måndag 29 januari 2018

Harry Martinsons VÄGEN TILL KLOCKRIKE 1948 jubilerar 70 år



HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018


*  VÄGEN TILL KLOCKRIKE 1948  ~  70 år 


Harry Martinsons "Vägen till Klockrike" utkom år 1948, efter flera omskrivningar, som författaren själv har redogjort för i ett förord till "Förlorade sonen" 1956:

FÖRORD
Romanen om landsvägsriddaren Bolle och hans kumpaner blev till under en lång följd av år och genomgick under denna tid många förvandlingar. I sin första version var den en rent realistisk skildring. Så kom kriget och manuskriptet fick vila. I tre år låg det i en låda och väntade på att författaren skulle besluta sig. I så fall skulle boken ha kommit ut i början av fyrtitalet. Så blev det nu inte. Tiden hamrade på med en slagkraft och en ondska som kom all litterär realism att krympa i betydelse. Ingen klagande korp eller kråka kunde ställa upp i tävlan med världens röde hane. En ny bok om Bolle blev skriven. Den blev denna gång mer och mer romantisk och förde mig fram på vägar som närmade sig sagan. Vad boken skulle heta hade jag redan från början klart för mig, och kanske var det just titeln som till slut ledde mig fram till vad som skulle bli den tredje och sista versionen. Det skedde en dag när jag upptäckte att det gamla luffarnas geografi inte var den moderna, men socknarnas och den gamla häradsindelningens. Detta var i själva verket ett nyckelfynd. Varje uppmärksam läsare av "Vägen till Klockrike" har säkert lagt märke till vilken betydelsefull roll socknen och häradet spelar i den värld som blev luffarens rike och på samma gång deras öde. Så blev den slutgiltiga versionen skriven. Ämnet hade äntligen avslöjat sin hemlighet för mig och skildringen utbredde sig nu enligt ett mönster som plötsligt tedde sig självfallet. [...]
Harry Martinson
Illustration av Börje Sandelin


I "Förlorade sonen" 1956 har Harry Martinson samlat bitar och fragment ur de olika versionerna under arbetet med "Vägen till Klockrike". Den lilla boken "Förlorade sonen" är en speciell utgåva för Bokklubben Svalan och har sänts ut som presentbok till 1956 års medlemmar. Bokens fulla titel är "Förlorade sonen och andra berättelser", och den är illustrerad av konstnären, målare och grafiker Börje Sandelin. 
"Förlorade sonen" innehåller kapitelrubrikerna "Förlorade sonen", "Hårt hållen", "Utan stadga" samt "Eftermäle" som avslutas med något av "luffarlivets epilog":
[…]
   "Man kunde exempelvis ha infört en lag som gav luffarna och lösdrivarna full frihet att röra sig vart de ville om de bara medförde ett handarbete åt Staten, ett handarbete som skulle ha varit avlönat precis som vilket fast arbete som helst. Handarbetet kunde ha varit mattknytning eller något dylikt, om vilket världen redan hade erfarenhet, och som visat sig kunna förenas med nomadliv, varför då inte också med luffarliv? 
   Om det hade funnits någon fantasi, någon förmåga till inlevelse i aparta naturers inre villkor, och om det hade funnits någon god vilja, så skulle sådana projekt både ha föreslagits, diskuterats och prövats. Men det fanns inte någon sådan god vilja. Och därför gick Sveriges största och sista luffargeneration andligen och kroppsligen i sank, utan att någon myndighet ingrep på annat sätt än att luffarna häktades för lösdriveri och fortfarande skickades till tunga och rigoröst lokalbestämda tvångsarbeten i Berget. Detta gråa sorgespel fortsatte till dess luffarna, utpinade av förföljelserna, tynande bort och försvunno från vägarna.   Tusenden av dem hade en gång tillhört numera utdöda yrken. Andra tusenden hade tjänat i hären och var medan de levde och luffade ett av de rätt rimliga pris Sverige fick betala för sin hundraåriga fred.   Men byråkraten är nu en gång byråkraten, och så dog den genuine yrkesluffaren, under årens lopp mer och mer föraktad, mer och mer socialt infamerad, utan att den ringaste blomma lades på hans grav och utan att ha fått den upprättelse som han förtjänat, klämd som han varit mellan två tidevarvs sköldar."

