Harry Martinson en omistlig följeslagare
i naturen, och just nu vid blåklocksklang
BLOMSTERKORT
Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet. Naturligtvis ringer de inte, men varför inte låta dem ringa då de ändå ringer i folkmun, folkvisa och bilderbok. I sagorna ringer de allra vackrast, särskilt i alfsagorna. Mest osannolikt ringer de i de allt uppskjutande dagdrömsagorna framför andra: fesagorna. Där tror man dem inte mer än jämnt.
Kjolar ha de fått vara åt älvor, men också hattar åt alfer. Där inne i den högresta sitter den tredelade kläppen, som också kan vara fyrdelad, liksom klockans femhörniga snibbighet ibland kan omväxla med sexhörning. Kläppen har liksom de flesta ting vi se också sitt liknelseting. För mig för den ibland tanken till det lilla havsdjuret ormstjärnans armar, och varje kläppflik för sig liknar veken på ett ännu inte tänt stearinljus. [...]
HARRY MARTINSON:
Ur Det enkla och det svåra (1939)
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar