måndag 31 augusti 2015

Jordenruntresenären Harry Martinson och Världsreportern Gustaf Hellström




Harry Martinson är jorden-runt-resenär i Dagens Nyheters artikelserie, som inleddes den 30 september 1962 med "Utsikt över jordens moln". I en underrubrik skriver DN: "Harry Martinson har i en kritisk tid företagit en kritisk resa runt jorden. I denna inledande betraktelse från flygkabinens fönster funderar han över resans natur i jetåldern. Två tredjedelar av färden runt jorden handlar om synhinder. Moln fyller i hög grad världsnomadens resespegel, moln av olika slag."

Artiklarna i Dagens Nyheter utgavs som Harry Martinson-sällskapets Årsbok 2002, Harry Martinson Jordenruntresan. Stefan Sandelin har skrivit inledning till boken där han menar: "Att skriva journalistiskt och på uppdrag vållade utan tvivel Martinson stora bekymmer." Sandelin utvecklar detta i en artikel "Ett problematiskt uppdrag", som han inleder med: "Att det inte var någon vanlig snabbskrivande och flyhänt reporter man anlitat måste rätt snart ha stått klart för Dagens Nyheter när man våren 1962 skickat ut Harry Martinson på Jorden-runt-resa."
Journalisterna Hans Gréen och Tore Hallén behandlar i två artiklar, "Harry Martinson som DN-resenär" och "Martinsons mardröm", DN-projeket och det som Harry Martinson skrivit i Dagens Nyheter om Jorden-runt-resan 1962.
Georg Svensson, förlagschef hos Bonniers "hade inte tyckt om den första artikeln därför att den var för kåseribetonad" och menade att Jorden-runt-resan visade att Harry Martinson inte var journalist. "Muntligen kunde han dock berätta om denna resa på ett fascinerande sätt".


Harry Martinson-sällskapets årsbok 2002 Harry Martinson Jordenruntresan ger möjlighet att ta del av de artiklar som 1962 färdigställdes i Dagens Nyheter och bakgrundshistorien är också väl tecknad.
Gustaf Hellström - Världsreportern
Denna bloggs rubrik "Världsreportern" kan inte gälla Harry Martinson, men den avser en av hans kamrater i Svenska Akademien, Gustaf Hellström vars författarskap kommer att behandlas den 5 september under årets Bokfestival i Kristianstad, av litteraturvetaren Lennart Leopold med ämnet "Världsreportern, Gustaf Hellströms nyskapande journalistik".
Litteraturforskaren och kritikern Holger Ahlenius lyfter fram Gustaf Hellströms journalistiska kunnande. Han betonar i sin Verdandiskrift Gustaf Hellström (1934) att Gustaf Hellströms skrifter Kulturfaktorn. Franska stämningar under världskriget (1916) och Joffre, människan och härföraren (1916) "vittnar oförtydbart om Hellströms framstående egenskaper som journalist".



Holger Ahlenius framhåller också att Gustaf Hellström i romanen En mycket ung man (1923) där vi får följa Stellan Petreus i sekelskiftets Lund, visar prov på "talangfull journalistik". Ahlenius skriver därom "att Hellström utomordentligt väl har lyckats fånga och återge den intellektuella atmosfären i denna lundensiska miljö från seklets gryning, liksom han också spirituellt och obesvärat har avporträtterat både Bengt Lidforss och andra kända personer ur skilda läger."


Bengt Tomson redogör utförligt för forskningsläget om Gustaf Hellström i sin doktorsavhandling "Gustaf Hellström och hans väg till Snörmakare Lekholm får en idé" (1961) och skriver: "En väsentlig del av Hellströms livsgärning är hans journalistik. Även denna har utsatts för kritik, om den än i huvudsak fått ett synnerligen positivt mottagande." 
Gunnar Brandell karakteriserar Gustaf Hellström som "en god författare och en förstklassig journalist". 



Jan Olof Olssons (JOLO) essä om Gustaf Hellströms journalistik Gustaf Hellström, reporter (1954) är mycket erkännande och utmynnar i en utomordentligt hög uppskattning av Hellströms medarbetarskap i DN:"Gustaf Hellströms medarbetarskap i Dagens Nyheter hör - var det än råkade brytas in om nätterna - till det största i den svenska journalistiken" (BLM 1954 s. 634).





