ULRIKA TAPIO BLIND: Stjärnhimmel
Över ABF STOCKHOLM:s ändamålsenliga lokaler
finns stjärnhimmel och förväntan inför årshögtidens
andra dag med bla utdelning av Klockrikestiependiet
till Harry Martinsons minne ~ i år för tredje gången
Årshögtiden genomförs i samarbete med
S T O C K H O L M
Andra dagen för Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2013, lördag den 4 maj, inleds med årsmöte under ordförandeskap av Disa Lundgren och med Ingemar Lönnbom som sekreterare. Årsmötet bringar sin ordförande under många år Camilla Odnoff varmt tacksamma hälsningar för att hon var med om att grunda Harry Martinson-sällskapet 1984, tio år efter Nobelpriset till Harry Martinson och oförtrutet under alla åren därefter gjort och fortfarande gör bestående goda insatser för Sällskapet.
Räntmästare Johnny Karlsson redovisar sällskapets finanser och ansvarsfrihet för 2012 års förvaltning och räkenskaper beviljas. Årsmötet gläds åt Gunnar och Ingegerd Anderssons framtidsfond på väl 400.000 kr, som bl.a möjliggör skrivartävling för studerande vid skrivarutbildningar vid universitet, högskolor och folkhögskolor. År 2014 kommer tre pris att utdelas
1:a pris: 20.000 kr, 2:a pris 15.000 kr, 3:e pris 10.000 kr. I Harry Martinson-sällskapets inbjudan till skrivartävling anges:
"Harry Martinsons författarskap
kännetecknas av en unik gestaltningsförmåga där vissa inslag
återkommer. Övertygelsen om att människa och natur måste existera
i balans är ett sådant dominerande drag. Det visar sig i den
förtätade naturkänslan i hans lyrik. Kritik mot teknisk hybris,
misstro mot förkonstling och överdrift är andra förekommande
teman. Men hos Harry Martinson finner man också den starka
barndomsskildringen liksom fascinationen för resan och
föreställningen om världsnomaden. Språklig innovation och
fascinationen för det oväntade lyriska uttrycket är andra drag som
man förknippar med Martinson."
Valberedningens ordförande Ulf Redmo föredrar valberedningens förslag till de val som årsmötet har att förrätta och för samtliga sker omval och endast ett nyval till styrelsen, Anders Olsson som är lärare vid Jämshögs folkhögskola, och dit förläggs Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2014 med en planerad utflykt till Kristianstad och samarbete med Gustaf Hellström-sällskapet, där Disa Lundgren är ordförande.
Harry Martinson-sällskapet bildades år 1984 och kan alltså 30-årsjubilera kommande år. Också mycket annat finns att markera år 2014, då flera av Harry Martinsons skrifter "fyller år", nämligen Spökskepp 85 år, Fem unga 85 år, Natur 80 år, Det enkla och det svåra 75 år, Elin Wägner (Inträdestal i Svenska akademien) 65 år, Tre knivar från från Wei 50 år och Bestiarium 50 år.
Staffan Söderblom, professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, föreläser över ämnet "Harry Martinson - hemlöshetens diktare" och inleder med Harry Martinsons dikt "Hembyn", en dikt som tidigt var med och formade föreställningen om hans författarskap.
I hembyns daggmaskluckrade trädgård växer ännu aklejan
och långsträckta klockor picka gammeldags i alla hus.
Rökarna stiga som offerpelare rakt upp från kojorna.
Och för dem som kommer därutifrån -
från världshavens hårda arbeten och Barcelonas horgator,
likna denna fridfulla by en tyst lögn.
En lögn som man gärna skulle vilja dröja vid.
En lögn för vilken man skulle vilja förtrampa alla onda sanningar.
Ur Nomad, 1931
Den från stora världen återvändande möter här hembyn, som är liten och trång och i dikten händer något. Det finns en osynlig rörelse i dikten, nerifrån och upp. Den börjar t.o.m. under jorden, i hembyns daggmaskluckrade trädgård, rör sig via aklejan som är högre än snödroppen, uppåt med rökarna, rakt upp från kojorna. Rörelsen går verkligt högt upp med de tre bilderna som Martinson använder. Det finns här inga människor, men ändå är de där. Någon har dragit upp moraklockan, som står där och pickar, någon har gjort upp eld i spisarna så att röken stiger, men ingen syns. Bilden upplevs som hotfull. När som helst kan någon väldig figur stiga fram bakom ett hörn, en bild av den lille Martin Tomasson, som hela tiden har de stora höga över sig, dem som det hela tiden gäller att anpassa sig efter och ibland frukta. Detta är Martins egen erfarenhet i Nässlorna blomma.
Staffan Söderblom har skrivit efterord till
Harry Martinson-sällskapets utgåva av
Nässlorna blomma
Var hör den som skriver detta hemma? Inte i byn, det går inte och inte heller på haven. Det är två världar som diktaren känner väldigt väl, men han hör inte hemma någonstans, så detta är en dikt om hemlöshet. Diktslutet är väldigt kraftfullt "En lögn som man gärna skulle vilja dröja vid. En lögn för vilken man skulle vilja förtrampa alla onda sanningar." Men där står "skulle vilja", inte att detta kraftfulla faktiskt sker. Dikten slutar inte alls, den slutar i ett tillstånd, "skulle vilja". Dikten berättar väldigt mycket, men som inte står där utskrivet. Staffan Söderblom menar att Harry Martinson nog berättar just så mycket, som han då kunde berätta. Han berättar det som gick att berätta, d.v.s. även hans diktning är underkastad nödvändighet, snarare än beräkning.
Detta blir uppenbart i Nässlorna blomma, som ju inte är någon sammanhängande enhetlig text. Berättarstil och fokus skiftar i texten men Martinsons närvaro i skrivandets ögonblick är så intensiv att läsarens närvaro också blir intensiv och detta gör att boken upplevs som väl sammanhållen. Han beklagade att boken var så splittrad, men det berodde på hans egen livserfarenhet. I kontakterna med Bonniers förlag framgår att Martinson var osäker på att kalla Nässlorna blomma för "roman", utan han kunde istället tänka sig "dokument" som genrebeteckning på Mitt livs verkliga bok, som han hade som ett arbetsnamn.
Staffan Söderblom menar att det var ju tur att inte Harry Martinson gick på någon skrivarkurs för då hade säkert någon duktig lärare kommit för att få fason på hans sätt att skriva, ändrat på Martinsons skrivarstil och vi hade varit ett litterärt mästerverk fattigare! Martinson följer inte en litterär plan utan en nödvändighet och det blir hans nyskapande. I ett brev till Georg Svensson vid Bonniers förlag, daterat Ösmo den 25 mars -35 skriver Harry Martinson något som handlar om Nässlorna blomma:
"Min erfarenhetsmassa är så besvärande, för att inte säga sorgligt och pinligt splittrad, att jag har den yttersta möda att i huvudet sammanföra minnets puzzle så att det blir en hel bild. Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat liv."
Staffan Söderblom har särskilt fäst sig vid slutkapitlet "Ålderdomshem av sten" i Nässlorna blomma, förhållandet mellan Martin och föreståndarinnan Tyra och att Martin faktiskt leker med döden några gånger i det kapitlet. Det sker i situationer när Tyra avvisar honom. Första gången är det vinter och Tyra tar upp ett samtal med Martin om att han skall iväg till en ny gård på sin sockenvandring. Martin går då ner till ån och iförd trätofflor, utsätter han sig för livsfara i en lek på isiga stockar i vattnet.
En ilsken man räddar honom och menar att han vill inte dra upp någon drunknad pojk ur det iskalla vattnet.
Andra gången är en laddad situation när Fröken Tyra varit inne hos ett av de förvärkt sjuka hjonen, som vill ha hjälp med att dö, men dödshjälp är helt uteslutet för henne. Mannen skäller ut Tyra så att hon tar illa vid sig, men hennes upprördhet går ut över Martin, som i korridoren visslar av glädje över våren och vissla skulle han minsann inte göra här bland de lidande och sjuka. Efter detta går Martin ner till ån, hoppar i vattnet och med en märklig text finns ett starkt sug neråt i den scenen. Martin kommer upp och det händer inget särskilt mera.
Tredje gången är "Fröken Tyras tredje svek", det är när hon dör. Det går en epidemi i bygden och folk dör. Det har kommit en vikarie för Tyra. Martin bankar ett svar ur henne om Tyras tillstånd och får beskedet att Fröken Tyra är död. Där slutar boken. Det finns en förlängning av boken i manuskriptform, att Martin direkt efter detta tredje svek går ner till vattnet och försöker dränka sig, men blir uppfångad, "andad tillbaka" till livet, konstgjord andning. Tre gånger svek och tre gånger till ån, men så ströks den tredje gången till ån. Det är föga troligt att det var Bonniers förlag som strök scenen, men det gjorde Harry Martinson, varför? Vad man kan säga är att han avbryter den hemska logiken i de tre tillfällena. Genom att kapa detta tredje håller han boken öppen. Nässlorna blomma får ett "öppet slut".