Illustration av Börje Sandelin



Harry Martinsons livsfilosofiska Vägen till Klockrike har flera gånger skrivits om här i Harry Martinson-sällskapets blogg och när Sällskapet år 2009 i Klockrike jubilerade 25 år sedan starten 1984, utdelades  det första Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minnetill författaren Li Li med motiveringen:  

 ”För besjälat författarskap och lyhört inkännande översättningsarbete, som i språklig kamp med symboler, precisa ord och uttryck, tecken och bilder, skapar vägar mellan olika kulturer”. 

Li Li tackade med att tillägna Harry Martinson och Sällskapet två nyskrivna dikter:

Till Harry Martinson

Vi kände varann sedan länge. Innan jag lärde mig
att läsa klockan. Innan jag började gå

Ditt kinesiska leende. En cikadas röst
”Också du kommer att bli en luffare, en hemlös!”

Jag översatte din Aniara och blev ditt
plötsliga storskratt. Ett skratt mörkare än gråt

I Klockrike möts vi nu. Här är tystnaden tyngre
än ord. Vi flyger med cikadors klockslag

”En luffare är en poet. Ur hans vandringar
föds hans hem: en dröm, det ursinnigt skriande Intet”


I Klockrike


Inga klockljud, men en fågel som pilar förbi
Ingen luffare, men en grusväg där luffarna gick
Genom grönskan rinner den, förbi de stillastående husen
Ingen vandrar här längre. Vid skylten med bokstäverna
”VÄGEN TILL KLOCKRIKE” 
stannar en turist upp, för att bli fotograferad
Vinden blåser honom till en kläpp. Luffarnas rastlösa steg


Li Li, Klockrike 9 maj 2009




Rune Liljenrud



================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)



torsdag 25 januari 2018

Harry Martinsons NOMAD 1943 jubilerar 75 år


HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018


NOMAD 1943  ~  75 år 

NOMAD 1943
Illustrerad av Torsten Billman

"en världsskyffel över havet
med Durhamkol"

    Denna upplaga av Nomad har av författaren
blivit genomsedd och delvis omredigerad. En del
dikter som författaren hunnit tröttna på, ha ute-
slutits. I deras ställe ha ett antal dikter som rätte-
ligen hör hemma i Nomad, men som vid tiden
för första upplagans tryckning voro tryckta eller
inlämnade på annat håll, nu sent omsider lagts
till samlingen.
                                                             Förf.


Sven Stolpe skriver i sin bok Det svenska geniet 1935, om Harry Martinson

"Hans debut med samlingen Spökskepp väckte ingen större uppmärksamhet och i antologien Fem unga dominerade han icke. Det var först efter åtskilliga svårigheter som samlingen Nomad kunde tvingas in i det allmänna medvetandet. Striden stod i själva verket ytterst hård, och en bunt tidningsklipp av ansenliga dimensioner, som ligger framför mig, visar, hur ursinnigt denne blide sjömanspoet chockerade, retade och utmanade särskilt pressens nummerkarlar och redaktionens övriga pålitliga stödtrupper. Hundratals gånger förlöjligades och parodierades Martinsons dikter på kåsöravdelningarna, och studenttidningen Ergo - Phosphoros' arvtagare i Uppsala - förde en hel kampanj, som icke bör glömmas, mot den fräcke nykomlingen. Motstånd från dessa parter bestyrkte Martinsons vänner och beundrare i deras uppfattning, att han ägde osedvanligt stora poetiska gåvor."

