Harry Martinson i tiden: SVARA PÅ JULENS BLOGGFRÅGA! Vem är textens författare? Vilken är romanen? ~ ~ ~ ~ "Nej han ville bli emottagen. Han hade en längtan."

Foto: Kalmar läns museums
permanenta utställning
om Kalmarkonstnärinnan
Jenny Nyström-Stopendal

Bilden har inte direkt anknytning till julbloggens romanfråga, men kanske tolkar stämningsbilden vad som skrivs om luffaren i julbloggens roman:

"Han hade en längtan"

Årets Julbloggfråga är vald med anledning av att det den 2 december i år var 65 år sedan Harry Martinsons "Vägen till Klockrike" fanns att köpa i bokhandeln. Julbloggens luffare för tankarna till Luffaren Bolle och det är högtid att läsa dessa två böcker parallellt. Vilken roman avses i julbloggen?

SVARA PÅ JULENS BLOGGFRÅGA!

Vem är författaren?

Ur vilken roman är texten hämtad?

Utdrag ur roman:

[…]

Han var en av dem som drog fram efter landsvägarna. Somliga drog land och rike runt. Andra höll sig med mindre revir. Landstrykare kallades de. Som herrelösa hundar, som strykarkatter, som stann- och strykfåglar. Någonting hade satt dem i rörelse. Någon hade slungat ut dem. Varje landsväg bar på några. Som en oro. De bofasta stördes i sin bofasthet. Att de drivits ut, de här människotrasorna, att de drev ikring. Det var en olust i det. Hårt och skorvigt skinn hade de. Deras blick var landsvägslång. Inne mellan husväggar trängdes den ihop och samlades i en hårt riktad stråle, en vässad stråle ljus. Och den träffade de bofasta. Landstrykarblicken, sa man.

Han kallade sig Aron. Han hade gått iland i Simrishamn efter otaliga år till sjöss. Han hade börjat gå. I världen var det krig. Levande och döda män låg nergrävda i leran i Europas åkrar. Han var på väg bort från kriget, han gick mot norr, hade fått för sig att göra det. Bara gå och gå upp genom landet. Det var ett främmande land, han hade ingen rätt att vara där, han hade ingen rätt att vara någonstans. Nu gick han på instinkt mot norr, som följde han en ton. I en månad hade han vandrat. Han hade passerat Stockholm, gick tvärs igenom på mindre än en dag. Han var hungrig. Han kunde inte med att tigga, kunde inte med att hamna fel. Som i fel hus, hos fel människa. Nej han ville bli emottagen. Han hade en längtan.

I sällskap hade denne Aron dessutom en hund. En jättelik, svart hundvarelse försedd med munkorg av flätade vidjor. Han kallade hunden för Lurv och det var ett passande namn. Det var med stor möda han lyckades föda sig själv och sin hund så pass att de höll sig på benen. Men det fanns de som ömkade den stora hunden, att den måste gå efter vägarna som en landstrykare. Man gav den slaktavfall, mögelbröd, potatisskal. Och då fick ju Aron ha en brödbit eller en kallpotatis att stoppa i minnen medan hunden åt.

Genast han passerat Uppsalaslätten blev avstånden längre mellan byar och stugor. Det var mycket skog. Och kallt. Det var ju vinter också, julen hade han passerat i Uppsala. Men skogen. Vad var det för en värld? Hela detta land som han vandrade genom tycktes befolkat av skogar mer än något annat. Redan när han passerat Kristianstad någon av de första dagarna slöt sig dessa dunkelgröna barrträd kring honom. Sedan gick han i dagar bland träden. I början tycktes de honom mest som ett hinder, han kunde inte se, träden stod i vägen. Men efter en tid lärde han sig att se det som fanns mellan träden. Att där var en värld av ljus och skugga, en värld av rum, av ständigt nya rum som öppnade sig för honom. Han gick där, en förundrad gäst i ett ofantligt hus. Nu stod skogen vinterstilla och klirrade lätt med sina köldkristaller. Lurv slapp ur sin munkorg och sökte sork i djupsnön. För Aron fanns det mycket hunger mellan gårdarna, mil av hunger att vandra i. När kylan var stark och han inte ätit på länge, tyckte han att inälvorna skramlade som stora, döda skaldjur i kroppen på honom. Då tvangs han till husen. Och det var ohjälpligt att han ofta kom fel på ena eller andra sättet.

[…]

När Aron i februarinatten nådde Umeå bestämde han sig för att lämna sitt gamla väderstreck och istället följa Umeälven inåt landet. Det var någonting med skogen, en längtan som slagit ut i honom, att komma bara djupare in. Han tänkte att det skulle vara ett stort och tyst land som väntade på honom därinne. Han skulle inte mera gå just norrut, utan låta ingivelsen föra honom rätt.

På så vis kom han några dagar senare till Racksele, en köping en bit in i Lappland. Forsrökarna hängde som vita stoder över älven när han gick över bron. Det var tidig förmiddag och bittert kallt och varken han eller hunden hade ätit något vidare sedan de lämnade Umeå. Vi ska inte ge oss in bland de där husen, mumlade han stelt åt sin följeslagare. Vi ska bara fortsätta rakt fram. Vi ska följa solen idag.

Så gick de med solen i ögonen rakt förbi bolagens träslott och ut ur Racksele söderut. Det gick snabbt, strax omslöts de av skog igen. Uppe på ett krön efter ett långt uppförslut, var det som om hela landet öppnat sig för dem i en myr som sträckte sig ut åt alla håll. Ja, plötsligt var landskapet ett hav och på detta hav seglade skogar och berg och åsar om varandra i allt tunnare skiktningar, tills man till slut inte såg var landet slutade och himlen tog vid.

[…]

Men solen tärde på snön. Kring träden låg marken bar i en cirkel som långsamt växte ut från stammen och blev vidare. I mitten av maj drog lapparna genom byn på sista nattskaren, på väg med sina renar mot kalvningslandet inåt fjällen. De inkvarterades för några nätter här och var i gårdarna, utom där de var ovälkomna. Att många av hemmanen i trakten i själva verket var insynade lappskatteland, hade folk lyckats glömma. Ändå låg det bara en generation bort, att skogssamernas skatteland ogiltigförklarades av Racksele kommunmän. De flesta skogslapparna drevs då iväg – eller granlappar, som de också kallades – men några lyckades insyna sina marker som hemman och fick bli ”nybyggare”, precis som de svenskar och finnar som kom och lade renlanden under plogen.

[…]