Harry Martinsons Vägen till Klockrike är inte berättelsen om det hemlösa barnet som i Nässlorna blomma, utan berättelsen om de hemlösa vuxna människorna, luffarna som delvis har valt hemlösheten. Luffarna är ett slags taoistiska filosofer som går omkring på vägarna i Sverige. Likt Nässlorna blomma har inte heller Vägen till Klockrike någon traditionell romanstruktur utan består av ganska lösa bitar, som hänger ihop på många intrikata sätt. En bra sammanfattning av vad som händer i Vägen till Klockrike kan man hitta i Passad, Li Kan talar under trädet, som i vissa avseenden föregriper Vägen till Klockrike. Också den dikten förutsätter ett kollektiv. Li Kan är en vishetslärare, som sitter under trädet och talar till sina cikador, som är förföljda människor, liksom luffarna är förföljda människor. Li Kan har suttit i fängelse för sin lära, torterats för att ange vilka lärjungarna, cikadorna är. Något liknande är det också med luffarna när de hamnar i berget, som är straffarbete. Centralt i dikten Li kan talar under trädet, är där Li Kan talar om att hata och förakta människan.
Att hata henne saknar all mening.
Att förakta henne är inbilsk förmätenhet.
Att älska henne är en konst
som ofta med möda måste läras i hennes sällskap.
Men morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek,
alltid mer än hat, löje, sorg eller förakt,
alltid mer än skönhet.
Den är sanningen bortom det plock vi kalla fakta
och som vi slänger varandra i ögonen i en mängd som förblindande yrsand
Solen, vår gemensamma kärlek går upp
och livgivandet går från henne genom världen
där jakt och mänskojakt skallar.
Alla upprors vågor åldras fort
och alla upprors stigar bli snart till allfartvägar.
Kvar står en längtan till något som inte
är begärens eller vedergällninarnas hjul.
Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår
och slutar odla det onda som hon lätttare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan
( Ur Li Kan talar under trädet, X )
Staffan Söderblom menar att detta är de villkor som luffarna i Vägen till Klockrike lever under. De har en riktning, men de har inget mål. Deras underläge gör att de oftare önskar det goda. Detta är underbart vacker formulering av hemlösheten. "Då har hon dock en riktning." Det är inte så dåligt! Även romanen Nässlorna blomma har en riktning men inget mål. Vägen till Klockrike slutar med att luffaren Bolle dör och återföds på en helt annan plats på jorden, någon stans i Sydamerika hos en indianstam. Staffan Söderblom menar att detta överraskande slut har något att göra med hur Nässlorna blomma avslutas. Intressant är det att också känna till dess alternativa slut, som finns med en förlängning av boken i manuskriptform. (Se ovan)
Harry Martinsons verk Aniara slutar verkligen. Han skrev 29 sånger och där var det slut. Miman väljer att dö och världen är söndersprängd. Sedan skrev Harry Martinson 74 sånger ytterligare - efteråt. Det är märkvärdigt! Man kan säga att de första sångerna och den 29:e sången där Miman dör, det är målet. Det är dit han ska, det är dit han kommer och där är dikten slut och så trycktes de 29 sångerna i Cikada. Fortsättningen har inte något riktigt tydligt mål, men däremot en riktning. Det är en undergångsdikt. Jorden har gått under och människorna dör i Aniara när de har levt fördigt sina korta liv i Anara och rymdskeppet fortsätter. Det finns ett oerhört mörker i den här visionen. Men om man läser Aniara emot texten i Nässlorna blomma om det hemlösa barnet och den filosofiska texten i Vägen till Klockrike om de hemlösa vuxna så är Aniara visionen om den hemlösa mänskligheten - Tre oerhörda punkter i författarskapet!
Om man läser slutet, sista sången i Aniara, mot slutet som Harry Martinson valde att göra det i Nässlorna blomma och som han gjorde det i Vägen till Klockrike, så ligger passagerarna på Aniara döda som stoft "Och genom alla drog Nirvanas våg" likt slutet i Vägen till Klockrike, men det sker ingen vidare vandring. Som slut betraktat är det oerhört mörkt, men något annat också - på samma sätt som slutet i Nässlorna blomma och i Vägen till Klockrike - öppet slut på samma sätt som den lilla dikten "Hembyn", slutar öppet. (Se ovan)
Den sista raden i ordleken om slutet som finns i Sång 29 "Hur svårt det alltid är att söndersprängas" är "Hur lätt att tro på livet efter detta". Så slutar faktiskt den ordleken!
Staffan Söderblom avslutar sitt föredrag med att betona, att det finns i Harry Martinsons författarskap två starka, starka impulser. Den ena är att berätta om det som är, berätta om en egen erfarenhet som aldrig går att komma förbi, och det handlar om splittringen och övergivenheten o.s.v. Det är ett slags bekännelsenivå i detta. Men så arbetar han med detta så till den milda grad att han är ute efter att göra berättelsen eller bekännelsen opersonlig i den meningen att den blir en djup utsaga om det mänskliga predikamentet. Det är alldeles storartat, att man kan tänka sig att den linjen slutar inte i målet "det torra lövet" utan i den riktning som "det torra lövet" hela tiden ger oss.
"Lekte man med ett torrt löv så var lövet meningsfullt just sådant det var, som ett torrt löv med en hel mängd fina egenskaper. Det kunde prassla svagt om det blåstes längs marken, och höll man upp det i luften och lät det falla dalade det sakta och med ett gungande fram och åter till dess det nådde gräset men bara för att visa ännu en fin egenskap, sin lätthet och känsliga beredvillighet att när som helst röra på sig och vicka för minsta vindil. Hela tiden höll det sig inom gränserna för vad ett torrt löv förmår, och just emedan barnet som lekte förhöll sig lövtorrt följsamt med fantasi och ögon och inte krävde någon förfärligt märkvärdig reson av lövet blev det torra lövet nästan allvärldsligt och kunde för flera minuter - som på grund av intensiteten i upplevelsen blev flera århundraden - fylla hela tillvaron med all den mening som för tillfället krävdes."
HARRY MARTINSON: Ur Utsikt från en grästuva
Paulina Helgeson och Agneta Pleijel samtalar om "Harry, Moa och herrarna Bonnier" med utgångspunkt i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2011, om manuset till Nässlorna blomma.
Bengt E. Anderson:
BREV kring en resa utan mål
Harry, Moa och herrarna Bonnier
Om boken har flera gånger skrivits på vår hemsida
Ur bokens förord:
Han vaknade. Det grydde. Det var dag.
Och samariten Nobia satt tyst, men hörde än
hur ekot av de skrik hans drömmar pressat
ur hans rädsla klang.
Hon sökte efter ord som enkla nog
att fattas av en främling dock ej var
av sådan art att menlösheten själv
fördrev hans tillit, knappast vunnen än.
I enkel handling fann hon slutligt dem.
Och hon stod upp och läskade med mjölk
från Gondrins hedar denna flyktings mun.
HARRY MARTINSON: Ur Doriderna
Under hela 30 år har
Helge Skoog och Gunnar Edander
framfört det angelägna budskapet
i Harry Martinsons ANIARA
Helge Skoog tilldelas den 4 maj 2013
i samband med ANIARA-föreställning
vid Sopplunch på Stockholms Stadsteater
Harry Martinson-sällskapets speciella hederspris
och blir också Sällskapets hedersmedlem
Gunnar Edander tilldelas den 4 maj 2013
i samband med ANIARA-föreställning
vid Sopplunch på Stockholms Stadsteater
Harry Martinson-sällskapets speciella hederspris
och blir också Sällskapets hedersmedlem
Harry Martinson-sällskapets prismotivering är:
Stockholm den 4 maj 2013 Åke Widfeldt Ordförande i Harry Martinson-sällskapet”
ANIARA-författarens dotter Eva Martinson
som framställt de unika konstverken för
Harry Martinson-sällskapets speciella hederspris
till Gunnar Edander och Helge Skoog, säger:
Bilderna är skapade med en grafisk metod
collografi, och visar på Doris dalar,
som i ANIARA är namn för jorden.
”Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde."
Ur ANIARA, Sång 79
Aniara av Harry Martinson
Bearbetad för scenen av Helge Skoog
Musik: Gunnar Edander
I programbladet ovan från 1 april 1989 berättar de båda medverkande, Helge Skoog och Gunnar Edander:
"Som artonåring läste jag Aniara första gången. Jag minns det som en svindlande upplevelse. Den tillhörde sedan ofta litteraturen på mitt nattygsbord. 1982 när jag tillhörde Unga Klara, gjorde vi där en föreställning kallad Unga Klara berättar Livet!!