Bertil Malmberg som år 1953 efterträdde Gustaf Hellström på stol nr 18 i Svenska Akademien, betonar i sitt inträdestal Gustaf Hellströms förtjänster som journalist, alltifrån att han år 1907 för Dagens Nyheter började sitt arbete i brittiska väldets huvudstad, den största av världsmetropoler. "Ja, han kom att vinna en lysande viktoria", framhåller Malmberg och nämner något om hans arbetssätt:
"Han inte bara skummade tidningar och annan lektyr och behöll vad som passade den kulturjournalistik han bedrev, han fångade också med vaksam lyhördhet för accenter allehanda repliker vid bardisken, tidsekon ur enkla, men vida sammanhang. Härav skapade han en för svenska förhållanden överraskande typ av utlandsreportage. 1911 övergav han England för Frankrike, där han förblev, alltjämt som tidningskorrespondent, till 1918, då han flyttade till U.S.A. för att stanna där till 1921. Under denna fjortonåriga exil, en tid av väldiga händelser, erhöll han en märklig distinktion i hemlandet som världsreporter; han avtecknade sig i sin tidning som den store kosmopoliten..."



Gustaf Hellström-sällskapet presenterar under den kommande Bokfestivalen i Kristianstad 3-5 september, liksom på Bokmässan Göteborg i slutet av september, sin tredje volym texter av och kring Gustaf Hellströms journalistik. De två första, som finns presenterade här på Harry Martinson-sällskapets blogg liksom på Gustaf Hellström-sällskapets hemsida, behandlar Hitlers Tyskland och Paris under första världskriget. Böckerna presenterades av litteraturvetaren Lennart Leopold när Harry Martinson-sällskapet i samband med sin årshögtid i maj 2014 besökte 400-årsjubilerande Kristianstad och Gustaf Hellström-sällskapet där svarade för värdskapet. 

Rune Liljenrud

torsdag 27 augusti 2015

HARRY MARTINSON: Blomsterkort


Harry Martinson en omistlig följeslagare
i naturen, och just nu vid blåklocksklang


BLOMSTERKORT

Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet. Naturligtvis ringer de inte, men varför inte låta dem ringa då de ändå ringer i folkmun, folkvisa och bilderbok. I sagorna ringer de allra vackrast, särskilt i alfsagorna. Mest osannolikt ringer de i de allt uppskjutande dagdrömsagorna framför andra: fesagorna. Där tror man dem inte mer än jämnt.
   Kjolar ha de fått vara åt älvor, men också hattar åt alfer. Där inne i den högresta sitter den tredelade kläppen, som också kan vara fyrdelad, liksom klockans femhörniga snibbighet ibland kan omväxla med sexhörning. Kläppen har liksom de flesta ting vi se också sitt liknelseting. För mig för den ibland tanken till det lilla havsdjuret ormstjärnans armar, och varje kläppflik för sig liknar veken på ett ännu inte tänt stearinljus. [...]


HARRY MARTINSON: 
Ur Det enkla och det svåra (1939) 

Rune Liljenrud

måndag 24 augusti 2015

Litteraturundervisning i skolan "för att därmed väcka lust till fortsatt läsning av värdefull litteratur"

När ett skolmuseum behöver minska i bokbeståndet för att få bättre plats för tillkommande minnen, går det att fynda och där finns mycket att lära.



Folkskolan läsebok "Ur svenska litteraturen" som utkom 1955 har en strävan att "väcka lust till fortsatt läsning av värdefull litteratur", vilket anges i bokens förord. Däri nämns en nyhet, vad gäller verbens flertalsformer, en förändring som alltså görs 20 år efter att Harry Martinsons "Nässlorna blomma" publicerats år 1935, i år för 80 år sedan.


