Knut V. Lånström, Tidningen ARBETAREN
den 27 augusti 1927, för 90 år sedan:
"Själv har jag bevarat mötet som minnet av en livets högtidsstund. Dikten jag stannade för hette Sanningssökaren och den rymmer diktarnomadens hela program, famnar all hans kringsyn. De flesta av vårt släktes tillvaroformer är med."
Harry Martinson, till höger, uppvaktas på sin 50 årsdag
av Knut V. och Greta Lånström som överlämnade
en blomsterbukett från tidningen Arbetaren
(publicerad i Arbetaren 7 maj 1954)
SAC:s sekretariat Mikael Eriksson
har välvilligt medgivit publicering
Varmt tack!
https://www.sac.se/
"Det var försynt som en viskning, men ack vilken viskning.
[...] Vad jag mera bestämt erfor var att handen som sträcktes fram med de solkiga papperen var en näve, som hållit bastantare verktyg för mänsklig id än pennskaftet.
Mitt öga for över en vers och var fångat. När själavandringen nått slutet på första strofen kände jag det underliga trycket mot tinningarna som bebådar att ögat skall funklas av gripenhetens upplevelse. Jag läste visst igenom det mesta av paketets innehåll, läste för min egen uppbyggelses skull, fastän jag var fast besluten att trotsa all den jakobinska makt som kunde utövas av tidningsstyrelsen, så förstod jag hela tiden att mitt uppror inte kunde sträcka sig längre än till inköp av en enda dikt. Tio kronor har Harry Martinson senare i livet uppgivit att han den gången fick av som han sade, 'den hygglige Lånström'. Själv tror jag inte att hyggligheten sträckte sig längre än till en femma.
Mitt öga for över en vers och var fångat. När själavandringen nått slutet på första strofen kände jag det underliga trycket mot tinningarna som bebådar att ögat skall funklas av gripenhetens upplevelse. Jag läste visst igenom det mesta av paketets innehåll, läste för min egen uppbyggelses skull, fastän jag var fast besluten att trotsa all den jakobinska makt som kunde utövas av tidningsstyrelsen, så förstod jag hela tiden att mitt uppror inte kunde sträcka sig längre än till inköp av en enda dikt. Tio kronor har Harry Martinson senare i livet uppgivit att han den gången fick av som han sade, 'den hygglige Lånström'. Själv tror jag inte att hyggligheten sträckte sig längre än till en femma.
[...] Själv har jag bevarat mötet som minnet av en livets högtidsstund. Dikten jag stannade för hette 'Sanningssökaren' och den rymmer diktarnomadens hela program, famnar all hans kringsyn. De flesta av vårt släktes tillvaroformer är med.
Martinsons 'Sanningssökaren' bor i Sahara och i Londons gränder, vid Amazonas stränder och på Himalayas kammar, är /'en hedning från Madagaskar', /'en man ifrån Kanaans land',/. Han är hemma i alla nejder och i alla tider, blott inte bland /'börsens baroner'/. Han har funnits /'allt från människosläktets första dunkla morgon' --- /'och skall finnas/ intill solen mist sin låga'.
Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld
Under andra solars välde
- - -
uti evighet.
i en annan värld
Under andra solars välde
- - -
uti evighet.
Själva siarsynen om goldondern Aniara tycks mig nu förebådad i 'Sanningssökaren'."
Det var alltså Knut V. Lånström som var i tjänst som redaktionssekreterare på Tidningen Arbetaren när besökaren Harry Martinsons första yttrande, "försynt som en viskning", hördes. "Han vecklade upp paketet och drog fram några tummade pappersblad, som han räckte mig", minns Lånström, och mottog det som kom att bli den första publicerade dikten, undertecknad med Harry Martinson, och början för "en lysande diktare".
Flera har omvittnat hur Harry Martinson denna tid kämpade svårt med sin hälsa och urusla ekonomi. Artur Lundkvist skriver om honom: "Han bodde ingenstans, men hade ett tält som han om natten brukade slå upp utanför staden. Det började dock bli för kallt nu på hösten och han övergick till att sova i olåsta bilar. Det var obekvämt och han blev stel i nacken, gick där och vred på huvudet. [...] Jag minns att Harry en dag stannade utanför ett kafé med matservering och sade till mig: - Kan du ge mig tjugofem öre till en sillmiddag. På det här stället har de en stor mättande sillmiddag för tjugofem öre. Jag skulle behöva den just nu. Han fick tjugofemöringen och försvann in för att äta den stora sillmiddagen."
Redaktionssekreteraren på Tidningen Arbetaren Knut V. Lånström, verifierar faktum att Harry Martinson vid denna tid endast hade tält att bo i och han skriver om besöket av Harry Martinson på Tidningen Arbetarens redaktion:
"Vännen Birger Svahn, som var Arbetarens allt i allo, har sagt mig, att han också minns Harry Martinson från samma tillfälle. Svahn minns ett hoptotat tält, som besökaren krängde av sin rygg och stuvade upp på fönsterposten utanför redaktionssekreterarrummet, innan han steg in där."
Knut V. Lånström tyckte att innan Klara Folkets hus skattade åt grävskopeförgängelsen en bild borde ha tagits för att "föreviga den fönstersmygen. Där hade en hemlös axlat av sin bärandes bostad. En sådan bild, varför inte till dels arrangerad med ett gammalt tält som inslag, skulle i sin tristess bilda en skarp kontrast till en lysande diktare, lika hemma på de stiglösa viddernas hav som på Bolles vägar till Klockrike och stjärnehärars marschrouter över universums vidder."
Knut V. Lånström tyckte att innan Klara Folkets hus skattade åt grävskopeförgängelsen en bild borde ha tagits för att "föreviga den fönstersmygen. Där hade en hemlös axlat av sin bärandes bostad. En sådan bild, varför inte till dels arrangerad med ett gammalt tält som inslag, skulle i sin tristess bilda en skarp kontrast till en lysande diktare, lika hemma på de stiglösa viddernas hav som på Bolles vägar till Klockrike och stjärnehärars marschrouter över universums vidder."
Redaktionssekreteraren Knut V. Lånströms klarsyn och betydelse för den lyckosamma utveckling till lysande diktare som kunde börja tack vare Knut V. Lånströms handlande gentemot Harry Martinson, är gripande att ta del av. "I intervjuer i Arbetaren och Dagens Nyheter uppgav Harry Martinson, att han före besöket i Klara Folkets hus förgäves sökt sälja någon dikt till andra tidningar. Hans försök hos Arbetaren skulle vara det sista. Om det misslyckades, var han besluten att överge den drömda diktarbanan. Han skulle då på nytt mönstra ut på sjön och för alltid stanna borta från födelselandet."
Knut V. Lånström skrev själv dikter, och gav 1952 ut diktsamlingen "Från mörkret till ljuset". Diktsamlingens titel kan tolka skeendet en gång på Tidningen Arbetaren, där hans egen insats på redaktionssekreterarrummet var så avgörande betydelsefull. I diktsamlingen finns bl.a dikten "Sista resan" som handlar om briggen Malgomajs förlisning, med tjugo "av havets söner".
Tungt stampar briggen Malgomaj.
Sjöarna häva.
Sjömän längta hemstadens kaj,
hjärtana bäva.
Brustet skrov och stormsliten rigg,
Atlanten jäser,
upp mot salning och dödsdömd brigg
storvågen fräser.
Misère ackord i tåg och vant . . .
https://www.sac.se/ har ett stort historiskt bildarkiv på nätet. Där finns en bild, överst i denna blogg, då Harry Martinson uppvaktas på sin 50 årsdag av Knut V. och Greta Lånström som överlämnade en blomsterbukett från tidningen Arbetaren (publicerad i Arbetaren 7 maj 1954).
Generationskamrater, bl.a Knut V. Lånström som kände Harry Martinson åren omkring debuten, har i denna skrift, DEN UNGE HARRY MARTINSON, kort tecknat minnet av HARRY MARTINSON inför 50-årsdagen den 6 maj 1954. Boken har redigerats av Olof Lagercrantz, Georg Svensson och Ingalisa Munck. Omslagsteckningens bild av Harry Martinson är gjord 1932 av Aminodow Riwkin.
När denna bloggtext skrives under sommaren för publicering inför 27 augusti 2017, då det är 90 år sedan Harry Martinsons första dikt "Sanningssökaren" publicerades i Tidningen Arbetaren, kommer osökt hjälp med en formulering för tolkning av detta skeende. En ung skribent, Sommarspanare i Smålandsposten Adam Svedlund, Växjö, skriver om ögonblick av klarhet :
Tungt stampar briggen Malgomaj.
Sjöarna häva.
Sjömän längta hemstadens kaj,
hjärtana bäva.
Brustet skrov och stormsliten rigg,
Atlanten jäser,
upp mot salning och dödsdömd brigg
storvågen fräser.
Misère ackord i tåg och vant . . .
https://www.sac.se/ har ett stort historiskt bildarkiv på nätet. Där finns en bild, överst i denna blogg, då Harry Martinson uppvaktas på sin 50 årsdag av Knut V. och Greta Lånström som överlämnade en blomsterbukett från tidningen Arbetaren (publicerad i Arbetaren 7 maj 1954).
Generationskamrater, bl.a Knut V. Lånström som kände Harry Martinson åren omkring debuten, har i denna skrift, DEN UNGE HARRY MARTINSON, kort tecknat minnet av HARRY MARTINSON inför 50-årsdagen den 6 maj 1954. Boken har redigerats av Olof Lagercrantz, Georg Svensson och Ingalisa Munck. Omslagsteckningens bild av Harry Martinson är gjord 1932 av Aminodow Riwkin.
När denna bloggtext skrives under sommaren för publicering inför 27 augusti 2017, då det är 90 år sedan Harry Martinsons första dikt "Sanningssökaren" publicerades i Tidningen Arbetaren, kommer osökt hjälp med en formulering för tolkning av detta skeende. En ung skribent, Sommarspanare i Smålandsposten Adam Svedlund, Växjö, skriver om ögonblick av klarhet :
"Ibland slås man av en känsla, en sorts klarhet eller en insikt där allt känns väldigt enkelt och där man ser livet i dess helhet och plötsligt inser vad det stora mysteriet handlar om."
Just detta måste ha varit vad som Knut V. Lånström upplevde vid mötet med Harry Martinson i redaktionssekreterarrummet på Tidningen Arbetaren för 90 år sedan, och som fortsatt åt oss, vid läsning av Harry Martinsons texter, skänker ögonblick av klarhet och hjälp att inse vad det stora mysteriet handlar om.
"Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet." Harry Martinson
I tacksamhet
Rune Liljenrud
Sanningssökaren
Han bor i norr.
Han bor i söder.
Han bodde runtom på vårt klot.
I Saharas öken, där sanden glöder,
där brände han sin nakna fot.
Uppå en ö i Söderhavet
hans hydda stod vid blå lagun,
och invid Amazonas stränder
han fångar fisk med sin harpun.
Han var en slav under Neros dagar.
Han var en herde vid Alpens brant.
Han skriver böcker om livets lagar,
och mången gång blir han kallad fjant.
Han var en stenåldersman i hudar.
Han är en usling i Londons gränd,
var arm, men tillbad det sannas gudar,
och kanske blev uppå bålet bränd.
Han var en sanningens frihetshjälte,
han var en frihetens legionär
med sanningens flammande svärd vid sitt
bälte.
Han var en kämpande revolutionär.
Kanhända var han tjänare
i den grymme riddarens borg,
kanhända var han dräng hos en niding,
som fann glädje i andras sorg.
Uti en unken klostercell
hördes kanske hans sövande mummel var
kväll.
Uti en fängelsehåla i Rom
han bidade kyrkans grymma dom.
Han fanns ej bland börsens baroner,
som söka sin privata salighet.
Nej, lystrande till livets tusen toner
han stred sin kamp i bister verklighet.
Han tolkat har sin känslobrand
i toner, färg och sten.
Han svalt och skrev sitt sköna band
vid lampans matta sken.
~
Han var en hövding över Inkas stammar
och offrade till solens gud.
Han bott på Himalayas kammar
och lystrat Bhramas och Sivas bud.
Han var en hedning från Madagaskar.
Han var en man ifrån Kanaans land.
Han är en vilde som naken plaskar
och fiskar pärlor vid korallöns strand.
Hans såg himlens legioner utav ljus
uti en stjärnklar vinterkväll.
Han såg norrskensflamman tändas
över nordanlandens fjäll.
Han såg villebrådet ströva
genom djunglars dunkla snår,
och han lyssnade till vågen
som mot strandens klippor slår.
Han hörde vindens andestämma viska
tyst
mång' saga skön från svunnen värld.
Han hörde livets pulsar bulta
genom nöjets tomma flärd.
Mången gång han sig förirrat
uti själens tankevrår,
där tusen år de bli sekunder
och sekunderna bli år.
Han har forskat.
Han har grubblat
genom många tusen år.
Han har stapplat.
Han har snubblat
i problemens mörka vrår.
Han har kämpat.
Han har lidit
för sin sak mot världen all.
Mången gång han förutsade
kejsartroners tunga fall.
Han blygdes ej för sina trasor.
Han yvdes ej över sitt gull.
~
Han fruktade ej tusen dödens fasor,
ty han såg liv i själva gravens mull.
Hans bröder gingo krigets stig
till tamtamtrummans ljud.
Han hörde djungelns ord till sig
i vilddjurstjutets bud.
Han dyrkade sin fettishgud
vid silvermånens glans
- hans bröder höllo festmåltid
och trådde segerdans.
Han jagat vargen i köldens land.
Han pulsat i viddernas djupa snö.
Han drev över flodernas stelfrusna band
- såg draghundsspannen stupa och dö.
Mången vinternatt han stirrat
in i lägereldens glöd,
som om där han kunde finna
tröst i ensamhetens nöd.
Så han forskat.
Så han sökt.
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första dunkla
morgon,
när urfolkssnattret genljöd mellan träden,
har han funnits
och skall finnas
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.
Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet.
Harry Martinson
Han bor i söder.
Han bodde runtom på vårt klot.
I Saharas öken, där sanden glöder,
där brände han sin nakna fot.
Uppå en ö i Söderhavet
hans hydda stod vid blå lagun,
och invid Amazonas stränder
han fångar fisk med sin harpun.
Han var en slav under Neros dagar.
Han var en herde vid Alpens brant.
Han skriver böcker om livets lagar,
och mången gång blir han kallad fjant.
Han var en stenåldersman i hudar.
Han är en usling i Londons gränd,
var arm, men tillbad det sannas gudar,
och kanske blev uppå bålet bränd.
Han var en sanningens frihetshjälte,
han var en frihetens legionär
med sanningens flammande svärd vid sitt
bälte.
Han var en kämpande revolutionär.
Kanhända var han tjänare
i den grymme riddarens borg,
kanhända var han dräng hos en niding,
som fann glädje i andras sorg.
Uti en unken klostercell
hördes kanske hans sövande mummel var
kväll.
Uti en fängelsehåla i Rom
han bidade kyrkans grymma dom.
Han fanns ej bland börsens baroner,
som söka sin privata salighet.
Nej, lystrande till livets tusen toner
han stred sin kamp i bister verklighet.
Han tolkat har sin känslobrand
i toner, färg och sten.
Han svalt och skrev sitt sköna band
vid lampans matta sken.
~
Han var en hövding över Inkas stammar
och offrade till solens gud.
Han bott på Himalayas kammar
och lystrat Bhramas och Sivas bud.
Han var en hedning från Madagaskar.
Han var en man ifrån Kanaans land.
Han är en vilde som naken plaskar
och fiskar pärlor vid korallöns strand.
Hans såg himlens legioner utav ljus
uti en stjärnklar vinterkväll.
Han såg norrskensflamman tändas
över nordanlandens fjäll.
Han såg villebrådet ströva
genom djunglars dunkla snår,
och han lyssnade till vågen
som mot strandens klippor slår.
Han hörde vindens andestämma viska
tyst
mång' saga skön från svunnen värld.
Han hörde livets pulsar bulta
genom nöjets tomma flärd.
Mången gång han sig förirrat
uti själens tankevrår,
där tusen år de bli sekunder
och sekunderna bli år.
Han har forskat.
Han har grubblat
genom många tusen år.
Han har stapplat.
Han har snubblat
i problemens mörka vrår.
Han har kämpat.
Han har lidit
för sin sak mot världen all.
Mången gång han förutsade
kejsartroners tunga fall.
Han blygdes ej för sina trasor.
Han yvdes ej över sitt gull.
~
Han fruktade ej tusen dödens fasor,
ty han såg liv i själva gravens mull.
Hans bröder gingo krigets stig
till tamtamtrummans ljud.
Han hörde djungelns ord till sig
i vilddjurstjutets bud.
Han dyrkade sin fettishgud
vid silvermånens glans
- hans bröder höllo festmåltid
och trådde segerdans.
Han jagat vargen i köldens land.
Han pulsat i viddernas djupa snö.
Han drev över flodernas stelfrusna band
- såg draghundsspannen stupa och dö.
Mången vinternatt han stirrat
in i lägereldens glöd,
som om där han kunde finna
tröst i ensamhetens nöd.
Så han forskat.
Så han sökt.
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första dunkla
morgon,
när urfolkssnattret genljöd mellan träden,
har han funnits
och skall finnas
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.
Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet.
Harry Martinson