~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Under år 2010 årsjubilerar flera av Harry Martinsons böcker: Nässlorna blomma, 1935 ~ Verklighet till döds, 1940 ~ Passad, 1945 ~ Vagnen, 1960 ~ Doriderna, 1980
Första utgivningsdag anges enligt Carl-Otto von Sydows Harry Martinson-bibliografi. Böckerna har utgivits i många olika upplagor, bl a av Förlaget Kassettbok.
Nässlorna blomma, 75 år ~ Fanns i bokhandeln den 13 november 1935 ~
Jag var liten i lyssnandets dagar.
Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd.
HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma
Verklighet till döds, 70 år
~ Fanns i bokhandeln
"under senare delen av oktober"
1940 ~
Ny upplaga i faksimiletryck år 1990
- Harry Martinson-sällskapets årsbok
I den glatta nyponröda
bussen till stationen,
sutto alla mänskor tysta.
Motorn angav tonen.
Så gör motorn runt i världen
mänskorna försagda.
Sakta stiger fatalismen
ur det innelagda.
Vad de inte hinner säga
sker och allting skrider
som en invand vardagsart
hän mot död och strider.
DÖDEN GENOM VATTEN
HARRY MARTINSON: Ur Verklighet till döds
PASSAD, 65 år
~ Fanns i bokhandeln
den 14 november 1945 ~
Ny utgåva 1966 ~ En Delfinbok
Sanningen är den goda viljan att i besinning
vaka och vara.
HARRY MARTINSON: Ur Passad
VAGNEN, 50 år
~ Fanns i bokhandeln
den 17 november 1960 ~
NATUR OCH MÄNNISKA
Inget hav ber om sötma i sin våg,
ingen skog om sälta i trädens sav.
Naturen behåller sin linje, sin smak.
Så behålle mänskan sin konst
att vara den gode, icke den onde.
HARRY MARTINSON: Ur Vagnen
DORIDERNA, 30 år ~ Fanns i bokhandeln den 6 september 1980 ~
Efterlämnade dikter och prosastycken i urval och med företal av Tord Hall
Nu vill jag sjunga för mitt öra
och ber det lyssna till en röst
som sänker sig att ej förstöra
det språk jag samlat in till tröst.
Till tröst för livet och för döden
jag viskar lyhördhetens pris
var gång när språkets syndaflöden
med storm förrycker andens bris.
~~~
Var finns klartexten.
Det är denna jag söker.
Den som stämmer
men ändå ger sång.
HARRY MARTINSON: Ur Doriderna
Gott Nytt Harry Martinson-år 2010
Julros, Helleborus niger
Rune Liljenrud
onsdag 30 december 2009
onsdag 23 december 2009
"Julens målsättning är frid"
Jubileumsåret ~ Harry Martinson-sällskapet 25 år ~ har varit innehållrikt med tillbakablickar och framtidsvisioner. Sällskapet bildades år 1984, alltså 10 år efter att Harry Martinson erhållit Nobelpris i litteratur. Karin Österling har till Sällskapet som en gåva lämnat ett exemplar av den vackra och praktfullt utformade jultidningen Julstämning 1984, som bl a innehåller sju dikter av Harry Martinson samt en artikel av Karin Österling om Harry Martinson "Han speglade kosmos i en daggdroppe". Text och foto: Karin Österling. Dikterna är: Dora, Fartens tjusning, Drivved älskar jag, Jultomten, Samtal i skymningen, Göinge och Tidig vinter. Karin Österlings artikel är på sju helsidor, illustrerade med Harry Martinson-bilder.
Julstämning 1984 innehåller också fem dikter av Smålandspoeten Pälle Näver: Min rimbukett, Mot adventstider, Kälkbacken, I juletid och Snögubben.
Julstämning, som är vår allra äldsta jultidning, kom ut för första gången år 1906. Ovan ses fotobild av tidningen Julstämning 1984, som nu finns tillgänglig på Författarmuseet i Jämshög. Tidningens många bilder från Roland Svenssons konst, Människa och hav i samklang, är betagande vackra. Julminnena vaknar och doftar.
I Dagboken, som förs offentligt under en julhelg, mediterar Harry Martinson över julens innehåll och mening. På Julafton uppehåller han sig i Dagboken vid jultidningarna: "Jultidningarna doftade så gott förr i världen och med förr i världen menar jag 1912. Det var nog inte bara trycksvärtan som på den tiden tycktes vara tillsatt med balsamiska ämnen. Det förefaller också ha varit själva glansämnet i jultidningspapperet, som naturligtvis alltid var kriterat. I varje fall doftade jultidningarna på den tiden så gott att det slog ut det mesta i doftväg och doften spred sig till sagorna som stod i jultidningen. Man läste dem lika mycket med näsan som med ögonen.
~~~
Ute i världen var det Balkankrigets och Titanics år och det laddade upp sig efter hand till 1914. Men jultidningarna fortsatte att dofta ännu några år till dess att doftminnet av dem blandades med annat och värre, till dess att draken Verklighet fick övertaget och åt upp doftprinsessan. Det doftar ännu om den drakens käft, men prinsessan är borta och riddaren har stupat.
Hur läste då barnet när det fick tag i Verklighetstidningen? För min del var det lika intensivt. Det var ett svalg befäst mellan de två världarna. Men barnets oskuldsfulla äventyrsgrymhet gjorde sig snabbt hemmastadd i alla lägen. För barnets romantiseringsförmåga finns det inga gränser. Vad världen levererar av råvara tillagar alltid barnet på sitt sätt i fantasins kök, oskuldsfullt."
~~~~~~~
På ett liknande dialektiskt sätt skriver poeten Li Li, Klockrikestipendiaten 2009, i sin diktning. I En plats som är du fryser han en snöig julafton mitt ibland ögonen och från Ursprunget bär han med sig minnen av vad mor lärde honom om de kinesiska tecknens djupa och ibland motsägelsefyllda innehåll. Dialogen i Li Li:s tacktal i Klockrike 2009 vid mottagande av Klockrikestipendiet, har en motsvarande utvecklingsgång:
Ditt kinesiska leende. En cikadas röst
Också du kommer att bli en luffare, en hemlös!
En luffare är en poet. Ur hans vandringar
föds hans hem: en dröm, det ursinnigt skriande Intet
~*~*~*~
IIIIIIIII
Jag väntar. Jag ser hur jag en snöig julafton passerade Sibyllegatan,
Karlavägen, och hur min blick som sökte något gott - lycka - i de
ljustindrande fönstren studsade tillbaka. Jag frös, som nu, mitt ibland ögonen.
~~~
Det är mänskligt: när vattnet låter en stad speglas i sig
Det är gudomligt: när en blick låter en annan speglas i sig
~
Jag står på bron och sträcker ut armarna och kramar den fuktiga vinden.
Jag ses av en blänkande yta: ett kors, skugglikt.
Li Li: Ur EN PLATS SOM ÄR DU
HIMMEL! sa jag belåten
Det stämmer, men bara delvis, sa du
Tecknet betyder också TOMHET
~~~
Varför är himmel och intet
ett och samma tecken?
Li Li: Ur URSPRUNGET
Harry Martinsons dikt
JULTOMTEN
ingår i diktsamlingen
Vagnen, 1960
Varje år när det vitnar i träden
återkommer den förhatlige gamla mysaren
barnkammarens Rasputin. Han skakar sitt vaddskägg
och tränger storstövlad och med våld in i allas hjärtan.
Dikten Jultomten finns med i olika Jul-antologier, men oftast nämns inget om vem Rasputin var. Denne ryske mystiker som fått låna sitt namn till jultomten, kan ge anledning till mången reflektion i julstöket - med utgångspunkt från Jultomten och andra dikter i Harry Martinsons civilisationskritiska diktsamling Vagnen!
Göteborgsoperans Jultrad~i~ton ges i år för femtonde gången i Stora salongen med plats för 1300 personer, som alla får bli operasångare och sjunga med i julsångerna, tillsammans med GöteborgsOperans Kör och GöteborgsOperans Orkester. Lika mäktig som denna stora julgemenskap i sång och musik är, lika solenn är avslutningen, när en enda röst - Joa Helgessons baryton - fyller GöteborgsOperan med Adams Julsång:
"Och hoppets stråle
går igenom världen
och ljuset skimrar
över land och hav"
Julsångens textord dröjer sig kvar också i kvällsmörkret omkring Krigsseglarnas minnesmärke, en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad på Stenpiren i Göteborg, inte långt från GöteborgsOperan. Det krigsseglande sjöfolket befann sig under ofärdsåren mitt i kriget. Många sjömän fick betala med sina liv. På en granitplatta vid skulpturen står texten:
Sverige tackar sitt sjöfolk för dess insats under ofärdsåren 1939 – 1945
Havet är stort, evigt och stort
– Harry Martinson
Diktcitatet är ur NOMAD: Sjöman talat till kapduvor
Till våra sjömän talade Harry Martinson genom Sveriges Radio på Julafton 1949:
"Kära sjömän, från Sverige vill jag sända Er en hälsning på Julafton och önska Er en hjärtligt God Jul på alla hav och även i hamnarna. Kanske jag bäst kan uttrycka mina tankar genom att läsa en dikt eller några dikter, som ingår i en svit med sjödikter och denna sviten heter Passader." Harry Martinson läser Passader VI, VII, VIII och IX ur diktsamlingen PASSAD, 1945.
När man från en inspelning av Sveriges Radio lyssnar till Harry Martinsons julhälsning till sjömän, upplever man starkt det som han också skriver om i Dagboken ~ Julens målsättning är frid.
Julros, Helleborus niger
GOD JUL & GOTT NYTT ÅR
önskar
Rune Liljenrud
lördag 19 december 2009
"Språket är ett bromedel när inga broar finns"
I samband med firandet av Harry Martinson-sällskapet 25 år, möttes Harry Martinson-sällskapet, Elin Wägner Sällskapet och Karin Boye Sällskapet i Börssalen på Svenska Akademien, FN-dagen den 24 november 2009 - 60 år efter Harry Martinsons inträde i Akademien på stol nr 15. En skrift, SVENSKA AKADEMIENS LEDAMÖTER 2009, fanns tillgänglig på Akademien.
Av inledningen till presentationer av Svenska Akademiens ledamöter 2009 framgår att Svenska Akademiens stadgar utarbetades till stor del av Gustaf III själv och påminner till stora delar om Franska Akademiens statuter.
Redan i stadgarnas första paragraf fastslås att Svenska Akademien har 18 ledamöter. Det är känt att Gustaf III hade tänkt sig 20, hälften av antalet i Franska Akademien. Varför han slutligen stannade för 18 är inte helt klarlagt, men det finns en gammal uppgift om att han valde detta antal eftersom han ansåg att ordet "arton" vid högtidligt uttal ("aderton") var betydligt klangfullare än "tjugu".
Ledamotskapet skall vara på livstid. Stadgarna anger bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning. Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.
Bland Akademiens ledamöter skall utses tre ämbetsmän: en direktör (ordförande), en kansler (vice ordförande) och en sekreterare. Direktör och kansler skall utses på sex månader, med ombyte 1 juni och 1 december, "men Secreteraren theremot blifver beständig". "Ständigheten" upphör vid 70 års ålder, såvida inte Akademien bestämmer annat.
Harry Martinson var Svenska Akademiens direktör den 20 december 1958, då Akademien firade sin högtidsdag i Stora Börssalen och det meddelades: "Med sin höge beskyddares, Hans Majestät Konungens samtycke har Akademien i ledigheten efter författaren Bertil Malmberg till hans efterträdare valt och kallat författaren fil. dr Gunnar Ekelöf, som nu kommer att taga sitt inträde."
Gunnar Ekelöf skrev över tvåhundra recensioner för Bonniers Litterära Magasin, BLM under åren 1934-1962 och i Nr 1/1949 skrev han om Vägen till Klockrike, som låg i bokhandeln den 2 december 1948. Han är mycket positiv i sin recension av Harry Martinsons roman och framhåller bokens mycket höga, rent litterära kvaliteter. Gunnar Ekelöf avslutar så: "En stor och givande bok inför vilken en kritiker måste känna fåfängligheten i varje kortsiktigt försök att göra den rättvisa. Framför allt kommer det finnas orsak att återvända till dess sociala förkunnelse." År 2003 utkom "Gunnar Ekelöf ~ Kritiker i BLM", en bok med 598 sidor, som är en ovärderlig hjälp för att följa litteraturen under nästan tre decennier.
I samband med högtidsdagen 1958 öppnade Akademiens direktör herr Martinson sammankomsten och höll ett tal, som finns tillgängligt i SVENSKA AKADEMIENS HANDLINGAR. Talet innehåller bla följande:
"När Akademien tågar in och de i salen församlade reser sig upp så sker inte denna uppresning för att hedra arton personer. Vore det så då låge det föga av proportion däri. Men när det gäller modersmålet då är vi alla under en hatt, då förenar vi oss för några ögonblick i tystnad kring vårt svenska språks instrument. Vi gör det i medvetande om att språket är ett medium mellan tystnaden och handlingen, ett aldrig slutgiltigt definierat verktyg som bär fram våra föreställningar om världen, våra åsikter, våra klarheter och våra villfarelser. Ty språket är den enda verklighet som hos sig kan förena andra verkligheter som annars är oförenliga. Språket är ett bromedel när inga broar finns. Språket kan övertala och förmedla. Dessvärre kan det också förvirra, skilja och söndra. Det kan tagas i lögnens tjänst lika väl som i sanningens."
Akademiens direktör herr Martinson avslutade sitt tal med att säga:
"Och ändå är den språkliga bejakelsen av vår tillvaro det enda som vi har att hålla oss till, och som vi alltid måste återvända till. Vi har inget val. Vi måste tro på språkets inneboende möjligheter att genom människan återfå sin hälsa, sin skönhet, sin redlighet där denna gått förlorad. Alltid på något sätt skall ur denna upprepade bejakelse av språket andens framtid en gång segra och blomma. Allt kan inte vantolkas i ondskans penna. Det stora språkförsöket är evigt."
Av presentationerna i SVENSKA AKADEMIENS LEDAMÖTER 2009, framgår att stol nr 1 är vakant och att Lotta Lotass tar sitt inträde i Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 2009. Hon blir den första 60-talisten i Svenska Akademien och yngst bland ledamöterna. Efter hennes inträde har Akademien sex kvinnliga och tolv manliga ledamöter. Knut Ahnlund, som innehar stol nr 7, deltar inte aktivt i Akademiens arbete sedan 2005. Kerstin Ekman, som efter Harry Martinson innehar stol nr 15, deltar inte aktivt i Akademiens arbete sedan 1989.
Det rikaste av alla språk vi känner
xinombriskan har tre miljoner ord,
men den galax du blickar in i nu
har mer än nittio miljarder solar.
Har någon hjärna ens behärskat alla orden
i Xinombras språk.
Ingen enda.
Då fattar du.
Och fattar inte.
Kerstin Ekman inleder sitt inträdestal i Svenska Akademien med detta citat ur Harry Martinsons Aniara, Sång 85 och fortsätter:
"Genom Harry Martinsons diktning går häpnaden över att natur och universum inte låter sig beräknas och beskrivas. Galaxernas stjärnrök räknar jag inte, inte knottmoln, fallande löv, sandkorn i havet och flyttande fåglar. I den åttiofemte sången av Aniara finns också tanken på ett språk så rikt att det kunde börja uttrycka den ofattbara tallösheten. Hos en enda levande människa finns inte detta språk.
Inget språk är ett fixerat antal ord i en ordbok. Vårt språk är samtidens och historiens ordskatt, alla svenska människors ordminne, ordfantasi och syntaktiska förmåga samlad - ett stort grundvattenhav av ord inne i människorna. Vi som räknar uttrycker mest vårt förhållande till omvärlden i termer av att äga. Vi säger att en människa har ett språk. Harry Martinson var i det avseendet rik, ja, han var exempellöst förmögen."
Det är en glädje att i samband med avslut på firandet av Harry Martinson-sällskapet 25 år, läsa den hyllning till Harry Martinson som Kerstin Ekmans inträdestal i Svenska Akademien utgör. Kerstin Ekmans avslutande önskan i talet upplevs nu mer angelägen än någonsin:
"Jag önskar att vi alla som skriver ägde så mycket kunskap. Jag önskar att Harry Martinsons texter funnes i läroböcker i stället för i diktantologier för fritidskonsumtion, kanske på obestämda gröna ytor.
Jag önskar att vi människor kunde sträcka oss som stode vi i snabelskor så att våra rötter inte brister nu när stormen kommer."
Bildspråket i avslutningen på Kerstin Ekmans inträdestal är - utan att källan anges -hämtat från Harry Martinsons "Granar i blåst" ur Midsommardalen. Harry Martinson skriver där: "Rötternas yttre kunna liknas vid fantastiska snabelskor vari kloliknande långa fötter sitta instuckna. Vid storm sträckas respektive sammandragas sträckrotens alla organ inne i snabelskon. Granen reser sig så att säga på tå inne i rotsnablarna och sänker sig åter ned i dem. Så står den fjädrande på tå inne i sina åt alla håll pekande rotsnablar."
Kerstin Ekman är - nästan trettio år efter sitt inträdestal i Svenska Akademien - kvar i skogen. I sin bok Herrarna i skogen, 2007 skriver hon: "Vilhelm Ekelund skrev en gång In silvis cum libro. 'I skogen med en bok' vore en passande titel också för det här arbetet. Jag har strövat i litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste."
I skogen läser Kerstin Ekman bl a Elin Wägners Tusen år i Småland, Harry Martinsons "På åsens trappa" ur Midsommardalen, Det enkla och det svåra, Utsikt från en grästuva och så återvänder hon till "Granar i blåst", som hon avslutade sitt inträdestal i Svenska Akademien med.
Kerstin Ekman påminner om när Bolle i Harry Martinsons Vägen till Klockrike luffar förbi och ser huggarna med kvistyxa, trolltagna av löften om arbete och förtjänst. Hon följer utvecklingen av skogsbruket och maskinerna i det levande landskapet. Kerstin Ekman betonar att Harry Martinson "skrev sina betraktelser över landskap i en häpen hänförelse över mångfalden och rikedomen, men också i en anda av skuldkänsla och djup sorg."
Kerstin Ekmans Herrarna i skogen på sammanlagt 558 sidor är inte någon skönlitterär roman, men den är en skönt skriven och kunskapsrik bok, som klassificeras Ue.05 Biologi-Ekologi. I ett av de sista kapitlen i boken, "Det ovägbara" skriver Kerstin Ekman om sina två närmaste företrädare på stol nr 15 i Svenska Akademien:
"Jag tänker ofta på Harry Martinson, vad smärtan gjorde med honom. Det är kanske något ljusare att tänka på Elin Wägner, men även hon blev djupt besviken. Hon kunde inte påverka sin samtids människor. De flesta fann Martinsons och Wägners syn udda och deras insikt apart. Idag vet alla att de ville varna oss på allvar och att de hade goda skäl att göra det. Det är mer än sextio år sedan de började skriva vad de förstod: att vi inte lever i fred med jorden. Att vi föröder det rum där vi ska bo. I hela min livstid har vi vetat detta."
Kerstin Ekman skrev i samband med att Svenska Akademien 1986 firade 200 år: ”Mine Herrar … Om inträdestalen i Svenska Akademien”. Boken ger träffande personskildringar och pregnanta exempel på retoriken i samband med skiften under två sekler på Svenska Akademiens aderton stolar.
Elin Wägner hedrades med frimärke 1982 ~ Harry Martinson 1994
Elin Wägners och Harry Martinsons författarskap är angeläga Livsbrev, skrivna och avsända till mänskligheten i dess ödesfrågor
~~~
Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi ändå säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.
HARRY MARTINSON: Ur Doriderna
Rune Liljenrud
torsdag 10 december 2009
"Av honom har jag mycket att lära"
Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge har utgivit radiointervjuer med Harry Martinson. I en av dessa samtalar Johan Wrede med Harry Martinson om Kjell Espmarks studie i Martinsons lyriska metod 1927-1934 - Harry Martinson erövrar sitt språk, 1970. Martinson nämner litterär påverkan av garanterade folkböcker såsom Folkskolans läsebok, Bibel och Psalmbok. Martinson läste mycket, bl a av författarna Viktor Rydberg, Rydyard Kipling, Gustaf Fröding, Dan Andersson, Jack London och Carl Sandburg. Samtidigt som Martinson läste dessa författare så tog han också del av vad som skrevs om dem. Martinson berör den process under vilken diktande skapas och nämner allmänläsningens allmänpåverkan, som aldrig kan spåras upp.
Allra mest erkännande är Harry Martinson när han talar om den finlandssvenske författaren Rabbe Enckell - lyriker, dramatiker, essäist och kritiker (1903-1974). Martinson talar om Enckell i termer av mästerskap och lärjungeskap. "Jag underordnar mig såsom lärjunge till Rabbe Enckell och anser mig fortfarande vara hans lärjunge och han är min mästare."
Av brev 1961 till författarinnan Tora Dahl, som fick Aniarapriset 1978, framgår att Rabbe Enckell alltid känt "någon andlig gemenskap med Harry, trots alla olikheter, hans begåvning har ju så mycket fler och andra resurser med en vidsträckt beläsenhet och erfarenhet som inte alls är min, men det är inte på det jag tänker utan på en viss klangbottengemenskap i naturupplevelsen, som varken hos honom eller mej företer en alltför sårig bild." Rabbe Enckell var liksom Harry Martinson en framstående målare och konstnär. Bokomslaget ovan visar ett av Rabbe Enckells självporträtt.
Vandra mot öppenhetens rike
där tingen mogna till bistånd
åt var fruktbar tanke
Var själv årstid så skall du icke sakna
en mening
Bered din vår bered din höst
Bered dig vinter och sommar
RABBE ENCKELL: Ur Strån över backen, 1958
Professorn i praktisk filosofi Ingemar Hedenius, läste Rabbe Enckell. Det lärde vi studenter oss, när vi satt såsom vid "Gamaliels fötter" och i vårt val av livsåskådning, också lyssnade till Hedenius' utläggningar om Tro och vetande vid Uppsala universitet. På initiativ av Ingemar Hedenius blev Rabbe Enckell hedersdoktor i Uppsala 1963. År 1974 utgav Ingemar Hedenius ett urval dikter av Rabbe Enckell, med belärande kommentarer. Hedenius anser Rabbe Enckell vara en av de största författarna på svenskt språk och han karakteriserar honom som "en av de ärligaste, subtilaste och rikast begåvade i sin generation".
denna stillhet
mångtusenårig
kanske inte finns kvar i morgon
denna björk
miljoner år
kanske inte finns kvar i morgon
det är djärvt nog att ha existerat länge
långt bakom denna ljusa natt
väckt av sin egen tidspillan
hösåtars slagna mark
lyser som bord
mot en himmels frid
kanske bara den finns kvar i morgon
RABBE ENCKELL: Ur Det är dags, 1965
Litteraturvetaren, fil.dr Louise Ekelunds doktorsavhandling Rabbe Enckell - Modernism och klassicism, utkom 1974, samma år som Rabbe Enckell avled. En uppföljare utgavs 1982, Rabbe Enckell - Lyriker av den svåra skolan. I boken Rabbe Enckell - Gräshoppans och Orfeus diktare, ses Rabbe Enckells författarskap i dess helhet, fram till sista diktsamlingen Flyende spegel, som utkom postumt hösten 1974. Boken innehåller också 27 färgbilder av Rabbe Enckells konstverk samt ett antal bilder i svartvitt.
Vad vinner en flyende spegel?
I flykten går tiden förbi
När gräset möter
sin spegelbild i vattnet -
Du är inte ensam
om du gör ditt sinne mjukt av ensamheter
också andras ty betraktar du tillräckligt länge
en fläck av jord och gräs
rör där sig alltid något
och påminner oss
RABBE ENCKELL: Ur Flyende spegel, 1974
Louise Ekelund kände Rabbe Enckell från 1962 och fram till hans död 17 juni 1974. Hennes viktiga forskarmöda ger ett värdefullt bidrag till förståelse av varför Harry Martinson så högt aktade Rabbe Enckell, att han ansåg sig själv som lärjunge till Enckell som mästare.