I förordet till Folkskolans läsebok 1955 anges:

"Verbens flertalsformer har mer och mer kommit ur bruk, och eleverna känner sig ganska främmande inför dem. Vi har ansett tiden mogen för slopande av flertalsformerna i prosalitteraturen från och med Strindberg. Undantag har gjorts för Heidenstams berättelse Gunnel Fataburshustru, där författaren avsiktligt har eftersträvat ett ålderdomligt språk, och när det gäller Frans G. Bengtsson, som var en bestämd motståndare till verbkongruensens slopande. Poesin, som i hög grad bygger på rytm och klang, har naturligtvis lämnats orörd."

Det kan vara intressant att tänka över hur den text av Harry Martinson från år 1935 som finns i Folkskolans läsebok "Till Vilnäs" ur Nässlorna blomma, har förändrats och hur texten läses 20 år efter att Harry Martinson skrev den.

Harry Martinson skriver år 1935 om Martin på väg till Vilnäs att "granarna snart slöto sig om honom", vilket år 1955 ändrats till "slöt sig om honom". "Funnos" blir "fanns", "stucko" blir "stack", "skuro" blir "skar", "voro" blir "var", "kommo" blir "kom", "drogos" blir "drogs", "stodo" blir "stod" och "sågo" blir "såg".


I "Ur svenska litteraturen Folkskolans läsebok" (1955) av Helge Gullberg och Bertil Johansson finns också tre dikter av Harry Martinson: "Enbusken" ur Passad (1945), "Fjärilen" ur Natur (1934) och "Resans slut" ur Passad (1945).

Till dikten "Enbusken" finns en förklaring, att "Thule" betyder "Nordanland".

I Folkskolans läsebok, 7:e klassen, finns ytterligare en dikt av Harry Martinson: "När det blir natt" ur Svensk diktning II (1939). Dikten har i orig. titeln "Övertalning".


Inga verbformer har ändrats i dikterna från originaltexten.


I "Sjätte årets läsebok Folkskolans läsebok Enhetsskolans läsebok" (1961) med  Lennart Fredriksson, Nils Hänninger, Einar Lilie och Karin Lundström som redaktionskommitté, finns under avdelningen VÅRT MODERSMÅL Harry Martinsons text "Konung över tje-ljudet" ur Nässlorna blomma. För läsaren ges en hänvisning till dikter av Harry Martinson med anvisningar om för vilken årskurs dikterna är avsedda: "Myrorna" och "Övertalning" för årskurs 4 och "Konung över tje-ljudet" för årskurs 6.


I "Gestalter i nyare svensk litteratur" för grundskolans högstadium samt för realskolan (1960) av Gunnar Axberger presenteras för "Trettitalet" Harry Martinson tillsammans med bl.a Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Moa Martinson och Tage Aurell. Presentationen av Harry Martinson går fram t.o.m "Aniara" (1956) och dikten "Kväll i inlandet" ur Passad (1945) finns oavkortad tryckt i studieboken.

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.



I studieboken "Gestalter i nyare svensk litteratur" föreslås ämne för samkväm: "Harry Martinson som sjöman", valda stycken ur Resor utan mål och Kap Farväl!

De gallrade läroböckerna från skolmuseum är mycket lärorika och väcker frågor om hur Harry Martinson läses i våra skolor idag.

Rune Liljenrud

lördag 15 augusti 2015

Harry Martinson har tidigt en del samhällskritik




"Kulturen har till bekännare alldeles för många affärsmän och de ha fått för sig att den kan köpas och säljas precis som allt annat. Så merkantileras allt och världen håller därmed på att få en enda saliggörande mening: omsättningens,  fetischutbytets."
HARRY MARTINSON: Ur brev 30 maj 1938                                                    till professor Hans Larsson, Lund 
Rune Liljenrud


fredag 14 augusti 2015

"Om Lund och det Lundensiska - Minnen och intryck från studentåren"



STUDENTAFTON - Oberoende forum för debatt och samtal för Akademiska föreningen vid Lunds universitet - bjöd den 31 mars 1943 en uppskattad radiosänd afton: "Om Lund och det Lundensiska" med sju lundastudenter av skilda generationer att tala om "Lund och lundensiskt". Detta blev en av Lunds mest omtalade studentaftnar. Inläggen trycktes i en skrift "Om Lund och det lundensiska - Minnen och intryck från studentåren", A.-B. PH. Lindstedt Universitetsbokhandel, Lund 1943, med ett förord av Assar Hadding. De sju spirituella och intressanta inbjudna talarna var Ernst Norlind,  Gustaf Hellström, Gabriel Jönsson, Frans G. Bengtsson, John Tandberg, Fritiof Nilsson Piraten och Ivar Harrie.



