lördag 27 april 2019

HARRY MARTINSON vid sjön Sillen i Sörmland: "Då lyser vit en näckros / som en ängel i sin vik" ~ (Ur Gräsen i Thule)



Inför utgivningen av ”Gyro” på Jord-Eco förlag AB, Stockholm 1986 sändes i Radio Blekinge ett program med dåvarande ordföranden i Harry Martinson-sällskapet, Ingegerd Bodner ”Harry Martinson, naturfilosofen ~ Om Harry Martinsons Gyro”. I programmet medverkade också Harry Martinsons hustru Ingrid och docenten i matematik vid Uppsala universitet Tord Hall. 

Ingegerd Bodners tankar om
 Harry Martinsons GYRO
redovisas med ett efterord
i utgåvan 2012 av GYRO 

Ingegerd Bodner nämner att familjen Martinson bodde vid sjön Sillen i Sörmland och där kunde den begynnande miljöförstöringen märkas, vilket plågade Harry Martinson oerhört, mindes hustrun Ingrid. Han övervägde att starta någon miljövårdsrörelsen "Vit näckros", för att rädda sjöar. 

I fruktansvärda drömmar upplevde Harry Martinson hur underbar skog plötsligt började gråta, alla löv, allt gräs och alla växter grät. Det finns en andlig gyralitet, som inte blivit nog beaktad. Frågor om orsak och verkan ses på alltför ytligt plan, menar Harry Martinson och frågar sig om den mänskliga hjärnan verkligen skulle vara sämre utrustad än en gyrokompass. Om den mekaniska  anordningen klarar att hålla sig på jämn köl trots alla störningar, skulle då inte människan också kunna göra det? 
______________________________ 

Näckrosvattnet skärper sin spegel

Näckrosvattnet skärper sin spegel.
Klar ligger dagytan
med vaxblanka flytblad.
Insjöns stillhet är en stund sin egen
med skenbara himmelsdjup nedåt mot gyttjan.
Sländorna jagar några slingor och varv
över sina egna skuggor.
De finner snart
ätbart byte, men en strandfluga tappas
och en ringrörelse slår ut
från en punkt nära ett strå.
Sedan börjar en vind
som il och kåre.
Den växer med timmen.

HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar

Rune Liljenrud


torsdag 18 april 2019

ANIARA inför Påsk och stundande årshögtid



63

En kvinna ifrån Gond som nu är änka
sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.
De satt där flera år med sina knyten
tillfreds som om de väntade på landning.
Och fastän många såg med ironi
- alltmera rymdlik kall - på detta par,
behöll de två sin rörande förväntan
och sågo lugnat hän mot Lyrans land.

I deras fromma hjärnor rörde sig
en doft av timjan från en äng de känt
och brödet som hon hade bakat i den ugn
de tvingats lämna i det landet Gond.

Hur många gånger som de läst
i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,
vet ingen dödlig här i rymdens år
som kallt förflyta utan andra spår
än att de båda grånade till slut
och hon blev ensam, satt där ensam kvar
i tysta tankar över flydda dar
då mannen ännu levde som förut
i landet Gond tills Sista paret ut
förkunnades av tjutande siren
och flykten begynte över stock och sten.

På Goldons startfält tryckta till varann
tog de ett tungt farväl av Doris dal,
och lade sedan med en avskedsbön
sitt emigrantproblem i ödets hand.

Jag observerade i flera år
hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,
allt medan vi som ifrån denna höjd
med sinnrik ledning skötte Ödets hand
alltmer förtvivlade om Löftets land.

HARRY MARTINSON: ANIARA, Sång 63

Rune Liljenrud 

onsdag 17 april 2019

Bibliotekarie en möjlig förebild till DORIS




Inledningen av Harry Martinsons ANIARA, Sång 1 ur CIKADA, Sången om Doris och Mima, 1953 och ANIARA, 1956 tecknar en bild av Doris, som känns igen från Harry Martinsons dikt NATT I STADEN, som finns i SPEKTRUM, 1932:

Hon skriver korten, fem små naglar glänsa
som matta lampor genom salens skymning.
Hon säger: skriv ert namn på denna raden här
där ljuset från min blondhet lyser ner.




Harry Martinson värdesatte högt våra bibliotek och möjligen kan det vara just en bibliotekarie som ger bilden av Doris i ANIARA. I dikten NATT I STADEN nämns "bibliotekets långa lånehall" och därefter följer den text, som också finns i ANIARA, Sång 1: "Hon skriver korten, fem små naglar glänsa ..."


I samband med invigningen 13 januari 1966 av nya Stadsbiblioteket i Kristianstad, hade Kristianstadsbladet ett samtal med Harry Martinson och i tidningen den 14 januari publiceras en artikel undertecknad Call, Bengt Carnevall, "Möte med Harry Martinson", där bl.a. detta finns att läsa  om Harry Martinson bland böckerna på Kristianstads nya Stadsbibliotek: BIBLIOTEKET är som en lykta, den skall värma och lysa upp. Böckerna skall väljas med omsorg, man skall välja en bok som berikar ens vyer, livet är alldeles för kort för att man skall läsa underhållningsböcker. Man kan ta dessa som ett russin, men inte som huvudmål. [...]

Rune Liljenrud


söndag 14 april 2019

HARRY MARTINSON: "Verkligheten är svår. Boye önskade den annorlunda." Ur KARAKTÄREN BOYE (Första gången publicerad i ”KARIN BOYE. Minnen och studier, 1942”.)


HARRY MARTINSON:s
"Karaktären Boye"
också publicerad i 
Karin Boyes liv och diktning X

           "Våren gryr i vinterns trakter

           där jag frös.

           Jag vill möta livets makter

           vapenlös."


(Ur HÄRDARNA, 1927)

                       
Karin Maria Boye
* född 26 oktober på Vasaplatsen 11 i Göteborg,
+ död natten till den 24 april 1941 i Alingsås / Nolby

 










Karin Boyes minne vårdas av Karin Boye Sällskapet, Fullersta Gård, Huddinge och Huddinge bibliotek. Sällskapets ändamål är att hålla Karin Boyes diktning aktuell, att ge den ytterligare spridning, att underlätta forskning samt uppmärksamma litterär och musikalisk produktion kring Karin Boyes författarskap.



Karin Boye Sällskapets Medlemsblad utkommer med tre nummer per år och Sällskapet har utgivit värdefulla Minnessskrift I-XIII Karin Boyes liv och diktning. Minnesbok nr 13 utkom vid årsskiftet 2017/18 och innehåller bl.a Karin Boyes sista novell "Den korrekta" och "Karin Boyes insats för att motverka den svenska nazismen", skriven av professor Jan Erik Björk, son till Leif Björk. Professor Johan Svedjedal skriver om "Karin Boyes förslag till pristagare inom Samfundet De Nio". Ledamöter i Sällskapets styrelse Lasse Camehagen och Jan Forsell skriver om "Alingsås - en trevlig stad med sorgliga minnen" och "Statyer och skulpturer av Karin Boye". Huddinge kommuns litterära pris till Karin Boyes minne gick år 2018 tilldelades författarna Elisabeth Hjort och Rasha Alqasin, som vardera fick mottaga 25 000 kronor. 



