torsdag 11 februari 2021

Jonna Bornemark, Harry Martinson och det omätbara



Idag 11 februari

tänker vi extra mycket på Harry Martinson.

Dödsdagen för 43 år sedan minns jag mycket väl. Dagens datum var också min svärmors födelsedag. Hon som var från Martinsontrakt, men till skillnad från honom

inte alls kunde uttrycka genom språket de svårigheter och lidanden hon gått 

igenom. Övergiven av sin trolovade, en kusin till Harry Martinsons mor  Betty, 

fick hon ensam fostra tvillingflickorna, som blivit följden. 


Denna dag 1978 for Rolf, min make, till Kristianstad lasarett för att besöka sin mor

och fira henne en smula. På vägen  dit  hör han i radionyheterna att Harry Martinson 

avlidit. Nyheten skakade om honom så att han för ett ögonblick förlorade

uppmärksamheten och bilen hamnade i dikeskanten. 

Allt slutade väl, men visar den betydelse Martinson haft i våra liv.

Martinson hade förvisso glatt sig, om han idag fått höra att den unga filosofiprofessorn

Jonna Bornemark är utsedd till årets Klockrikestipendiat. Prismotiveringen tar

upp gemensamma nämnare som förundran, ovisshet och känsla, vilket är gott nog.

Studerar vi Martinsons och Bornemarks texter på ett djupare plan  finner vi  en ännu större

släktskap.


I Bornemarks rika produktion finns en mycket läsvärd bok, Det omätbaras renässans

En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. I den gör Bornemark upp med det

kvantifierbara samhället, som är besatt av siffror och statistik. Som en motsats till detta

diskuterar hon 1400-tals fursten och kardinalen Nicolaus Cusanus, som var filosof, matematiker

och astronom. Enligt Bornemark räknas Cusanus som den förste moderne tänkaren, i det

att han satte människan och hennes kunskapsförmåga främst. Bornemark undersöker kunskapens gränser utifrån Cusanus och menar att icke-vetandet måste få en plats i vårt tänkande, när vi sträcker oss mot oändlighetens frågor.


Hon framhåller  bl.a. hur Cusanus var influerad av den mystika tradition med långa anor från 500-taket,som menade att språket är otillräckligt för att beskriva en oändlig Gud och därför använder sig av det som benämns med en modern term som via negativa eller den apofatiska teologin.  


Martinson blev tidigt intresserad av filosofiprofessorn Hans Larssons tankar. I hans verk Poesins

logik (1899) finner vi just Nicolaus Cusanus nämnd, och det är förmodligen där Martinson kom i kontakt med denne renässansfilosof. Larsson diskuterar Cusanus ur en annan aspekt, som haft stor betydelse för Martinsons författarskap, nämligen coincidentia oppositorum (motsatsernas enhet). Ja, vi kan säga att detta begrepp utgör en av grundpelarna i Martinsons författarskap.


Cusanus, enligt Larsson, beskriver motsatsernas enhet som ”den mur som omgärdar  paradiset, varuti Gud bor”. I brevväxling mellan Martinson och Margit Abenius på trettiotalet tar Martinson upp problematiken med språkets otillräcklighet. ”Den rena tanken”, d.v.s. det som Bornemark 

kallar ”icke-vetandet” kan bara uttryckas genom bilder och liknelser. Även Martinson omfattar

den apofatiska teologin. I samtal med Lars Ulvenstam (Vecko-Journalen 1956, nr.2, sid. 28)

säger han sig ej kunna göra sig någon bild av Gud, men menar sig tro på ”honom som en skapande och levande ande.”  Exempel på dessa tankar finner vi i verseposet Aniara, om vi studerar det grundligt. 


Att Martinson omfattar det som Bornemark sätter i motsats till det mätbara samhället

ser vi redan i brev till Hans Larsson (10/5 1938) apropå den ”moderna idrotten, den tvingas in i

”måttbandspsykosen”. Vi finner många exempel i Martinsons texter på  det som han benämner

”sannolikhet”, ”vaghet” det som förskönar livet genom den kultur som inte går att köpa och sälja, där också drömmen och fantasin har en stor plats. Vill vi ge dessa begrepp en mer vetenskaplig

inriktning kan vi ta kvantfysiken till hjälp. Martinsons intresse för relativitetsteorin och atomernas värld har jag diskuterat i min analys av Aniara.  Vi gläder oss åt att få lyssna till Jonna Bornemarks digitala föreläsning under majdagarna.


                                                                               Marianne Westholm