fredag 31 augusti 2012

Harry Martinson-sällskapets ordförandeklubba från Afrika



Harry Martinson-sällskapets ordförandeklubba
Den 5 mars 1927 blev Harry Martinson i Antwerpen eldare på S/S Monica på väg till Västafrika, vilket skulle ge honom mycket hårda livserfarenheter, som han senare litterärt bearbetar i såväl lyrik som prosa. I dikten Hårda år ur Nomad heter ångaren visserligen S/S Alma men det är hon som i verkligheten hette S/S Monica och som tog honom till jordnötsdistriktet nära staden Kaolak i heta Senegal för frakt av jordnötter till Bordeaux.
I Resor utan mål har Harry Martinson ett kapitel S/S Monica, som handlar om hans hårda erfarenheter av apnötstraden. Det är en mycket stark arbetslivsskildring och Martinson skriver att sjömännen är medvetna tjänare i en världsdynamism som alla är beroende av.
HÅRDA ÅR
Bättre tjäna dräng i underjorden
än som eldare på S/S Alma.
Vi var chartrade på apnötstraden,
Salum River, känner ni den floden?

Den går fram igenom heta saltträsk
och är själv tre gånger saltare
än det hav den giftigt ond går ut i
vid en punkt strax nord om Guinea.

S/S Alma strävade den vägen
sexton gånger mellan Dieppe och Kaolack.
Sexton gånger välvde Kaolacks öknar
sina ytterugnar över floden
där vi själv vid innerugnar sleto.

Oss om misskund tiggde själva järnen
när vi motströms i kompakta hettor
övade vårt helvete i grunden.
Men vi stödde oss på starka njurar,
starka hjärtan och vårt hat till floden.
Rakt mot strömmen tog vi S/S Alma.
Att vi lever än är knappast sanning.
Men vi har ett sätt att le mot andra
spöklikt när vi nämner apnötstraden.
 
HARRY MARTINSON: ur Nomad
 
Ingegerd Bodner Granberg skriver om Harry Martinson i Tourister Klassiska författare på resa: "Större delen av 20-talet hade han praktiserat sin filosofi 'världsnomad' och tagit hyra som sjöman eller luffare eller diversearbetare i land. Trots det ohyggligt påfrestande arbetet som eldare i temperaturer på uppåt 60 grader - då han 'eldade sig baklänges över oceanerna' - fann han viss tillfredsställelse i det arbetet. Han bidrog ju aktivt till att fartyget gick framåt!
Världskriget hade vid denna tid nyligen avslutats och som 'nomad' tog Harry Martinson varje chans att uppmana till tolerans och medkänsla." 
Vid årshögtiden i Jämshög 4-6 maj 2012 efterfrågade årsmötets ordförande Disa Lundgren, en värdig ordförandeklubba och då avslöjades att Harry Martinson-sällskapet saknade sådan.
Nu har Harry Martinson-sällskapet fått en förnämlig ordförandeklubba, från Lome, Togo i Afrika. Snickaren Komi Sossou-Dossou har där - av ebenholtsträ - tillverkat och vid besök i Sverige denna sommar skänkt vår nya ordförandeklubba. För första gången brukas klubban den 8 september 2012 vid styrelsemöte på Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet, Lund.
Komi Sossou-Dossou bringas med Afrikas blå lilja
ett varmt tack för gåvan, som alltid skall minna om världsnomaden Harry Martinsons goda vilja. 

Afrikas blå lilja (Agapanthus praecox)
kommer ursprungligen från Sydafrika

I en intervju med Harry Martinson som Carl Magnus von Seth gjort för Radio Blekinge, säger Harry Martinson något som ligger i linje med vad som Ingegerd Bodner Granberg skriver, att "... som 'nomad' tog Harry Martinson varje chans att uppmana till tolerans och medkänsla."
Må detta som Harry Martinson säger i intervjun alltid få vara vägledande för Harry Martinson-sällskapets beslut i Harry Martinsons anda:
"I det fallet tror jag väl på människan så mycket och så djupt att jag anser att människan alltid kan producera sin ande . . . med ande menar jag hela hennes förmåga att fatta tillvaron, att göra något av tillvaron och sinnevärlden och förvandla det till något fruktbart. Men å andra sidan kan vi inte ta till för stora sjok när vi tänker, vi kan inte ansvara för hela planeten, varje individ. Vi kan helt enkelt inte överblicka allt som sker, utan vi måste istället vara med bland de människor som skapar den goda viljan i världen. Och den goda viljan, att inte den blir mindre, utan att den ständigt blir större, det är det viktigaste som finns i fråga om mänskligat skapande." 
Rune Liljenrud


söndag 26 augusti 2012

Författaren och Akademiledamoten Gustaf Hellström 130 år 28 augusti 2012

Gustaf Hellström (1882-1953) och Harry Martinson (1904-1978) tillhörde samtidigt Svenska Akademien under åren 1949-1953. Gustaf Hellström, som invalts där 1942, satt på stol nr 18 i Akademien och önskade Harry Martinson välkommen dit, då han invaldes 1949 på stol nr 15 efter Elin Wägner. Harry Martinsons svar från Spånga den 2 april 1949 på Gustaf Hellströms välkomstbrev till den nye ledamoten av Svenska Akademien lyder:

Käre Gustaf Hellström!

