tisdag 31 december 2013

GOTT NYTT HARRY MARTINSON~ÅR 2014

  
 
 
Stjärnfjärran i höghet
är köldnattens himmel.
Högt lyser vältrande evigheter.
Tider i virvelgång.
Granar med snökåporna halvlyftade
som till nigande stjärntjänst i kölden.
O, maning till övning i litenhet
jag följer dig gärna.
Genast känns stigen tryggare.
 
HARRY MARTINSON:
Ur De tusen dikternas bok
  
  

GOTT NYTT ÅR 2014

tillönskas alla
Harry Martinson-sällskapets bloggläsare!
 
 
Rune Liljenrud
 
 


måndag 30 december 2013

"Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet"


 
 
Harry Martinson var högtidstalare när SIF-klubben (facklig organisation för industritjänstemännen) på ASEA  i Västerås firade sitt 25-årsjubileum den 26 januari 1972. Han berörde då hur det var i Middlesbrough, i det kolstoftiga England när han kom dit med båt under 1920-talet. Martinson berättade att han tänkte förlova sig och skulle köpa en förlovningsring och gick in i en guldsmedsaffär i detta sotiga Middlesbrough. Juveleraren tog fram en ring som han tyckte kanske kunde vara passande. När Martinson lyfte på ringen så märkte han att den låg helt och hållet nedbäddad i kolstoft. Så rökigt var det i Middlesbrough att ringen låg i stenkolsstoft alltså. Det var både gripande och ohyggligt. Den stackars guldsmeden stod alltså i ett moln av kompakt kolstoft från ironworks, järnbruken i Middlesbrough, som på den tiden var den värst rökiga industri som fanns i världen, och juveleraren märkte inte vad han stod i, för så van hade han blivit av att leva i detta kolstoft.
 
TORPSBRUK ~ Ett av Sveriges nedlagda järnbruk med masugn
 

Harry Martinsons högtidstal på ASEA finns på hemsidan

 


 

Det är den vetenskapligt intresserade Martinson som här talar i ungefär en halvtimme. Harry Martinson-sällskapets webbmaster Ingemar Lönnbom skriver på hemsidan att den här inspelningen återfanns nyligen och har ställts till Sällskapets förfogande av Per Sjögren.

I "Vattenbrev" ur "Svärmare och harkrank" (1937) placerar Harry Martinson sin värderade lärare Stav i paritet med den litterärt mycket inflytelserike Jack London, som i sin bok "Avgrundens folk" (1902) ger ett starkt socialreportage från storstadsslummen och misären i Londons East End. Jack London skildrar hur de medellösa som gått brandvakt hela natten, om morgonen söker sig otvättade och i traskläder till Frälsningsarméns baracker för att få något att äta till frukost.

Camilla Odhnoff berörde fattigdomens misär när hon vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2011 på  Brunnsviks folkhögskola, starkt förknippad med arbetarrörelsen, talade om hur också Harry Martinson "stått  i soppköerna utanför Frälsningsarmén."


Ivo Holmqvist, professor i skandinavisk litteratur vid Vakgroep Scandinavistiek en Noord-Europakunde Universiteit Gent, har i TijdSchrift voor Skandinavistik vol. 25 (2004) nr 1, en artikel om Eyvind Johnson och England, under rubriken "Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet", där han nämner också andra författare som skildrat London, bl.a. Gustaf Hellström och Ivar Lo-Johansson, med en hänvisning till tidigare ordföranden i Harry Martinson-sällskapet Bertil Palmqvists bok "Samtal med Ivar Lo Johansson" (1985). Titeln på Ivar Lo-Johanssons bok från 1929 visar tydligt hur han upplevde slummen i East End "Nederstigen till dödsriket: fem veckor i Londons fattigvärld", omtryckt i "Dagbok från 20-talet" del 2 (1974). 


Gustaf Hellström bodde i England sammanlagt fjorton år, i två omgångar, och Eyvind Johnson ett år. Båda vittnar om att verkligheten de mötte var "komplicerad". Gustaf Hellström skriver i "Kärlek och politik" (1942) om Londons East End från åren före första världskriget. "I den romanen känner sig för övrigt Hellströms alter ego Stellan Petreus ställd när han ska rapportera om mångmiljonstadens flerfald: Verkligheten visade sig så mycket mera komplicerad än han först tyckt och trott." (Citat ur artikeln av Ivo Holmqvist).                         

 

 Gustaf Hellström-sällskapet har i medlemsskrifter flera artiklar om Gustaf Hellström som utrikeskorrespondent. "Eastends drottning död" är en artikel av Gustaf Hellström under signaturen ”Maskelyne”, i Dagens Nyheter den 11 april 1933,  som finns införd i  Medlemsblad nr 22, hösten 2011 och som kompletterar bilden av Londons East End.

 

"Eastend var för dem [Makarna Elizabeth Jane och George Lansbury] inte landet som dödade, utan landet som var värt att verka i för en bättre framtid, landet där hoppet aldrig dog, där kärleken aldrig slocknade och glädjen aldrig tröt.

De älskade Eastend, som var deras eget hemland, de sågo dess smuts, dess råhet, dess brottslighet bättre än någon annan. Men de hoppades, och de arbetade. Och, säger Lansbury, av de ting vi hoppades på och arbetade för ha många blivit verklighet.” 

 
 
Ingen som skildrar London kan undgå att nämna klimatförhållandena där; det gör Harry Martinson i sitt högtidstal på ASEA och Eyvind Johnson gör det i romanen "Favel ensam" (1968):

 

"Dimman från London lindade sig i grymmaste smeksamhet om allt; om kroppar, om själar, om hjärtan och njurar som rannsakades, om hårstrån, benstommar, hus, och om knappnålar - som svartnade därvid. Svavellukter och lukter av kolrök, alla sorters gaser som Storlondon släppte ut, allt oljesot - det är den gula och ständigt allt mörkare fogensmogens kännetecken, och dess framfärd speglas i känslolägena obehag, olust, ängslan, ångest, fasa och vandringslust långt bort, ibland bort ur livet."

 

Ivar Lo-Johansson skildrar mycket dramatiskt Londons klimatförhållanden i sina "Busstaksfunderingar från Londondimma" ur  "Nederstigen till dödsriket: fem veckor i Londons fattigvärld". Han beskriver sina strövtåg i East-end: "Dimman hänger som ett vått skynke tätt framför ens ansikte och täpper till alla utsikter." 

 

Professor Ivo Holmqvist, avslutar sin artikel i TijdSchrift voor Skandinavistik vol. 25 (2004) nr 1 med att vända sin granskning från Sveriges syn på England till att låta veta hur England såg på Sverige i en spalt som trycktes i TLS, Times Litterary Supplement, efter att Harry Martinson och Eyvind Johnson tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1974 och här citeras ur artikeln:

 

Den har en talande rubrik, 'Swede eat Swede'. De båda är kanske de minst internationellt bekanta pristagarna sedan S.Y. Agnon och Nelly Sachs belönades åtta år tidigare, påstås det, men deras respektive utveckling skisseras sedan i snabba drag och deras nyskapande insatser uppskattas.    Artikeln kommenterar också deras politiska ståndpunkt. 

Unlike many of their contemporaries, they have alwys been staunchly anti-totalitarian, seeing through Communism very early on, rapidly appreciating the threat of Nazism, and being critical of Swedish neutrality.

Artikeln i TLS avslutas på ett mycket kritiskt sätt:

Det beklagas "att så pass få av deras böcker kommit ut på engelska, 'Sadly, they have been neglected in England.' Vad som sedan följer, om att ingen är profet i eget land och allra minst i Sverige, borde redan då ha varit en tankeställare för dem som den gången kacklade högst och gol gällast på den svenska parnassens gödselstack:

That Martinson and Johnson are worthy recipients of the prize, few acquainted with their work would deny. [...] In the niggling and ungenerous local reaction one perhaps detects that rather regrettable national trait  - the Kungliga svenska avundsjukan, or 'Royal Swedish Envy', that makes so many Swedes [...] prophets without honour in their own land, figures to be sniped and sneered at when first they receive international Acclaim." (TLS, October 11,1974)

 

 

Artikeln i TLS för osökt tankarna till Harry Martinsons dikt "Uppåtstigandets lycka", som finns bland de postuma dikterna i De tusen dikternas bok 

  
Uppåtstigandets lycka.

Inte mycket att ha.

Framgången ett gatlopp

mellan täta osynliga avundsled.

Att utsända ett leende

är att utsätta det.

Det stannar i luften som en muta.

Det studsar tillbaka förfruset.

 
~ ~ ~ ~ ~

 
 
Rune Liljenrud

söndag 29 december 2013

Harry Martinson - Julen i Månadens Martinson

 

”Julen i sig själv är ju av så pass sentimental art att man gott kan tingla och tangla sig igenom den ungefär var som helst. Själv förhärdad av hårda öden, närmast ett slags bandit då det gäller julfirande, lyckas jag sällan få någonting ut ur julen."

HARRY MARTINSON:
Ur Månadens Martinson, december 2013
Ur Brev 29 dec. 44  (Poetiska törnbuskar i mängd)


 
   "Högtidsfirandet stegrar materialismen. Julhögtiden är för exempel länge så överlastad, att den knappt bär sig själv. Den dignar under sig själv och har sprängt all sin mening.
   Under det senaste århundradet har man försökt rädda sig med frasen om att julhögtiden är barnens högtid, och i den undanflyktsfrasen ligger åtminstone en smula mänsklig självkännedom förstucken. Barnen fattar allting materialistiskt och kvantitativt. På detta har man räddat sig. Det enda felet i resonemanget är bara det, att saken råkar vara lögn. Ty alla veta med vilka små medel barn kan leka och fröjdas. Deras inbillningskraft är så stor, att en grankotte blir ko och en sälgblomma kanin. En snögubbe får i barnens händer - liv. Och en lanternin byggd av snöbollar. Ja, ni vet själv, detta är barnets."
 
HARRY MARTINSON:
Ur  Svärmare och harkrank (1937)  

 
 

 
Harry Martinsons dikt
JULTOMTEN


Varje år när det vitnar i träden
återkommer den förhatlige gamla mysaren
barnkammarens Rasputin. Han skakar sitt vaddskägg
och tränger storstövlad och med våld in i allas hjärtan.



Dikten Jultomten finns i Harry Martinsons civilisationskritiska diktsamling Vagnen (1960) och den finns med i olika Jul-antologier, men ofta nämns inget om vem Rasputin var; en rysk, omstridd mystiker som fått låna sitt namn till jultomten!
 
Grigorij Jefimovitj Rasputin född 22 januari 1869 i byn Pokrovskoje vid floden Tura i Tiumen i Sibirien, död (mördad) 29 december 1916 i Sankt Petersburg, var en rysk mystiker, predikant och helbrägdagörare, känd som en av Rysslands mest mytomspunna personer. Rasputins liv är omdebatterat då det smutskastats, glorifierats och mystifierats om vartannat, vilket gör det svårt att få en helt rättvis och sann bild av honom. Han hade dock flera barn, däribland Maria Rasputin. (Ur Wikipedia)
 
Harry Martinsons tankar om Julen är väl värda att begrunda också år 2013
 
Rune Liljenrud
 

Harry Martinsons Kap Farväl! 80 år 2013



Harry Martinsons Kap Farväl!

 80 år 2013


Det tickar ur sydostpassaden i norr. Det knastrar genom etern som ett enda sladder och Fernmoor storknar och tröttnar till slut. Det är julhälsningarna. Christmas greetings.
   Ett par spanska krigsfartyg uppe kring Fernando Po passa på tillfälle att träna sina telegrafister, och marconimatroserna prata sitt jox. Vår Burke blir trött i trumhinnorna av dem, ilsken och stänger av skåpet. Han kommer ner till oss i mässen och talar om namn och lägen på åtarna som hälsar. Vi stoppa honom mitt i listan:
   "Stopp, det är bra nu, Burke."
Aftonens extra blir en doffpudding och tre buteljer rom. Vi ligga i den variabla västliga vind som ständigt blåser söder om sydostpassaden. Juldagsmorgonen kommer med grov sjö och femton albatrosser. Jag räknar dem. Det är vår juls änglar.
 
 
 
BONNIERS FOLKBIBLIOTEK (1947)
Omslag: Roland Svensson
 

Harry Martinsons Kap Farväl! fanns i bokhandeln den 31 oktober 1933 och har alltså i år, 2013 kunnat 80-årsjubilera. Utdraget ovan ur Kap Farväl!  heter TJUGUFJÄRDE DECEMBER och därmed anknyts här till Julen som vi nu har firat. 


Samtidigt påminns här om att flera av Harry Martinsons böcker kan jubilera under det år som nu stundar, 2014 

Spökskepp  85 år (1929)
Fem unga  85 år (1929)
Natur  80 år (1934)
Det enkla och det svåra 75 år (1939)
Elin Wägner  65 år (1949 Inträdestal i Svenska akademien)
Tre knivar från Wei  50 år (1964)
Bestiarium  50 år (1964)
 
Rune Liljenrud

fredag 27 december 2013

Rätt svar på Julens litterära bloggfråga 2013

 
 
Rätta svaret på
Julens litterära bloggfråga
2013
~~~


Tack Elisabeth Rynell för Dina texter till
Harry Martinson-sällskapets litterära julblogg!

Tack för intresset omkring Julens bloggfråga!
~~~


Här presenteras något av Elisabeth Rynells
omfattande och mångbelönade författarskap
 
  
Lyrsvit m.m. gnöl
Elisabeth Rynells litterära debut
(1975) Lyrik
ISBN 91-0-040278-8
 
 
VETA HUT (1979) Roman
ISBN 91 7054 282 1
 
  
ONDA DIKTER 1978-80 (1980) Lyrik
ISBN 91 7054 331 3
 
HUMANISMENS SEGER (1982) Essä
Tidskriften Janus Nr 4 1982
i samarbete med bokförlaget Korpen
ISSN 0349-6449
 
 
SORGVINGESÅNG (1985) Lyrik
ISBN 91-0-046447-3
 
 
SJUK FÅGEL (1988) Lyrik
ISBN 91-0-047481-9
 

 
NATTLIGA SAMTAL (1990) Lyrik
ISBN 91-0-047902-0
 
 
En berättelse om Loka (1990) Roman
ISBN 91-0-047825-3
 

 
 ÖCKENVANDRARE (1993) Lyrik
ISBN 91-0-055617-5
 

 
Hohaj (1997) Roman
ISBN 91-0-056545-8
 

 
Till Mervas (2002) Roman
ISBN 91-0-058044-9
 


I MINA HUS (2006) Lyrik
ISBN 91-0-010856-1
 
 
Hitta Hem (2009) Roman
ISBN 978-91-0-012165-5
 
 
Skrivandets sinne (2013) Prosatexter
ISBN-978-91-0-013272-9
 

BOKMÄSSAN I GÖTEBORG 2013
 
Elisabeth Rynell medverkade under den första dagen på Bokmässan i Göteborg den 26 september 2013 i två program, dels ett seminarium "Att skriva och att inte skriva" och dels ett program på De Litterära Sällskapens Scen "Verklighet till döds – Martinson och moderniteten". Detta redovisas i blogg 2013-09-26 "Verklighet till döds – Martinson och moderniteten" - klicka på bloggfilen här
 
http://www.blogger.com/blogger.g?blogID=8115559841858704920#editor/target=post;postID=1034210618746250058;onPublishedMenu=posts;onClosedMenu=posts;postNum=26;src=postname
 
 
 
Grannskap - NORDISK ANTOLOGI
ISBN 91 86054 30 9 (382 s.)
 
Texter av Elisabeth Rynell möter oss i många olika sammanhang, bl.a. i NORDISK ANTOLOGI, som är urval ur årgångarna  1984-94 av café Existens - tidskrift för nordisk litteratur, och som presenteras i ett inledande kapitel av Staffan Söderblom "Att läsa café Existens". Elisabeth Rynell medverkar i antologins avdelning Tiden står uppställd med alla sina vapen med artikeln "Ombord på myren".
 
 
Förlagets presentation: ”Elisabeth Rynell, född 1954, är uppväxt i Stockholm och efter att ha bott ett stort antal år i norra Sverige bor hon numera växelvis i Stockholm och Hälsingland. Hon debuterade 1975 med Lyrsvit m.m. gnöl och skriver både lyrik och prosa. Romanen Hohaj (1997) blev en stor framgång och mycket prisbelönt, bland annat med Sveriges Radios Romanpris och tidningen VI:s Litteraturpris”. … ”2002 kom Elisabeth Rynell med en roman av samma intensitet, Till Mervas. 2004 tilldelades Elisabeth Rynell Svensk biblioteksförenings Aniarapris för som juryn skrev ”…en diktning med kärleken och naturen som centrala teman och ett språk som har modet att uppsöka tillvarons smärtpunkter, där något nytt trots allt kan ta sin början”. År 2009 gav hon ut romanen Hitta Hem." Våren 2013 utgavs Skrivandets sinne, som presenterades den 26 september 2013 på Bokmässan i Göteborg.  
 
 
Rätta svaret på
Julens litterära bloggfråga
2013
 
 
har först inkommit från

Tora Widfeldt, Tranemo

 
som får varmt uppskattande tack
och en av Elisabeth Rynells böcker 
 
VARMT TACK!
 
 
Rune Liljenrud

lördag 21 december 2013

SVARA PÅ JULENS BLOGGFRÅGA! Vem är textens författare? Vilken är romanen? ~ ~ ~ ~ "Nej han ville bli emottagen. Han hade en längtan."






Foto: Kalmar läns museums
permanenta utställning
om Kalmarkonstnärinnan
Jenny Nyström-Stopendal
Bilden har inte direkt anknytning till julbloggens romanfråga, men kanske tolkar stämningsbilden vad som skrivs om luffaren i julbloggens roman:
 "Han hade en längtan"


Årets Julbloggfråga är vald med anledning av att det den 2 december i år var 65 år sedan Harry Martinsons "Vägen till Klockrike" fanns att köpa i bokhandeln. Julbloggens luffare för tankarna till Luffaren Bolle och det är högtid att läsa dessa två böcker parallellt. Vilken roman avses i julbloggen?

 
SVARA PÅ JULENS BLOGGFRÅGA!
Vem är författaren?
Ur vilken roman är texten hämtad?

Utdrag ur roman:
 
[…]
 
Han var en av dem som drog fram efter landsvägarna. Somliga drog land och rike runt. Andra höll sig med mindre revir. Landstrykare kallades de. Som herrelösa hundar, som strykarkatter, som stann- och strykfåglar. Någonting hade satt dem i rörelse. Någon hade slungat ut dem. Varje landsväg bar på några. Som en oro. De bofasta stördes i sin bofasthet. Att de drivits ut, de här människotrasorna, att de drev ikring. Det var en olust i det. Hårt och skorvigt skinn hade de. Deras blick var landsvägslång. Inne mellan husväggar trängdes den ihop och samlades i en hårt riktad stråle, en vässad stråle ljus. Och den träffade de bofasta. Landstrykarblicken, sa man.
Han kallade sig Aron. Han hade gått iland i Simrishamn efter otaliga år till sjöss. Han hade börjat gå. I världen var det krig. Levande och döda män låg nergrävda i leran i Europas åkrar. Han var på väg bort från kriget, han gick mot norr, hade fått för sig att göra det. Bara gå och gå upp genom landet. Det var ett främmande land, han hade ingen rätt att vara där, han hade ingen rätt att vara någonstans. Nu gick han på instinkt mot norr, som följde han en ton. I en månad hade han vandrat. Han hade passerat Stockholm, gick tvärs igenom på mindre än en dag. Han var hungrig. Han kunde inte med att tigga, kunde inte med att hamna fel. Som i fel hus, hos fel människa. Nej han ville bli emottagen. Han hade en längtan.
I sällskap hade denne Aron dessutom en hund. En jättelik, svart hundvarelse försedd med munkorg av flätade vidjor. Han kallade hunden för Lurv och det var ett passande namn. Det var med stor möda han lyckades föda sig själv och sin hund så pass att de höll sig på benen. Men det fanns de som ömkade den stora hunden, att den måste gå efter vägarna som en landstrykare. Man gav den slaktavfall, mögelbröd, potatisskal. Och då fick ju Aron ha en brödbit eller en kallpotatis att stoppa i minnen medan hunden åt.
Genast han passerat Uppsalaslätten blev avstånden längre mellan byar och stugor. Det var mycket skog. Och kallt. Det var ju vinter också, julen hade han passerat i Uppsala. Men skogen. Vad var det för en värld? Hela detta land som han vandrade genom tycktes befolkat av skogar mer än något annat. Redan när han passerat Kristianstad någon av de första dagarna slöt sig dessa dunkelgröna barrträd kring honom. Sedan gick han i dagar bland träden. I början tycktes de honom mest som ett hinder, han kunde inte se, träden stod i vägen. Men efter en tid lärde han sig att se det som fanns mellan träden. Att där var en värld av ljus och skugga, en värld av rum, av ständigt nya rum som öppnade sig för honom. Han gick där, en förundrad gäst i ett ofantligt hus. Nu stod skogen vinterstilla och klirrade lätt med sina köldkristaller. Lurv slapp ur sin munkorg och sökte sork i djupsnön. För Aron fanns det mycket hunger mellan gårdarna, mil av hunger att vandra i. När kylan var stark och han inte ätit på länge, tyckte han att inälvorna skramlade som stora, döda skaldjur i kroppen på honom. Då tvangs han till husen. Och det var ohjälpligt att han ofta kom fel på ena eller andra sättet.
[…]
När Aron i februarinatten nådde Umeå bestämde han sig för att lämna sitt gamla väderstreck och istället följa Umeälven inåt landet. Det var någonting med skogen, en längtan som slagit ut i honom, att komma bara djupare in. Han tänkte att det skulle vara ett stort och tyst land som väntade på honom därinne. Han skulle inte mera gå just norrut, utan låta ingivelsen föra honom rätt.
På så vis kom han några dagar senare till Racksele, en köping en bit in i Lappland. Forsrökarna hängde som vita stoder över älven när han gick över bron. Det var tidig förmiddag och bittert kallt och varken han eller hunden hade ätit något vidare sedan de lämnade Umeå. Vi ska inte ge oss in bland de där husen, mumlade han stelt åt sin följeslagare. Vi ska bara fortsätta rakt fram. Vi ska följa solen idag.
Så gick de med solen i ögonen rakt förbi bolagens träslott och ut ur Racksele söderut. Det gick snabbt, strax omslöts de av skog igen. Uppe på ett krön efter ett långt uppförslut, var det som om hela landet öppnat sig för dem i en myr som sträckte sig ut åt alla håll. Ja, plötsligt var landskapet ett hav och på detta hav seglade skogar och berg och åsar om varandra i allt tunnare skiktningar, tills man till slut inte såg var landet slutade och himlen tog vid.
[…]
Men solen tärde på snön. Kring träden låg marken bar i en cirkel som långsamt växte ut från stammen och blev vidare. I mitten av maj drog lapparna genom byn på sista nattskaren, på väg med sina renar mot kalvningslandet inåt fjällen. De inkvarterades för några nätter här och var i gårdarna, utom där de var ovälkomna. Att många av hemmanen i trakten i själva verket var insynade lappskatteland, hade folk lyckats glömma. Ändå låg det bara en generation bort, att skogssamernas skatteland ogiltigförklarades av Racksele kommunmän. De flesta skogslapparna drevs då iväg – eller granlappar, som de också kallades – men några lyckades insyna sina marker som hemman och fick bli ”nybyggare”, precis som de svenskar och finnar som kom och lade renlanden under plogen.
[…]