Gustaf Hellström som efter några studieår i Lund avlade fil.kandexamen där år 1903 med litteraturhistoria och. konsthistoria som huvudämnen, var en av de sju talarna denna studentafton. Hans inlägg ger en intressant tidsbild och bjuder också hjälp till förståelse av hans egen utveckling från student till författare, världsreporter och ledamot av Svenska Akademien:
"Det fanns inte mycket över sex hundra studenter: av dem var bara ett tjugutal kvinnliga, på det hela taget till det yttre blyga och tillbakadragna unga damer i reformdräkter eller viyellablusar, men invärtes förmodligen hundraprocentiga kvinnosakskvinnor. Det var billigt att leva, även relativt sett."
Gustaf Hellström framhåller i sitt tal särskilt arvet från lundafilosofen Hans Larsson (1862-1944) professor i teoretisk filosofi 1901-1927 vid Lunds universitet, och Hellström menar att Larsson förenar det spekulativa och det realistiska. "I varje liten fråga ligger en stor fråga. I varje dagsfråga ligger en metafysisk", är visdomsord av filosofen Hans Larsson, som i Hellströms framställning "är kontemplativ och aktiv, flegmatisk och suavis in modo, förstående och principfast, fridsam och stridbart frimodig, radikal och öm om traditionerna, stämningsmänniska och intellektualist."
Också Harry Martinson är mycket erkännande av professor Hans Larsson, som han brevväxlade med. Han avslutar ett brev 16/2 1933 till denne med ett P.S. "Hans Larsson tillhör de filosofer som man inte bara kan ta fram utan verkligen också läsa. Jag önskar bara till Gud att tiderna blev sådana att man kunde samla sig till verklig ande."

I Dialogseminarium om Harry Martinson på Dramaten jubileumsåret 2004 påminner Marie Louise Ramnefalk om Harry Martinsons kontakter med filosofen Hans Larsson och hans recension av essäboken Svärmare och harkrank (1937). Ett brev 30 maj 1938 från Harry Martinson till Hans Larsson finns också med i Dialogseminarium, vari Harry Martinson har en del samhällskritik:
"Kulturen har till bekännare alldeles för många affärsmän och de ha fått för sig att den kan köpas och säljas precis som allt annat. Så merkantileras allt och världen håller därmed på att få en enda saliggörande mening: omsättningens,  fetischutbytets."



Sverker Oredsson referar i sin bok "Lunds universitet under andra världskriget" till den radiosända studentaftonen i Lund den 31 mars 1943 och skriver därom:
"Intressant är att i den rannsakan och självrannsakan om lundensarnas politiska ställningstaganden som skedde, frågan restes om vad som var den goda lundensiska traditionen."  Gabriel Jönsson som var en av studentaftonens talare visar "i en nyskriven dikt den stämning som i dessa dagar håller oss fångna". Här återges första och sista av diktens fyra strofer.
Det finns stunder då det ej är krig.
Då bonden sår med blickarna mot jorden,
då ungdom dåras av de gamla orden:
"Du är den enda, och jag älskar dig"
- i dessa stunder är det inte krig.
[...]
[...]
När unga mödrar lyckligt luta sig
ner över sängarna där barnen andas,
när kvällens blånad börjar månskenblandas
och alla klara kalkar sluta sig
- i dessa stunder är det inte krig.
Bland Gustaf Hellströms minnen från studenttiden finns detaljer, som fördjupar bilden av den lundensiska studenttraditionen. Han menar om Lund, att "Den norska unionskrisen väckte inte samma genljud här, som den lär ha gjort i Upsala. Boerkriget intresserade bara de mest exklusiva. Det gjorde däremot den s.k. Bobrikowregimen i Finland, där friheten steg för steg beskars och gav anledning till temperamentsfulla protester och en enträgen vädjan från studenternas sida till Hans Kejserliga Majestät den ryske tsaren."
Gustaf Hellström lyfter fram bilden av professorn i botanik Bengt Lidforss (1868-1913), växtfysiolog och inflytelserik socialist, som säkert kom att betyda särskilt mycket för hans utveckling som människa och författare:  "Jag måste det, därför att han för mig blev den inflytelserikaste personen under mina studentår här. [...] Vad inflytandet av godo beträffar var det några saker han  lärde bort, som man sedan aldrig glömde: sanningskravet, ödmjukheten inför livet, den sociala medkänslan och vad man skulle vilja kalla det internationella medvetandet, känslan av världsmedborgarskap."

