv och diktning, att intressera tonsättare att ta sig an hans lyrik och att verka för att Ragnar Jändels texter hålls tillgängliga”. 6 maj är Harry Martinsons födelsedag, då vi i år 2011 samlas till Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola och där bl a har ett program om Ragnar Jändel.

I årshögtiden ges också ett program om diktaren Olle Svensson, som har tillägnat Ragnar Jändel en dikt, som finns i diktsamlingen "Att vandra mot morgon"


Till en död kamrat
(Till Ragnar Jändel)

I stycken slog du din franciskusbild
inför en menighet som föga anade,
hur fängslad längtan brände mörk och vild
bakom den blick som stilla spanade.
Och tunga nätter nederst ner mot gruset
en smärta tvang dig, vilken ingen vet.
Men efteråt en Alchemilla bräddad
med dagg du lyfte bävande mot ljuset.
Jordig var handen men du själv var räddad
från hjärtefrost och risig bitterhet.

Du sökte stigar bortom tryggt och känt.
Du skönjde stjärnorna och källorna i kvällen.
Men dina egna viloställen
hette endast Uppbrott och Advent.
Ljust måste den sig lära att förakta
människors domar över vilsna öden,
som fått en själens lägereld att vakta
långt ut vid nattens obekanta flöden.
Vid andens eld som lyser livet samman
till mänsklighet, där var ditt hem.
Mull är din hand, ditt bröst - men icke flamman
som brann hos dem!

OLLE SVENSSON



Ragnar Jändelsällskapets årsbok 2010 innehåller bl a unikt material om Ragnar Jändels ungdomsår och hans minnen från Brunnsviks folkhögskola.

~~~~~~~

Information och upptaktsartiklar inför Harry Martinson-sällskapets årshögtid 6-8 maj 2011 på Brunnsviks folkhögskola, finns på vår hemsida och här på vår blogg. Tidigare artiklar om författare, som kommer att vara aktuella under årshögtiden, har handlat om Dan Andersson, Werner Aspenström, Olle Svensson, Eva Norberg och Nils Parling. Artiklarna är alla på olika sätt relaterade till Nobelpristagaren i litteratur 1974, Harry Martinson:

Dan Andersson och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-09-16)

Werner Aspenström och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-10-10)

Olle Svensson och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-11-12)

Eva Norberg och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-11-27)

Nils Parling och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2010-12-18)

Ragnar Jändel och Harry Martinson
(Bloggdatum: 2011-01-15)



Väl mött till Harry Martinson-sällskapets årshögtid
På Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj 2011

Rune Liljenrud

torsdag 13 januari 2011

Klockriketeatern har verkat i 20 år!


Klockriketeatern är en finlandssvensk teater, som har sitt namn från teaterns första uppsättning år 1991, Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, i regi av Kristin Olsoni. I år 2011 kan alltså Klockriketeatern 20-årsjubilera! Den ukrainska toppregissören Andriy Zholdak skall regissera Anton Tjechovs Morbror Vanja på Klockriketeatern under 2011.

Klockrikteatern, som har en egen scen i centrala Helsingfors, har genom åren haft ett brett utbud i sina uppsättningar och bl a bjudit på verk av flera Nobelpristagare: Haldor Laxness, Knut Hamsun, Eyvind Johnson, Frans E. Sillanpää, Pablo Neruda och Juan Ramón Jiménez. År 2004 gavs teaterföreställningen
"Under Katalpaträdet - en föreställning kring Harry Martinson"
på Klockriketeatern i Helsingfors.


I anslutning till Klockriketeaterns första uppsättning ”Vägen till Klockrike”, i regi av Kristin Olsoni, gjordes en värdefull inspelning med bl a skådespelaren Martin Kurtén, som till avslutning läser Harry Martinsons dikt Tankar under ett svårt oväder från diktsamlingen PASSAD (1945). Tankarna går däri till Kina och Tao eller Vägen.

När Harry Martinson-sällskapet 6-8 maj 2011 förlägger sin årshögtid till Brunnsviks folkhögskola, aktualiseras Harry Martinsons tankar om Tao eller Vägen genom ett samtal mellan Göran Greider och Johan Lundberg under rubriken "Quo Vadis". Därmed anknyter de till den litterära tidskriften "Quo Vadis", som 1948 startade i Göteborg, en tidskrift som enligt Alf Ahlbergs inledning i det första häftet, ville levandegöra "ett rikt arv av livsvisdom" för att vara ett hjälpmedel i humanitetens kamp mot krig och förstörelse. I detta syfte publicerades en rad olikartade bidrag, bl a av Harry Martinson om Taoismen. Fil. dr. Alf Ahlberg blev 1927 lärare vid Brunnsvik och var dess rektor 1932-1959.

Kinas sidenmålningar blevo till under filosofers händer
i tider av ständiga krig, skakningar, övergrepp och vedervärde.
Och de blevo till under fred, men under samma aktgivande
på vad som är Tao eller Vägen.

Där ingen lugn tanke uppstår, där uppstår inte heller någon
mänsklighet.
Där ingen estet lever utformas inte heller någon nyanserad
mening om människovärdet.


HARRY MARTINSON

Ur PASSAD, Tankar under ett svårt oväder


~~~~~~

Klockrikegruppen läser och sjunger dikter av Harry Martinson.
Musik och ljud: Marku Luuppala och Tom Salomonsson
OKAY OKEMC 1063 - Klockrikegruppen 1991


I tacksamhet för
Klockriketeaterns
20-åriga verksamhet!

Rune Liljenrud