tisdag 28 november 2017

Räntmästare JOHNNY KARLSSON prisbelönad "Intressant och intresserad - En man med kultur"

                       
Johnnys Holje Bok är en mycket stor tillgång
Här bilder från hans "filial" i Svenska Akademien
Titeln "Räntmästare" i Harry Martinson-sällskapet
fick Johnny av f. landshövdingen Camilla Odhnoff

Stora Anita Linde-priset 2017tilldelas  
Johnny Karlsson, Holje Bok i Olofström

Motivering:
Årets pristagare är både intressant och intresserad.

Med integritet och starka rötter i traditionen hanterar han både det
enkla och det svåra och med stor bredd i sitt yrkesutövande bjuder han
oss daggdroppen och kosmos. En man  med kultur!



 I talar- undervisarrollen är vi vana att möta Johnny
Johnny är van att avtacka, finna rätta orden
till passande och värdefulla tackgåvor
Bildresultat för Till Harry från... Rune Liljenrud
Här får Kultur- och fritidsnämndens ordf.
Eva Johansson, Växjö Harry Martinson-
sällskapets bok "Brev till Harry från ..." 
vid årshögtiden i Växjö 6-7 maj 2017

Här avtackar Johnny med något helt unikt
på Elin Wägners Lilla Björka i Berg, nära Växjö


Elin Wägner-hälsning skriven på IDUN-brevpapper


GRATULERAR!

Stora Anita Linde-priset 2017 till Johnny



Rune Liljenrud

måndag 27 november 2017

UTANFÖRSKAP - Sven Edvin Salje och Klockrikestipendiaten Carina Karlsson

"Att nå fram till de ensamma, hitta dem med ord och hjälpa dem på väg mot gemenskap, det har mer och mer blivit Sven Edvin Saljes strävan som författare." 


Signaturen K.Th. i Lanthemmet 1955 inleder med citatet ovan, sin artikel "De som levat vid sidan om söndagsvägarna" i Saljesällskapets Årsbok 2017. Hans tolkning gäller för de fyra noveller av Sven Edvin Salje, som återpubliceras i årsboken med temat Utanförskap. En av novellerna Samuel från 1942 har ett mycket sorgligt slut, medan Namnlösa från 1960, Bröderna från 1964 samt Hämnaren och fågelboet från 1966, lyfter fram en existentiell sensmoral, som ofta finns i Sven Edvin Saljes författarskap och som påminner om Nobelpristagaren Pär Lagerkvist Det besegrade livet, 1927 - ord som finns inhuggna på markplattor vid granitmonolit, minnesmärke i Växjö över Pär Lagerkvist 100 år:

I OSS ALLA BOR DET GUDOMLIGA 
INTE I NÅGRA UTVALDA
NÄR MÄNNISKAN GÅR MOT SIN 
BESTÄMMELSE ÄR DET
 EJ SOM ÖVERMÄNNISKA
MEN FYLLD AV HJÄRTATS RIKEDOM
SOM OCKSÅ KAN FINNAS 
HOS DEN RINGASTE BLAND OSS

Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017, gjordes under en guidad tur uppehåll vid minnesmärket av Ingemar Svensson, 1991  framför Växjö gamla järnvägsstation från år 1865.

Sven Edvin Saljes föredrag "Romanerna om Dane Wendt" vid Bokens dag, Karlskrona 1967 återges i Saljesällskapets årsbok 2017 och däri framhåller Salje: "All konst - om det gäller musik, litteratur, måleri eller några av dom andra - har ju till uppgift att väcka känslor till liv obehagliga uppfordrande, ljusa mörka, känslor som ger lugn och trygghet eller fyller en med upprördhet." 

Romanerna om Dane Wendt har ett stort persongalleri och varje läsare finner sina tilltal genom dessa, inte minst gäller detta polskan Irena Czarneka som i maj 1945 kommer till Sverige som ett utmärglat Ravensbrücksoffer. "Hon symboliserar vår tid, vår värld bättre än någon annan," menar Salje, och förtydligar sig med "vår ödesmättade tid som i historien kommer att vara en outplånlig fläck för mänskligheten." 

Dane Wendt och Irena Czarneka är båda märkta av det förflutna. "De var båda kantstötta, märkta. Därför förstod de varandra."  Föredraget vid Bokens dag i Karlskrona 1967 avslutar Sven Edvin Salje med en tidlöst uppfordrande vädjan ur boken Längs livets stränder, något som visar på Saljes aktualitet i varje tid:

"En gång gör vi resan till jorden, bara en enda gång. En gång och aldrig mer driver vi förbi dessa stränder. I vetskap om detta är det vår plikt mot oss själva att vi gör denna resa på ett värdigt sätt."


Utanförskap är ett  tema också i Klockrikestipendiaten 2011 Carina Karlssons senaste roman Algot 2017, "en roman om att vara utsatt och svara med våld. Att ta för sig eller bli utan." Utanförskap tolkas av Carina Karlsson också i Lisbeta, Per Skarps hustru 1996. I Mirakelvattnet, som nominerades för Nordiska rådets litteraturpris 2016, finns intressanta tolkningar av hemlighetsfulla bottnar i människors liv.

Carina Karlssons lyrik Svarta klasar, 2006 handlar om sjukdom och om utsatthet. Hon behandlar i sin lyrik med stramt och tydligt språk det svåra, som kan påminna om den verklighet vi möter i Harry Martinsons Nässlorna blomma.

Kastanjen står vid grinden
och fäller löven
över en liten flicka

Hon väntar på skolbilen,
på höstlovet,
på att bli stor
Hon bär sina sorger
noggrant nerstuvade
i skolväskan,
alla de där
förtvivlade, fåfänga önskningarna
om nåd
i en särskild ordning

Kastanjen fäller löven,
nu kommer skolbilen

Harry Martinson har sagt, att om det riktigt svåra skriver man lyrik. 

Sven Edvin Salje och Carina Karlsson 
väjer inte för det svåra i Utanförskap.

Rune Liljenrud


lördag 25 november 2017

KRONOBERGS BOKMÄSSA VÄXJÖ 10 ÅR Nobelpristagaren Pär Lagerkvist i centrum för program av professor Peter Forsgren och vid utdelningen av Pär Lagerkvistpriset 2017 till Lars Norén. Nyutgivning Pär Lagerkvists verk!



Ingrid Netterviks föreläsning vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017 finns in extenso publicerad i Pär Lagerkvist-samfundets årsskrift 2017:
MOBERG, LAGERKVIST OCH MARTINSON 
- AKTIVA I KAMP FÖR FRIHET 

Rune Liljenrud 


tisdag 21 november 2017

HARRY MARTINSON: "Där evighetstanken inte finns i någon form, där är känslolivet förkrympt."

Harry Martinson utvecklar i en artikel i tidskriften Husmodern 1948:9 tankar OM KVALITETEN EVIGHET, som Husmodern sammanfattar:
"Det är inga lättförståeliga naturvetenskapliga lagar och hypoteser som Harry Martinson här drar fram. Men med skaldens genialitet liksom tänder han idéerna, ger dem liv och gör dem fattbara."



HARRY MARTINSON:

"Då man talar eller skriver om vad man kallar 'ett liv efter detta' är det livsdriften och livskänslan som för ordet.
   Hoppas man att det skall finnas ett fortsatt liv efter döden, så betygsätter man därmed i första hand livet som sådant. Man ger det ett högt betyg genom att hoppas eller tro på dess fullföljande i en annan värld. På grundval av de bästa  erfarenheterna ur ett kort liv på jorden tänker man sig det eviga livet.
   Att vi så gör är ett psykologiskt faktum som inte kan bortresoneras. Evighetstanken har en betydelse för känslans hela växt som inte kan avfärdas. Jag skulle vilja gå så långt att jag säger: där evighetstanken inte finns i någon form, där är känslolivet förkrympt. Den som har så lite livskänsla att den aldrig någon gång flödar över i riktning mot ett evighetsperspektiv, den är en svag eller en död själ. En sådan konstitutionell eller konventionell inre gnidenhet och snålhet är i vår tid mycket vanlig. Prästen möter den överallt, poeten möter den, konstnären möter den, och för läkaren är den ett av de stora problemen. Den själiskt sett njugga och snåla människan är ett kulturproblem. Hon är den utpräglade materialisten som suger materien på allt vad den kan ge, men som själv aldrig ger materien det liv den kan få i känslan hos en hel och full människa. 


Materialisten kommer att falla på eget grepp.

   Felet med den patenterade materialisten är djupast det, att han inte är vuxen den materia han umgås med. I jämförelse med den glada och livsbejakande renässansmänniskan är den moderna materialisten en haltlös förbrukare och en missundsam biträknare. Där renässansmänniskan förmådde blåsa gemyt och generositet in i  materien där suger den moderne materialisten materien tom. Han förmår inte lägga människan till tinget. Det är han för snål till. En uppsjö på snåla själar betyder inte bara själens död utan också tingens död. Materialisten motarbetar på detta sätt sig själv. Därför kommer han också att falla på eget grepp när tiden är mogen.
   Den urgamla fabeln om hunden som gapade och högg efter spegelbilden av det köttstycke han redan bar i munnen äger fortfarande full giltighet överallt där den konventionella materialismen får vara allenahärskande. I jakten efter kvantiteter glömmer man kvaliteterna och når dem därför aldrig. Kvalitetskänslan dör.


... då är ens evighetshopp utan värde.

Vad som gäller för de igenkännliga sammanhangen och människans inställning till dem, gäller också för de universella, de kosmiska. Tror man på det eviga livet bara som på en stor kvantitet eller en ändlös räcka av år, då är ens evighetsbegrepp utan värde. Om evigheten inte fattas som kvalitet, kan den likaväl avföras ur resonemanget, och inte bara ur det religiösa och psykologiska resonemanget utan också och framför allt ur det exakt vetenskapliga, det fysikaliska.
[...]
   Vi kan ta steget direkt in i tron att universum skapades, av en för oss i alla avseenden ofattbar kraft. Den är i varje fall något oerhört gåtfullt och tanketändande, vad vi sedan kalla den. Ja, det är en fråga om namn.
   Men det djupast innebördsrika i denna geniala vision är att den handlar om alla kvaliteters skapelse utifrån ett kvalitetsläge. Det är på den punkten den sammanstrålar med de renodlade klassiska föreställningarna om idéerna och idékärnan.
   Den säger oss att frågan om evighetens möjlighet och värde innerst handlar om ett kvaliteternas universella genesis."


Bildresultat för Aniara Rune Liljenrud


KVALITETEN EVIGHET I ANIARA

ANIARA i scenisk bearbetning
Libretto av Erik Lindegren


I ”Kulturstudion” i SVT 2 sände Sveriges Television lördag den 18 november kl 20 -22 operan Aniara, Malmöoperans uppsättning inspelad den 7 juni 2017.
SVT skrev om programmet: "Svensk operaföreställning från 2017. Harry Martinsons framtidsdystopi om rymdskeppet Aniara inspirerade Karl-Birger Blomdahl till en opera som chockade premiärpubliken 1959, men som senare kommit att framstå som det kanske främsta exemplet på svensk operakonst. Malmö Operas uppsättning blev både en kritiker- och publiksuccé. Inspelat på Malmö Opera 7 juni 2017."

Journalisten Åke Svenssons skrift 
om Karl-Birger Blomdahl 1916-1968
visar på omslagets framsida
sluttakterna i Blomdahls opera 
 ANIARA ~ TONER I ÖDE RYMD

På 75-årsdagen av Karl-Birger Blomdahls födelse 
avtäckte hans maka Eva en minnesplatta 
på den nuvarande byggnaden, som finns på 
tonsättarens födelseadress Nygatan 16, Växjö

KVALITETEN EVIGHET ges ord i många av de 103 sångerna i ANIARA:


       5 detta förskepps ansvar är nu evigt.
7 Vi följer ännu våra jordevanor
och samma seder som i Doris dalar.
Vi delar upp vår tid i dag och natt,
vi låtsas gryning, skymning, solnedgång.
Fast rymden runt omkring är evig natt


10 Allt ter sig som om allting stelnat fast
och frusit in i evighetens berg
likt diamantkorn i en bergkristall
som håller ändlösheten innesluten
i alla avstånds klart massiva hall.


13 Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov

är ande, evig ande ogripbar

att vi förlorat oss i andens hav


34 Själv har jag inget namn. Jag tillhör Mima
och kallas därför endast mimaroben.
Den ed jag svurit kallas goldondevan.
Det namn jag burit stryks vid huvudprovet
och måste sedan vara glömt för evigt.


35 Men rymdens hårdhet pressar oss till riter
och altartjänster som vi knappast övat
sen förgoldondisk tid, nu halvt förgäten.
Och Aniaras fyra religioner
med präster, krucifix och tempelklockor,
vaginakult och ropande yurginnor
och kittlarsekten ständigt skrattande
stå fram i rymden, trängas med varandra
om evighetens oerhörda öknar.


39 Men någon gång föll Isagel i gråt
vid tanken  den gåtfullt stora rymden
där allt får plats att bara evigt falla;

40 Mot såna gossar borde nog de fromma
stått upp och visat tänderna i tid.
Men fridsamheten var för stor, av bufflar
förvandlades den snart till evig frid.
De veka själarna i alla land
i flathet dog för dessa råa band.


52 Ack hon är evigt värdig att vid havet

som buktar sig från Teb till Kap Atlantis
i afroditisk öververklighet
för evigt bli bevarad oanfrätt
av tid och salt.

54 I syfte att vårda kontakten med uppfinnarkåren
höll Ledningen middag för den i Den eviga våren
en vinterträdgård av den typ som goldondrerna vårdar,


i folkhumorn kallade rymdernas flygande gårdar.
-------
Där satt nu vår Ledning tillsammans med uppfinnarkåren
och frågan var denna: hur skydda Den eviga våren?

55 Och astronomen  ödmjuk i sin gärning 
beskriver hur en världsrymd spelar tärning
i fjärran solsystem med heta novor
som trötta  att evigt offra gåvor

56 Men chefone som tråkats ut av tårar
går vidare och jag står stel och kall
och tänker  den stund  tusen vårar
mot evig vinter gick i Mimas hall


62 Rutinens hjul försöks. Jag föreläser
för rymdkadetterna i gopta-lära.
I utsiktsfönstret solar  oss se
med skenbart lugn i blicken fast vi vet
hur de med åsklikt dön  röntgenbål
sig vältra runt i evighetens hål.
Och medan jag i tanken hör dem dåna
som fruktansvärda trummor i det krig
som ljuset evigt för mot mörkrets välde

66 Allt djupare har varje plågad funnit
det paradis jag härmed tvingats nämna.
Men var gång som vårt opium förbrunnit
och paradisets syner snabbt försvunnit
instörta skriande xinombrorna
som evigt svurit att Xinombra hämna.
69 Och mitt bland döda och förtrampade
fick Ledningen förklara vad den trodde
och vad den ansåg vara sannolikt:
ett moln av kosmisk finsand eller is
av något ämne, kosmisk pulverfirn
uråldrigt drivande: en form av evig snö
sen årmiljarder drivande omkring
och sökande sitt berg
att vila ,
att vila  i frid.


88 Det kom från Mimas grav och  en natt
hon lydde rösten och när alla sov
hon smög till gravens kakel och där satt
ett sändebud från evighetens hov
-----
Osynlig för vårt öga gled hon undan
till trakten för De stora talens lagar
där eviga reserver finns att fånga
när slumpens nya välde  behagar.
102 Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror  livets grunder




VARS SJÄLAR NU I FRIDENS BONING VAR

AVSVALNADE LIKT SNÖ
SOM NÅTT SIN VILA
PÅ ANDENS BERG

Ur ANIARA Sång 69

 Harry & Ingrid Martinsons grav
Silverdals griftegård i Sollentuna

I graven bredvid Martinsons gravplats
vilar TED GÄRDESTAD (1956 - 1997)
Himlen är oskyldigt blå . . . 














Rune Liljenrud