Din välkomsthälsning gladde och styrkte. Av hjärtat tack för den.
Det känns tryggt att veta, att Du sitter där.
Så blir det inte så overkligt.

Tusen hälsningar
Harry Martinson
 
Originalet finns på Kungl. biblioteket och omnämns i
 
Harry Martinson
Poetiska
törnbuskar
i mängd
Brev 1929-1949
Urval och kommentarer: Paulina Helgeson 
 
Det var ingen tjusande idyll
GUSTAF HELLSTRÖM
OCH HANS TID
Red. Lennart Leopold och Eva Ström (2009)
Bokomslaget visar Gustaf Hellström-porträtt i olja
målat 1914 av Nils von Dardel (Statens porträttsamling) 
 
Disa Lundgren som tillhör Harry Martinson-sällskapets styrelse, är ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet. Hon medverkar i boken GUSTAF HELLSTRÖM OCH HANS TID som författare till artikeln "Gustaf Hellström i gymnasistföreningen Athenæum".
”Kristianstad är en litterär stad, men folk vet inte om det”, säger Disa Lundgren när arbete nu pågår med att få till skyltar med passande citat att placeras på platser i Kristianstad med anknytning till författare, som hör hemma där. Det gäller, förutom Gustaf Hellström  (1882-1953) bl.a också Fredrik Böök (1883-1961), Frans G. Bengtsson (1894-1954) och Birgitta Trotzig (1929-2011).
 

 
En av redaktörerna till boken GUSTAF HELLSTRÖM OCH HANS TID, Lennart Leopold ger en kommenterad verkförteckning till 34 verk av Gustaf Hellström, alltifrån novellerna Ungkarlar (1904) till den sista romanen, som är I morgon är en skälm (1952) samt Personligt. Minnesbilder och meningar (1953), som är Hellströmtexter "ur tidningar och tidskrifter, ur årsböcker och andra tillfällighetspublikationer". 
 
Gustaf Hellström-sällskapet medverkar
vid Bok– och biblioteksmässan i Göteborg 
27-30 september 2012
 


Prästkrage - Skånes landskapsblomma
bjuder här dubbla blommor på en stjälk
 
 En hyllning till  Gustaf Hellström-sällskapet
med anledning av Gustaf Hellström 130 år
 
Rune Liljenrud
  

onsdag 15 augusti 2012

Stenars symbolik i Harry Martinsons livsfilosofiska "Vägen till Klockrike"



Harry Martinsons livsfilosofiska berättelse om luffaren Bolle och hans kamrater på vandringsvägarna "Vägen till Klockrike" har ett omfattande och mycket djupgående symbolspråk. Ingvar Holms bok "Harry Martinson Myter Målningar Motiv" är en ovärderligt god källa till hjälp för att bättre kunna förstå rikedomen i detta.
Under årets Kulturvecka Nässelfrossa med temat "Över stock och sten" bjöds ett par program, då Ida Andersen berättade om sten och stenmurars historia. Detta fick mig att än en gång läsa om Bolle och följa honom på den stenkantade "Vägen till Klockrike". 



”TRANEMÅLA – gården och stenmurarna” var ett par program under Kulturveckan Nässelfrossa, 2012 då Ida Andersen berättade om sten och stenmurars historia samt presenterade sin bok Stenminnen, där hon skrivit texten och Åsa Nyhlén svarar för fotografierna. Boken är ytterst värdefull att ha med på "Vägen till Klockrike".

Människor röjde sten för tre tusen år sedan och lämnade efter sig mängder av röjningsrösen, plockrösen eller odlingsrösen, som utgör stumma och oftast anonyma minnesmärken över människors och djurs slit under brons- och järnåldern. Stenmurarna lades av den fattiga, strävsamma delen av befolkningen, bönder som slet för att utöka sina ägor i samband med nyodling eller torparna som närmast var livegna under någon storgodsägare. Varje stenmur bär på sin berättelse.


I kapitlet "Dröm" i Vägen till Klockrike skriver Harry Martinson att i drömmen förflöt tiden så snabbt att ekplantor på några minuter växte upp till tusenårsekar kring åkrarna, medan släktled efter släktled av bönder slet och svettades några ögonblick var, bland stenrösena, varefter de undan för undan sjönk ner till mull. Det var nästan hemskt att se med vilken fart de levde och kilade ut och in ur hus och över åker som skottspolar. Oxarna sprang framför plogen med blixtens hastighet och åkrarna plöjdes färdiga från ren till ren på ett ögonblick. Rätt som han stod på en åker var åkern förvandlad till en skog där minnet av gångna tider susade förbi med vansinnig hastighet.


Här berör Harry Martinson förstörelsen under hela 1900-talet av odlingshistoriska minnesmärken. Ida Andersens bok "Stenminnen" har med mycket av Harry Martinsons tänkande när hon skriver om intressekonflikten mellan bevarande av landskapets kulturhistoria och modernt ekonomiskt tänkande. Stefan Edman som svarar för ett förord i första upplagan av "Stenminnen", skriver om "människors odlarmöda och överlevnadsinstinkt och bondesamhällets tekniska och ekonomiska utveckling."


Luffaren Bolle tänker mycket där han i Edsleskogs socken i Tössbo härad vandrar en smal byväg som slingrar fram högt i landskapet och där nedanför ligger en stenbeströdd hagglänta.


Där låg sten och lingonriken bland lavklädda gråberg
 
 
 Han tänker på torparna som svälte sig fram till tjuvskytten och lingonsagan. Så bröt de upp, arbetade sig till Amerika och hjälpte efter hand över de andra som blivit kvar, drog dem ur granskogsgläntorna som ur håriga sköten till nyfödelsen i Amerika, där allt var praktisk penningtjänst. Det var nu gott om ödetorp i Edsleskog.



Bolle som var en stor riksluffare och en av kungsluffarna i landet, hade god tid att tänka stora "läns- och rikstankar" också när han vid en lund med träd och snår kring ett stort stenrös, råkade ur för "De ridande landstingspoliserna". Han stod tre gånger i Berget, en anstalt, hårdgård i Sånga socken och slet ett år med sten. De högg alltid i sten. Han blev där ett med sin slående pendel, den träskaftade pendeln av järn som gick mot stenarna, på stenar, bland stenar. Leklynnet var viktigt i Berget. Det gäller där att vara en lekfull, som inte hårdnar till en sten bland stenar.



Bolle tog en tid arbete hos en kringvandrande stensprängare och flottledsbyggare och murade stenkistor i myrskogsbäckarna söder om Vojmsjön i övre Vilhelmina med arbete i sommarhetta och svärmar av mygg. Sten blir en symbol för det som är svårt och Harry Martinson skriver om Hårdstena gård, full av stenande tadel. Moralkakan som gavs luffarna var så stor att den kunde ha pressat ihjäl en miljon människor under sig som under en gigantisk kvarnsten, ifall man kunnat få alla moralkakor förstenade till en enda sten.

I kapitlet "Åkern" sliter Bolle hårt med stenbrytning hos en snål bonde och hans hustru i Inlands Torpe härad. Makarna brukade utnyttja luffare och lura dem till omöjliga beting. Bolle gjorde samvetsgrant sitt allra yttersta för att uppfylla vad som betinget omfattade, men lämnade sedan genom skogen en väl stenröjd och flåhackad åker efter sig, utan någon ersättning. De snåla ägarna kallade sin billigt vunna nyodling för "Vandringsmannens åker", men var gång de skulle skära den fint skimrande havren på åkern, tyckte de att de hörde en klocka klinga från skogen. Harry Martinson avslutar  berättelsen, kort som i en mästerlig lärodikt: Deras framtid blev som alla människors framtid med tiden ålderdom.


Sten har symbolisk betydelse på flera olika sätt  i "Vägen till Klockrike" och detta gäller även i drömmar, såsom i kapitlet "Stilla blod och vrede", där det verkar som om sten står för straff eller vedergällning, som "de vakna tillståndens land" befriar ifrån. Harry Martinson skriver:
De flesta drömmarna handlade om förföljelse. Särskilt var det en där det förekom en stenbonde, jättestor och helt och hållet av sten utom armarna som var två landsvägar. Bolle flydde undan på den ena av dessa landsvägar och tyckte sig undkomma i riktning bort från stenkroppen men när han kom riktigt långt bort vid horisonten knäppte stenbonden igen händerna som vardera bestod av fem fingrar som var fem häradsvägar och Bolle fångades ändå. Han skulle ha krossats mellan alla de sammanknäppta vägfingrarna om han inte i sista stund hade lyckats finna en utgång mot de vakna tillståndens land.

I Allbo härad, dit Harry Martinsons äldsta släktrötter nu har spårats, arbetade Bolle hos en bonde som var en riktig stengärdsgårdsman. Det var ett fromt och snällt bondfolk och Bolle firade julhelg där och sjöng med i julpsalmen på kvällen medan han stirrade in i de tända ljuslågorna.



I kapitlet "De romantiska" träffar Bolle och Vägdamm ett par andra luffare som tillhörde en luffarsekt, som lät trycka en traktat "Tröst för de håglösa", författad av luffaren Sandemar, som i sitt namn har en referens till Sand-gren och Mar-tinson.

Luffarna som mötts gör upp eld mellan ett par stora stenar, de sitter på stenar och de delar bröd med varandra och för djupa samtal om existentiella frågor, om liv och ålderdom, om Gud och Döden. I scenens pastorala symbolik finns flera djupa bottnar, som leder över till kapitlet "Karon i luren tutar", där Kristofer Teodor Bolle lämnar jordelivet och färjemannen Karon önskar honom all lycka i hans nya, reinkarnerade liv i ett "urskogens oskuldstillstånd", där strandstenarna markerar ankomst till något helt nytt.
Och i detsamma som båten skrapade mot strandstenarna var allt försvunnet. Karon var försvunnen. Båten och havet var borta. Och när Bolle tänkte se sig omkring var även hans ögon borta. Han var borta helt och hållet men ändå var det som om en dröm inne i en annan dröm lyftes och drogs hän mot ännu en annan dröm. Och nu levde han. Det var i paradiset.


Kanske finns tankarna i Bolles samtal med luffarvännerna och hans uppbrott ifrån jordelivet, med i Harry Martinsons Barnets visa ~ Till Taffelbergen, där molnmassor lägger sig som en bordduk över platåtoppen och bjuder en bild för gemenskap, som genom en blå skål i jordisk hydda med sand och stenar av alla slag, visar hän mot det överjordiska, likt sommarhimlens blå.

Se, molnen duka på Taffelbergen!
Men in i hyddan där dukar jag
med sand och stenar av alla slag.
Jag har en skål som är blå till färgen,
som sommarhimlen en blåsig dag.
Till Taffelbergen, dit längtar jag.

HARRY MARTINSON: Ergo 1947


Rune Liljenrud

 

söndag 5 augusti 2012

”Så vände vinden sig…”

Hiroshimadagen den 6 augusti 2012
I morgon är det precis 67 år sedan atombomben fälldes över Hiroshima, en händelse som grep Harry Martinson djupt och som på många sätt speglas i hans diktepos Aniara. Bland de Aniarasånger som skildrar atomkrigets fasor finns nr 49, där den blinda poetissan från landet Rind berättar om sina upplevelser:

Så vände vinden sig
och mitt i natten
den fruktansvärda hettan kom.

Jag föll i armarna på någon
som kom springande.
Och denne någon skrämde mig.
Vad visste jag i detta heta mörker
vem det var,
som fångat mig i fallet, höll om mig.
Om det var djävul eller människa.
Ty dånet ökade, den heta vinden
växte till orkan,
och den som höll mig ropade allt högre,
med röst som ändå verkade långt fjärran:
skydda ögonen. Det kommer. Ni blir bländad.
Då gjorde jag min röst så gäll jag kunde
och skrek tillbaka: jag är blind
och därför skyddad, jag har aldrig sett,
men alltid bara känt på landet Rind.

Då släppte mannen mig och sprang för livet,
jag vet ej var i mörkrets heta dån
som plötsligt endast kunde överröstas
av fruktansvärda åskor fjärranfrån
som rullade emot mig som var blind.
Då föll jag kull igen och begynte krypa.
Jag kröp i skogarna i landet Rind.

För Harry Martinson var Aniara en varning till mänskligheten, en varning som gäller än i dag. Mängden atombomber i världen har visserligen minskat och är nu nere i c:a 19 000 men samtidigt har man i tysthet ”moderniserat” flera av de vapen som finns kvar och ingen av kärnvapenmakterna vill göra sig av med sin atombombsarsenal. Tvärtom är omkring 2 000 kärnladdningar redo att avfyras med några minuters varsel.

Det finns dock många som arbetar för kärnvapnens avskaffande, bl a nätverket ”Mayors for Peace” med Hiroshimas borgmästare i spetsen. Till detta nätverk kan kommuner och städer i hela världen ansluta sig. Ännu så länge har nätverket 25 medlemmar i Sverige, däribland Stockholm, Göteborg och Malmö.

Manifestationer genomförs på Hiroshimadagen 2012 i bl a

• Stockholm, Medborgarplatsen kl. 16 och Storkyrkan kl. 18.00
• Göteborg, Fredslunden, Vasaparken, hörnet Engelbrektsgatan - Götabergsgatan
kl. 18.00
• Uppsala, Nybron, Fyrisån kl. 20.30
• Växjö, Café Fontaine, Vattentorget kl. 20.00
• Laholm, Småbåtshamnen vid Lagan kl. 20.00

Åke Widfeldt