Harry Martinson och Karin Boye var goda vänner och efter nazisternas anfallskrig på Danmark och Norge 9 april 1940 med flera års plågsam ockupation därefter, samarbetade Harry Martinson och Karin Boye för att på olika sätt stödja våra lidande nordiska grannar. I oktober 1940 hölls en uppläsningsafton på Uppsala universitet till förmån för Norgehjälpen. Förutom Harry Martinson och Karin Boye medverkade också Karl Asplund, Johannes Enkelt, Karl-Gustaf Hildebrand och Gunnar Mascoll Silfverstolpe .
I januari 1941 anordnades i det ockuperade Danmark en svensk diktarvecka. Inbjudna författare var förutom Harry Martinson och Karin Boye också Hjalmar Gullberg och Sigfrid Siwertz. Karin Boye erbjöds en egen uppläsningskväll under bokveckan i Köpenhamn. I ett brev till Anna Ringenson, daterat Alingsås 9.1.41, oroar sig Karin Boye inför mötet i Köpenhamn och skriver: "...de har särskilt bett mig läsa ur Kallocain. Man får väl bara hoppas att inte nassarna griper mig och dräper mig."
I ett brev till Ebbe Linde, efter att Karin Boye avlidit natten till 24 april 1941, skriver Harry Martinson om den svenska författarveckan i Köpenhamn och Karin Boyes deltagare i den. "Hon brast i häftig gråt då vi lämnade Köpenhamns rådhussal efter den officiella avslutningen. Men stämningen var där så speciell: nordisk apoteos. […] Karin tillhörde dem man under alla förhållanden vill se levande."

I ANIARA ger karaktären Isagel en bild av Karin Boye och Harry Martinsons och Karin Boyes gemensamma upplevelse under författarmötet i det av nazisterna våldtagna Köpenhamn samt Karin Boyes reaktion på allt detta svåra, kan ses tolkat i ANIARA Sång 88:

Den klara andens Isagel bröt samman.
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde rop och ekon fjärranfrån. 

Hon sade sig ha hört en röst som kallat
på henne med ett namn hon aldrig känt
och ropet hade ofta återskallat 
i Mimas salar sedan detta hänt.

Det kom från Mimas grav och så en natt
hon lydde rösten och när alla sov
hon smög till gravens kakel och där satt 
ett sändebud från evighetens hov.

[…]

Men då jag såg vartåt hon gled försökte 
jag hennes själ för andra tankar vinna.

*
Vår andes stöd, den rena tankens drottning 
för härlighetens rike sig beredde.

[…]

Osynlig för vårt öga gled hon undan
till trakten för De stora talens lagar
där eviga reserver finns att fånga
när slumpens nya välde så behagar.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA, Sång 88

I ett brev 17 maj 1941 till sin vän litteraturprofessorn Olle Holmberg, summerar Harry Martinson mycket erkännande om Karin Boye: "Hon var mig personligen ett stöd under många år och vi utbytte ständigt tankar då vi träffades. När jag låg på sjukhus besökte hon mig och dessa besök står nu framför mig som de starkaste minnena jag har av henne." 

Harry Martinson-sällskapet och Karin Boye Sällskapet har samarbete på olika sätt. I Harry Martinson-sällskapets styrelse ingår Paulina Helgeson, som år 2000 utgivit "KARIN BOYE - Ett verkligt jordiskt liv, Brev" samt år 2004 "HARRY MARTINSON - Poetiska törnbuskar i mängd, Brev 1929-1949".



Harry Martinson-sällskapet har i början av juni månad sin traditionella cikadaguidning och brukar då inbjuda Karin Boye Sällskapet. Från Harry Martinson-sällskapet deltog Göran Bäckstrand på Sundby herrgård den 17 juni 2018 och bidrog då med läsning ur Harry Martinsons diktsamling Cikada.  


"Karin Boye är ständigt aktuell" skriver ordförande i Karin Boye Sällskapet, Yvonne Philipsson i senaste Medlemsblad. Detta visas på många olika sätt.

Växjö var 21-23 september 2017 värd för en stor vävmässa, VÄV 2017 i Arenastaden /Tipshallen med flera program vid olika lokaler i staden. Vävmässan arrangeras på olika platser vart tredje år av Svenska Vävrådet. KHD - konst Hantverk Design Grimslövs Folkhögskola, bjöd på en vackert arrangerad textilutställning/installation, där man visade fram vävar, som inspirerats av Karin Boyes dikter ur "För trädets skull". En informativ folder med dikter eller utdrag av dikter skrivna av Karin Boye, samt vävarnas egna tankar/texter, förhöjde mycket värdet "Genomskinlig, klar och het, vackra mantel..." och gav hjälp för samtal om utställningen utifrån Karin Boyes diktsamling FÖR TRÄDETS SKULL.

"...en tillit till livets makter" 

Harry Martinsons ord ur "Karaktären Boye" aktualiseras:

"Tillit, förbehåll, väljande. Detta tresteg som i sig inneslöt hennes karaktärs paradox upprepade hon alltid. Hennes käraste ord var tillit, en tillit till livets makter, men denna tillit gömde en skygghet som blev till många förbehåll; ur förbehållen formade sig sedan hennes stränga väljande. Ibland ser vi bara tilliten, såsom i dikten: "Ja visst gör det ont när knoppar brister", och lägger inte märke till de förbehåll som ligger utsagda i själva bildvalet. [...] hon väljer en så tilltalande bild av själva bristningsprocessen att den går fram på ren skönhet. Få är de som kan motstå denna dikts bild av vårliga ängsliga knoppar som omedelbart försättes i en bild av kristallklara vattendroppar på en späd och vårlig gren. [...] De kristallklara vattendropparna står ett ögonblick och darrar på den späda kvisten, de tvekar och ängslas, men de dras neråt, de glider längs kvisten så långt det går, men snart skall de falla. Och nu sker det; de

glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                   som skapar världen."


Aftonbön 


Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna.Tag mig, led mig, var mig nära! Ske mig vad du sen må ämna! 

KARIN BOYE: Ur diktsamlingen "Moln" 


Rune Liljenrud

tisdag 9 april 2019

"Klockan 23.07 natten till den 9 april 1940 kom de första rapporterna om att något var i görningen ytterst i Oslofjorden. [...] Mitt i all förvirring satt Vidkun Quisling med sina anhängare på hotell Continental, ostörd av norsk säkerhetspolis. Den 9 april kunde han i norska radion utropa sig själv till statsminister utnämnd av Hitler." (9 april 1940) Samma krig drabbade samtidigt också Danmark!


FORUM FÖR LEVANDE HISTORIA har i sin skrift "PÅ DENNA PLATS" en artikel "DN rapporterar om judeförföljelsen", vari återges författaren och journalisten Gustaf Hellströms rapportering i DN 1933-05-19. Redan så tidigt kunde man i svensk press läsa om hur judarna i Tyskland utsattes för repressalier som ledde till folkmordet:

"Det värsta, det grymmaste är inte att så och så många judar slagits till döds, utan den outhärdliga ängslan och rädsla vari de ständigt hållas. [...] Denna fara som smyger kring de judiska husknutarna likt en fantom som plötsligt blir verklighet, den psykiska verkan av släktingars, vänners och bekantas försvinnande eller självmord. [...] 
... den geniala idén uppstod att beröva judarna deras pass och därmed också möjligheten att utan särskilt utresetillstånd lämna ett land i vilket de dömts till gradvis fattigdom och långsam undergång, såvida de inte föredra att beröva sig själva livet, en utväg som enligt de dagliga notiserna i pressen ingalunda hör till ovanligheterna." 

(Ur Gustaf Hellströms rapportering i DN)

Harry Martinson har i sin diktning tydliga varningar för nazismens grymhet. Ända in i ANIARA finns hans allvarliga bildspråk om detta:

[...]

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.


(Ur ANIARA Sång 26)

[...]

Ofattbar är denna grymhet.
I bilder inte tänkbar att beskriva:
med kalla yrkesbödlar dagligen i tjänst
vid lås, vid kranar och kontakter.
Och glasförsedda tittkanaler
inår Kamrarna
vid vilkas ytterväggar dödsbetjäningen
med blinkningen fördröjd och oberörd
med kalla djävulsögon blickar in och följer
de innestängdas kamp
mot väggens stenar.  

[...]

Mot såna gossar borde nog de fromma
stått upp och visat tänderna i tid.
Men fridsamheten var för stor, av bufflar
förvandlades den snart till evig frid.
De veka själarna i alla land
i flathet dog för dessa råa band.

(Ur ANIARA Sång 40)


  Vi får aldrig glömma 
9 APRIL 1940
Rune Liljenrud


söndag 7 april 2019

Nobelpristagarna Eugene O'Neill (1936) och Harry Martinson (1974), båda luffare och sjömän, skriver om havet, men "segelfartyg ska det vara".


Harry Martinson-sällskapets symbol är det segelfartyg 
som Harry Martinson har i manuskript till diktsamlingen
 Spökskepp, 1929


Öden

Så följa vi skeppen från strand till strand

av vårt välvande klot, moder jord.
Och många finna väl nya land
och många gå tyst överbord.

Spökskepp, 1929 




I Gustaf Hellström-sällskapets Skriftserie 6, Gustaf Hellström i Amerika 1918-20, finns införd  Gustaf Hellströms artikel i DN 25 mars 1922 om Eugene O'Neill, där han skriver: "Han går till sjöss och flackar under flera år världshaven runt som den till synes alldagligt romantiska och alldagligt desillusionerade lättmatrosen. Han föraktar ångan. Segelfartyg ska det vara. […] Han vill ge havet och dess folk en artikulerad röst. Han vill bli havets, lättmatrosens, styrmannens och skepparens språkrör, och under frivakterna, medan de andra ligga och snarka i kojerna, sitter han med penna och papper och skriver. […] Vid trettio års ålder - lika plötsligt som han gett sig till sjöss - mönstrar matrosen Eugene O'Neill för sista gången av. […] Han går i land med en sjömanskista, som är packad med manuskript, med teater. Det rike över vilket hans fantasi regerar är havet, och liksom havet är hans miljö internationell, för att inte säga universell. […] Havet har med åren som symbol fått en allt djupare betydelse i O'Neills produktion. […] Men han har på sistone tagit steget ännu längre ut: havet är symbolen för det primitivaste, det ursprungligaste i människohjärtat, livsångesten, som, om den blåses under, blir till vildens vettskrämda rädsla och darrande vidskepelse. Det är denna idé som ligger till grund för Eugene O'Neills i mitt tycke hittills starkaste verk, The Emperor Jones."



Har ni sett en koltramp

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan -
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad -
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

Spökskepp, 1929


Upplevelsen av havet är mycket viktig hos såväl Eugene O'Neill som Harry Martinson. Under en radiointervju "Nutidsförfattare" den 18.11.1952 i Radio Blekinge om tiden till sjöss, låter Harry Martinson förstå, att det som intresserade mest var själva upplevelsen av havet. " Att stå på frivakten när man väl var fri, då gick man inte och kojade meddetsamma, utan man kunde ställa sig i lä om skorstenen på båtdäck exempelvis och se på stormen, stå och se på orkansjön i en svår tredagare. Det tröttnade man aldrig på, det blev alltid så starkt, så stort att det kunde aldrig bli banalt. Det hade man alltid en känsla av att där ute var man säker. Man var säker på sig själv och man var i någonting som man hade vant sig vid och något som man kunde hävda sig i. Därinne under horisonterna, där låg kontinenter och länder och skröt och skrävlade att det var de som betydde allt i universum. Då stod man därute på ett gungande båtdäck och såg stjärnorna över, skruva sig i rullningen och orkansjön som gick högre och var som väldigt stora backar då som kom utav vatten som rullade an och ibland bröt sjön och gick in då, slängde in några tusen ton vatten över däckena, ett väldigt force. [...] Havet är ett ofantligt kulturområde som alltid öppnar nya, nya perspektiv undan för undan."





Lennart Leopold från Gustaf Hellström-sällskapet har i Sällskapets Skriftserie 6 en intressant artikel "Gustaf Hellström och O'Neill - En dramatisk historia"där han redogör för de många turerna med olika översättningar för publicering av O'Neill på svenska och arbeten inför framförande av O'Neills pjäser på Dramaten i Stockholm. Det gäller uppföranderätt, översättning och kontrakt. Lennart Leopold utvecklar detta vidare i ett kunskapsrikt föredrag vid Gustaf Hellström-sällskapets årshögtid 7 april 2019 i Kristianstad och han summerar: "Gustaf Hellström kom att bli den viktigaste enskilda aktören i samband med den ovanligt tidiga introduktionen av O'Neills dramatik i Sverige." 
Tom J.A. Olsson skriver i sin avhandling "O'Neill och Dramaten" om vägen fram till Dramatens första O'Neill-uppsättning - Anna Christie i Gustaf Hellströms översättning: "som introduktör av O'Neills dramatik är Hellström för alltid sammankopplad med Dramatens historia."