Av ett enda ord kan man som med ett litet
saffran färga ett helt bröd eller som med
en blodsdroppe färga ett kärl
med renaste vatten
Du kan aldrig skriva vackert
om du knyter handen
När författaren och vinnaren av Augustpriset mm mm Björn Ranelid, signerar sina böcker, för jag Harry Martinsons författarskap på tal. Ranelid är mycket erkännande av Harry Martinson och säger "Av honom har jag mycket att lära".
I min bok har Björn Ranelid skrivit "Harry Martinson är världens främsta naturpoet". Den stora uppskattningen av Harry Martinson från Björn Ranelid gläder mig mycket. Med Martinson-lupp läser jag nu Björn Ranelids Aforismer och metaforer ur hans senaste bok Jag skänker dig mina vackraste ord , där han bl a skriver
Biblioteket är vår blodbank.
Bokhandlarna är de röda och vita
blodkropparna, men författaren är själva
kroppen och själen.
I efterlämnade dikter Doriderna, 1980 skriver Harry Martinson
Gåtan
I atomer och i vintergator
blåser gåtor genom gåtors etrar,
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.
Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.
Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmmer guden.
Björn Ranelid skriver 2009 i Jag skänker dig mina vackraste ord
Människan är en gåta som hon aldrig
kan tyda. Om hon hade svaret, så hade
hon förlorat meningen med livet.
Gåtan är meningen.
Harry Martinson berättar för Johan Wrede att det var på Göteborgs Stadsbiblioteks läsesal som han vid läsning av några dikter av Rabbe Enckell, greps oerhört starkt av dem. Det blev en fullständig uppenbarelse, säger Harry Martinson. Vid sammanträde med Harry Martinson-sällskapets styrelse den 3 februari 2007 i Göteborg - inte långt från Göteborgs Stadsbiblioteks läsesal- läste styrelseledamoten Bengt Bejmar i sammanträdet den dikt, som han då hade valt till Månadens Martinson för Harry Martinson-sällskapets hemsida
Tänk dig världen som en läsesal.
Där finns livets bok så rik på blad
som en lövskog i ett sommarland.
Lägg därtill ett bergland, lagens bok,
lagens tavlor, sten från Sinai
och ett kilskriftkunnigt Babylon.
Vem kan läsa sig till kunskap nog.
Vilkens flit kan liknas vid en hand
som kan genombläddra livets skog.
Outtömlig ter sig gåtans bok
och oändlig läsning återstår.
HARRY MARTINSON: Bokland Ur Boken i vårt hjärta (1969)
Olofström kommuns bibliotek har en Harry Martinson-samling i ett särskilt rum "Harry Martinson-rummet". Samlingen består till större delen av böcker från Harry Martinsons privata bibliotek, en donation av Martinsons familj. Harry Martinsons egen samling rymmer närmare 2000 titlar, både skönlitteratur och facklitteratur. Det mest unika med samlingen är att mer än hälften av böckerna är försedda med dedikationer från nästan alla tänkbara 1900-talsförfattare.
Harry Martinson-samlingen omfattar också en växande samling av allt som skrivits av och om Harry Martinson: originalutgåvor, nyutgivningar, antologier, biografier, översättningar, tidningar och tidskrifter m.m. Hela samlingen omfattar nästan 2500 titlar.
I Harry Martinson-rummet finns också konst med anknytning till Harry Martinson, t ex "Giv doft i blomma" av Bror Hjort och en replik av Harry Martinsons nobeldiplom gjort av konstnär Gunnar Brusewitz. Mer finns att läsa på Olofström kommuns hemsida. Bl a finns där bibliotekarie Gunilla Aldéns sammanställning av översättningar av Harry Martinson (pdf).
~~~
I dag den 10 december 2009 på Nobeldagen, gläder jag mig åt Nobelpris i litteratur till HERTA MÜLLER, "som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap".
Herta Müllers Nobelföreläsning i Börssalen:
"Mot förtal är man maktlös"
Min bloggrubrik kompletteras tacksamt med
"Av henne har jag mycket att lära".
Rune Liljenrud
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)