S O L.
Fäst på papperet här en glimt av den tjugonde decembers sol. Låt den lysa ned längs den gula blyertspennan och säga hur den bröt fram i en förklaringspaus mellan snöyrorna. Radion spelade en middagspolka borta i vrån. Solen och snön flöt in i gardinerna och gardinerna flöt ut i solen och snön. Solen stod bakom päronträdens grenar och den skälvde som flammande uppenbarelseeld bakom björkarnas risverk. Vintersol kastad mitt in i en av årets tre mörkaste och kortaste dagar är inte bara bokstavligen en uppenbarelse. Den är mycket mera. I en sådan stund häftar varken stämningar eller minnen vid solen. Nej, den kommer som ett nu och som ett oförutsett genombrott. När ett nu flammar till och plötsligt överraskar, då minns man det efteråt som ett solnu på rutan, utan förtid och framtid.
Solen lyste in i ansiktet på oss alla i hela huset. När den strax därpå gick i moln stod det nuet kvar som i eldram. Solen hade brutit fram så häftigt, så överraskande, att det inte fanns plats för annat än ljusupplevelsen och eldupplevelsen däri, nästan utan varje drag av vad man kallar stämning.
Ett nästan otänkbart enhetsljus stod i låga i nuet.
En sådan stund kan inte mätas. Den rymmer intet, och den rymmer alla tider.
Harry Martinsons Midsommardalen utkom år 1938, för 75 år sedan och nu inför Vintersolståndet, är det tillfälle att läsa om "tjugonde decembers sol" ur "den första av de fyra hyllningar till eller närmast åkallanden av solen, vilka fungerar som intensivt laddade vilopunkter i bokens förlopp", såsom Bengt Emil Johnson uttrycker det i sitt Efterord till Harry Martinsons Naturessäer, i en samlad utgåva av Harry Martinsons verk.
Harry Martinsons SOL finns med i "Noveller för Världens Barn 2012" och i en cd i Mp3-format som medföljer boken, svarar skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl för uppläsning.
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar