tisdag 28 maj 2013

Gustaf Adolf LYSHOLM: Stad med lykttändare och hästar

 
 
LYSHOLM

Om sommarkvällen
när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom
tullarna
på väg mot mål eller trafikdöd
ljuder plötsligt ur ett fönster en gammalmods flöjt.
Det är Lysholm som sjunger sig kvar hos sina fördrömningar
vid de avsomnades vik,
limmande sin envisa stämning som med fiollack
till ting som ännu är att finna såsom förgängliga spår.
Han rör vid minnesblommorna kring den ständiga döden,
lappar med minnen vid minnen likt sidenbitar
glömskehålen i Stockholms mantel.
Sammeten tillhör hans vintrar.
Då sprakar också i överlevande hus som gömt sig
hans dånande kakelugnar.
Men vackrast om höstekvällarna när lönnarna fälla
i instängda förgångenhetsparker sin eldskörd.
Då utsänder några torftiga och halvdolda fönster
över vattnen
skenet från hans susande oljelampa ute på Lysholmen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen, 1960
 

Harry Martinson-sällskapets årshögtid 3-5 maj 2013 var förlagd till Stockholm och inleddes på fredagskvällen den 3 maj på Café Panorama, högst upp i Kulturhuset vid Sergels torg. Kvällsprogrammet där avslutades med diktläsning, bl.a  fick vi lyssna till Harry Martinsons dikt LYSHOLM. När vi efter det att skymningen fallit över huvudstaden, lämnade Café Panorama och vandrade över Sergels torg hem i den ljumma vårkvällen, genom stadens gator och trånga gränder, så var det som om Stockholm öppnats upp genom denna dikt LYSHOLM, hämtad ur den ständigt aktuella och med tiden allt mera angelägna diktsamlingen Vagnen.
 

Stämningar av ljus, ljud och dofter ur Gustaf Adolf Lysholms detaljrika Stockholmskildring ”Stad med lykttändare och hästar” (1969), minnen 8 juni 1911 - 19 juni 1915, tycktes åter närvarande och Lysholms omnämnande av bilar ”som potentiella hot mot barnens säkerhet i trafiken” upplevdes påtagligt verkliga. Inledningen av dikten LYSHOLM ”Om sommarkvällen när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom tullarna på väg mot mål eller trafikdöd”, stämde väl in i Harry Martinsons kritik av bilen i Vagnen och hans syn på bilismens historia i ”Röster om vagnen”.
 

I ett kapitel från år 1915 i ”Stad med lykttändare och hästar”, låter Gustaf Adolf Lysholm nostalgin blomma ut:
 

”I min tidiga barndom hade man ännu inte börjat med, att systematiskt utarma livet i Stockholm genom att göra det poesilöst och sterilt. På den tiden lät man de vackert uniformerade officerarna och de välryktade, sidenglänsande bruna hästarna vara i fred. Då missunnade man inte huvudstadens invånare det poetiska och idylliska samhälle, som man nu fullständigt har lyckats sopa bort med ’utvecklingens’ rationella och risiga kvastar.  Resultatet gör verkligen ingen människa glad. Det är sant att vi fått fler pannkakor att äta. Men varför har man utarmat livet i vår gamla stad genom att ta bort hyrvagnar och hästar och vedskutor och dragoner och livryttare och taptosignaler och stallbyggnader och tegeltak och lykttändare och vaxkabinett och sybehörsaffärer och tidningspojkar och studenter och friluftsteatrar och dragkärror och flickskolor och flaggkonstaplar och skvallerspeglar och pickelhuvor och plankgångbanor och sjömansmössor och rullband och tennsoldater och fackeltåg och sekundchefer och sadelmakare och sergeanter och hovslagare och pappersdrakar och skridskobanor och fotogenlampor och poesialbum och bostonvalser och ångbåtsbefälhavare och familjeflickor och ryttmästare och vedgårdar och lysoljeaffärer och kaffekvarnar och kopparkastruller och mangelbodar och burspråk och kakelugnar och trotjänarinnor och sveciakängor och sveagardister och sprattelgubbar och svärdfejare och premiäraktörer och sjökadetter och slädar och bjällerklanger och skymningsbrasor och spårvagnar och Augusta Lundin?”
 

Gustaf Adolf Lysholm ger i sin bok ”Stad med lykttändare och hästar” en vårskildring från Stockholm maj 1915 som efter prisjusteringar, ännu delvis är aktuell och som vi nu kunde ta till oss vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid  maj 2013:
 

”I Kungsträdgården blommade magnolian. Och på Mälartorget sålde gummorna vanliga svenska gullvivor för tjugofem öre knippan, och i den närbelägna Fiskarhamnen kostade den silverglittrande vaxholmsströmmingen sextio öre valen. Även en fin gädda eller en skärgårdsabborre kunde man få för en spottstyver. Och sjötungan var inte heller dyr där den bland isbitarna låg på disken. Men hur kom det sig att Östermalms sillaffär hade hamnat borta vid Hötorget?” 

 

 
Vem var denne Lysholm, som Harry Martinson väcker intresse för?  När Svenska Akademien firade sin årshögtid den 20 december 2012 i Stora Börssalen tillkännagavs, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad diktaren Gustaf Adolf Lysholm. Inskriften lyder ”Diktare, drömmare, servitör”. Minnesteckningen var författad av Per Wästberg, som läste ett utdrag därur.
 
 
Per Wästberg porträtterar i sin nyutkomna bok om Lysholm "Diktare, drömmare, servitör", gripande, inträngande och humoristiskt ett ofta förbisett diktaröde. Per Wästberg och Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) är båda uppvuxna på Östermalm och Djurgården och delar kärleken till litteraturen och Stockholm. I anslutning till att Per Wästberg i sin bok om Lysholm citerar Harry Martinsons dikt LYSHOLM ur diktsamlingen Vagnen, gör han tillägget: "Lysholm var den ende levande poet som Martinson kom att hylla".
 

 
Åke Janzon var under många år litteraturkritiker i BLM och Svenska Dagbladet, med lyriken som specialitet. I Lyrikklubbens årsbok 1962 ”Under poeternas himmel” skriver han under rubriken ”Det förflutnas drömteater” om Gustaf Adolf Lysholm och under rubrikerna  ”Aniara” samt ”Gräsen i Thule” om Harry Martinson.  
 

”Nu äter landskapet sin nyponsoppa / med en vacker gammal silversked.” Så avslutar Gustaf Adolf Lysholm dikten ”Färden till det täcka och sidengröna Haga”, som är en av de sista dikterna i diktsamlingen Träd och vattenspeglar från år 1955:   

Färden till det täcka och sidengröna Haga
företog Peter Friskopp
och den bröstsjuke konstförvanten
i en blomstersmyckad gigg eller enspännare
som tycktes höra hemma
på de vita vägarna i paradiset.
Då de passerade den lilla skogsdungen
bortom Norrbacka värdshus
där aldrig någonting händer
yttrade Peter Friskopp till sin följeslagare:
Nu äter landskapet sin nyponsoppa
med en vacker gammal silversked. 
 
GUSTAF ADOLF LYSHOLM: 
Ur Träd och vattenspeglar, 1955 
 

Harry Martinsons dikt ”Kväll i inlandet” ur Passad från år 1945, som vi också fick lyssna till i årshögtidens inledande poesikväll, gav med bilden av ”insjöns jättesked” en intressant koppling till symbolen ”en vacker gammal silversked” ur Lysholms dikt från samlingen Träd och vattenspeglar. ”Insjöns jättesked” bjöd ett rejält verktyg att hämta med, ”det poetiska och idylliska” som Gustaf Adolf Lysholm tyckte sig sakna, men som Harry Martinson så rikt bjuder:
 

Kväll i inlandet 
 

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
 

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.  
   
HARRY MARTINSON: Ur Passad, 1945
                               

 
Rune Liljenrud
 

fredag 10 maj 2013

3. Årshögtiden ~ Söndag 5 maj 2013

 
 Litterär skylt vid ingången till Nobel Museum 
 
  
Litterär skylt vid kajplats 23, Strandvägen 
 
Årshögtidens deltagare samlas i Börshuset, Nobelmuseet,
 Gamla Stan, Källargränd 4 och hälsas där välkomna av
Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt.
 
"och på kung Gustavs stod sken..."
Så skriver Lars Forsell i Ode till Svenska Akademiens
200-årsjubileum, vilket står att läsa på Litterär skylt vid ingången till Nobel Museum (Bilden högst upp i bloggen)
 
Presentation av Svenska Akademien görs av Odd Zschiedrich, som är kansliansvarig vid Svenska Akademien sedan år 2003. Han är  kanslisamordnare, ansvarig för verksamheten vid Svenska Akademiens kansli, allmänna frågor om Svenska Akademien, ansökningar och andra akademiärenden, priser och belöningar, fastighetsärenden samt juridik. Han är en stor tillgång i Harry Martinson-sällskapets kontakter med  Svenska Akademien. För detta uttalas varmt erkännande tacksamhet.
 
Den pågående Nobelutställningen om Nobelpristagaren
 i litteratur år 2011 Tomas Tranströmer
"ATT GÅ IN I SJÄLVA VERKLIGHETEN"
presenteras av utställningsproducent Fredrik Skog
 
 En igelkott ~ Utställningskatalogen bär en avbild av en igelkott, en av Tomas Tranströmers barndomsleksaker, en figursågad träplatta föreställande en igelkott.
 
  
 Niklas Schiöler välkomnas av vår ordförande. Schiöler, som är författare och poesiforskare, föreläser om Harry Martinsons och Tomas Tranströmers diktning:
 "Att ställa in skärpan, om konsten att skriva med ögat".
 
 
I sin bok ”Begränsningens möjligheter” citerar Niklas Schiöler det som Harry Martinson säger om den poetiska gestaltningen, att den skall bygga på en förening av det ”faktiskt sedda och det centralt anade”. Ett kapitel i boken ”Att ställa in skärpan” fokuserar på Harry Martinson och bjuder hjälp att komma nära det ”faktiskt sedda och det centralt anade” hos Martinson. Sommarpsalm lockar till sång. Här har tonsättare en stor uppgift.

Sommarpsalm

När solen stiger visar gläntan fram
den gröna sommarskogens gräs och blad.
Ett spel av soleld går från stam till stam
och fink och sylvia gör anden glad.

Rik återger naturen sinnets fröjd
och säger klart med blom och fågelljud
hur gräset är, hur fjärilen förnöjd
hos ängen gläds i lätt och härlig skrud.

Varenda blick på dessa ängars ljus
får svar av skimret som med vindens gång
beglittrar var sekund när trädens sus
församlar sig hos fåglarna till sång
.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

 
I sin bok "Ledstången i mörkret" skriver Niklas Schiöler om olika sidor av Tomas Tranströmers diktning: om den stränga formen, om den överrumplande metaforiken, om det lätta handlaget - och om diktningens tillit, "den blinda ledstången som hittar i mörkret".
 
I bokens förord skriver Niklas Schiöler: Även antalet möjliga infallsvinklar på Tranströmers poesi kan förefalla gränslöst. Detta sagt i lugn förvissning om att man inte blir färdig med den, och det är som det skall. Eller, som han själv säger i en dikt:
"Den som är framme har en lång väg att gå."
 
Vår nitiske räntmästare Johnny Karlsson bjuder bokbord
 under hela årshögtiden och följer med ett rikt bokutbud
oss också till Svenska Akademiens solenna högtidssal 

 
Lena Havland-Erlandson från Stockholmsgruppen äntrar talarstolen varifrån Nobelföreläsningar hålls, ger information om lunch på Bistro Nobel och därefter besök på Nobelmuseets utställning om Nobelpristagaren 2011 Tomas Tranströmer. Detta är en utställning om poeten och bokbindares tolkningar av hans verk.
 
Nobelprismotiveringen från Svenska Akademien är:
 
"för att han i förtätade,
genomlysta bilder
ger oss ny tillgång till
det verkliga"
 
Sedan 2007 har Nobelmuseet i samarbete med Svenska Bokbinderiföreningen (SBI) och Grafiska Företagens Förbund låtit bokbindare göra unika tolkningar av den senaste Nobelpristagaren i litteratur. Här några exempel på inbindningar av Tomas Tranströmers verk, som finns i den pågående utställningen 16 februari - 2 juni 2013.
Utställningens fyra teman är: "Jaget", "Naturen", "Musiken" och "Världen".
 
Shemah Hassan, Märsta  (till vänster)
och
Anna-Karin Oleschak, Sigtuna (till höger) 
 
 
Falko Weidenmüller, Schweiz (till vänster)
och
Ana Ruiz-Larrea, France (till höger)
 
 
"Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.

Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan."

HARRY MARTINSON: Ur Intåget
/ Midsommardalen, 1938

 
 Rune Liljenrud
 

söndag 5 maj 2013

2. Årshögtiden ~ Lördag 4 maj 2013

ULRIKA TAPIO BLIND: Stjärnhimmel

Över ABF STOCKHOLM:s ändamålsenliga lokaler
finns stjärnhimmel och förväntan inför årshögtidens
andra dag med bla utdelning av Klockrikestiependiet
till Harry Martinsons minne ~  i år för tredje gången
 
Årshögtiden genomförs i samarbete med
 
 S T O C K H O L M

 
Andra dagen för Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2013, lördag den 4 maj, inleds med årsmöte under ordförandeskap av Disa Lundgren och med Ingemar Lönnbom som sekreterare. Årsmötet bringar sin ordförande under många år Camilla Odnoff varmt  tacksamma hälsningar för att hon var med om att grunda Harry Martinson-sällskapet 1984, tio år efter Nobelpriset till Harry Martinson och oförtrutet under alla åren därefter gjort och fortfarande gör bestående goda insatser för Sällskapet. 
  
 
Räntmästare Johnny Karlsson redovisar sällskapets finanser och ansvarsfrihet för 2012 års förvaltning och räkenskaper beviljas. Årsmötet gläds åt Gunnar och Ingegerd Anderssons framtidsfond på väl 400.000 kr, som bl.a möjliggör skrivartävling för studerande vid skrivarutbildningar vid universitet, högskolor och folkhögskolor. År 2014 kommer tre pris att utdelas  1:a pris: 20.000 kr,  2:a pris 15.000 kr, 3:e pris 10.000 kr.  I Harry Martinson-sällskapets inbjudan till skrivartävling anges:
 
"Harry Martinsons författarskap kännetecknas av en unik gestaltningsförmåga där vissa inslag återkommer. Övertygelsen om att människa och natur måste existera i balans är ett sådant dominerande drag. Det visar sig i den förtätade naturkänslan i hans lyrik. Kritik mot teknisk hybris, misstro mot förkonstling och överdrift är andra förekommande teman. Men hos Harry Martinson finner man också den starka barndomsskildringen liksom fascinationen för resan och föreställningen om världsnomaden. Språklig innovation och fascinationen för det oväntade lyriska uttrycket är andra drag som man förknippar med Martinson."
  
 
Valberedningens ordförande Ulf Redmo föredrar valberedningens förslag till de val som årsmötet har att förrätta och för samtliga sker omval och endast ett nyval till styrelsen, Anders Olsson som är lärare vid Jämshögs folkhögskola, och dit förläggs Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2014 med en planerad utflykt till Kristianstad och samarbete med Gustaf Hellström-sällskapet, där Disa Lundgren är ordförande. 
 
Harry Martinson-sällskapet bildades år 1984 och kan alltså 30-årsjubilera kommande år. Också mycket annat finns att markera år 2014, då flera av Harry Martinsons skrifter "fyller år", nämligen Spökskepp 85 år, Fem unga 85 år, Natur 80 år, Det enkla och det svåra 75 år, Elin Wägner (Inträdestal i Svenska akademien) 65 år, Tre knivar från från Wei 50 år och Bestiarium 50 år.   
 
 
Staffan Söderblom, professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, föreläser över ämnet "Harry Martinson - hemlöshetens diktare" och inleder med Harry Martinsons dikt "Hembyn", en dikt som tidigt var med och formade föreställningen om hans författarskap.
 
I hembyns daggmaskluckrade trädgård växer ännu aklejan
och långsträckta klockor picka gammeldags i alla hus.
Rökarna stiga som offerpelare rakt upp från kojorna.
 
Och för dem som kommer därutifrån -
från världshavens hårda arbeten och Barcelonas horgator,
likna denna fridfulla by en tyst lögn.
 
En lögn som man gärna skulle vilja dröja vid.
En lögn för vilken man skulle vilja förtrampa alla onda sanningar.
 
Ur Nomad, 1931
 
Den från stora världen återvändande möter här hembyn, som är liten och trång och i dikten händer något. Det finns en osynlig rörelse i dikten, nerifrån och upp. Den börjar t.o.m. under jorden, i hembyns daggmaskluckrade trädgård, rör sig via aklejan som är högre än snödroppen, uppåt med rökarna, rakt upp från kojorna. Rörelsen går verkligt högt upp med de tre bilderna som Martinson använder. Det finns här inga människor, men ändå är de där. Någon har dragit upp moraklockan, som står där och pickar, någon har gjort upp eld i spisarna så att röken stiger, men ingen syns. Bilden upplevs som hotfull. När som helst kan någon väldig figur stiga fram bakom ett hörn, en bild av den lille  Martin Tomasson, som hela tiden har de stora höga över sig, dem som det hela tiden gäller att anpassa sig efter och ibland frukta. Detta är Martins egen erfarenhet i Nässlorna blomma.
 
Staffan Söderblom har skrivit efterord till
Harry Martinson-sällskapets utgåva av
Nässlorna blomma
 
Var hör den som skriver detta hemma? Inte i byn, det går inte och inte heller på haven. Det är två världar som diktaren känner väldigt väl, men han hör inte hemma någonstans, så detta är en dikt om hemlöshet. Diktslutet är väldigt kraftfullt "En lögn som man gärna skulle vilja dröja vid. En lögn för vilken man skulle vilja förtrampa alla onda sanningar." Men där står "skulle vilja", inte att detta kraftfulla faktiskt sker.  Dikten slutar inte alls, den slutar i ett tillstånd, "skulle vilja". Dikten berättar väldigt mycket, men som inte står där utskrivet. Staffan Söderblom menar att Harry Martinson nog berättar just så mycket, som han då kunde berätta. Han berättar det som gick att berätta, d.v.s. även hans diktning är underkastad nödvändighet, snarare än beräkning.
 
Detta  blir uppenbart i Nässlorna blomma, som ju inte är någon sammanhängande enhetlig text. Berättarstil och fokus skiftar i texten men Martinsons närvaro i skrivandets ögonblick är så intensiv att läsarens närvaro också blir intensiv och detta gör att boken upplevs som väl sammanhållen. Han beklagade att boken var så splittrad, men det berodde på hans egen livserfarenhet. I kontakterna med Bonniers förlag framgår att Martinson var osäker på att kalla Nässlorna blomma för "roman", utan han kunde istället tänka sig "dokument" som genrebeteckning på Mitt livs verkliga bok, som han hade som ett arbetsnamn.
  
 
 Staffan Söderblom menar att det var ju tur att inte Harry Martinson gick på någon skrivarkurs för då hade säkert någon duktig lärare kommit för att få fason på hans sätt att skriva, ändrat på Martinsons skrivarstil och vi hade varit ett litterärt mästerverk fattigare! Martinson följer inte en litterär plan utan en nödvändighet och det blir hans nyskapande.  I ett brev till Georg Svensson vid Bonniers förlag, daterat Ösmo den 25 mars -35 skriver Harry Martinson något som handlar om Nässlorna blomma:
 
"Min erfarenhetsmassa är så besvärande, för att inte säga sorgligt och pinligt splittrad, att jag har den yttersta möda att i huvudet sammanföra minnets puzzle så att det blir en hel bild. Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat liv."
 
Staffan Söderblom har särskilt fäst sig vid slutkapitlet "Ålderdomshem av sten" i Nässlorna blomma, förhållandet mellan Martin och föreståndarinnan Tyra och att Martin faktiskt leker med döden några gånger i det kapitlet. Det sker i situationer när Tyra avvisar honom. Första gången är det vinter och Tyra tar upp ett samtal med Martin om att han skall iväg till en ny gård på sin sockenvandring. Martin går då ner till ån och iförd trätofflor, utsätter han sig för livsfara i en lek på isiga stockar i vattnet.
En ilsken man räddar honom och menar att han vill inte dra upp någon drunknad pojk ur det iskalla vattnet.
 
Andra gången är en laddad situation när Fröken Tyra varit inne hos ett av de förvärkt sjuka hjonen, som vill ha hjälp med att dö, men dödshjälp är helt uteslutet för henne. Mannen skäller ut Tyra så att hon tar illa vid sig, men hennes upprördhet går ut över Martin, som i korridoren visslar av glädje över våren och vissla skulle han minsann inte göra här bland de lidande och sjuka. Efter detta går Martin ner till ån, hoppar i vattnet och med en märklig text finns ett starkt sug neråt i den scenen. Martin kommer upp och det händer inget särskilt mera.
 
Tredje gången är "Fröken Tyras tredje svek", det är när hon dör. Det går en epidemi i bygden och folk dör. Det har kommit en vikarie för Tyra. Martin bankar ett svar ur henne om Tyras tillstånd och får beskedet att Fröken Tyra är död. Där slutar boken. Det finns en förlängning av boken i manuskriptform, att Martin direkt efter detta tredje svek går ner till vattnet och försöker dränka sig, men blir uppfångad, "andad tillbaka" till livet, konstgjord andning. Tre gånger svek och tre gånger till ån, men så ströks den tredje gången till ån. Det är föga troligt att det var Bonniers förlag som strök scenen, men det gjorde Harry Martinson, varför? Vad man kan säga är att han avbryter den hemska logiken i de tre tillfällena. Genom att kapa detta tredje håller han boken öppen. Nässlorna blomma får ett "öppet slut".
 
 
Harry Martinsons Vägen till Klockrike är inte berättelsen om det hemlösa barnet som i Nässlorna blomma, utan berättelsen om de hemlösa vuxna människorna, luffarna som delvis har valt hemlösheten. Luffarna är ett slags taoistiska filosofer som går omkring på vägarna i Sverige. Likt Nässlorna blomma har inte heller Vägen till Klockrike någon traditionell romanstruktur utan består av ganska lösa bitar, som hänger ihop på många intrikata sätt.  En bra sammanfattning av vad som händer i Vägen till Klockrike  kan man hitta i Passad, Li Kan talar under trädet, som i vissa avseenden föregriper Vägen till Klockrike. Också den dikten förutsätter ett kollektiv. Li Kan är en vishetslärare, som sitter under trädet och talar till sina cikador, som är förföljda människor, liksom luffarna är förföljda människor. Li Kan har suttit i fängelse för sin lära, torterats för att ange vilka lärjungarna, cikadorna är. Något liknande är det också med luffarna när de hamnar i berget, som är straffarbete. Centralt i dikten Li kan talar under trädet, är där Li Kan talar om att hata och förakta människan.
 
Att hata henne saknar all mening.
Att förakta henne är inbilsk förmätenhet.
Att älska henne är en konst
som ofta med möda måste läras i hennes sällskap.
 
Men morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek,
alltid mer än hat, löje, sorg eller förakt,
alltid mer än skönhet.
 
Den är sanningen bortom det plock vi kalla fakta
och som vi slänger varandra i ögonen i en mängd som förblindande yrsand
Solen, vår gemensamma kärlek går upp
och livgivandet går från henne genom världen
där jakt och mänskojakt skallar.
 
 
Alla upprors vågor åldras fort
och alla upprors stigar bli snart till allfartvägar.
Kvar står en längtan till något som inte
är begärens eller vedergällninarnas hjul.
 
Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår
och slutar odla det onda som hon lätttare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan
 
( Ur Li Kan talar under trädet, X )
 
Staffan Söderblom menar att detta är de villkor som luffarna i Vägen till Klockrike lever under. De har en riktning, men de har inget mål. Deras underläge gör att de oftare önskar det goda. Detta är underbart vacker formulering av hemlösheten. "Då har hon dock en riktning."  Det är inte så dåligt! Även romanen Nässlorna blomma har en riktning men inget mål. Vägen till Klockrike slutar med att luffaren Bolle dör och återföds på en helt annan plats på jorden, någon stans i Sydamerika hos en indianstam. Staffan Söderblom menar att detta överraskande slut har något att göra med hur Nässlorna blomma avslutas. Intressant är det att också känna till dess alternativa slut, som finns med en förlängning av boken i manuskriptform. (Se ovan)
 
 
Harry Martinsons verk Aniara slutar verkligen. Han skrev 29 sånger och där var det slut. Miman väljer att dö och världen är söndersprängd. Sedan skrev Harry Martinson 74 sånger ytterligare - efteråt. Det är märkvärdigt! Man kan säga att de första sångerna och den 29:e sången där Miman dör, det är målet. Det är dit han ska, det är dit han kommer och där är dikten slut och så trycktes de 29 sångerna i Cikada. Fortsättningen har inte något riktigt tydligt mål, men däremot en riktning. Det är en undergångsdikt. Jorden har gått under och människorna dör i Aniara när de har levt fördigt sina korta liv i Anara och rymdskeppet fortsätter. Det finns ett oerhört mörker i den här visionen. Men om man läser Aniara emot texten i Nässlorna blomma om det hemlösa barnet och den filosofiska texten i Vägen till Klockrike om de hemlösa vuxna så är Aniara visionen om den hemlösa mänskligheten - Tre oerhörda punkter i författarskapet!
 
Om man läser slutet, sista sången i Aniara, mot slutet som Harry Martinson valde att göra det i Nässlorna blomma och som han gjorde det i Vägen till Klockrike, så ligger passagerarna på Aniara döda som stoft "Och genom alla drog Nirvanas våg" likt slutet i Vägen till Klockrike, men det sker ingen vidare vandring. Som slut betraktat är det oerhört mörkt, men något annat också - på samma sätt som slutet i Nässlorna blomma och i Vägen till Klockrike - öppet slut på samma sätt som den lilla dikten "Hembyn", slutar öppet. (Se ovan)
 
Den sista raden i ordleken om slutet som finns i Sång 29 "Hur svårt det alltid är att söndersprängas" är "Hur lätt att tro på livet efter detta". Så slutar faktiskt den ordleken!
 

 

Staffan Söderblom avslutar sitt föredrag med att betona, att det finns i Harry Martinsons författarskap två starka, starka  impulser. Den ena är att berätta om det som är, berätta om en egen erfarenhet som aldrig går att komma förbi, och det handlar om splittringen och övergivenheten o.s.v. Det är ett slags bekännelsenivå i detta. Men så arbetar han med detta så till den milda grad att han är ute efter att göra berättelsen eller bekännelsen opersonlig i den meningen att den blir en djup utsaga om det mänskliga predikamentet. Det är alldeles storartat, att man kan tänka sig att den linjen slutar inte i målet "det torra lövet" utan i den riktning som "det torra lövet" hela tiden ger oss.
 
"Lekte man med ett torrt löv så var lövet meningsfullt just sådant det var, som ett torrt löv med en hel mängd fina egenskaper. Det kunde prassla svagt om det blåstes längs marken, och höll man upp det i luften och lät det falla dalade det sakta och med ett gungande fram och åter till dess det nådde gräset men bara för att visa ännu en fin egenskap, sin lätthet och känsliga beredvillighet att när som helst röra på sig och vicka för minsta vindil. Hela tiden höll det sig inom gränserna för vad ett torrt löv förmår, och just emedan barnet som lekte förhöll sig lövtorrt följsamt med fantasi och ögon och inte krävde någon förfärligt märkvärdig reson av lövet blev det torra lövet nästan allvärldsligt och kunde för flera minuter - som på grund av intensiteten i upplevelsen blev flera århundraden - fylla hela tillvaron med all den mening som för tillfället krävdes."
 
HARRY MARTINSON: Ur Utsikt från en grästuva

  
 
Paulina Helgeson och Agneta Pleijel samtalar om "Harry, Moa och herrarna Bonnier" med utgångspunkt i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2011, om manuset till Nässlorna blomma.
 
Bengt E. Anderson:
 BREV kring en resa utan mål
 Harry, Moa och herrarna Bonnier 
 
Om boken har flera gånger skrivits på vår hemsida
 
Ur bokens förord:

Han vaknade. Det grydde. Det var dag.
Och samariten Nobia satt tyst, men hörde än
hur ekot av de skrik hans drömmar pressat
ur hans rädsla klang.
Hon sökte efter ord som enkla nog
att fattas av en främling dock ej var
av sådan art att menlösheten själv
fördrev hans tillit, knappast vunnen än.
I enkel handling fann hon slutligt dem.
Och hon stod upp och läskade med mjölk
från Gondrins hedar denna flyktings mun.

