VÄNSKAP OCH POESI
Av Donald Fransson
Genom vår
levnad gör vi spår och tecken - och en del tecken kan bli folkrörelser om de
inte stäckes av diktatur. De litterära sällskapen är en liten men oerhört
betydande folkrörelse. Den har det fria ordets tecken och konstens dignitet,
och Harry Martinson-sällskapet är i högsta grad en sådan förening, direkt från
poesins hjärta. Lycklig är jag att vara med i detta samfund, som byggdes upp av
en sådan lysande livstecknare som Harry Martinson. Lite kort vill jag försöka
berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och
sjunger.
Från barndomens
sagor "Bland tomtar och troll", indianböcker, kioskdeckare och
tecknade serier till biblioteket "Mera Lycka" - ja det är namnet på
den IOGT-loge, som tillsammans med ABF bar upp biblioteket i min hembygd, då jag
i januari 1948 lånade mina första böcker.
I sena
tonåren lånade jag bland annat Anders Österlings antologi "All världens
lyrik" och då blev jag förälskad i poesin. Några år senare upptäckte jag litterära sällskap och de första jag blev medlem i var Dan Andersson- och Hans
Larsson-sällskapen. Åren gick och litteraturen, konsten och musiken blev en terapi, en hjälp att leva.
Långt
senare läste jag Marcel Proust och tillskrev Gunnel Vallquist. Jag hade
blivit betagen av hennes essäer och översättningar. Av en slump var jag i
Stockholm när det där skulle bildas ett Marcel Proust-sällskap och jag gick dit, men visst var jag lite ängslig över min ringa lärdom i det sällskapet. Det blev
ett mycket givande besök och vännerna där förde mig sedan till Harry
Martinson-sällskapet.
Sedan
länge var jag fängslad av Martinsons författarskap. Jag var berörd av hans
skrifter och hans liv. Hur glad blev jag inte när "Dikter om ljus och mörker"
kom ut 1971. På kvällen skyndade jag mig hem från fabriken för att höra
intervjun med Martinson i radio. Vilken fröjd att höra honom. Han talade ju
nästan i aforismer och en del antecknade jag, till exempel: "Godheten är
inte något menlöst för den appellerar till begrundan." - Det var
underbart olikt den tidens retorik.
Kritiken
kunde ibland vara inskränkt och till och med elak mot Martinson och sådant känns
även av en läsare. När Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpris 1974 var
kritiken i några fall grym och hänsynslös. Ibland låg det trångsynt ideologi
bakom, ibland kanske avund.
Jag
försökte skriva en dikt som en hyllning till Martinson. Försöket skickade jag
till Gunnel Vallquist för omdöme, för jag ville inte publicera något som skulle
förfördela Martinson. Svaret från Vallquist dröjde och jag förlorade tron på
det jag skrivit, så jag skrev ett brev till henne att vi inte skulle bry oss om
dikten. Samma dag som jag postat brevet kom ett brev till mig. Hon hade talat
med Östen Sjöstrand och båda bejakade publicering. Jag blev så glad för deras
värdering.
Ingalisa
Munck, Eva Alexanderson och Gunnel Vallquist var de som hjälpte mig ner till
Harry Martinson-symposiet i Jämshög maj 1984. Det förändrade mitt liv. Ingalisa och jag
hade brevväxlat en tid och denna visa kvinna i åttioårsåldern, höll på med en
avhandling om "Matriarkatet hos Martinson".
En dag
ringde Ingalisa och berättade att det skulle vara ett symposium i Jämshög, och
ett sällskap skulle bildas. En av föreläsarna kunde inte komma, så hon föreslog
att jag skulle framträda som "Läsarens röst". Först blev jag rädd, jag fruktade att börja stamma och tappa rösten, men efter betänketid bejakade
jag trots allt förtroendet, ty jag skulle också få säga en del direkt från hjärtat.
"I
Marcel Prousts fotspår" kallades en resa med Proust-sällskapet i maj
1983 och som jag hade glädjen att deltaga i. En stund talade jag då med Gunnel Vallquist
om Harry Martinson. Då berättade Gunnel att hon mött honom något år innan han
gick bort. Hon hade tydligen suttit mitt emot honom vid ett middagsbord. Kanske
var det strax efter Nobelpriset? Gunnel sade att hon blev skakad! Martinson
sade: "Man har halshuggit mig". Gunnel svarade: "Det är väl ingen som räcker upp". Hennes fyndiga replik gömmer jag i mitt hjärta.
I juli
samma år bilade jag ner till Nyteboda och Jämshög och hade god orienterande hjälp
av Sonja Erfurths böcker. Var bland annat vid Näbbeboda skola, där jag mötte en
gammal man som kände en av Martinsons systrar. Vid bensinmacken i Jämshög
frågade jag om Hembygdsmuséet och den vänliga kvinnan ringde till någon som lovade
att öppna muséet. Där mötte jag en kvinna i folkdräkt som visade mig runt. Senare
förstod jag att det var Sven Edvin Saljes hustru. På natten tältade jag mellan
Raslången och Halen, alldeles nedanför Alltidhult. Det var varmt och vacket och
åskan gick. Inte anade jag då att jag året efter skulle medverka i
folkhögskolan.
Maj 1984
trädde in med ovanligt vacker, skir grönska och värme. Min resa till Blekinge
närmade sig och jag blev alltmer nervös, men levde också i en spänd förväntan.
Jag skulle ju hålla ett föredrag på lördagen. Martinson-symposiet började
torsdag 3 maj och dagen innan startade jag min färd mot Olofström och Jämshög.
Jag hade beställt ett rum på Halens vandrarhem. Efter mitt besök året innan
visste jag att folkhögskolan ligger invid Holje å.
Utmed den
gamla vägen från Halen till folkhögskolan åkte jag genom ett silande ljus från
de unga boklöven och i gläntorna lyste vitsippor, mera än jag någonsin hade sett.
Det var torsdag och Sven Edvin Salje skulle föreläsa. Vårvärmen låg i ett stilla
duggregn och dörrarna stod öppna till samlingssalen. När Salje började tala hade
himlen öppnat sig i ljusblått. Han var som föredragshållare en lysande
berättare och i den fullsatta salen lyssnade vi andäktigt. Själv bar jag på en bävan inför mitt stundande tal på lördagen.
Ingalisa
och John var där och det lugnade mig. På kyrkogården i Jämshög skrev jag det
lilla tal jag skulle hålla som "Läsarens röst". I ett hörn av
folkhögskolan läste jag upp det för Ingalisa, för jag ville veta om det dög.
Jag berättade om min nervositet. Om min röst inte bar så skulle en kvinna,
som Ingalisa vidtalat, ingripa och läsa. Hon var bland annat skådespelerska och
hette Ingegerd Bodner Granberg.
När Ulf
Redmo läste upp mitt namn var jag mycket orolig, rösten darrade men den höll. Jag fick det sagt och ännu gladare blev jag när några kom fram och
tackade. Allra bäst kändes det när Ingrid Martinson med döttrarna Harriet och
Eva tog min hand. Alltsedan Ingrid gick bort har döttrarnas närvaro varit en
glädje för oss vid olika samlingar i Harry Martinson-sällskapet.
Med stort
intresse lyssnade jag till de starka föreläsningarna, och under en bussresa mot
Boafall, Alltidhult och Nyteboda bjöd våren på sitt allra vackraste leende. Det
var en stor gåva att få vara med.
Så
bildades Harry Martinson-sällskapet med den eminente Ingvar Holm som ordförande,
men det har Marianne Westholm så fint berättat om, och inte minst Ulf Redmo som
på den tiden var kulturchef i Olofström och blev sekreterare i sällskapet.
Åren har
gått och det är så många människor som jag ville nämna. Till alla vänner som jag
mött och som har berikat mitt liv vill jag skriva att ni alltid är med mig i
mitt hjärta.
Sällskapets
förankring i Jämshögs folkhögskola, och inte minst Thorsten Paulins engagemang
i styrelsen, gjorde att skolan arrangerade sommarkurser kring Martinsons
tankevärld. I juli 1985 anslogs en enastående ton av poesi och vetenskap
med veckokursen "Kom låt oss vårda grunden för vår liv", med tema hämtat från den postuma diktsamlingen Doriderna, 1980.
Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.
Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.
Vi som
hade glädjen att deltaga i denna sommarkurs lyftes upp av den anda som Martinsons diktning
inspirerade till, från mikrokosmos till universum. Jag frapperades av hur olika
härkomst vi hade i både ålder, yrke och utbildning. Detta gjorde mig glad. Här
var vi människor tillsammans: jordbrukare, SJ-arbetare, professor, plåtslagare,
sjuksköterska, lärare, författare, konstnär, trädgårdsmästare, psykolog, bibliotekarie med flera. All min gamla rädsla för det upphöjda och fördomsfulla i själva
titulerandet försvann bland dessa människor. Var och en hade sin erfarenhet att
ge. Vi möttes i något gemensamt och delgav oss själva, lärde av varandra och
sökte tillsammans. Visst kunde känslor och meningar bränna till med det fria
ordets rätt. I grunden konstruktivt, och ett tecken för demokrati.
Bland sommarkursernas
höjdpunkter var exkursionerna tillsammans med Thorsten Paulin. I skog och på
äng var han en underbar guide, och i sommarens hägn kom hans hustru Inger med
kaffe, saft och bullar från skolans kök. Thorstens och Ingers vänskap betydde
mycket för mig, och på senare år hade jag förmånen att få bo hos dem när det
var möten i Jämshög.
Kurserna
bjöd på många lysande föreläsare och mitt minne är uppfyllt av det ljus de
förmedlade. Samtalen på raster och under fritid var oerhöit givande. En av
kursdeltagarna var Mats Björkman, då professor i psykologi. Jag beundrade hans
kristallklara intellekt, och inte minst hans vänsällhet.
Martinson
hade i en essä om Evert Taube skrivit: "Sång är en besvärjelse mot
döden", och det var ett av många teman i kursen "Martinson och musiken".
En gång satt Gunnar Turesson och vilade sig under klockstapeln vid kapellet.
Jag tog mod till mig och frågade om jag fick slå mig ned. Han var då i
åttioårsåldern, blickade upp mot den klarblå himlen, pekade och sade: "Snart
är jag där". Jag begrundar hans ord. Jag älskar hans sång och
tonsättningar; hans syster Olga var gift med Dan Andersson. Vid klockstapeln hade
nu inte Gunnar lutan till hands, men med tanke på dikten "Hemlängtan"
så frågade jag: Går den så här? Och så nynnade jag melodin. Det stämde och
han sjöng första versen: "Jag är trött jag är led på fabriken, jag vill hem
till jordhöljt bo." Underbar sång och musik har presenterats under
sällskapets sammankomster, och det räcker att nämna namn som Olle Persson,
Tommy Körberg, Olle Adolphsson och Martin Bagge.
Min vän
Ingalisa med sin vishet och varma personlighet gick bort efter något år i
cancer och efter henne valdes jag in som ersättare i Harry
Martinson-sällskapets styrelse. Vid Ingalisas död skrev hennes vän Eva
Alexanderson i nekrologen: "Ingalisa var något så ovanligt som en total
demokrat". Martinsons gamle vän Tord Hall var där, matematiker, astronom
och en mycket fängslande talare. Jag fäste mig också vid den rara Agnes Wirén och
Sonja Erfurth, som gjorde en bragd med biografin om Harry Martinson. Peter
Hallberg var också en glädje att möta med hans stora kunskap om diktkonst, inte
minst om Halldor Laxness och de isländska sagorna. När jag sade till honom att
jag brukade smygläsa Njals saga i folkskolans läsebok, så skickade han mig sin
bok om de isländska sagorna.
Kristin
Olsoni och Martin Kurtén från Klockriketeatern i Helsingfors kom flera gånger
och gladde oss med teater och samtal. Deras insatser är ett ovärderligt stöd för
Martinson och humanismen. En gång hade Kristin med sig Stina Ekblad som begåvade oss med sin innerliga närvaro. På aftonen läste hon dikter i kapellet, och när
hon framförde: "Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden" och "Vem vördar daggmasken, odlaren
djupt under gräsen i jordens mull" - då hade både min gamle vän Gustav
Sjöberg och jag tårar i ögonen.
Var Ingegerd
Bodner Granberg än befann sig så var hon en skatt, och oförglömliga är hennes
recitationer, speciellt sång 80 ur Aniara.
"Flyktig
är lyckan - en stundens
slumpvinst
i soliga dagar.
Långt
bortom larv och grymhet
lyser i
sommarens hagar
kärlekens
sommarstjärna
midsommartidernas
blomma.
Vad förtjänte
väl mera
att vi
bleve glada och fromma".
Min vän
Bengt Ullberg gick nyligen bort. Han var både en yrkesbroder och en broder i
anden. Han var sjöman i några år och sedan arbetade han i SJ-s verkstad,
Eskilstuna. Bengt spelade flöjt och tenorsax med sin själ i jazzmusiken. Han
kunde nästan "Vägen till Klockrike" utantill och jag gav honom
epitetet "Bolles bäste vän".
Peter
Nilson var den förste som fick Martinson-priset; fysiker och astronom med
hjärtat i Möcklehult, dit han återvände i sina skrifter. Hans lysande
föreläsningar var starkt besläktade med Martinson. Att han gick bort alltför
tidigt, är en stor förlust för den svenska parnassen, och jag sörjer honom.
Carl-Erik af Geijerstam och Werner Aspenström lever också varmt och starkt i minne. Poeten Gösta Friberg och hans hustru Helena Brodin lyste upp en av
sommarkurserna. Förutom Peter Nilson och Tord Hall var flera vetenskapsmän lärare
och föreläsare, bland andra fysikern Nanny Fröman och astronomen Bengt
Gustafsson.
Poesi och
charm berörde oss när Nanny Fröman talade om "Regnbågen och glorian".
En afton vid årsmötet i Borlänge fick vi åka buss till utkanten av staden, där Bengt
Gustafsson hade ställt ett teleskop och ledsagade oss på stjärnhimlen.
Professor Rolf Ekman, hjärnforskare, hänförde oss med att alludera forskningen
i DNA till Martinsondikter.
Vid
årsmötet i Göteborg 1989 var Tomas och Monica Tranströmer med. Sonja Erfurth
ledde oss gruppvis i Hagakvarteren - just där Harry Martinson gått i unga år.
Jag hade turen att komma i samma grupp som Tomas och Monica och det är så
minnesvärt. Från avslutningen i universitetets aula har jag ett vackert minne.
Vi skulle sjunga Martinsons Sommarpsalm 202. I lokalen fanns ett piano, och
när sången intonerades nästan sprang Tranströmer fram till pianot och spelade
med.
Jag
känner förtröstan i allt som jag mött i det som är Harry Martinson-sällskapets
poesi. Det är i grunden det fria ordets konst och livsbejakelse som upplyser
skuggorna utmed den väg vi har att vandra. Alla ordföranden genom åren: Ingvar
Holm, Ingegerd Bodner Granberg, Bertil Palmqvist, Åke Widfeldt och nu Semir
Susic. Alla de som förenats i detta arbete: Göran Bäckstrand som mycket tidigt
engagerade sig, Stefan Sandelin som gjort så mycket för utgivningen av
Martinsons böcker. Camilla Odhnoff som alltid var redo att ställa upp, Johnny
Karlsson, Judith Skörsemo, Rune Liljenrud, Lena Havland-Erlandson, Ingemar
Lönnbom, Bengt Bejmar, Birger Johnson och många, många andra.
Emellan Harry Martinson-sällskapets möten samlades vi i en vängrupp på olika platser för gemenskap,
natur och lyrik, såsom Klippan, Klockrike, Eskilstuna, Öland, Stockholm, Fårö och
Store Mosse. Där var mina kära vänner Marianne och Rolf Westholm, Bengt Ullberg
och Gerd Uggla, Gunborg och Kurt Larsson, Tommy och Elsa Holm-Ekvall, Birgitta
och Lars Holmér.
Gun
Ursing inte bara översatte lyrik, hon var poesi. Ingrid Thelander var konstnär
och poet från skogarna i småländska Unnaryd, men älskade att vara på Fårö. Kurt
Larsson var trädgårdsmästare och kunde recitera dikt som en skådespelare. Han
var absolutist och idealist, en folkrörelsemänniska från Västergötland – men
han hade även plöjt åker i Kanada. Sonja Glimstedt Hall för mig till ordet
humanitet i den vackraste bemärkelse. Hon gav ut böcker och kalendrar med
Martinsontema och var med i en krets av damer som kallade sig ”Fripratarna”.
Med stor
tacksamhet vänder jag mina tankar till de människor som jag mött, och all den
konst och de tecken som givits mig, som har berikat mitt liv och gjort det
lättare att leva. Vilket ljus i tillvaron är inte konsten och litteraturen.
Vilken god försyn att däri också möta vänskapen – som ger tro, hopp och kärlek.
*********************************************
---------------------------------------------------------------
Peter Forsgren, professor i litteraturvetenskap
vid Linnéuniversitetet, Växjö
och
Donald Fransson möts vid de litterära sällskapen
under Bokmässan, Göteborg
Donald Fransson bjuder i sin föreläsning i samband med bildandet av Harry Martinson-sällskapet i Jämshög 1984 flera citat ur Harry Martinsons lyrik. Han inleder med "Tankar under ett svårt oväder" ur Passad, 1945
Där ingen lugn tanke uppstår, där uppstår inte heller
någon mänsklighet.
Där ingen estet lever utformas inte heller någon
nyanserad mening med människovärdet.
Donald Fransson bjuder
Väl mött under katalpaträdet
och avslutar sin föreläsning med "Sanningarnas liv" ur Vagnen, 1960
En gemensam och enkel insikt om något djupt försummat
finns i tysthet hos alla, men brukas sällan.
Den är den verkliga anden,
den som skulle uppväckas hit till denna världen.
Varmt Tack Donald Fransson för Ditt rikt stimulerande föredrag "Läsarens röst" 1984 och nu också för Ditt blogginlägg "Vänskap och poesi", som Du generöst ger till Harry Martinson-sällskapet, för att - såsom Du i föredraget uttrycker det - "berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och sjunger."
Rune Liljenrud