måndag 25 augusti 2014

Första världskriget "alldeles komplett vansinne"


(Klicka på den röda textraden ovan!) 
Gustaf Hellström som korrespondent 
i första världskrigets Frankrike:
1 1/2 mil härifrån står världens största slag
 
I Månadens Martinson för september 2014 berör Disa Lundgren, ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse och ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet, det första världskriget och hon citerar bl.a. Harry Martinsons dikt Augusti 1914 ur diktsamlingen Dikter om ljus och mörker:  
Nu blir det krig, grät hon, i alla land
och tårar rann på hennes vackra hy.

En plötslig vindstöt drog från världen in
och tunga klockor ringde från en by.
En stormvind, ett ödesdigert budskap i tidningen: dödsskottet i Serbien kommer att kasta alla land ut i krig. Disa Lundgren har då hon skriver sin text för Månadens Martinson läst och starkt påverkats av Gustaf Hellströms DN-artiklar från första världskriget som nu utges i bokform av Sällskapet.

I nr 2 av Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie återges några artiklar av Gustaf Hellström från första världskrigets början med viktiga kommentarer och förklaringar av de disputerade litteraturvetarna Lennart Leopold och Sigurd Rothstein. Leopold skriver om "Gustaf Hellström som skribent under de tidiga krigsåren" och Rothstein skriver om "Gustaf Hellström och första världskriget - i andra världskrigets belysning".


Boken har just blivit klar och den kommer att presenteras under Bokfestivalen i Kristianstad 4-6 september, liksom på Bokmässan i Göteborg den 27 september.

Bokens första artikel av Gustaf Hellström "Hur Frankrike tog emot kriget", är daterad 31 juli 1914 men den kom, "på grund av postförbindelsernas rubbning", att införas i Dagens Nyheter först 11.8.1914. Ytterligare ett femtontal artiklar för DN 5.8.1914-22.8.1915 av Hellström finns i boken samt därjämte sex artiklar "Ett besök vid fronten" 30.5.1915-15.8.1915 med preciserade underrubriker, som är tillagda av bokens redaktörer.


Gustaf Hellström är "den svenska pressens utan gensägelse främsta utrikeskorrespondent", skriver Dagens Nyheters redaktion i en presentation av sina medarbetare julafton 1910 och visar på att den fruktbara kombinationen av skönlitterär författare och reporter var Hellströms verkliga signum, som gjorde honom uppskattad av läsekretsen.

Detta speglas i det tvåsidiga helsidesuppslag med presentation av Gustaf Hellströms journalistiska arbete under första världskriget som Dagens Nyheter hade söndag 27 juli 2014.: "Så beskrev DN första världskriget - Läs om hur arbetet på redaktionen gick till samt Gustaf Hellströms reportage från skyttegravarna."
 Här återges Gustaf Hellströms reportage, "Vid gränsen till ingen mans land", som ursprungligen publicerades i Dagens Nyheter den 15 augusti 1915 och som ingår i Gustaf Hellström-sällskapets i år utgivna bok "1 1/2 mil härifrån står världens största krig".

DN-artikeln "Vid gränsen till ingen mans land" som alltså trycktes i tidningen år 1914 och 100 år senare, år 2014 åter trycks in extenso i samma tidning avslutas på ett sätt som nog bara Gustaf Hellström är skicklig att åstadkomma:

"Jag kryper in i hålet. Det är en mingång. Den går i en tio graders vinkel rakt mot tyskarnas skyttegrav. Längst inne skymtar jag två knäliggande figurer, som arbetar vid skenet av ett par talgljus. De ligga på knä. Deras överkroppar äro nakna. Då och då lägga de hackorna åt sidan och lyssna... Nej, där hörs ingenting...
(Det har hänt att franska och tyska mingångar har mötts!) De börja åter hacka.
- Hur nära tyskarna äro ni här? viskar jag.
- Vi är sju meter från deras bröstvärn.
Och en dag, då de hunnit gräva sig under fiendens skyttegravar och minorna lagts och en tändsticka satt eld på tråden, så - - - så skall tyskarnas konstrika underjordiska fästning bli en enda djup jättegrav. Och när jordpelarna sjunkit tillbaka igen, skall den vara fylld av sönderslitna lik och lemlästade levande och skrik och förbannelser och allt jordiskt helvete.
Såvida inte - - - de hinna före i denna spännande sköldpaddskapplöpning.
Ty sådant är kriget, då de, som vilja förgöra varandra, ligga varandra alltför nära."


Gravgräset susar brett i Europa.
Cikadan spelar upp på någon klassisk kyrkogård,

kusinen syrsan svarar högt på någon nordisk hed.
I några korta somrar lyssnar örat
till syrsors korta liv och spel på marken

och någon dag är sista syrsan där.
Då tystnar ängarna,
den fint antika döden

går mullvardsgången ner
till underjorden.

HARRY MARTINSON:
Ur Längs ekots stigar


I första artikeln i Gustaf Hellström-sällskapets nu utgivna bok Gustaf Hellström som korrespondent i första världskrigets Frankrike,  återger Gustaf Hellström en stämning med slagord från krigets början som hämtats från den tyske filosofen Friedrich Nietzsche "Umwertung aller Werte": 

"Det är alla värdens omvärdering. Och på en del banker står det redan anslaget: Inga sedlar växlas! Men mitt i allt detta kommer åter allvaret fram. Man hör någon bredvid sig säga högt: - Men detta är ju omöjligt. Detta är ju världsbranden. Det är ju alldeles komplett vansinne, därför att en serbisk skolpojke skjutit ned Österrikes tronföljare. Det är ju den kompletta galenskapen! Och mannen bredvid svarar: - Ja, men ändå är det sant. Och åter börja alla omkring som följt replikskiftet att stirra framför sig, stirra in i något mörkt och skräckinjagande..." 


Som mobiliseringens första dag räknas söndagen den 2 augusti 1914. Alla män mellan 18 och 45 år mobiliseras, men också hästar och mulåsnor mobiliserades eftersom armén var helt beroende av naturliga hästkrafter.  
Gustaf Hellströms goda journalistiska kunnande ger läsningen av de initierade DN-artiklarna också 100 år senare, ett mycket stort värde. 



När Bertil Malmberg, som efterträdde Gustaf Hellström i Svenska Akademien på stol nr 18 år 1953, minnestecknar Hellström så berör han också hans journalistiska färdigheter:

"Han inte bara skummade tidningar och annan lektyr och behöll vad som passade den kulturjournalistik han bedrev, han fångade också med varsam lyhördhet för accenter allehanda repliker vid bardisken, tidsekon ur enkla, men vida sammanhang. Härav skapade han en för svenska förhållanden överraskande typ av utlandsreportage. 1911 övergav han England för Frankrike, där han förblev, alltjämt som tidningskorrespondent, till 1918, då han flyttade till U.S.A. för att stanna där till 1921. Under denna fjortonåriga exil, en tid av väldiga händelser, erhöll han en märklig distinktion i hemlandet som världsreporter; han avtecknade sig i sin tidning som den store kosmopoliten..."

Gustaf Hellströms artiklar för Dagens Nyheter,  samlade under huvudrubriken "Ett besök vid fronten", hör till det allra starkaste att läsa i Gustaf Hellström-sällskapets nu utgivna bok Gustaf Hellström som korrespondent i första världskrigets Frankrike, och just dessa referat uppehåller sig också litteraturforskaren Holger Ahlenius vid i Verdandis skrift 1934 om Gustaf Hellström, där han bl.a. skriver:


"...i den samling franska korrespondenser han utgav 1916 under den bittert ironiska titeln Kulturfaktorn - den tyske generalen och militärförfattaren Bernhards benämning på kriget! - gav han uttryck åt sin beundran för fransmännens väldiga anspänning av moraliska och militära krafter, deras självuppoffring och uthållighet inför den tyska invasionens ohyggliga påfrestning. Men vid tanken på ett besök vid fronten och anblicken av de sårades namnlösa lidanden utbrister han:
"Varje gång jag tänker på den halvtimme, som följde - den var lång som en evighet och kort som en minut - önskar jag med all den kraft, mitt hjärta orkar önska, att all världens unghögerhinkar hade varit där, att alla dessa, som skrävlat om krigets skönhet, som talat om den vita rasens dekadans, om kriget som kulturbärande faktor, hade varit i vårt sällskap."  
 

Och på ett annat ställe:
"Ni, som predika om krigets uppfostrande betydelse, om alla 'sköna' sidor det framkallar hos en sönderindividualiserad, egoistisk, njutningslysten och överkultiverad generation, vilja ni verkligen påstå, att de bevis på hjältemod och självuppoffring ett års krig varit vittne till kunna uppväga de ruiner som heta Belgien och norra Frankrike?"

"Det är ärliga, manliga ord av ett ögonvittne och en ansvarskännande människa, ord, som äga sin giltighet och aktualitet i den dag som är, och som eftervärlden aldrig skall kunna jäva."


Gustaf Hellström har i DN-artikeln "Hur Frankrike tog emot kriget" flera starka verklighetsbilder från mobiliseringen, såsom "kvinnorna som springande söka följa sina anhöriga och få den sista kyssen. Kvinnor med skrikande barn vid händerna, kvinnor i grossess, av vilka man kan frukta nedkomst vilket ögonblick som hälst. Alla ha de en näsduk i handen.
Männen ropa efter dem: stanna hemma, vad ska ni nere vid stationen och tjuta för. Vi komma tillbaka som segrare! Au revoir!
Där kommer en droska med brudgum och brud. Han har hunnit klä om sig, men hon har ännu hela bröllopsstassen på. Hon gråter."


Harry Martinson har i dikten Ödemark  en bild ur "tidningar från Sarajevo-året" av en gammal gumma, som kan påminna om Gustaf Hellströms bilder från första världskriget:


Hon stod ung brud samma år en kula,
enligt tidningen som nu gulnat

fällde Ferdinand av Habsburg."
 

HARRY MARTINSON: Ur Längs Ekots stigar
 
 
Rune Liljenrud
 
 
 
 

måndag 11 augusti 2014

Tillbakablickar vid 20-årsjubileum 10 aug. 2014 för Hagstadagen på Artur Lundkvists födelsegård


Hagstadagen firas årligen till minne av författarna Artur Lundkvist (1906-1991) och Maria Wine (1912-2003) på Artur Lundkvists födelsegård Hagstad, Oderljunga socken, numera Perstorps kommun. I födelsehemmet får årligen stipendiater, författare, bildkonstnärer och journalister vistas och arbeta några veckor och de brukar också medverka i Hagstadagens program. Litteraturhistorien blir konkret nära genom en innehållsrik, permanent utställning i en av gårdslängorna på Hagstad.

   

Konstnär Lennart Aschenbrenner, bördig från Perstorp, nämnde i ett samtal med författaren Thomas Kjellgren, att han räknar med Artur Lundkvist som mentor och menar att det är viktigt med förebilder. Vi kom båda från den här bygden. Lundkvist blev något så konstigt som författare och jag ville bli något så konstigt som konstnär. Att skriva eller att måla är ingen vanlig karriär, men vi hade drivkraften inombords. Artur Lundkvist hamnade med ett stort författarskap i Svenska Akademien 1968 på stol nr 18 som efterträdare till Gunnar Ekelöf och Lennart Aschenbrenner är en väletablerad konstnär, som nu bor och arbetar i Nice och Gåsborn. Han finns representerad på bl.a Moderna Museet, Nationalmuseum och The Brittish Museum i London.

Lennart Aschenbrenners och Tomas Kjellgrens samtal kom att handla en del om hur det är att återkomma till sin hembygd efter lång bortavaro. Det är att komma hem, men ändå känna främlingskap. Tomas Kjellgren läste ur Artur Lundkvists prosaskisser i Sinnebilder, 1982 hur Lundkvist tolkar detta:

"Varje gång du lämnar en stad i halvmedveten avsikt att aldrig mer återvända dit är det som om den föll samman bakom dig, sjönk i ruiner fortare eller långsammare,
   varje gång du färdas hemåt, norrut, rymmer det ett avsked till sydligare trakter, till allt detta främmande som du lämnar bakom dig med en smula saknad och svårmod,
   varje gång tåget för dig tillbaka varifrån du kommit är det en förening av hemkänsla och främlingskap som möter dig..."

Återvändandet till hembygden efter lång bortavaro är laddat. Mina anförvanter finner jag på kyrkogården, noterar författare och konstnär.



Harry Martinson berör i ett brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje, sina tankar inför lång bortavaro från hembygden:

 "Själv har jag inte varit där [Jämshög] sedan 1919. Ert brev var det första livstecken jag hört från Jämshögsby sedan dess. Men hur jag än hade det i min barndom och uppväxt så är ju dock Jämshög min rotjord och ursprungsbotten och jag tänker ofta med vemod på dess gamla, nu troligen överplanterade, ljungmarker och kronoparker. Och ibland undrar jag hur många som är döda av dem jag kände eller var bortackorderad hos i min barndom.  Det blir ju så. För den jord där man är född har man ett andens intresse."

Maria Wine's bild med de älskade vackra blåklockorna i den ena gårdslängans utställning och hennes rika diktning, ger konkretion år Hagstadagens djupa samtal.




 Rune Liljenrud

fredag 8 augusti 2014

HIROSHIMADAGEN 6 augusti 2014 i Växjö


Foto: Patrik Hammarstrand, Växjö


HIROSHIMADAGEN
Onsdag den 6 augusti 2014
Kl. 20.00 – 22.00
Café Fontaine
Vattentorget Växjö 

En påminnelse om hotet från kärnvapnen och risken med civil kärnkraft

Den 6 augusti 2014 är det 69 år sedan Hiroshima i Japan atombombades. På denna årsdag anordnar IKFF en manifestation:

Vi kräver att alla kärnvapen avskaffas
och nedrustning av alla
massförstörelsevapen i världen.       

Medverkande

Monica Braw ~ Författare /Japanspecialist 
Mats Sturesson ~ Sång och musik
 
 
 
 

Växjökretsen av IKFF - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Medarrangörer: Elin Wägnersällskapet, Futurum – Svenska Freds Växjöavdelning och Naturskyddsföreningen

Programmet avslutas med att
ljusbåtar seglar ut på Växjösjön

tisdag 5 augusti 2014

Hiroshimadagen 6 augusti

 
 
Sen började den blinde att berätta
om det ohyggligt starka skenet
som bländat honom.
Han kunde inte skildra det.
Han nämnde bara en detalj: han såg med nacken.
Hela huvudskålen blev ett öga
som bländades utöver sprängningsgränsen
lyftes och for bort i blind förtröstan
dödens sömn. Men den blev ingen sömn.

Och just i detta liknar han den döve.
Och det sagts att stenar skola ropa
ropar han ur stenar med den döve.
ropar de ur stenar med varandra.
ropar de ur stenar med Kassandra.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA Sång 26
 
Rune Liljenrud