Styrelseledamoten för Gustaf Hellström-sällskapet Lennart Leopold har ägnat sin mycket omfattande doktorsavhandling till ett ingående studium av Bengt Lidforss, Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning. Flera av talarna vid studentaftonen 31 mars 1943 i Lund, lyfte bland sina minnen från studentåren i Lund, med respekt fram Bengt Lidforss.
Rune Liljenrud

torsdag 13 augusti 2015

"För honom fanns bara en hemvist, i böckerna."



Harry Martinson-sällskapets Årsbok 2014
 Till Harry från... 
Harry
med
vänskap
Artur

Magnus Eriksson skriver i årsboken om Artur Lundkvists dedikation av sin bok Vindingevals (1956) till Harry Martinson, "Harry med vänskap Artur"

Foton från utställningen på Hagstad

Magnus Eriksson nämner att "Både Lundkvist och Martinson kom från små orter i södra Sverige. Vindingevals gav inte någon vänlig bild av den lilla orten... [...] Lundkvist hade också haft bråttom att lämna vad som brukar kallas hembygden. För honom fanns bara en hemvist, i böckerna."



Den årliga Hagstaddagen som högtidlighölls den gångna helgen 9 augusti 2015 äger rum för att hedra minnena av de båda författarna Artur Lundkvist och Maria Wine. Årets tema var Maria Wine, som nämns i föregående blogg här på Harry Martinson-sällskapets hemsida, men det är den miljö som Artur Lundkvist skildrar i Vindingevals som utgör botten för Hagstaddagen. "För den bygd där man är född har man ett andens intresse" skriver Harry Martinson i ett brev till Sven Edvin Salje, som ju båda hade samma hemort Jämshög.

Den höga ek som så mäktigt dominerar gårdsplanen på Artur Lundkvists födelsegård Hagstad tolkas i Artur Lundkvists dikt Eken ur diktsamlingen Fotspår i vattnet (1949)Besökare under Hagstaddagen kan läsa dikten på en skylt vid vårdträdets stam.

Rune Liljenrud

tisdag 11 augusti 2015

"Till Harry från Maria 'Kanskes' osäkra kvinna"



Diktsamlingen Kanskes osäkra båt (1957) dedicerade 
Maria Wine till Harry Martinson 


Om bokdedikationen finns skrivet 
i Harry Martinson-sällskapets Årsbok 2014
 Till Harry från...



I utställningen på Artur Lundkvists och Maria Wines stiftelse Hagstad vid Oderljunga, Perstorps kommun finns denna diktsamling tillsammans med de båda författarnas många böcker och minnen.



Under den nu gångna helgen 9 augusti 2015 hölls den årliga traditionella Hagstaddagen för att hedra minnet och bjuda fördjupning i två stora författarskap. Årets tema för Hagstaddagen var MARIA WINE. Tonsättningar av Maria Wines dikter framfördes av stipendiater, som fått vistas en tid i Artur Lundkvists födelsegård Hagstad. I utställningen finns mycket att se, läsa och lära om Artur Lundkvist och Maria Wine. Här några bilder ur utställningen.

Under den stora eken som dominerar på gårdsplanen Hagstad, bjöds under Hagstaddagen 2015 i värmande sol, musik och diktläsning samt god kaffegemenskap och en tipsrunda  med frågor om Artur Lundqvists och Maria Wines diktning. 

