"Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet"

 

 

Harry Martinson var högtidstalare när SIF-klubben (facklig organisation för industritjänstemännen) på ASEA  i Västerås firade sitt 25-årsjubileum den 26 januari 1972. Han berörde då hur det var i Middlesbrough, i det kolstoftiga England när han kom dit med båt under 1920-talet. Martinson berättade att han tänkte förlova sig och skulle köpa en förlovningsring och gick in i en guldsmedsaffär i detta sotiga Middlesbrough. Juveleraren tog fram en ring som han tyckte kanske kunde vara passande. När Martinson lyfte på ringen så märkte han att den låg helt och hållet nedbäddad i kolstoft. Så rökigt var det i Middlesbrough att ringen låg i stenkolsstoft alltså. Det var både gripande och ohyggligt. Den stackars guldsmeden stod alltså i ett moln av kompakt kolstoft från ironworks, järnbruken i Middlesbrough, som på den tiden var den värst rökiga industri som fanns i världen, och juveleraren märkte inte vad han stod i, för så van hade han blivit av att leva i detta kolstoft.

 

TORPSBRUK ~ Ett av Sveriges nedlagda järnbruk med masugn

 

Harry Martinsons högtidstal på ASEA finns på hemsidan

 

http://harrymartinson.se/ljudfiler-och-radioprogram/

 

Det är den vetenskapligt intresserade Martinson som här talar i ungefär en halvtimme. Harry Martinson-sällskapets webbmaster Ingemar Lönnbom skriver på hemsidan att den här inspelningen återfanns nyligen och har ställts till Sällskapets förfogande av Per Sjögren.

I "Vattenbrev" ur "Svärmare och harkrank" (1937) placerar Harry Martinson sin värderade lärare Stav i paritet med den litterärt mycket inflytelserike Jack London, som i sin bok "Avgrundens folk" (1902) ger ett starkt socialreportage från storstadsslummen och misären i Londons East End. Jack London skildrar hur de medellösa som gått brandvakt hela natten, om morgonen söker sig otvättade och i traskläder till Frälsningsarméns baracker för att få något att äta till frukost.

Camilla Odhnoff berörde fattigdomens misär när hon vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2011 på  Brunnsviks folkhögskola, starkt förknippad med arbetarrörelsen, talade om hur också Harry Martinson "stått  i soppköerna utanför Frälsningsarmén."

Ivo Holmqvist, professor i skandinavisk litteratur vid Vakgroep Scandinavistiek en Noord-Europakunde Universiteit Gent, har i TijdSchrift voor Skandinavistik vol. 25 (2004) nr 1, en artikel om Eyvind Johnson och England, under rubriken "Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet", där han nämner också andra författare som skildrat London, bl.a. Gustaf Hellström och Ivar Lo-Johansson, med en hänvisning till tidigare ordföranden i Harry Martinson-sällskapet Bertil Palmqvists bok "Samtal med Ivar Lo Johansson" (1985). Titeln på Ivar Lo-Johanssons bok från 1929 visar tydligt hur han upplevde slummen i East End "Nederstigen till dödsriket: fem veckor i Londons fattigvärld", omtryckt i "Dagbok från 20-talet" del 2 (1974). 

Gustaf Hellström bodde i England sammanlagt fjorton år, i två omgångar, och Eyvind Johnson ett år. Båda vittnar om att verkligheten de mötte var "komplicerad". Gustaf Hellström skriver i "Kärlek och politik" (1942) om Londons East End från åren före första världskriget. "I den romanen känner sig för övrigt Hellströms alter ego Stellan Petreus ställd när han ska rapportera om mångmiljonstadens flerfald: Verkligheten visade sig så mycket mera komplicerad än han först tyckt och trott." (Citat ur artikeln av Ivo Holmqvist).                         

 

 Gustaf Hellström-sällskapet har i medlemsskrifter flera artiklar om Gustaf Hellström som utrikeskorrespondent. "Eastends drottning död" är en artikel av Gustaf Hellström under signaturen ”Maskelyne”, i Dagens Nyheter den 11 april 1933,  som finns införd i  Medlemsblad nr 22, hösten 2011 och som kompletterar bilden av Londons East End.

 

"Eastend var för dem [Makarna Elizabeth Jane och George Lansbury] inte landet som dödade, utan landet som var värt att verka i för en bättre framtid, landet där hoppet aldrig dog, där kärleken aldrig slocknade och glädjen aldrig tröt.

De älskade Eastend, som var deras eget hemland, de sågo dess smuts, dess råhet, dess brottslighet bättre än någon annan. Men de hoppades, och de arbetade. Och, säger Lansbury, av de ting vi hoppades på och arbetade för ha många blivit verklighet.” 

 

 
Ingen som skildrar London kan undgå att nämna klimatförhållandena där; det gör Harry Martinson i sitt högtidstal på ASEA och Eyvind Johnson gör det i romanen "Favel ensam" (1968):

 

"Dimman från London lindade sig i grymmaste smeksamhet om allt; om kroppar, om själar, om hjärtan och njurar som rannsakades, om hårstrån, benstommar, hus, och om knappnålar - som svartnade därvid. Svavellukter och lukter av kolrök, alla sorters gaser som Storlondon släppte ut, allt oljesot - det är den gula och ständigt allt mörkare fogensmogens kännetecken, och dess framfärd speglas i känslolägena obehag, olust, ängslan, ångest, fasa och vandringslust långt bort, ibland bort ur livet."

 

Ivar Lo-Johansson skildrar mycket dramatiskt Londons klimatförhållanden i sina "Busstaksfunderingar från Londondimma" ur  "Nederstigen till dödsriket: fem veckor i Londons fattigvärld". Han beskriver sina strövtåg i East-end: "Dimman hänger som ett vått skynke tätt framför ens ansikte och täpper till alla utsikter." 

 

Professor Ivo Holmqvist, avslutar sin artikel i TijdSchrift voor Skandinavistik vol. 25 (2004) nr 1 med att vända sin granskning från Sveriges syn på England till att låta veta hur England såg på Sverige i en spalt som trycktes i TLS, Times Litterary Supplement, efter att Harry Martinson och Eyvind Johnson tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1974 och här citeras ur artikeln:

 

Den har en talande rubrik, 'Swede eat Swede'. De båda är kanske de minst internationellt bekanta pristagarna sedan S.Y. Agnon och Nelly Sachs belönades åtta år tidigare, påstås det, men deras respektive utveckling skisseras sedan i snabba drag och deras nyskapande insatser uppskattas.    Artikeln kommenterar också deras politiska ståndpunkt. 

Unlike many of their contemporaries, they have alwys been staunchly anti-totalitarian, seeing through Communism very early on, rapidly appreciating the threat of Nazism, and being critical of Swedish neutrality.

Artikeln i TLS avslutas på ett mycket kritiskt sätt:

Det beklagas "att så pass få av deras böcker kommit ut på engelska, 'Sadly, they have been neglected in England.' Vad som sedan följer, om att ingen är profet i eget land och allra minst i Sverige, borde redan då ha varit en tankeställare för dem som den gången kacklade högst och gol gällast på den svenska parnassens gödselstack:

That Martinson and Johnson are worthy recipients of the prize, few acquainted with their work would deny. [...] In the niggling and ungenerous local reaction one perhaps detects that rather regrettable national trait  - the Kungliga svenska avundsjukan, or 'Royal Swedish Envy', that makes so many Swedes [...] prophets without honour in their own land, figures to be sniped and sneered at when first they receive international Acclaim." (TLS, October 11,1974)

 

 

Artikeln i TLS för osökt tankarna till Harry Martinsons dikt "Uppåtstigandets lycka", som finns bland de postuma dikterna i De tusen dikternas bok 

  

Uppåtstigandets lycka.

Inte mycket att ha.

Framgången ett gatlopp

mellan täta osynliga avundsled.

Att utsända ett leende

är att utsätta det.

Det stannar i luften som en muta.

Det studsar tillbaka förfruset.

 

~ ~ ~ ~ ~

 

 

Rune Liljenrud