måndag 23 oktober 2017

Vår litterära bokkasse har nu två viktiga framsidor ELIN WÄGNER ~ HARRY MARTINSON



Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017 besökte bl.a Elin Wägners Lilla Björka, Berg Lammhult och det var då som förslag väcktes om att våra litterära sällskap Elin Wägner-sällskapet och Harry Martinson-sällskapet skulle visa på våra båda författares samhörighet, genom att bjuda gemensam litterär bokkasse. Vad som skulle vara texter på de nya bokkassarna, är bortom all diskussion! Nu är de fina bokkassarna klara och finns att köpa på det viktiga Författarmuséet i Jämshög /Bengt och Ing-Mari Bejmar och på välsorterat antikvariat och bokhandel Holje Bok i Olofström /Johnny Karlsson. Tack för den fina bokkassen, som vittnar om två stora författarskap!


I ett brev skriver Elin Wägner:
"Det är kvinnan och daggmasken som avgör det hela


Harry Martinsons dikt "Daggmasken"
finns i diktsamlingen "Passad" (1945)

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
Rune Liljenrud

DELS-scenen under bokmässan i Göteborg och de litterära sällskapens betydelse


I föregående blogg här på Harry Martinson-sällskapets hemsida berörs några av de litterära sällskap som bjöd program på DELS-scenen under årets bokmässa i Göteborg. Det finns väl 120 litterära sällskap och många av dessa återkommer år efter år och finns ganska väl samlade med sina montrar, inte långt ifrån DELS-scenen. "Ingår i entrébiljetten" anges om dessa scenprogram på bokmässans hemsida, medan seminarierna inte är precis billiga att besöka. Det märks efter bokmässan i olika reflektioner från litterära sällskap, att DELS-scenens program med de litterära sällskapen är viktiga.


Werner Aspenströmsällskapets ordförande 
Per Helge skriver i ett månadsbrev: 
Nyligen var vår sekreterare, Monica Borg, och jag själv i Göteborg för att en dag under bokmässan befolka en del av DELS:s monter där, prata om Aspenströms poesi från dess scen och möta enskilda läsare som passerade och stannade till vid vårt bord. Att dessutom gå omkring i just de kvarter av bokmässan där ett antal litterära sällskap slagit läger var ett verkligt nöje, inte minst för glädjen att se livaktigheten när det gäller att hålla levande en rad författarskap som annars lätt skulle hamna i glömska. Ett uttryck för den saken är såväl nyutgåvor av gamla verk som nya volymer som på olika sätt tillför ny kunskap och ny inspiration till förnyad läsning. Werner Aspenström är – visar det sig vid tillfällen som detta – i glädjande hög grad ihågkommen. Säkerligen spelar den stora samlingsvolym, med alla hans dikter, som Anna Aspenström och Hans Isaksson färdigställde 2014, en viktig roll därvidlag. Dessvärre är den mer undantag än regel.
 
   Vi lever ju i ett land där det häpnadsväckande nog inte är det minsta självklart, särskilt inte för de stora förlagen, att hålla ens de mest betydelsefulla författarnas verk tillgängliga i lager. Det är en anledning, av flera, till att det är av så stort och viktigt värde att just de litterära sällskapen håller intresset för dem och deras böcker levande. Det finns fler än 120 såna sällskap i Sverige, ett talande mått på läsandets betydelse för många.
 
   Nu är förstås både litterära sällskap och nyutgåvor av författarnas verk medel för något, nämligen ett innehåll av texter som genom åren bevarat sitt intresse och sin förmåga att tala också till ständigt nya generationer. Det är precis vad Aspenströms poesi lyckas så glädjande bra med; Werner Aspenström är nog helt enkelt en välfunnen representant för vad Harry Martinson i Svärmare och harkrank (1937) kallade ”den andra enkelheten” och beskrev med följande rader: ”Ty endast den andra enkelheten, den som kommer sedan komplikationernas valv och labyrinter passerats, endast den enkelheten är av djupaste värde för nutiden, eller låt oss säga för tidens flöde.”
 