Varje skådespelare skulle där berätta tre olika historier. En av mina historier var Aniara, berättad på tjugo minuter för mellanstadiebarn.
Mina kamrater på Unga Klara fascinerades av Aniara och året därpå bad Suzanne Osten mig att regissera en utbyggd version av Aniara. Per Lysander och jag gjorde en dramatisering för sex skådespelare och Gunnar Edander komponerade musik. Denna föreställning visades för mellanstadiepublik över 100 gånger i Unga Klaras dåvarande lokaler på Sveavägen.
Den version vi nu visar på Klara Soppteater är monologversionen, något utbyggd, och med Gunnar Edanders musik."
Helge Skoog
"Helge Skoog och jag fann på Unga Klara att vi hade haft samma fantastiska litterära upplevelse av Aniara under våra tonår. Jag var naturligtvis den förste att se operan med samma namn när den hade premiär. Sedan dess har Harry Martinsons epos blivit något av en 'bibel' för mig.
Aniara lärde mig att värna om och älska Livet innan det är försent...
Många kompositörer har skrivit musik över namnet BACH. I Aniara är de musikaliska byggstenarna de tre A:n som ingår i namnet A-ni-Ar-A."
Gunnar Edander
***Aniara***
Med Helge Skoogoch Gunnar Edander
har gästspelat i:
Oslo
Göteborg
Malmö
Norrköping
Falun
Borås
Jönköping
Eskilstuna
Södertälje
Kalmar
Visby
Gävle
Alvesta / På Harry Martinsons
100-årsdag den 6 maj 2004
Jämshög
Karlskrona
Lund 2 gånger....
Västerås
Helge Skoogs gärning som skådespelare är längre än 30 år! Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt har den dokumenterad sedan 50 år tillbaka, till år 1963. Han påminner Helge Skoog om Per Erik Wahlunds recension i Sv. Dagbladet den 7 mars 1963 av "Filoktetes", där Helge Skoog medverkade tillsammans med Lars Hanson. Om Helge Skoogs rolltolkning gäller: "... här finns en ungdomlig friskhet som väcker sympati, ett kraftigt bett i rollen, nyanser och dagrar kommer kanske en annan gång."
K o r p a r n a
Svante Weyler och Tomas Bannerhed samtalar om "Naturen i betraktarens öga - Augustvinnare i Martinsons efterföljd"
TOMAS BANNERHED: Korparna
Om boken har flera gånger skrivits på vår hemsida
Ur Korparna:
”Jag nöp av ett löv från Blixtaspen och blev sittande med det i min löjliga flickhand. Jämförde de båda lövhalvorna med varandra, studerade det långa tillplattade skaftet, nervernas oändligt fina förgreningar, bladskivans oregelbundna fält som påminde om flygfoton av risodlingar i fjärran länder. Det färska lövet med de självlysande gröna nervtrådarna, tunna och sköra som kapillärarna i ett ögonlock. Den gula missbildningsfläcken vid skaftet, de rundade uddarna och de grunda vikarna som löpte längs hela kanten. Jag lutade mig fram och luktade på det, la det på tungan och förde in det i munnen som en oblat. Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag."
Klockrikestipendiet
till Harry Martinsons minne för år
2013
tilldelas INGHILDA TAPIO - författare, poet och
översättare, Karesuando
för
att hon som nomad mellan generationers hotade kulturer, i sparsam stil och med
stark känsla
för språkvalörer och symboler, ömsint tolkar vördnaden för liv och natur genom
ett ansvarsfullt
fasthållande vid ursprunglighet i sökandet efter identitet i det moderna
samhället
samt ULRIKA
TAPIO BLIND - konstnär och designer, Karesuando
vars konst bildar syntes med Inghilda Tapios diktning, så
att text och bild berikar varandra och skapar samklang
Om Klockrikestipendiet har flera gånger skrivits på vår hemsida
Ulrika Tapio Blind, Inghilda Tapio tillsammans med
Eva Martinson och Harriet Martinson
ULRIKA TAPIO BLIND: Budskap från himlen
Stipendiejuryns ordförande Disa Lundgren
tillsammans med stipendiaterna och systrarna Martinson
ULRIKA TAPIO BLIND: Gárddis/ I gärdet
Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widveldt
överräcker till stipendiaterna diplom på deras värdighet
- En kopia av Harry Martinsons Nobelprisdiplom
Nobelpris i litteratur 1974 "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos"
Nobelprisdiplomets konstnär är Gunnar Brusewitz
Då var vandringens första
morgon -
Då var jorden ett oförklarligt ackord -
Då sjöngo vägarna så glada under skon
och glädjens gåva som vi kände
var ej ting - men sång,
en jordesång, en rymdesång,
en oförklingad sång.
Då var jorden ett oförklarligt ackord -
Då sjöngo vägarna så glada under skon
och glädjens gåva som vi kände
var ej ting - men sång,
en jordesång, en rymdesång,
en oförklingad sång.
HARRY
MARTINSON: UNGT, ur NOMAD
"Det är viktigt att samisk poesi möter en svensk
publik. Vår kultur och konst söker sin plats i en värld utanför Sápmi. Dikterna
ger läsaren en glimt av vår karta, vår historia, våra känslor inför det
traditionella och det nya. En skymt av vårt stora land befolkat av små
utspridda grupper av människor i en karg natur. I denna bok finns fragment av
hela vårt liv, vår historia. Universella tankar från Sápmi."
Ur förordet av John-Erling Utsi, Jokkmokk till
Viidátdivttat Sámis Vidd dikter från Sápmi
Rose-Marie Huuva, Inghilda Tapio,
Thomas Marainen och Simon Marainen
ISBN 978-91-89196-39-1 Podium, Stockholm
2006, 2008, 2012, 2013
för länge
länge sen
fanns här
små sjöar
forsar sund
vikar
små bäckar
nu står allt
under vatten
för länge
sen
fanns här
hjortronmyrar
kåtor vid
sjöstränderna
nu står allt
under vatten
för länge
sen
en fredad
plats
där vajorna
födde sina kalvar
*
en del har
fått lämna
sina hus
för dämningen
de var på fel
plats
överallt i
vägen
på sin egen
backe också i vägen
ingen
frågade
vill ni
*
båthustaket
har fallit ihop
vedskjulet
är föräldralöst
ladugården
nästan riven
det morfar
och mormor byggde på äldre dar
ruttnar
*
på andra
sidan insjön är det tyst
ingen syns
på Bollodievvá
korna råmar
inte längre
potatislanden
är borta
*
örterna och
gräsen
står närmare
gamla
skolkåtan
enbusken
kikar fram bakom
STENEN
björken vid
dörröppningen
som om den
lyssnar
här fanns en
gång en upptrampad gård
där man
hörde röster
*
morfars och
mormors kök finns inte mer
i nya köket
finns inte tystnaden
INGHILDA TAPIO: Ur
INTE FÖR DET ATT
Årshögtidens högtidsmiddag intas på NyrnbergHuset
Björngårdsgatan 14, T: Mariatorget
En pietetsfullt restaurerad byggnad från mitten av
1600-talet som har inrymt Nyrnbergbryggeriet
Stockholmsgruppen av Harry Martinson-sällskapet
hälsar årshögtidens deltagare varmt välkomna
och de blir under högtidsmiddagen varmt och
tacksamt hyllade för en mycket väl genomförd
programplanering av årshögtiden i Stockholm
T A C K
Eva Risberg, Lena Havland-Erlandson
Agneta Heide och Semir Susic
Ordföranden Åke Widfeldt med hustru Tora
är nöjda med årshögtidens program och festmåltid
Ingemar Lönnbom, sekreterare och webbmaster
svarar för ljudupptagning och direktsändningar
Många följer årshögtidens program via webben
Gunnr Edander, som tillsammans med Helge Skoog
tilldelats Harry Martinson-sällskapets särskilda hederspris
tidigare under lördagen, deklamerar Harry Martinsondikt
Se särskild blogg om högtiden på Stockholms Stadsteater
JUNINATTEN
Nu går solen knappast ner,bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor. Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Å
HARRY MARTINSON: Ur Cikada
Musikfamiljen Dominique framför delar av Carl Axel
Dominiques tonsättning av "31 sånger från Aniara"
Monica Dominique och Carl Axel Dominique
Tua Åberg Dominique och Joakim Dominique
samt Jonas Dominique
Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.
Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.
Flyktig är lyckan – en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
Att vi bleve glada och fromma.
HARRY MARTINSON: Ur Aniara
Räntmästaren Johnny Karlsson avtackar med böcker . . .
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar