Harry Martinson var
högtidstalare när SIF-klubben (facklig organisation för industritjänstemännen) på ASEA i Västerås firade sitt
25-årsjubileum den 26 januari 1972. Han berörde då hur det var i
Middlesbrough, i det kolstoftiga England när han kom dit med båt under
1920-talet. Martinson berättade att han tänkte förlova sig och skulle köpa
en förlovningsring och gick in i en guldsmedsaffär i detta sotiga
Middlesbrough. Juveleraren tog fram en ring som han tyckte kanske kunde vara
passande. När Martinson lyfte på ringen så märkte han att den låg helt och
hållet nedbäddad i kolstoft. Så rökigt var det i Middlesbrough att ringen
låg i stenkolsstoft alltså. Det var både gripande och ohyggligt. Den stackars
guldsmeden stod alltså i ett moln av kompakt kolstoft från ironworks,
järnbruken i Middlesbrough, som på den tiden var den värst rökiga industri
som fanns i världen, och juveleraren märkte inte vad han stod i, för så van
hade han blivit av att leva i detta kolstoft.
TORPSBRUK ~ Ett av Sveriges nedlagda järnbruk med masugn
Harry Martinsons högtidstal på ASEA finns
på hemsidan
Det är den vetenskapligt
intresserade Martinson som här talar i ungefär en halvtimme. Harry
Martinson-sällskapets webbmaster Ingemar Lönnbom skriver på hemsidan att den
här inspelningen återfanns nyligen och har ställts till Sällskapets förfogande
av Per Sjögren.
I "Vattenbrev" ur
"Svärmare och harkrank" (1937) placerar Harry Martinson sin värderade
lärare Stav i paritet med den litterärt mycket inflytelserike Jack London, som
i sin bok "Avgrundens folk" (1902) ger ett starkt socialreportage
från storstadsslummen och misären i Londons East End. Jack London skildrar hur
de medellösa som gått brandvakt hela natten, om morgonen söker sig otvättade
och i traskläder till Frälsningsarméns baracker för att få något att
äta till frukost.
Camilla Odhnoff
berörde fattigdomens misär när hon vid Harry Martinson-sällskapets
årshögtid 2011 på Brunnsviks folkhögskola, starkt förknippad med
arbetarrörelsen, talade om hur också Harry Martinson "stått i
soppköerna utanför Frälsningsarmén."
Ivo Holmqvist,
professor i skandinavisk litteratur vid Vakgroep Scandinavistiek en
Noord-Europakunde Universiteit Gent, har i TijdSchrift voor Skandinavistik vol.
25 (2004) nr 1, en artikel om Eyvind Johnson och
England, under rubriken "Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet", där han nämner också andra författare som skildrat
London, bl.a. Gustaf Hellström och Ivar Lo-Johansson, med en
hänvisning till tidigare ordföranden i Harry Martinson-sällskapet Bertil
Palmqvists bok "Samtal med Ivar Lo Johansson" (1985). Titeln på Ivar
Lo-Johanssons bok från 1929 visar tydligt hur han upplevde slummen i East End
"Nederstigen till dödsriket: fem veckor i Londons fattigvärld",
omtryckt i "Dagbok från 20-talet" del 2 (1974).
Gustaf Hellström bodde
i England sammanlagt fjorton år, i två omgångar, och Eyvind Johnson ett
år. Båda vittnar om att verkligheten de mötte var "komplicerad".
Gustaf Hellström skriver i "Kärlek och politik" (1942) om Londons
East End från åren före första världskriget. "I den romanen känner
sig för övrigt Hellströms alter ego Stellan Petreus ställd när han ska
rapportera om mångmiljonstadens flerfald: Verkligheten visade sig så
mycket mera komplicerad än han först tyckt och trott." (Citat ur artikeln
av Ivo Holmqvist).
Gustaf Hellström-sällskapet har
i medlemsskrifter flera artiklar om Gustaf Hellström som
utrikeskorrespondent. "Eastends drottning död" är en artikel
av Gustaf Hellström under signaturen ”Maskelyne”, i Dagens Nyheter den 11
april 1933, som finns införd i Medlemsblad nr 22, hösten 2011 och
som kompletterar bilden av Londons East End.
"Eastend var för dem [Makarna
Elizabeth Jane och George Lansbury] inte landet som dödade, utan
landet som var värt att verka i för en bättre framtid, landet där hoppet aldrig
dog, där kärleken aldrig slocknade och glädjen aldrig tröt.
De älskade
Eastend, som var deras eget hemland, de sågo dess smuts, dess råhet, dess
brottslighet bättre än någon annan. Men de hoppades, och de arbetade. Och,
säger Lansbury, av de ting vi hoppades på och arbetade för ha många blivit
verklighet.”
Ingen som skildrar
London kan undgå att nämna klimatförhållandena där; det gör Harry Martinson i
sitt högtidstal på ASEA och Eyvind Johnson gör det i romanen
"Favel ensam" (1968):
"Dimman från London lindade sig
i grymmaste smeksamhet om allt; om kroppar, om själar, om hjärtan och
njurar som rannsakades, om hårstrån, benstommar, hus, och om knappnålar - som
svartnade därvid. Svavellukter och lukter av kolrök, alla sorters gaser som
Storlondon släppte ut, allt oljesot - det är den gula och ständigt allt mörkare
fogensmogens kännetecken, och dess framfärd speglas i känslolägena obehag,
olust, ängslan, ångest, fasa och vandringslust långt bort, ibland bort ur
livet."
Ivar Lo-Johansson skildrar mycket
dramatiskt Londons klimatförhållanden i sina "Busstaksfunderingar
från Londondimma" ur "Nederstigen till dödsriket: fem veckor i
Londons fattigvärld". Han beskriver sina strövtåg i East-end:
"Dimman hänger som ett vått skynke tätt framför ens ansikte och täpper
till alla utsikter."
Professor Ivo Holmqvist, avslutar
sin artikel i TijdSchrift voor Skandinavistik vol. 25 (2004) nr 1 med att vända
sin granskning från Sveriges syn på England till att låta veta hur England såg
på Sverige i en spalt som trycktes i TLS, Times Litterary Supplement, efter att
Harry Martinson och Eyvind Johnson tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1974
och här citeras ur artikeln:
Den har en talande rubrik, 'Swede
eat Swede'. De båda är kanske de minst internationellt bekanta pristagarna
sedan S.Y. Agnon och Nelly Sachs belönades åtta år tidigare, påstås det, men
deras respektive utveckling skisseras sedan i snabba drag och deras nyskapande
insatser uppskattas. Artikeln kommenterar också deras
politiska ståndpunkt.
Unlike
many of their contemporaries, they have alwys been staunchly anti-totalitarian,
seeing through Communism very early on, rapidly appreciating the threat of
Nazism, and being critical of Swedish neutrality.
Artikeln i TLS avslutas på ett
mycket kritiskt sätt:
Det beklagas "att så pass
få av deras böcker kommit ut på engelska, 'Sadly, they have been neglected
in England.' Vad som sedan följer, om att ingen är profet i eget land och allra
minst i Sverige, borde redan då ha varit en tankeställare för dem som den gången
kacklade högst och gol gällast på den svenska parnassens gödselstack:
That
Martinson and Johnson are worthy recipients of the prize, few acquainted with
their work would deny. [...] In the niggling and ungenerous local reaction one
perhaps detects that rather regrettable national trait - the Kungliga svenska avundsjukan, or 'Royal
Swedish Envy', that makes so many Swedes [...] prophets without honour in their
own land, figures to be sniped and sneered at when first they receive
international Acclaim." (TLS,
October 11,1974)
Artikeln i TLS för osökt tankarna
till Harry Martinsons dikt "Uppåtstigandets lycka", som
finns bland de postuma dikterna i De
tusen dikternas bok
Uppåtstigandets
lycka.
Inte mycket
att ha.
Framgången
ett gatlopp
mellan täta
osynliga avundsled.
Att utsända
ett leende
är att
utsätta det.
Det stannar
i luften som en muta.
Det studsar
tillbaka förfruset.
~ ~ ~ ~ ~
Rune Liljenrud