 
HARRY MARTINSON: Ur Doriderna
 
 
 



Under hela 30 år har
Helge Skoog och Gunnar Edander
framfört det angelägna budskapet
i Harry Martinsons ANIARA


Helge Skoog tilldelas den 4 maj 2013
i samband med ANIARA-föreställning
vid Sopplunch på Stockholms Stadsteater
Harry Martinson-sällskapets speciella hederspris
och blir också Sällskapets hedersmedlem

 
Gunnar Edander tilldelas den 4 maj 2013
i samband med ANIARA-föreställning
vid Sopplunch på Stockholms Stadsteater
Harry Martinson-sällskapets speciella hederspris
och blir också Sällskapets hedersmedlem



Harry Martinson-sällskapets prismotivering är:
“Gunnar Edander och Helge Skoog tilldelas i dag Harry Martinson-sällskapets speciella hederspris på totalt 30 000 kr som ett tack för deras enastående gärning att under 30 år ha framfört budskapet i Harry Martinsons diktepos ANIARA, som enligt författaren själv utgör hans varning till mänskligheten. Pristagarna erhåller också var sitt konstverk som framställts av författarens dotter Eva Martinson.
Stockholm den 4 maj 2013
Åke Widfeldt
Ordförande i Harry Martinson-sällskapet”
 


 
ANIARA-författarens dotter Eva Martinson
som framställt de unika konstverken för
Harry Martinson-sällskapets speciella hederspris
till Gunnar Edander och Helge Skoog, säger:
 
Bilderna är skapade med en grafisk metod
collografi, och visar på Doris dalar,
som i ANIARA är namn för jorden.


”Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde."

Ur ANIARA, Sång 79
 


Aniara av Harry Martinson
 
Bearbetad för scenen av Helge Skoog

Musik: Gunnar Edander

 
I programbladet ovan från 1 april 1989 berättar de båda medverkande, Helge Skoog och Gunnar Edander:

"Som artonåring läste jag Aniara första gången. Jag minns det som en svindlande upplevelse. Den tillhörde sedan ofta litteraturen på mitt nattygsbord. 1982 när jag tillhörde Unga Klara, gjorde vi där en föreställning kallad Unga Klara berättar Livet!!
Varje skådespelare skulle där berätta tre olika historier. En av mina historier var Aniara, berättad på tjugo minuter för mellanstadiebarn.
Mina kamrater på Unga Klara fascinerades av Aniara och året därpå bad Suzanne Osten mig att regissera en utbyggd version av Aniara. Per Lysander och jag gjorde en dramatisering för sex skådespelare och Gunnar Edander komponerade musik. Denna föreställning visades för mellanstadiepublik över 100 gånger i Unga Klaras dåvarande lokaler på Sveavägen.
Den version vi nu visar på Klara Soppteater är monologversionen, något utbyggd, och med Gunnar Edanders musik."
Helge Skoog



"Helge Skoog och jag fann på Unga Klara att vi hade haft samma fantastiska litterära upplevelse av Aniara under våra tonår. Jag var naturligtvis den förste att se operan med samma namn när den hade premiär. Sedan dess har Harry Martinsons epos blivit något av en 'bibel' för mig.
Aniara lärde mig att värna om och älska Livet innan det är försent...
Många kompositörer har skrivit musik över namnet BACH. I Aniara är de musikaliska byggstenarna de tre A:n som ingår i namnet A-ni-Ar-A."
Gunnar Edander



***Aniara***

Med Helge Skoog
och Gunnar Edander
har gästspelat i:

Oslo
Göteborg
Malmö
Norrköping
Falun
Borås
Jönköping
Eskilstuna
Södertälje
Kalmar
Visby
Gävle
Alvesta / På Harry Martinsons
100-årsdag den 6 maj 2004
Jämshög
Karlskrona
Lund 2 gånger....
Västerås


 

Helge Skoogs gärning som skådespelare är längre än 30 år! Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt har den dokumenterad sedan 50 år tillbaka, till år 1963. Han påminner Helge Skoog om Per Erik Wahlunds recension i Sv. Dagbladet den 7 mars 1963 av "Filoktetes", där Helge Skoog medverkade tillsammans med Lars Hanson. Om Helge Skoogs rolltolkning gäller: "... här finns en ungdomlig friskhet som väcker sympati, ett kraftigt bett i rollen, nyanser och dagrar kommer kanske en annan gång."




 

 
 
K o r p a r n a

  
 
 Svante Weyler och Tomas Bannerhed samtalar om "Naturen i betraktarens öga - Augustvinnare i Martinsons efterföljd"
 
 TOMAS BANNERHED: Korparna
 
Om boken har flera gånger skrivits på vår hemsida
 
Ur Korparna:
 
”Jag nöp av ett löv från Blixtaspen och blev sittande med det i min löjliga flickhand. Jämförde de båda lövhalvorna med varandra, studerade det långa tillplattade skaftet, nervernas oändligt fina förgreningar, bladskivans oregelbundna fält som påminde om flygfoton av risodlingar i fjärran länder. Det färska lövet med de självlysande gröna nervtrådarna, tunna och sköra som kapillärarna i ett ögonlock. Den gula missbildningsfläcken vid skaftet, de rundade uddarna och de grunda vikarna som löpte längs hela kanten. Jag lutade mig fram och luktade på det, la det på tungan och förde in det i munnen som en oblat. Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag."  
 
 
Klockrikestipendiet
till Harry Martinsons minne för år 2013

 
tilldelas INGHILDA TAPIO - författare, poet och översättare, Karesuando

för att hon som nomad mellan generationers hotade kulturer, i sparsam stil och med stark känsla för språkvalörer och symboler, ömsint tolkar vördnaden för liv och natur genom ett ansvarsfullt fasthållande vid ursprunglighet i sökandet efter identitet i det moderna samhället
 
samt ULRIKA TAPIO BLIND - konstnär och designer, Karesuando
vars konst bildar syntes med Inghilda Tapios diktning, så att text och bild berikar varandra och skapar samklang
 

Om Klockrikestipendiet har flera gånger skrivits på vår hemsida
 
Ulrika Tapio Blind, Inghilda Tapio tillsammans med
Eva Martinson och Harriet Martinson 
 
ULRIKA TAPIO BLIND: Budskap från himlen
 
 
Stipendiejuryns ordförande Disa Lundgren
tillsammans med stipendiaterna och systrarna Martinson 
 
ULRIKA TAPIO BLIND: Gárddis/ I gärdet
 
 Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widveldt
överräcker till stipendiaterna diplom på deras värdighet
- En kopia av Harry Martinsons Nobelprisdiplom

Nobelpris i litteratur 1974 "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos"
Nobelprisdiplomets konstnär är Gunnar Brusewitz 
 
 
Då var vandringens första morgon -
Då var jorden ett oförklarligt ackord -
Då sjöngo vägarna så glada under skon
och glädjens gåva som vi kände
            
var ej ting - men sång,
en jordesång, en rymdesång,
            
en oförklingad sång.                                              
 
HARRY MARTINSON: UNGT, ur NOMAD
 
 
 
"Det är viktigt att samisk poesi möter en svensk publik. Vår kultur och konst söker sin plats i en värld utanför Sápmi. Dikterna ger läsaren en glimt av vår karta, vår historia, våra känslor inför det traditionella och det nya. En skymt av vårt stora land befolkat av små utspridda grupper av människor i en karg natur. I denna bok finns fragment av hela vårt liv, vår historia. Universella tankar från Sápmi."

Ur förordet av John-Erling Utsi, Jokkmokk till
Viidátdivttat Sámis Vidd dikter från Sápmi
Rose-Marie Huuva, Inghilda Tapio,
Thomas Marainen och Simon Marainen

ISBN 978-91-89196-39-1 Podium, Stockholm
2006, 2008, 2012, 2013
 

 
för länge länge sen
fanns här små sjöar
forsar sund vikar
små bäckar
nu står allt under vatten

för länge sen
fanns här hjortronmyrar
kåtor vid sjöstränderna
nu står allt under vatten

för länge sen
en fredad plats
där vajorna födde sina kalvar

*
en del har fått lämna
sina hus
för dämningen 

de var på fel plats
överallt i vägen
på sin egen backe också i vägen 

ingen frågade

vill ni

*

båthustaket har fallit ihop
vedskjulet är föräldralöst
ladugården nästan riven
det morfar och mormor byggde på äldre dar
ruttnar

*
på andra sidan insjön är det tyst
ingen syns på Bollodievvá
korna råmar inte längre
potatislanden är borta 

*
örterna och gräsen
står närmare
gamla skolkåtan
enbusken kikar fram bakom
STENEN

björken vid dörröppningen
som om den lyssnar 

här fanns en gång en upptrampad gård
där man hörde röster

*
morfars och mormors kök finns inte mer
i nya köket finns inte tystnaden 

INGHILDA TAPIO: Ur  INTE FÖR DET ATT

 
 Årshögtidens högtidsmiddag intas på NyrnbergHuset
Björngårdsgatan 14, T: Mariatorget 
En pietetsfullt restaurerad byggnad från mitten av
1600-talet som har inrymt Nyrnbergbryggeriet

 
 
Stockholmsgruppen av Harry Martinson-sällskapet
hälsar årshögtidens deltagare varmt välkomna
och de blir under högtidsmiddagen varmt och
tacksamt hyllade för en mycket väl genomförd
programplanering av årshögtiden i Stockholm
T A C K
Eva Risberg, Lena Havland-Erlandson
Agneta Heide och Semir Susic
 
 
Ordföranden Åke Widfeldt med hustru Tora
är nöjda med årshögtidens program och festmåltid
 
 
Ingemar Lönnbom, sekreterare och webbmaster
svarar för ljudupptagning och direktsändningar
Många följer årshögtidens program via webben
 
 
Gunnr Edander, som tillsammans med Helge Skoog
tilldelats Harry Martinson-sällskapets särskilda hederspris
tidigare under lördagen, deklamerar Harry Martinsondikt
Se särskild blogg om högtiden på Stockholms Stadsteater
 

JUNINATTEN

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Å
HARRY MARTINSON: Ur Cikada
  
 
Musikfamiljen Dominique framför delar av Carl Axel
Dominiques tonsättning av "31 sånger från Aniara" 
Monica Dominique och Carl Axel Dominique
Tua Åberg Dominique och Joakim Dominique
samt Jonas Dominique
 
Sång 80 

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.

Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.

Flyktig är lyckan – en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
Att vi bleve glada och fromma.

HARRY MARTINSON: Ur Aniara
 
 
 
Räntmästaren Johnny Karlsson avtackar med böcker . . .
 

 Rune Liljenrud