tisdag 27 november 2018

Också mycket Harry Martinson finns med i Jens Liljestrands Augustprisnominerade biografi över Vilhelm Moberg "Mannen i skogen"


"Född 1898 och död 1973 var han verksam i den svenska offentligheten från det demokratiska genombrottet på 1910-talet över landsortspressen på 20-talet, arbetarlitteraturens guldålder och primitivismen på 30-talet, 40-talets beredskapsår, 50-talets rättsaffärer, 60-talets antiimperialism och 70-talets Palmekritik. Han var Sveriges mest lästa romanförfattare, mest stridbara opinionsbildare och dessutom under långa perioder landets mest spelade dramatiker. Han hade en unik förmåga att dominera alla sammanhang han hamnade i." Jens Liljestrands språk är medryckande lätt, såväl i tal som i skrift!

Jens Liljestrands helt imponerande biografi över Vilhelm Moberg blir för läsaren en repetition av 1900-talets historia och inte minst en djupdykning i 1900-talets litteraturhistoria med början i 5 unga. "Numera betraktas 5 unga allmänt som startskottet för den rikssvenska modernistiska poesin, på samma sätt som Eyvind Johnsons Kommentar till ett stjärnfall samma höst var den roman som slutgiltigt etablerade modernistiska uttrycksmedel som inre dialog och stream of consciousness i svensk prosa", skriver Jens Liljestrand. 

Vilhelm Moberg är relaterad till samtida författarkollegor, erkännande men också kritisk, mycket kritisk. Bokframgångar kunde mätas i upplagestorlek. Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg blir den stora succén bland 1930-talets många självbiografiska projekt och Jens Liljestrand nämner "I julhandeln 1935 nådde den en upplaga om 12 000 exemplar, en siffra högt över Harry Martinsons Nässlorna blomma (7 000), Eyvind Johnsons Här har du ditt liv (4 000) och Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan (5 000)."

Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö maj 2017 höll ordföranden i Vilhelm Moberg-sällskapet Ingrid Nettervik ett uppskattat föredrag Det fria ordet och talade då om Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist och Harry Martinson som  aktiva i kamp för frihet. Också Jens Liljestrand redogör intressant för författarengagemang att påverka och skapa opinion under de svåra krigsåren.

Mycket material finns i Moberg-biografin Mannan i skogen om det som Jens Liljestrand formulerar som "ett ledmotiv i Vilhelms självbild som outsider och underdog, etablissemangets evigt barhuvade fiende". Det handlar främst om Svenska Akademien och doktorshatt.  Vilhelm Moberg är besviken på "renegaterna - de författare som har svikit sitt ursprung! [...] de arbetarförfattare, främst modernisterna, som blivit en del av etablissemanget. [...] Det var salongfähigheten hos de litterärt avancerade proletärförfattarna, gruppen kring 5 unga, som retade honom, och det var i kontrast till den han såg sig själv."

Jens Liljestrand skriver intressant om litteraturen omkring Vilhelm Mobergs författarskap, filmatisering, scentolkning och inte minst musikalen Kristina från Duvemåla. "Karl Oskar och Kristina är numera en del av det kollektiva minnet - vi 'minns' dem som 'typiska' representanter för det svenska 1800-talets bondesamhälle och utvandring till Nordamerika." 

Jens Liljestrand har 2012  skrivit ett viktigt förord till pocketutgåva av Vilhelm Mobergs Sista brevet till Sverige. Något av och det som han däri skriver förstärker några summerande ord ur det sista kapitlet i den 732 sidor stora  biografin Mannen i skogen: 
"Vilhelm Moberg är en i högsta grad levande författare, eftersom hans verk fortfarande blir lästa - inte som söndertröskade klassiker, utan som nya kulturupplevelser, av nya generationer bokälskare som möter honom för första gången."
TACK Jens Liljestrand!

