Stenars symbolik i Harry Martinsons livsfilosofiska "Vägen till Klockrike"



Harry Martinsons livsfilosofiska berättelse om luffaren Bolle och hans kamrater på vandringsvägarna "Vägen till Klockrike" har ett omfattande och mycket djupgående symbolspråk. Ingvar Holms bok "Harry Martinson Myter Målningar Motiv" är en ovärderligt god källa till hjälp för att bättre kunna förstå rikedomen i detta.

Under årets Kulturvecka Nässelfrossa med temat "Över stock och sten" bjöds ett par program, då Ida Andersen berättade om sten och stenmurars historia. Detta fick mig att än en gång läsa om Bolle och följa honom på den stenkantade "Vägen till Klockrike". 



”TRANEMÅLA – gården och stenmurarna” var ett par program under Kulturveckan Nässelfrossa, 2012 då Ida Andersen berättade om sten och stenmurars historia samt presenterade sin bok Stenminnen, där hon skrivit texten och Åsa Nyhlén svarar för fotografierna. Boken är ytterst värdefull att ha med på "Vägen till Klockrike".

Människor röjde sten för tre tusen år sedan och lämnade efter sig mängder av röjningsrösen, plockrösen eller odlingsrösen, som utgör stumma och oftast anonyma minnesmärken över människors och djurs slit under brons- och järnåldern. Stenmurarna lades av den fattiga, strävsamma delen av befolkningen, bönder som slet för att utöka sina ägor i samband med nyodling eller torparna som närmast var livegna under någon storgodsägare. Varje stenmur bär på sin berättelse.

I kapitlet "Dröm" i Vägen till Klockrike skriver Harry Martinson att i drömmen förflöt tiden så snabbt att ekplantor på några minuter växte upp till tusenårsekar kring åkrarna, medan släktled efter släktled av bönder slet och svettades några ögonblick var, bland stenrösena, varefter de undan för undan sjönk ner till mull. Det var nästan hemskt att se med vilken fart de levde och kilade ut och in ur hus och över åker som skottspolar. Oxarna sprang framför plogen med blixtens hastighet och åkrarna plöjdes färdiga från ren till ren på ett ögonblick. Rätt som han stod på en åker var åkern förvandlad till en skog där minnet av gångna tider susade förbi med vansinnig hastighet.

Här berör Harry Martinson förstörelsen under hela 1900-talet av odlingshistoriska minnesmärken. Ida Andersens bok "Stenminnen" har med mycket av Harry Martinsons tänkande när hon skriver om intressekonflikten mellan bevarande av landskapets kulturhistoria och modernt ekonomiskt tänkande. Stefan Edman som svarar för ett förord i första upplagan av "Stenminnen", skriver om "människors odlarmöda och överlevnadsinstinkt och bondesamhällets tekniska och ekonomiska utveckling."

Luffaren Bolle tänker mycket där han i Edsleskogs socken i Tössbo härad vandrar en smal byväg som slingrar fram högt i landskapet och där nedanför ligger en stenbeströdd hagglänta.

Där låg sten och lingonriken bland lavklädda gråberg

 

 

 Han tänker på torparna som svälte sig fram till tjuvskytten och lingonsagan. Så bröt de upp, arbetade sig till Amerika och hjälpte efter hand över de andra som blivit kvar, drog dem ur granskogsgläntorna som ur håriga sköten till nyfödelsen i Amerika, där allt var praktisk penningtjänst. Det var nu gott om ödetorp i Edsleskog.



Bolle som var en stor riksluffare och en av kungsluffarna i landet, hade god tid att tänka stora "läns- och rikstankar" också när han vid en lund med träd och snår kring ett stort stenrös, råkade ur för "De ridande landstingspoliserna". Han stod tre gånger i Berget, en anstalt, hårdgård i Sånga socken och slet ett år med sten. De högg alltid i sten. Han blev där ett med sin slående pendel, den träskaftade pendeln av järn som gick mot stenarna, på stenar, bland stenar. Leklynnet var viktigt i Berget. Det gäller där att vara en lekfull, som inte hårdnar till en sten bland stenar.



Bolle tog en tid arbete hos en kringvandrande stensprängare och flottledsbyggare och murade stenkistor i myrskogsbäckarna söder om Vojmsjön i övre Vilhelmina med arbete i sommarhetta och svärmar av mygg. Sten blir en symbol för det som är svårt och Harry Martinson skriver om Hårdstena gård, full av stenande tadel. Moralkakan som gavs luffarna var så stor att den kunde ha pressat ihjäl en miljon människor under sig som under en gigantisk kvarnsten, ifall man kunnat få alla moralkakor förstenade till en enda sten.

I kapitlet "Åkern" sliter Bolle hårt med stenbrytning hos en snål bonde och hans hustru i Inlands Torpe härad. Makarna brukade utnyttja luffare och lura dem till omöjliga beting. Bolle gjorde samvetsgrant sitt allra yttersta för att uppfylla vad som betinget omfattade, men lämnade sedan genom skogen en väl stenröjd och flåhackad åker efter sig, utan någon ersättning. De snåla ägarna kallade sin billigt vunna nyodling för "Vandringsmannens åker", men var gång de skulle skära den fint skimrande havren på åkern, tyckte de att de hörde en klocka klinga från skogen. Harry Martinson avslutar  berättelsen, kort som i en mästerlig lärodikt: Deras framtid blev som alla människors framtid med tiden ålderdom.

Sten har symbolisk betydelse på flera olika sätt  i "Vägen till Klockrike" och detta gäller även i drömmar, såsom i kapitlet "Stilla blod och vrede", där det verkar som om sten står för straff eller vedergällning, som "de vakna tillståndens land" befriar ifrån. Harry Martinson skriver:

De flesta drömmarna handlade om förföljelse. Särskilt var det en där det förekom en stenbonde, jättestor och helt och hållet av sten utom armarna som var två landsvägar. Bolle flydde undan på den ena av dessa landsvägar och tyckte sig undkomma i riktning bort från stenkroppen men när han kom riktigt långt bort vid horisonten knäppte stenbonden igen händerna som vardera bestod av fem fingrar som var fem häradsvägar och Bolle fångades ändå. Han skulle ha krossats mellan alla de sammanknäppta vägfingrarna om han inte i sista stund hade lyckats finna en utgång mot de vakna tillståndens land.

I Allbo härad, dit Harry Martinsons äldsta släktrötter nu har spårats, arbetade Bolle hos en bonde som var en riktig stengärdsgårdsman. Det var ett fromt och snällt bondfolk och Bolle firade julhelg där och sjöng med i julpsalmen på kvällen medan han stirrade in i de tända ljuslågorna.



I kapitlet "De romantiska" träffar Bolle och Vägdamm ett par andra luffare som tillhörde en luffarsekt, som lät trycka en traktat "Tröst för de håglösa", författad av luffaren Sandemar, som i sitt namn har en referens till Sand-gren och Mar-tinson.

Luffarna som mötts gör upp eld mellan ett par stora stenar, de sitter på stenar och de delar bröd med varandra och för djupa samtal om existentiella frågor, om liv och ålderdom, om Gud och Döden. I scenens pastorala symbolik finns flera djupa bottnar, som leder över till kapitlet "Karon i luren tutar", där Kristofer Teodor Bolle lämnar jordelivet och färjemannen Karon önskar honom all lycka i hans nya, reinkarnerade liv i ett "urskogens oskuldstillstånd", där strandstenarna markerar ankomst till något helt nytt.

Och i detsamma som båten skrapade mot strandstenarna var allt försvunnet. Karon var försvunnen. Båten och havet var borta. Och när Bolle tänkte se sig omkring var även hans ögon borta. Han var borta helt och hållet men ändå var det som om en dröm inne i en annan dröm lyftes och drogs hän mot ännu en annan dröm. Och nu levde han. Det var i paradiset.

Kanske finns tankarna i Bolles samtal med luffarvännerna och hans uppbrott ifrån jordelivet, med i Harry Martinsons Barnets visa ~ Till Taffelbergen, där molnmassor lägger sig som en bordduk över platåtoppen och bjuder en bild för gemenskap, som genom en blå skål i jordisk hydda med sand och stenar av alla slag, visar hän mot det överjordiska, likt sommarhimlens blå.

Se, molnen duka på Taffelbergen!

Men in i hyddan där dukar jag

med sand och stenar av alla slag.

Jag har en skål som är blå till färgen,

som sommarhimlen en blåsig dag.

Till Taffelbergen, dit längtar jag.

HARRY MARTINSON: Ergo 1947

Rune Liljenrud