Sänd Ditt svar på julbloggens frågor till
Första rätt svar belönas med
en av författarens böcker

God helgläsning
 Rune Liljenrud



torsdag 19 december 2013

Sjökapten Göte Sundberg, Åland till minne ~ Av Klockrikestipendiaten år 2011 Carina Karlsson


Göte Sundberg avled 85 år gammal den 31 oktober 2013. Dödsbudet nådde mig någon dag senare, en av de där novemberdisiga dagarna med gråskalor, gråskalor och grafiskt svarta trädkronor mot vit himmel. Budet gjorde mig sorgsen, på det sätt som dödsbud gör. En tomhet i bröstet där bilden av den levande, verkande, handlingskraftige Göte satt, tankar på den närmaste familjen och deras stora saknad. Men man kan inte tänka på Göte Sundberg utan att bli varm om hjärtat.

Den där novemberdagen, en sällsam blandning av sorg - och glädje över att Göte funnits och verkat.

För det åländska kulturlivet var han en stor kraft. Otaliga är de artiklar och böcker han skrivit om sjöfart. Kunnig och berättarglad som få. Och han var sjökapten, det var han noga med, kanske för att han visste att till och med de allra oregerligaste av det seglande åländska folket alltid lyssnar på vad kapten har att säga.

Han stod stadigt på backen. I blicken det eviga och det rörliga som ett liv på havet ger. Och så var han varm och omtänksam.

När jag tilldelades Klockrikestipendiet år 2011 fick Göte, som hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet, i uppdrag att dela ut priset till mig. Han tog med glad energi genast itu med att ordna den allra bästa prisutdelning. Han engagerade kommunbibliotekarien, som ordnade lokal och annonsering, och satte själv samman ett föredrag om Harry Martinson. Hela tiden i samråd med mig, för att göra det hela så bekvämt och fint som möjligt för mig. Han gav sin son Guy i uppdrag att filma prisutdelningen och såg till så att jag i efterhand fick en kopia av filmen, som minne.

Prisutdelningen av Klockrikestipendiet blev verkligen precis så värdig, varm och minnesvärd som man kunde önska. Tack vare Göte.

Så seglade han i allt han tog sig för: värdigt, varmt och minnesvärt.

Mitt innerliga deltagande till Götes familj och vänner.

Med Göte i tacksamt minne,

Carina Karlsson, Sund, Åland

onsdag 18 december 2013

HARRY MARTINSON "Midsommardalen" 75 år! Inför Vintersolståndet ~ SOL. "Fäst på papperet här en glimt av den tjugonde decembers sol."




S O L.

   Fäst på papperet här en glimt av den tjugonde decembers sol. Låt den lysa ned längs den gula blyertspennan och säga hur den bröt fram i en förklaringspaus mellan snöyrorna. Radion spelade en middagspolka borta i vrån. Solen och snön flöt in i gardinerna och gardinerna flöt ut i solen och snön. Solen stod bakom päronträdens grenar och den skälvde som flammande uppenbarelseeld bakom björkarnas risverk. Vintersol kastad mitt in i en av årets tre mörkaste och kortaste dagar är inte bara bokstavligen en uppenbarelse. Den är mycket mera. I en sådan stund häftar varken stämningar eller minnen vid solen. Nej, den kommer som ett nu och som ett oförutsett genombrott. När ett nu flammar till och plötsligt överraskar, då minns man det efteråt som ett solnu på rutan, utan förtid och framtid.
   Solen lyste in i ansiktet på oss alla i hela huset. När den strax därpå gick i moln stod det nuet kvar som i eldram. Solen hade brutit fram så häftigt, så överraskande, att det inte fanns plats för annat än ljusupplevelsen och eldupplevelsen däri, nästan utan varje drag av vad man kallar stämning.
   Ett nästan otänkbart enhetsljus stod i låga i nuet.
   En sådan stund kan inte mätas. Den rymmer intet, och den rymmer alla tider.


Harry Martinsons Midsommardalen utkom år 1938, för 75 år sedan och nu inför Vintersolståndet, är det tillfälle att läsa om "tjugonde decembers sol" ur "den första av de fyra hyllningar till eller närmast åkallanden av solen, vilka fungerar som intensivt laddade vilopunkter i bokens förlopp", såsom Bengt Emil Johnson uttrycker det i sitt Efterord till Harry Martinsons Naturessäer, i en samlad utgåva av Harry Martinsons verk.

Harry Martinsons SOL finns med i "Noveller för Världens Barn 2012" och i en cd i Mp3-format som medföljer boken, svarar skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl för uppläsning.  

Rune Liljenrud  

fredag 13 december 2013

Natten går tunga fjät... skuggorna ruva... Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar...


Lucianatten har ansetts vara årets längsta natt "då kon biter i krubban tre gånger av hunger". Lucia är i kristen tradition ett helgon och hennes ljuskrona stämmer väl överens med helgonets gloria. Själva namnet kommer från latinets lux, som betyder ljus. Lucia står i ljusets tjänst för kampen mot mörkret.


I folksagorna finns mycket tolkat av kamp mellan ljus och mörker, gott och ont, sanning och narri. Harry Martinson har i en berättelse som finns med i en inspelad intervju från år 1952 för Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge - kommenterad av Stefan Sandelin - en tolkning av kampen mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. Han kallar berättelsen "Drömmen om de sökande gudarna, gudarna som själva söker sanningen". 



Klockrikestipendiaten 2013 Inghilda Tapio, Karesuando har i år utkommit med en intressant bok om kampen mellan gott och ont ~ Davvelis guovssonástti‏ ~ vackert illustrerad av Ulrika Tapio Blind, Karesuando som också hon erhöll Klockrikestipendium 2013.
 
Boken inleds med en gammal jojktext, en strof som samerna skall ha jojkat...
 
Östan om polstjärnan
norr om sol och måne
och syd om stjärnorna
där kan man hitta solgudens skattgrav

Boken Davvelis guovssonástti‏ är en fri berättelse efter en av de samiska skapelseberättelserna, där samen Gorgu får kämpa hårt mot jättar och kaoshavets makter släpps lösa i våldsamt uppror, men Gorgu får hjälp av sin far, som är shaman och han vinner kampen. Gorgu kommer segerrik hem till samernas land med sin ČALBMI, som betyder ÖGA. Väl hemma i Sápmi så gifter de sig i sin vunna kärlek på samiskt vis och deras efterkommande, som heter Gállábártnit är samernas förfäder.
Såväl Harry Martinsons "Drömmen om de sökande gudarna, gudarna som själva söker sanningen", som Inghilda Tapios "Davvelis guovssonástti", visar på samma hopp som finns i Luciasången, att ljuset skall segra över mörkret, att det goda skall segra.

 
Natten var stor och stum.
Nu, hör, det svingar
i alla tysta rum
sus som av vingar
 
Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar...

Luciadagen, den 13 december 2013
Rune Liljenrud‏