Maria Wines dikt Ge mig en vacker sten ur diktsamlingen Vinge (1961) fanns med:

Ge mig en vacker sten
dock inte vackrare än
att jag kan beskriva dess skönhet
Ge mig en kärlek
dock inte större än
att jag kan besvara den
Ge mig en glädje
dock inte större än
att jag kan glädjas åt den
Om det ej lyckas
ge mig en sorg så stor
att all tanke på räddning
är omöjlig!

Rune Liljenrud

onsdag 5 augusti 2015

HARRY MARTINSON: "tills han fick stjärnorna att balansera på piggarna av kaktusen..."‏

"Nu låg Martin åter i skänkrummet. Lite stjärnor lyste i fönstret. Martin låg och försökte leka med dem. Han lade huvudet på sned och kisade med ögonen tills han fick stjärnorna att balansera på piggarna av kaktusen i fönstret. Genom att vrida på huvudet tills blicklinjen kom i det alldeles precisa läget kunde han få en hel svärm av stjärnor att sitta precis på piggarna. När han tröttnade somnade han, men då hade han hunnit genomtänka 'evigheten' i alla riktningar och med sitt lilla förstånds alla aspekter, de flesta fabelartade och omöjliga för vuxna sinnen, andra strålande bra, en del dumma. Han undrade vilka som tvättade de fotsida vita kläderna i himmelen och om de möjligen tvättades i helvetet och skickades upp. För ett ögonblick kom han att tänka på Vilnäs' gård. Där kände jag mig hemma, tänkte han, och sade det också genom att röra läpparna, formade orden utan att utstött ljuden.
   Men här känner jag mig inte hemma.    Och inte gjorde jag det i Tollene, nej inte där heller. Nä, det är väl så, tillfogade han, när det är så." [...] Han somnade. Fram på natten drömde han om siden. Hela världen var siden och inget mera. Det var sidengräs och sidenträd och djur av siden. Bara han själv var inte siden. Han blev rädd för allt detta siden och vaknade med ett krampaktigt grepp om trastäcket."

HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma
                                  (Norda gård)




KAKTUS AGAVE
Kaktus Agave växer normalt i ökenområden i mellanamerika. I Linnéparken i  Växjö planterades för ungefär 50 år sedan kaktus Agave americana och just nu blommar den sex meter höga Agave, för första och sista gången. Under tiden Agave blommar går all näring upp till stjälken och blommorna. Bladen vissnar och blir bruna. När kaktusodlingen körs till vinterförvaring i växthus, så körs Agave som blommat, till tippen. Det är stort allvar över Agaves blomning. Den dör och blir till minne.






EN DAG SKALL TIDEN
En dag skall tiden med en röst som verkar förmultnande
få allt att sönderfalla till vind.
Men på en hemlig plats i vinden skall minnet möta det
                                                           nya livet.

Detta är inte något löfte
men ett vindrum för vingar,
ett vindrum för önskan allenast.

HARRY MARTINSON: Ur Doriderna 

Rune Liljenrud

tisdag 4 augusti 2015

Harry Martinson "Det godas stridsman, vrede"


"Harry Martinson är känd som en blid diktare. Hans tonfall när han läser egna dikter eller håller tal är gärna milda. En leende diktare hör vi talas om och ser på bild, kanske vilande bland blommor på ängen. Men det finns andra drag."

Så inleds kapitlet Det godas stridsman, vrede i Dialogseminarium på Dramaten, Jubileumsåret 2004, där Marie Louise Ramnefalk låter Harry Martinson föra dialog med sig själv, sina samtida och rakt ut mot sin publik. Maria Hammarén har redigerat boken Dialoger Harry Martinson / intransitiv förståelse, där några texter finns ur Dialogseminarium.

ORDETS MYRA

Ordets myra
kommer tillbaka.
Lyfter försöker
på nytt besvärja 
tingets tröghet,
ordets förluster.
Tappar strået, 
fattar det åter.
Ordets makt 
och vanmakt känner
ordets myra.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Harry Martinson tar i Dialogseminarium upp tre problem att strida för och kämpa mot, världen, tiden, individen. "Och han gjorde det inte bara skrivande utan i handling, när han tillsammans med kollegan Eyvind Johnson for runt i Sverige 1939 och värvade frivilliga för Finlands sak och sedan själv tog sig till fronten. [...] 

I romanen Verklighet till döds från 1940 står om detta och om hur Sovjetunionen stod för onda ting och Finland för det där folkviseaktiga som Martinson brukar vilja värna.
[...]
Senare handlar det om den svenska frivilligkårens front i Finland, där Martinson alltså deltog, och hur njugg, materiellt sett, denna 'den svenska nationalgesten' är."


DE KVALMGODA


De mjäkigt mildnådeliga
väljande loss mjukdelarna,
degställena i brödet och falkarnas dun.
Det som kan passa i feghetens dyna,
den förfalskade godhetens bolster.


Överallt finns de 
med sina falska stiltjerum,
upphov till desperationens tromber 
till luftsjukligt tillkomna orkaner.

Alltid skall godheten lida av deras val
Alltid skall ondskan vinna proselyter

där någon av dessa gjort luften falsk och tung,
där de odlat sin vattenpest i dammen.
Godhetens helhet kännas de inte vid.

HARRY MARTINSON: Ur gränsen i Thule


Anledningen till att minnen nu förs fram om hur svenska finlandsfrivilliga under Finska vinterkriget valde att offra sig för frihet och demokrati, är den debatt som förs om IS härjningar och terrorism. (Smp 31.7/1.8 2015)

Vad menar Harry Martinson? Detta vore opportunt att nu fråga och i inte ringa mån innehåller texterna från Dialogseminarium något att beakta också  i nutidsdebatten och vid argumentationen för rättssäkerhetsaspekten i terrorlagstiftningen.

Maria Hammarén visar i Redaktionell kommentar för Dialoger Harry Martinson / intransitiv förståelse från Dialogseminarium, till Marie Louise Ramnefalk som svarat för manus och där är berättare:

"Kultur kan man se som en sorts samtal", skriver Marie Louise Ramnefalk. "Kulturen sorlar både stilla och ljudligt omkring oss, och vi lyssnar, fäller egna repliker, uppfattar på nya sätt. En del utsagor är särskilt kraftfulla och rika,  vi fortsätter att förhålla oss till dem. Över tid förändras de och vårt lyssnande förändras."

Marie Louise Ramnefalk känner väl Harry Martinsons tänkande från Akademisk avhandling 1974: Tre lärodiktare. Studier i Harry Martinsons, Gunnar Ekelöfs och Karl Vennbergs lyrik.

I ett kapitel Livsåskådning ur Dialogseminarium har Harry Martinson dialog med Sven Stolpe:

"Broder!
[...]
Jag är mer religiös än mången tror. Och jag tror att kosmos lag, i stort, är elastisk och mjuk.
[...]
Grymmast mot varandra synas mig människorna som äga miljoner nervtrådar och en gudomlig hjärnvätska men ändå föga lära av ting och kosmos."
[...]

HARRY MARTINSON: Ur Brev till Sven Stolpe 
d. 10 april 1933


SÅNGENS BEKÄNNELSE

Det finns saker vi varken vill veta eller tro:
att blommor är blinda, att månen är död,
att näckrosen ruttnar till höst.
Lyror har sin sång.
Känslan har sitt språkspel.
Ord vid ord i ringar
dansar sina turer
in i skogsdimman under måne röd.
Ett kringdrivande språk av drömmar
i vilka behaget är uppsökt och givet
i kraft av viljan till en förskönande hövlighet
mot den alltid säkra och fult ruttnande döden.
Inför dessa utsikter blir orden självmant älvor.
Omodernt sagosvängande med sina liljekjolar.
Utstrukna ur vetande, söndergranskade.
Ändå levande och uppstigna till dansyrseln
                                 under en egen tro
och dansande dess turer
till tonerna av detta vårt språkspel i den nattliga dalen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen
(Citerade texter av Harry Martinson
finns medtagna i Dialogseminarium) 

Rune Liljenrud