Gustaf Hellström-sällskapets årsmötesförhandlingar leds med ackuratess av Sällskapets tidigare ordförande Disa Lundgren. Sällskapet väljer Lena Persson till ny ordförande efter avgående Hugo Karlsson, som nu är styrelsemedlem. Den omvalda styrelsen planerar för Sällskapets 20-årsjunileum 2020 och nyutgivande av intressanta Gustaf Hellström-noveller.


Flitig som en humla visas på NATURUM/Opteryx
och detta gäller för Gustaf Hellström-sällskapets 
arbete med Skriftseriens böcker 1-6 & Medlemsblad
Vi i Harry Martinson-sällskapet tänker gärna tillbaka
på när våra båda Sällskap möttes på NATURUM 2014
och Gustaf Hellström-sällskapet svarade för värdskapet 
samtidigt som Kristianstad då firade Kristianstad 400 år 


Tankar här vid diktarens viloställe
Östra Kyrkogården i Kristianstad
Vad tänkte han själv om livsslutet?

Gustaf Hellström har i Dagens Nyheter, 1937 en artikel "Till och från döden", där han skriver om en ansträngande och lång resa, då han insjuknat i allvarlig lunginflammation:

   "Jag ligger och tänker på mitt liv, lugnt och behärskat, som på avstånd. Det blev inte på långa vägar när vad jag tänkt mig och hoppats. Det blev, om inte ett helt förfelat liv, i varje fall ett halvt liv, ett trasigt liv, med ansatser som sällan fullföljdes, och, där de fullföljdes, gåvo otillfredsställande resultat. Nu är det för sent. Nu är mitt liv slut. Ingenting kan rädda det från fiasko.
   Jag ligger och tänker på att just så borde jag tänka nu när jag skall till att dö. Men jag tänker det inte. Eller rättare: jag tänker det bara för ett ögonblick. I stället tänker jag på någonting helt annat och överraskande. Jag tänker: Allt det där om ett halvt eller förfelat liv har du gått och grämt dig över de sista tio åren av ditt liv. Nu får det vara nog. Du skall inte bekymra dig längre om hur ditt liv varit och hur det inte blev. Allt det där har så lite betydelse, om ens någon alls. Jag känner mig sällsamt rofylld och befriad. Men intellektuellt är jag inte helt tillfredsställd. Jag argumenterar. Jag frågar: Men om allt detta betyder så litet, varför då decenniers plåga, ansträngningar, grämelser, bitterhet, förtvivlan, nytt hopp, nya ansatser och så vidare i ett ständigt kretslopp? Kanske du, som jag nu talar med och som tycks veta allt, kan ge mig svar också på den frågan. Och svaret kommer: Du var människa! Jag frågar på nytt: Varför skall människan lida så? Och rösten svarar: Det kan jag själv inte säga dig. Det vet jag inte. Men du skall komma ihåg att människan inte bara lider. Hon njuter också av de värden hon skapat. Hon måste lida för att kunna skapa. Och hon kan inte rätt njuta utan att skapa . . . 
[...]
En morgon viskar en kvinnostämma i mitt öra: Krisen är över. Temperaturen har sjunkit. Ni kommer att leva!
Jag tänker: Leva? . . . "


Gå i båt
Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.
Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.
Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av
havet.
Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i
passaden.
Då skall matrosen vara med,
skrämd och blottställd, men beredd
för en längre och mörkare färd.
Ingenting har sagts och ingen har vågat fråga.
Kompassen en annan.
Havet ovisshet.
Kanske finns en okänd ö.
HARRY MARTINSON: Längs ekots stigar (Postumt 1978)

Rune Liljenrud