I boken 40 svenska författare 1980 skriver Sven Stolpe om sitt första möte med Harry Martinson på Bonniers förlag, där Stolpe redigerade en litterär tidskrift: 

"Jag såg genast, att jag hade - för första gången i mitt liv - mött ett ungt litterärt geni. Jag presenterade honom med all den kraft jag ägde för mina chefer, herrarna Bonnier.
[...]  
Det är underligt att tänka på hur ursinnigt Martinson förlöjligades för sina tidigare dikter, särskilt i Uppsala. Jag utkämpade många duster med hånfulla akademiska besserwisser och vredgades när jag såg alla parodier och karikatyrer i pressen."


NOMAD 1931

Under detta år 2018 med Nomad 1943 som en av 10 jubilerande böcker av Harry Martinson, är det intressant att jämföra de båda utgåvorna av Nomad, 1931 och 1943. Illustrationerna i utgåvan 1943 av Torsten Billman (1909-1989), är mycket värdefulla. De är gjorda av en konstnär med egna erfarenheter av livet till sjöss och arbete på flera båtar. 



I Göteborgs Hembygdsförenings skriftserie XXIII – 1990 finns en artikel med rikt bildmaterial av Sonja Erfurth om ”Harry Martinson i Göteborg
och
en artikel med rikt bildmaterial, av Tore Ahnoff om ”TORSTEN BILLMAN – havsjobbare, träsnittare och skönlitterär bidberättare


Sonja Erfurth ineder sin artikel med ett citat:

”Göteborg är den stad som jag känner mig mer besläktad med än någon annan. Den har skapat mer än hälften av mig, sade Harry Martinson vid ett besök i Göteborg 1949.”

Tore Ahnoff avslutar sin artikel om Torsten Billmans livsverk med göteborgsk tillhörighet:
”Ett livsverk som till stor del är monument över en passerad tid, över verksamheter som förändrats eller upphört. Men genom sin konstnärliga kraft och rikedom förblir det en levande källa till kunskap och förståelse, av medmänsklig allmängiltighet.” 


Nomad 1943 är tillägnad 
SVENSKA SJÖFOLKSFÖRBUNDET 



I Harry Martinson-sällskapets utgåva 1997 av Harry Martinsons dikter 1929-1945 skriver Johan Lundberg i ett efterord "En rörlighetens och hemlöshetens lyrik", om förhållandet mellan de två Nomad-utgåvorna: 

"I jämförelse med den äldre versionen av Nomad har blott 17 stycken av den ursprungliga bokens sammanlagt 53 dikter medtagits i den nya utgåvan, viket alltså innebär att mer än två tredjedelar av originaltexten utgått. Av de 17 bevarade poemen har ändringar gjorts i flera, av vilka två texter utsatts för omfattande bearbetningar (Ur 'Minnenas tåg' samt 'Brev till en yngling' vilken i den nya boken bär titeln 'Till en ung jägare').
[...]
En minoritet av dikterna i 1943 års samling har hämtats från Nomad, medan lejonparten, sammanlagt 24 stycken av den nya bokens texter kommer från andra håll: sju stycken härrör från Natur, fyra från Modern lyrik, tre från Resor utan mål, två från Kap Farväl! och en från Svärmare och harkrank. Till detta kan läggas sju tidigare i bokform ej publicerade texter."


De två dikter ur Kap Farväl! - som i år 85-årsjubilerar och som tidigare har omskrivits här i bloggen - och som Harry Martinson låter ingå i Nomad 1943, är "Från udden ropa -"  samt "Brev från en boskapsbåt". 


Från Svärmare och harkrank, som tidigare här i föregående blogg har berörts tillsammans med 80-årsjubilerande Midsommardalen, har Harry Martinson i Nomad 1943 tagit med dikten "Liv" 

LIV
Ej vallar, bräddar har den flod, 
som håller mänskans ande grön.
Den återblommar varje år.
När tiden räfflar åsens krön
och jättedösen sjunken in
sjuk rosslar under skuldran grå,
skall dock den gröna anden stå
och bräddfullt grön dess flod.
Så mycket skall förglömmas, dö,
de frejdade heroers ö
åt papegojor skänkas.
Men grönskans öde, lummets skir
ej efter våldens önskan blir.
Dess liv kan aldrig länkas.


Arbetarlitteraturens dag" på ABF i Stockholm


Johan Lundberg skriver i sitt efterord i NOMAD 1943:

[...]
Utifrån ett klassperspektiv kan noteras hur Martinson i poemet "Pråmsång" gör sig till talesman för den arbetare som befinner sig längst ner på klasstegen: pråmföraren som fraktar latrin. [...] i denna text finns paralleller till slutet av "Hades och Euklides", där huvudpersonen lägger sig ner och lyssnar mot jorden, varifrån han hör ljudet av källor, hav och vind. På liknande sätt talas i "Pråmsång" om hur jaget lägger sin "kind ner / och blommar själv på guds tundra".

PRÅMSÅNG 
Vem är hängivnare än jag -? 
de enklaste spelen, de grovaste jobben!
Jag fraktade stinkande latrin på pråmen Sest I 
ut ur världsstaden Bristol;
häggarna sprutade sin parfym över oss
och stjärnorna tändes i oktober.
Jag sjöng en psalm i den stilla natten
tills pråmen doppade sin bak i havet -
och många sådana nätter ha kommit -
hören, skymningskvinnor! skymningsblommor,
gräs som bugen er i mörkret:
armt mitt liv och ödslig strid.
Men jag lägger min kind ner 
och blommar själv på guds tundra.
Dikten PRÅMSÅNG finns både i NOMAD 1931 och i NOMAD 1943.

Illustration av Torsten Billman
 PRÅMSÅNG i NOMAD 1943

Arbetarlitteraturens dag

Kommande lördag 27 januari 2018 är "Arbetarlitteraturens dag" på ABF i Stockholm med presentation av forskning om våra arbetarförfattare och av litterära sällskap samt Föreningen Arbetarskrivare.  Arrangör är ABF Stockholm, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Harry Martinson är en av våra verkligt betydande arbetarförfattare! 

Förintelsens minnesdag

Kommande lördag 27 januari 2018 är "Förintelsens minnesdag" runt om i vårt land. Harry Martinson och Torsten Billman har båda, som aktiva motståndsmän till nazismen mycket att här bidraga med.
I Sjömanshemmet vid Masthuggstorget i Göteborg med Torsten Billmans monumentala alfresco-målning Till sjöfolket - Havets arbetare, konkretiseras detta. 

Havet är stort, evigt och stort -
traderna äro blott linjer
dragna för bröds skull...


HARRY MARTINSON: Ur NOMAD 1943
Illustration av Torsten Billman

Rune Liljenrud



================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)



fredag 19 januari 2018

Harry Martinsons MIDSOMMARDALEN jubilerar 80 år



Omslag: Bror Hjorth



HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

MIDSOMMARDALEN  ~  80 år 

Georg Svensson som år 1931 kom till Bonniers och där blev den förste redaktören på Bonniers Litterära Magasin, som grundades år 1932, hade under många år ett betydelsefullt samarbete med Harry Martinson, som han skrivit om bl.a i boken Harry Martinson - som jag såg honom, 1980. I en inledning till SVALANS utgåva 1974 av Harry Martinson-texter, i samband med att Nobelpriset i litteratur detta år tilldelades Harry Martinson, skriver Georg Svensson bl.a om hur svår tillvaron var för Harry Martinson efter att han på sin födelsedag den 6 maj 1927 mönstrade av för gott och lämnade det hårda livet till sjöss. Han hade ådragit sig dåliga lungor och behövde vård på sanatorium, han var hemlös och utan fast inkomst. År 1929 gifte han sig med Moa Martinson och, finner Georg Svensson, "det skänkte Harry Martinson bättre materiella förutsättningar att skriva. Därtill kom att den tid makarna bodde på torpet Johannedal i Ösmo skänkte Harry Martinson ett nytt litterärt revir, den mellansvenska naturen med skog, ängar, vatten och berg. Från dessa revir hämtade han stoffet till tre underbara små prosaböcker, Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 och Det enkla och det svåra 1939.
Den senare boktiteln karakteriserar rätt väl vad Martinson är ute efter i dessa av småstycken sammansatta böcker. Det enkla, det är trots sin oändliga sinnrikhet naturen med allt som växer och lever däri. Det svåra, det är frågorna om meningen med allt detta, om det egna jagets plats i tillvaron."

År 1974 när Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, utgav ett urval av Harry Martinsons texter, var Georg Svensson redaktör och urvalet gjordes i samråd med författaren. Urvalet innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur Det enkla och det svåra - januari till november - men december månad har sin text "SOL" hämtad ur  Midsommardalen.

Harry Martinsons Midsommardalen 1938 är främst en hyllning till naturen, klädd i sommarens skönhet, men där finns också årstidsväxlingarna med och det finns mycket vinter i Midsommardalen. I bokavsnitt "Vi börjar i vattenbrynet" skriver Harry Martinson högst intressant om hur han arbetar:

"Vi minns ofantligt mycket, men i spridda bildskurar som viljan sedan får försöka sammanföra till hela bilder. Alla mina sommarsaker om naturen skriver jag på vintern och utan föregående anteckningar." 


Många olika utgåvor finns av Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 och Det enkla och det svåra 1939. Harry Martinson-sällskapets utgåva år 1963 "Naturessäer" har ett mycket värdefullt efterord av Bengt Emil Johnson. 


Detta år när Midsommardalen jubilerar 80 år, är det särskilt intressant att också söka ledtrådar tillbaka i Harry Martinsons tidiga diktning, och där finns mycket!

Sven Stolpe skriver i sin bok Det svenska geniet 1935  mycket erkännande om Harry Martinson: 
"Martinson har gett mig en mer gripande och livsavgörande kontakt med ursprunglig mänsklighet, ofördärvad spontan godhet än någon annan människa. [...] Martinson är något av denna naturmänniska, som kan komma oss alla att blygas över vårt förtorkade känsloliv, vår lytta generositet, vår sovande människokärlek.[....] Mitt i en litterär värld, där vitsiga alexandriner vrida och vända på sina negationer [...] står denne leende, unge lungsjuke sjöman med ögonen lysande av livsglädje och människokärlek - mest lik ett barn eller ett helgon. Det är ett mycket egendomligt och överraskande skådespel, som med all rätt dragit uppmärksamheten från de flesta andra företeelser i vår unga litterära värld. Det var mycket länge sedan en ung diktare i Sverige möttes av en så redobogen och välförtjänt ge kärlek. [...] Denne unge självbildade sjöman skriver ett språk, som kommer även den uttrycksfullaste akademiska stil att verka normalprosa eller kanslistil, det rymmer en rikedom på friska sensationer och fräscha associationer som ingen annan svensk diktares. [...] Vill man ha en konkret föreställning om vilken furia, vilket jublande poetiskt vanvett, som kan gripa Martinsons fantasi, skall man läsa hans fantastiska saga om "Frövodan", ett av de många mästerstycken, som han inte brytt sig om att införa i sina diktsamlingar. Citatet kan användas som probersten och lakmuspapper: den som reagerar rött, den som inte fascineras, skall lämna Martinson åt sitt öde. Men den som låter sig påverkas, ser de fantastiska synerna, bländas av färgrikedomen och rycks med av språkets rytmiska susning, för honom stå många fröjder öppna."
SAGOSKOG
Sagan om "Frövodan" infördes i Bonniers Litterära Magasin 1934:4 "JUNGFRUN OCH SKOGEN - Tre dikter av Harry Martinson" och den finns citerad av Sven Stolpe i Det svenska geniet 1935. Ingegerd Bodner citerar i Brevskolans studiematerial om Harry Martinson Betrakta dess landskap, 1983 helt kort ur Harry Martinsons SAGOSKOG. Ingegerd Bodner antyder att däri kan anas påverkan av surrealism och hon citerar vad Harry Martinson i en intervju 1932 sagt om detta:

"... fattad som komplement är surrealismen värdefull, den pekar mot fördjupning och syntetisering. För mig betyder surrealism att nattjaget ingår som beståndsdel i dagjaget, att man alltså gör rättvisa åt både natten och dagen, det mänskliga psykets två sidor. Drömmaterial har jag aldrig använt, men jag kan lätt försätta mig i ett tillstånd i vilket jag tänker och förnimmer somnambulistiskt."

--------------------

SAGOSKOG

   Plötsligt en dag börjar min sagoskog att leva. 
  Jag själv ett töcken svävande i sagan. Jag själv en urfågels susande vinge trevande i tidlöshet. 
   Björnmossan så mjuk, så borstmillionisk, den känner efter i barfotahålfoten om nerverna leva. Då ryser jag i min tidlösa dröm: Jo, jag lever. Betagen av allt i ditt tempel! 
   Jag är som ett stråldjur. Ett rött sken är jag – solar, ringar, ljud, klang. Mitt ena öra ligger långt ut i rymden. Det lyssnar till molnens flyktiga vissnande, till havets monotona fnysande och granskogstopparnas sassande ljud. Det andra ligger på marken och hör jordens hjärta, djupt där nere.
   Källorna viska, vattenådrornas gastar smyga runt i hemliga grottor där silverlyktor hänga. Dessa silverlyktor – jag vill drömma deras bild, de hänga på trådar av eld över en svart ström. Och i den grottan ligger en sagokvinna ensam. 
   Hennes hud är gyllene, brösten glänsande som lampor som aldrig döden kan släcka eller förvissnandet nå. Hennes hår har den färgen som är sagans, men som i solen förvandlas till simpelt purpur – även det värdigt att kyssa intill läpparna blöda och vissna bort som för en eld.
   Armarna i sin gratie äro mjuka som eldtungor och fasta och härliga som kopparådror ringlande sig inne i ett mörkt berg, fjärran från förbrukade landsändar där gruvorna gäspa. 
   Hennes ben är eldlysande kolonner, hennes säte som spända kinder av guld. Över henne hänga silverlyktor dansande som lätta fröhus i klangen från alla hemliga ådror omkring.
   Sagokvinnan speglar sig i strömmen. Hennes ansikte lågar, blodet flammar under huden. Hon är dödssjuk av gratie, galen av skönhet. Omslingrad av heliga rötter är hon fängslad i sin egen skönhet. Hennes hjärna är ett grubbel: hon måste minnas alla träd och blommor som växa på jorden och alla algväxter i havet och allt sjögräs, de minsta mossor måste hon minnas och den lilla, lilla niktblomman med det gyllene stoftet som man pudrar de såriga dibarnen med, och maskrosens beska skaftmjölk som blinkande kaniner äta om sommarkvällarna.
   Allt måste hon minnas. Hon har i sitt minne idéerna till all grodd, blommor, träd, örter. Ett av hennes tusen ännu ej diktade kärleksnamn är Frö-Vodan.
   Hon skall aldrig nås av några dödar. Ej av silverdöden, ej av koppardöden, ej av måndöden eller stendöden, ej av diamantdöden.
   En gång vart tusende år glömmer hon en blommas idé, då gråter hon och speglar sig i strömmen, dödssjuk av gratie, galen av skönhet, och tårarna äro frö till hundra nya jordeblommor oförlikneliga i skönhet.
   Då går ryktet kring jorden om nya orkidéer och fördubblade korgväxter och en ny äppelsort blåser upp sina kinder under månen. 
   Och den nya orkidén får namnet Marco Polo, och korgblomman som luktar av nyförädlad kamfer uppkallas efter en by på den ryska stäppen: Kamenka-Strumilova. Då börja mosshumlornas klockor brumma – "ett barn är fött i gräsen", och den klockan går på myren Saista i Lappland och på tundran Objaja och på gensinghöjderna kring Jang-tse-kiang, och då sjunger i vart hjärta som älskar, den sången. 
   Så drömde jag om Frö-Vodan. Och för att göra drömmen henne värdig stirrade jag in i solen tills blindheten kom och ringarna från de blinda tiggarnas land dansade. Så gick jag förblindad hem stödd på en kådig granstör, sakta följande stigen i ljungen, trevande mig till torpets säng, och sov intill morgonen i det oinskränkta mörkret. 
   Men sagominnets lykta öppnar eldschakt i min dröm. Jag drömmer falldrömmen som i min barndom. Men nu faller jag djupare än då. Nu faller jag in i jordens bröst, in till Frö-Vodan.

-------------------------------------------------
Enligt kontakt med Lorenz Hatt, Konsthandel & Antikvariat, Hägersten är fritt att här citera ur katalog med mycket intressant gällande Harry Martinson. (7/ Konstverket är nu försålt!)  

52. Oljemålning på papp, 70 × 49 cm, signerad och daterad 1934. Med egenhändig påskrift av titeln och dedikation till Erik Asklund. Inramad. Harry Martinson utövade sitt måleri i huvudsak under första halvan av 1930-talet, med kulmen just 1934. Han skapade ofta bild och dikt i nära samklang och behandlade författarskapets konkreta motiv samtidigt i teckning och måleri. Sagomotiv är aktuella för honom 1931–35 och denna målnings tema har möjligen en motsvarighet i hans dikt »Sagoskog», med dess »sagominnets lykta» i sista stycket. Martinson sände »Sagoskog» till Sven Stolpe på Fronten 1932, men den trycktes först som en av »Tre dikter» i Bonniers Litterära Magasin 1934. Dikten framkallade syner hos en entusiastisk Stolpe, som återgav den i dess helhet i Det svenska geniet (1935). »Vill man ha en konkret föreställning om vilken furia, vilket jublande poetiskt vanvett, som kan gripa Martinsons fantasi, skall man läsa hans fantastiska saga om »Frövodan», ett av de många mästerstycken, som han inte brytt sig om att införa i sina diktsamlingar.» Målningen avbildas i Ingvar Holm, Harry Martinson i målarnas mitt (2004), s. 65.

Ur Lorenz B. Hatt www.hatt.se  www.bibliofil.se 

Innehåll:
1. Ett urval böcker av Harry Martinson, utgivna under hans livstid
2. Böcker av Harry Martinson ur Sven Stolpes och Rudolf Värnlunds bibliotek
3. Fem unga och några andra publikationer med bidrag av Harry Martinson
4. Några översättningar
5. Handskrifter 1928–29 
6. Andras böcker som gåvor av Harry Martinson
7. »Sagolyktan»



LANDSKAP

Nära landsvägen ligga stora rösen på en åkerren. Förr har jag själv varit med om att lägga sådana rösen. Därför känner jag stenrösets tyngd. Alltså kan jag tillgodoräkna mig åtminstone det: stenens tyngd, livets tyngd. För den som känner, känns tyngden av dessa stenar i hela nejden. Varje sten i röset är buren dit på knän och händer eller släpad dit på en vresig asa. Hit bar mig Truls! Hit bar mig Måns, skrika stenarna för den som har öron för stenars rop. Ibland har man det. Då vet man sången som mumlats in i stenen där. Den groteska sången om hur män få lyftbrottet. Ännu ser man hans vålnad eller spöke lyfta stenen och sedan gå hem med bråck för livet. Som eldslågor sitta gula fjärilar på ett äldre röse, ett som redan är patinerat och virvelmönstrat av lav. En nyponbuske fäller på stenen dagförgängliga rosenblad.
   Måns gick hem; Truls gick hem, för länge sedan.
   Pinnharven sargar om hösten sina tänder mot stenen här och vinterhöstacken reser sig presenningstäckt mot molnet som en mage i åttonde månaden. Då regnar det, då oxideras allt, till och med höet i vinterstacken; de yttre stråna i stackens tjocka nederdel svartna som järntråd. Och alla stenar gråna ännu mera. Måns gick hem; Truls gick hem för länge sedan.

HARRY MARTINSON:
Ur Midsommardalen, 1938





















Midsommardalen
~ en god bok
 för alla årstider!
Rune Liljenrud


================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)