Rune Liljenrud

söndag 25 november 2018

SALJESÄLLSKAPETS tjugonde årsbok har tema "Barn och ungdom"


Omslagsbild
Börje Berglund: Saljemonumentet i Jämshög
F Ö R S P E L
Foto: Mikael Gustafsson

Saljesällskapets årsbok 2018 har perspektivet inriktat mot betydelsen av Sven Edvin Saljes egen barn- och ungdom för hans författarskap. Saljesällskapets ordförande Gustav Fredriksson ger i sin artikel Föret i portgången en god introduktion till förståelse av hur Salje själv upplevde åren fram till debuten med Dimmorna lyfter (1940) och till succén med På dessa skuldror (1942). Han skriver: Åren från konfirmationen 1928 och hela 1930-talet är en tid av upplevelser och tankar som han återkommer till i flera av sina romaner - inte minst i den självbiografiska Du tysta källa (1946).

I De växte upp i klassamhällets skugga skriver Billy Bengtsson om Sven Edvin Saljes författarskap utifrån ungdomars roll i några av hans romaner. Han konstaterar att Saljes upplevelser av sin egen ungdomstid är av avgörande betydelse för hans författarskap och återkommer i flera av hans romaner. 

Åtta noveller och föredrag av Sven Edvin Salje finns i Saljesällskapets årsbok 2018 :

Min konfirmation (1927)
Min fortsättningsskoltid (1929)
Cykelfärd runt Skåne (1934)
Bakom butiksdisken 1930-1940 (Föredrag)
Som handelsbiträde under 30-talet (Föredrag)
Ungdom och ungdomsår (1949)
Halvvuxen (1956)
Den ovälkomne (1951)

Sist i årsboken finns Brodde Almers berättelse Minnen från filminspelning 

Liksom alla Saljesällskapets tidigare årsböcker bjuder årets bok Barn och ungdom mycket värdefulla texter som hjälp till fördjupad förståelse av Sven Edvin Saljes rika författarskap.  

Årsboken väcker intresse att också läsa något av vad Sven Edvin Salje skriver om barnet Harry Edmund, med gemensam "rotjord och ursprungsbotten" i Jämshög, tio år äldre än Sven Edvin:

Sven Edvin Salje skriver i Hantverkaregatan 1980: 
[...]
"I kanten av den långa ekbron över bäcken satt ofta under heta sommardagar en storvuxen pojke med dinglande ben och fötter ned över vattnet, som alltid och tidlöst var på väg mot större vattendrag och öppna hav. Pojken täljde barkbåtar. Skolpojken hette Harry Edmund och kallades allmänt för Lillhjonet. Han var intagen som sockenbarn på ålderdomshemmet. Han hade varken far eller mor. Jo, mor i Amerika. Plötsligt kunde någon som på vägen slängde sig fram meter för meter på kryckor stanna till och hojta:
- Harry, nu är det snart kvällsmat, gack nu med hem!
Ja, där satt Harry, som sedan skulle bli en av de aderton, nobelpristagare i litteratur."
[...] 


Rune Liljenrud 

lördag 24 november 2018

Välbesökt KRONOBERGS BOKMÄSSA lördagen 24 november 2018 på Växjö Stadsbibliotek ~ Harry Martinson möter i föredrag och i samtal med väl kända, mässabesökande bokälskare

Växjö Stadsbibliotek efter lätt snöfall
Jens Liljestrand nominerad för Augustpris 
Pär Lagerkvist-Samfundets ordförande 
Magnus Eriksson talar om "Författarnas Lagerkvist" 
Historikern Olle Larsson talar om sin nya bok
Gustav Vasa - En furste bland furstar
Willi Lang från Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet 
presenterar författarinnan, som i år fått staty i Långasjö
Johnny Karlsson, Olofström 
från Harry Martinson-sällskapet 
Lars Wingerup, Kristdala 
finns i Vilhelm Moberg-Sällskapets monter

I Elin Wägner-sällskapets nästa nummer av Medlemsbladet BERGSLUFT som kommer ut i början av december, publiceras en artikel om Elin Wägners i år hundraårsjubilerande Smålandsroman Åsa-Hanna. Det är Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem Donald Fransson, Gnosjö som svarar för artikeln med rubriken "Radion som inspiration och glädjekälla". Han beskriver en radiouppläsning av Elin Wägners Åsa-Hanna för snart sextio år sedan.

Rune Liljenrud 


tisdag 20 november 2018

Selma Lagerlöf (20/11 1858~16/3 1940) 160 år




Selma Lagerlöf, föddes 20 november 1858, alltså idag den 20 november 2018, för 160 år sedan. Hon föddes på Mårbacka i Värmland, där hon också avled 16 mars 1940.


Ur Vildgåsresan
(Harry Martinson-sällskapets årsbok 1994)

All myt och dikt har alltid älskat fåglar,
och henne som vi ärar här idag
skall alltid höra hop med unga resors flykt
och mytens fågelskara.

HARRY MARTINSON


Författaren och astronomen Peter Nilson (1937-1998), som 1986 tilldelades Stora Harry Martinson-priset, för 
samman Selma Lagerlöf och Harry Martinson i sin bok RYMDLJUS, där han skriver:

"År 1958, till 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse, skrev Harry Martinson en dikt som han kallade Vildgåsresan. Han läste den en novemberkväll i Karlstads domkyrka. Den diktande människan har alltid älskat fåglar, säger han; "och henne som vi ärar här idag/ skall alltid höra hop med unga resors flykt/ och mytens fågelskara". Han nämner den ena sagofågeln efter den andra, fåglar som aldrig skall upphöra att flyga i vår fantasi:

I alla världens myter flyger fåglar med
                         sällsam glans
Garodas gyllne örn vid Somakällan och fågeln
                         Rock i Sindbads äventyr
som lika lätt som höken tar en sparv bar bort
                         en elefant till sina klippor - 
och Noaks milda duva, Odins korpar och längre 
                         bort i världen över haven
den mäktigaste fågel som har funnits, den
                         heliga kvesalen i Guatemalas skog.

Han dröjer vid fågel Fanix, som i Kinas forntid fick namnet Fong och blev  en sinnebild för kvinnans dröm att vara evigt vacker. Och han skriver om pojken på vildgåsen, Nils Holgersson, han som blev piloten i vår första flygdröm, på världens äldsta flyglinje från Skåne till Sarek.

   I hans fantasi måste en annan flygdröm ha hägrat, och minnet av en annan fågel som flög genom världen, men de hörde inte hemma i denna ljusa dikt om frihet och äventyr. Aniara blev rymdålderns olycksaliga fågel, den vilsekomna flyttfågeln från jorden. Även hon flyger i vår fantasi, på den mest sorgliga av flygfärder, och hon kommer att göra det så länge någon minns Harry Martinson."

Ur Selma Lagerlöf: KÖRKARLEN

Han satt där och kände sig oändligt gammal.
Han hade blivit tålig och undergiven, som de
gamla brukar vara det. Han vågade inte hoppas
eller önska, han bara knäppte sina händer och
framviskade körkarlens nyårsbön:
 "Gud, låt min själ få komma till mognad,
innan den ska skördas!"


Ur  Selma Lagerlöf:
LEGENDEN OM JULROSORNA 
Hon har blivit kallad julros
och varje år sänder hon sina vita blommor
och gröna stänglar upp ur mullen vid jultiden,
som om hon aldrig kunde förgäta, att hon en
gång har vuxit i den stora jullustgården.

Ur Peter Nilson: RYMDLJUS

Men se dig om i stjärnmyllret, spana en stund
mot rymdljuset och vintergatorna. 
Vad vet vi om meningen i att alla stjärnor kan lysa,
att dikt kan skrivas?
Här flyger människor mot döden, och det finns
någon eller något som vet att det sker,
 någon eller något som ser och lyssnar 
och lägger allting på minnet.

Rune Liljenrud
   

onsdag 14 november 2018

FOGELSTADGRUPPEN förnämligt skildrad i belärande teaterpjäs, en musikalisk monolog med skådespelare Anna-Lena Hemström. Elin Wägner, Siri Derkert, Harry Martinson och Moa Martinson liksom "Tidevarvet" ges plats!


På bilden som Anna-Lena Hemström här visar
syns Fogelstadgruppen, stående från vänster
Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin
och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren
Till Fogelstadsgruppen/Tidevarvarvets kvinnor
hör också Emilia Fogelklou, Klara Johansson, 
Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och konstnär 
Siri Derkert, som utsmyckat tunnelbanestationen
Östermalmstorg, Stockholm med Fogelstadgruppen
VÄXJÖ STADSBIBLIOTEK
Rune Liljenrud 

måndag 12 november 2018

Werner Aspenström 100 år 13 november 2018 (1918-11-13 --- 1997-01-25)



Inför Werner Aspenströms 100-årsdag den 13 november 2018 har på Bokförlaget Anthropos utkommit en mycket värdefull bok Annorlunda hos ekorrarna - Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. 

Boken innehåller tolv läsningar av dikt och prosa i Werner Aspenströms författarskap, till hans hundraårsjubileum. Den trettonde utgörs av Hans Isakssons essä "En mycket klok man som hette Werner" Om Bengt Emil Johnsons samspråk med Werner Aspenström. Texten fanns i Hans Isakssons efterlämnade papper. 

Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola den 6-8 maj 2011, samarbetade Sällskapet med Werner Aspenströmsällskapet. Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, talade då över ämnet "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning". Föredraget finns publicerat i Doris Nr 20/2011.


Hans Isaksson, tidigare ordförande i Werner Aspenströmsällskapet, skriver i sin bok Werner Aspenström, 2003 Litterära profiler / Natur och Kultur - den första presentationen av Aspenströms författarskap i dess helhet - att Werner Aspenström satte Harry Martinsons författarskap högt och hänvisningar till Linné och Martinson understryker den djupa betydelse naturen har för honom:

Linnés vackra ord om en oändlig Gud han sett vandra i vår hage kommer av någon att modifieras till: Jag såg den Allsmäktige packa hela vår jord i sin ryggsäck och vandra bort i det aniariska.


”Sannolika förändringar i språket” Ur Varelser, 1988


Poeten Jonas Gren tillhör såväl Harry Martinson-sällskapets som Werner Aspenströmsällskapets styrelse och medverkar nu i boken Annorlunda hos ekorrarna - Om Werner Aspenström. Tretton läsningar. Jonas Gren uppehåller sig vid "Det som blev över", en nyårsdikt som Werner Aspenström läste i radio 1970 och som två år senare kom med i diktsamlingen Under tiden.  Jonas Gren avslutar sin angelägna text om stuvbiten så:

"När makthavare säger sig vilja 'lösa' samhällsproblemen och vi vägrar acceptera att komplexa problem som migration och fördelning av resurser någonsin kan lösas - vi kan bara hantera dem, göra så bra det går - kanske är det stuvbiten som då gör entré i politiken?
   I ett virrvarr av klasskonflikter, globala ordningar och växthusgaser, planetens syre, plantor, kol och solens instrålning - hela universums historia - pågår klimatkrisen.  Vi löser den inte. Vi kan bara hantera dess myriader av aspekter, och försöka.
   Att mitt i ett pågående, långsamt jordskred, som aldrig upphör, orka trampa nya stigar, fortsätta trots att vi saknar visshet om mål och mening.
   Jag tror att detta är vad stuvbitens kraft handlar om. Hos Aspenström. I livet."

Jonas Gren tilldelades 2014 pris vid Harry Martinson-sällskapets skrivartävling, I dialog med Harry Martinson, och han har nyligen utkommit med sin tredje diktsamling på 10TAL Bok, DÄLDEN DÄR DE BLOMMAR. Detta är en angelägen dikt om blommandet och elden, som ligger nära Harry Martinsons och Werner Aspenströms tankar:

som frökapslar över den
skuggade jordytan

som lövsångarna över haven
hedarna, hårnålskurvorna

att varje morgon
landa på marken
som vore det 
första steget
på en främmande 
himlakropp

vad är det för ljus?
vad är det för doft?
vad är det för slags varelse
som slår ut?



År 1958 utkom Werner Aspenströms bok Bäcken, en fyrtioårig erfaren författares lysande barndomsskildring från bäckens tjugotal, som han avslutar på ett sätt som tidlöst kunde vara centrum i en hundraårig författares precision:

"Jag vinkar adjö till bäcken och till de andra bekantskaperna, katten, kalven, sittstenarna och björken.
   Jag bläddrar förbi bilderna av skogen och molnet och sjön - och solnedgången, som förgyllde dem med sitt frömjöl som påminner om brandliljans.
   Jag avstår från årstiderna, dyrgripar alla i sin art, särskilt den svenska högsommaren så som jag minns den: trång men lysande, sedd genom hålet på en rågbrödskaka.
   Jag lägger dessa ting åt sidan, och kvar blir det enkla stjärnljuset, i vilket allt finns innefattat."


 Werner Aspenströms samlade dikter 1943-97
(850 sidor, bilden ovan) 
Werner Aspenströmsällskapets årsbok 2015

 Rune Liljenrud

söndag 11 november 2018

Den 11:e timmen, den 11:e dagen i den 11:e månaden ~ 100 år efter Första världskrigets slut



Remembrance day



FÖRBINDELSE


Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
                                   ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen.


Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule


 11 november är det 100 år sedan fred efter första världskriget

Kyrkor ringer i klockorna till minne av första världskrigets slut 
Klockringningen är en appell att aldrig ge upp arbetet för fred 
och försoning, ett sätt att hedra de över 17 miljoner människor 
som föll offer för kriget.

Musik med ord ur Mozarts Requiem:

Oro supplex et acclinis
coro contritum quasi cinis
gere curam mei finis


Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer
att ett saligt slut du sänder





Rune Liljenrud


lördag 3 november 2018

~ M I N N E N A S ~ H E L G ~



   "Minnet går tvärs igenom varje människa och är den större berättelsen om oss själva. Det är naturens berättelse om årstiderna och ljuset och döden i oss, cellens berättelse i oss och kosmos berättelse. Minnet är alla de en gång befolkade, nu övergivna platserna som berättar om människor som levt före oss. Det är spåren och märkena och alla underliga historier som man får höra. Det är linjerna i landskapet och hur fåglar låter, minnesskärv ur en barndom man inte längre kan återkalla.
   Liksom kosmos är Minnet omätligt, där finns alla spåren, alla stegen, där upphävs tiden inom var och en av oss, barndom, drömmar, landskap ända bort till de första afrikanska savannerna finns levande och nåbara där. Och allt detta verkar i oss och vill till uttryck, det längtar, rasar, ropar genom våra kroppar.  Martinson menar att det är meningslöst att tala om människan om vi inte tar med Minnet som hon är inslagen i som i en väv. 
    Samtidigt har samhällsbyggandet fortgått efter en ekonomistisk, klämrationalistisk och egentligen minneslös linje som aldrig går in igenom människan. Och på så vis kan vi, enligt honom, heller aldrig fånga framtiden. För framtiden måste färdas genom människans minne, dess obönhörliga väg går genom Minnet.


Rädda dig in på minnets stigar
för att där förbereda framtiden och nå den
med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

HARRY MARTINSON: ur Vagnen"

   
  
Elisabeth Rynell har i sin bok Skrivandets sinne ett antal essäer med djupa existentiella tankar. Citatet ovan är hämtat ur essän "Om verklighet till döds", och berör Harry Martinsons Verklighet till döds 1940, som hon talade om under Bokmässan i Göteborg 2013, året då hennes Skrivandets sinne utkom. Bokens innehåll djupnar än mera vid varje omläsning, särskilt denna Minnenas helg. 

Rune Liljenrud