   Den enkelheten gjorde Aspenström till sin, i och med att han bröt med de konventioner som gjorde 40-talisternas poesi så stel och räddhågad, inte minst så hjälplös inför vardagen. I stället närmade han sig barndomens erfarenheter och de kända trakternas miljöer och byggde med ett allt enklare språk därur dikter som utan att förlora i innehåll vann desto mer i tillgänglighet och igenkännlighet. Nog är ”Lärkorna” ett illustrativt och högst njutbart exempel:

Två av fönstren i denna mellansvenska bondgård
håller uppsikt över de ljusöversvämmade sankmarkerna
ner mot en sjö som är sysselsatt med sina vågor.
Lärkorna bearbetar jorden på sitt sätt.
Jag skulle inte vilja äga dessa fält.
Jag skulle vilja vara dessa fält.

PER HELGE
__________




Harry Martinson berör i ett samtal för Radio Blekinge 25.11.1971 med Carl Magnus von Seth om sin då nyutkomna diktsamling "Dikter om ljus och mörker", frågor om misströstan och förtröstan, tro och tvivel, tro och vetande. En stor ond mänsklig verklighet är alltid summan av små individuella "ondskor" säger Harry Martinson och visar till poesins möjligheter: "Det finns naturligtvis en ondska som delvis inte kan hjälpa sig själv att bli något annat och till dem räknar jag känslokylan och känslodöden. Det är ett problem så svårt att man skriver dikter om det, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem."


Werner Aspenström konstaterar i ett direktörstal i Svenska Akademien "Diktens liv och marknadens leverne" (Sv. Ak:s Handlingar 1989) följande om poesin: 
"Bland marknadsartiklar hör poesin till de allra minsta, så liten är den att man inte alltid och ens hittar den på bokhandlarnas hyllor. Brodskij taxerade i sin Nobelföreläsning poesins läsekrets till en procent av befolkningen, säkert en för hög siffra, giltig möjligen i Ryssland." [...] "Bortser vi från den egentliga, bokgranskande kultursidan och från den tacknämliga dagsversen längre fram, vad hittar man som skulle kunna tyda på att poesin sätter spår eller kan nyttiggöras i samfundslivet? Inte mycket. Jo familjesidan bör vi inte glömma, dödsannonserna." Werner Aspenström avslutar sitt direktörstal om "poesins produktionsförhållanden" med att citera Szymborska: "Hellre det löjliga i att skriva dikter än det löjliga i att inte skriva några".
Det som Werner Aspenström nämnt i sitt direktörstal om poesi och familjesidans dödsannonser, har ännu aktualitet. Under denna vecka inbjuder Linnéuniversitetet i Växjö, tillsammans med Region Kronoberg och Svenska kyrkan, till program Beröringspunkt, Vid existensens gräns - Den sista dikten, dödsannonsernas poesi. För programmet svarar Anders Bremer filosofie doktor i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet, tillsammans med Karin Nyqvist litteraturkritiker och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Rune Liljenrud 

måndag 2 oktober 2017

"Så fatta all sanning, så våga allt rätt..."

DAGENS DIKT är ett av radions allra äldsta program och det är i år 80 år sedan det första programmet sändes den 1 februari 1937, då Esaias Tegnérs dikt "Det eviga" från år 1808 lästes av karaktärsskådespelaren Gabriel Alw, som den första dikten i denna värdefulla programserie. Diktens innehåll är tidlöst, giltigt för alla i alla tider och diktens maning "Så fatta all sanning, så våga allt rätt", har varit högst aktuell under den just nu avslutade Bokmässan i Göteborg, med de politiska demonstrationerna och oron däromkring.
Harry Martinsons "Sanningssökaren"  Se blogg:

FREDAG 25 AUGUSTI 2017


" - Jag har några dikter, om jag får visa."

Harry Martinsons första publicerade dikt "Sanningssökaren", undertecknad med hans eget namn,  publicerades för i år 90 år sedan, den 27 augusti 1927. Dikten slutar med att teckna villkoren för Sanningssökaren, i tiden och "uti evighet":
.....
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första
dunkla morgon,
när urfolkssnattret genljöd
mellan träden,
har han funnits
och skall finnas
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.
Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar tänker
uti evighet.
HARRY MARTINSON: Sanningssökaren
Tidningen ARBETAREN, 27.8.1927
Gustaf Hellströms bok "VÄGEN till PARADISET"
Gustaf Hellströms bok från en studieresa i Sovjet år 1937 med den ironiska titeln "VÄGEN till PARADISET", har nu kommit i nytryck - Red. Sigurd Rothstein och Lennart Leopold, som tillsammans med Jane M. Ekstam kommenterar Gustaf Hellströms rapportering från Sovjet. Bokens kommentarer följs av värdefulla avbildningar av sidor i Dagens Nyheter, där Gustaf Hellströms texter först publicerades i form av 13 artiklar augusti och september 1937. Den första sovjetartikeln publicerades i DN söndagen den 15 augusti under rubriken "Revolutions- och krigsmoralen präglar det Stalinska Sovjet". Andra rubriker i DN är "Sovjetporten Leningrad är en slummens triumf", "Pulserande liv i Moskva, men intet glatt intryck", "Fabriken är templet i Stalins Ryssland", "Med segrarens rätt bilda arbetarna Sovjets privilegierade stånd, dess adel - Till arbetarnas förhärligande resas statyerna", "Sovjet ännu inte något paradis. Med fördelarna följa nackdelar", "Förvärvsbegäret omhuldas på det ömmande av Kreml - Stachanovare med förmåner framför andra", "Kapitalistiska kommunister inte ovanliga i Ryssland", "Sovjets ungdom fostras i lydnad och lönemoral - Benhård doktrinär och fanatiker skapar skolan redan vid unga år", "Mesta Sovjetjorden brukas kollektivt", "Statsdrivna Sovjetfarmer på 60.000 hektar vardera", "Använda fritiden problem i Sovjet - Semesterfirande proletariatet badar och bor kejserligt i Krim", "Stalin bland de sina. Den skygge diktatorn" och "Stalinregimens kärnpunkt är nationalism".
"Resa i Stalins Ryssland"
Här på Harry Martinson-sällskapets blogg görs den 17 juli, i väntan på nyutgivningen av Gustaf Hellströms bok "VÄGEN till PARADISET", en kort sammanfattning av bokens 13 kapitel. Nu finns i nyutgåvan "Resa i Stalins Ryssland" en mycket värdefull notapparat samt precisering av kapitlens innehåll. Jane M. Ekstam avslutar sin värdefulla genomgång av Gustaf Hellströms bok på följande sätt: "Hellström tillbringade fyra intensiva veckor i Sovjetunionen och gjorde det bästa av varje minut. Genom de tretton kapitlen i Vägen till paradiset  försökte han för en utomstående göra förståeligt ett av de mest radikala och utmanande sociala system som dittills skådats. Som nästan alltid var Hellström självkritisk i överkant. Han var medveten om sin prestations begränsningar - men det var icke desto mindre en stor och av de samtida läsarna mycket uppskattad prestation."
När det i år är 100-årsminne av ryska revolutionen år 1917, kan knappast någon mera informativ och lättillgänglig läsning tänkas, om det som hände då och dess följder, än just den kommenterade nyutgåvan av Gustaf Hellströms bok, som utgivits av Gustaf Hellström-sällskapet med ekonomiskt stöd av Svenska Akademien.
Sigurd Rothstein hänvisar i ett förord till boken till den engelske historikern Piers Brendons bok "Den mörka dalen - Panorama över 1930-talet" (Sv. övers.1932, 752 sidor. Kritikerröst i Financial Times: "Briljant, filmisk och ytterst lärorik, ingen annan historisk redogörelse jag känner till kan tävla med den här...  Helt mästerlig.") Boken  "Den mörka dalen" tolkar årtiondet som kulminerar i andra världskrigets utbrott.
Lennart Leopold tecknar i en artikel "Gustaf Hellströms trettiotal" och ger samtidigt en personlig bild av Gustaf Hellström, hans författarskap och sätt att arbeta under resan till Sovjet. Han låter läsaren få del av en uppgift som Jan Olof Olsson (Jolo) förmedlat från en av medresenärerna "att Hellström var utomordentligt flitig och antecknade i ett - i tjugu dar: efter det förklarade han att han skulle tillbringa resten av resan med att smälta och begrunda intrycken." På hemresan från Ryssland drabbades Hellström av en dubbelsidig lunginflammation som sånär hade kostat honom livet.
Gustaf Hellström "Personligt"
I boken Gustaf Hellström "Personligt", utgiven 1953 med förord av Holger Ahlenius, finns i en artikel "Till och från döden" ur Dagens Nyheter 1937, Gustaf Hellströms egen berättelse om insjuknandet efter vistelsen i Ryssland.
Också Jane M. Ekstam berör Gustaf Hellström som person och några rader ur hennes artikel i boken är viktiga att ha med vid läsning av Gustaf Hellströms rapportering:
"Man bör också notera att Hellström hade en tendens att sympatisera med dem som var 'vanlottade'. Redan som gymnasist hade han - känslo- och stämningsmässigt - attraherats av mullret ur samhällsdjupen, och studieåren i Lund hade ytterligare befäst hans radikalism. Hellströms bilder från de olika städerna och grupperna i Sovjetunionen kännetecknas undantagslöst av en underliggande sympati för 'the underdog', som han vet är närvarande, men inte tillåts visa sig för journalistgruppen."
Många reste från väst till Sovjetunionen
Många reste från väst till Sovjetunionen för att studera skeendet där och Sigurd Rothstein nämner bl.a. Martin Andersen Nexö från Danmark, Ernst Toller från Tyskland, Moa och Harry Martinson från Sverige samt den franske författaren och sedermera Nobelpristagaren (1947) André Gide. Hans bok "Resa i Sovjet" (1936) utkom på svenska 1948 och en nyutgåva 1992 med ett informativt förord av Göran Greider. I denna utgåva finns också ett intressant "Tillägg" av André Gide, som efter den första utgivningen utsattes för mycket hård kritik och anklagades för "förräderi och svek mot sina socialistiska principer".
DELS-scenen under Bokmässan i Göteborg
Från DELS-scenen under Bokmässan i Göteborg bjöds två program av Gustaf Hellström-sällskapet, som presenterade nyutgivningen av Gustaf Hellströms rapportering från Sovjet "VÄGEN till PARADISET", nämligen Disa Lundgren: "Gustaf Hellströms resa i Sovjet 1937" och Roland Persson: "Gustaf Hellström och kampen mot diktaturer att".
Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj i år höll Ingrid Nettervik ett mycket uppskattat föredrag "Kampen för friheten hos Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist", och innehållet bjöds i förkortad form av henne från DELS-scenen på Bokmässan. Föredraget finns in extenso här på Harry Martinson-sällskapets blogg och är också infört i Pär Lagerkvist-samfundets årsskrift 2017 "Pär Lagerkvists landskap".
Väckarklocka
Under veckoslutet före Bokmässan i Göteborg bjöd Elin Wägner-sällskapet till hösthelg 23-24 september på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö med temat "Elin och pacifismen". "Årets Väckarklocka", som sedan år 1993 "utdelas av Elin Wägner-sällskapet till enskilda eller organisationer som arbetar i Elin Wägners anda", gavs 2017 till Heléne Lööw, Hon har bl.a varit chef för Forum för levande historia och utgivit böcker om Nazismen i Sverige och senast en bok om näthat. Hennes kartläggningar av högerextrema rörelser som hotar demokratin är en viktig insats, som Elin Wägner-sällskapet på detta sätt belönar. Heléne Lööw höll ett föredrag "Kampen om kulturen" om tolkningen av historien. En central del av extrema rörelsers föreställningsvärldar.


Rune Liljenrud