tisdag 27 maj 2014

Jonas Gren "I dialog med Harry Martinson"

 
JONAS GREN är en av de tre pristagarna år 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson". Han mottog sitt pris den 3 maj på Jämshögs folkhögskola och tre veckor därefter utkom på 10TALs bok­för­lag hans första bok  Lantmäteriet. Jonas Gren har med lyrikens kraft tidigare medverkat i Bromberg Bokförlags poesiserie BLÅ BLIXT i Mot denna sol år 2013 med diktsviten AVFÖRTROLLNINGEN AV VÄRLDEN 


Carta Marina av den katolske biskopen Olaus Magnus från år 1539, den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden smyckar bokens omslag, som här på bilden ses med utvikta pärmflikar, som möjligen påminner om att i denna bokpärm förvaras viktiga kartor, Jonas Grens med konkretistisk stil.  

 
När Jonas Gren mottog sitt pris i skrivartävlingen "I dialog med Harry Martinson" påminde han om vad Harry Martinson skriver om kartor, bl.a. i Utsikt från en grästuva, 1963 i kapitlet Kartan som konstverk och att Martinson ger en fascinerande beskrivning av utvecklingen av kartor.
 
10TAL Bok skriver i en anmälan av boken: "Lantmäteriet av Jonas Gren är en myllrande diktsamling som utspelar sig i civilisationens och ekosystemens märkliga skeenden."
 
Harry Martinson-sällskapet hade tillsammans med Elin Wägner-sällskapet på FN-dagen den 24 oktober 2009 ett symposium "Samsyn och framtidssyn"  i Svenska Akademiens lokaler, Stockholm med poeten Bengt Emil Johnson som moderator. Han var en av förgrundsgestalterna bland konkretisterna och Jonas Gren anknyter till denna litterära rörelse i sin diktning, när han på en direkt fråga om den grafiska utformningen av texterna i Lantmäteriet svarar:
 

"Jag tänker att det handlar om ekologi, att skapa text som liksom ett ekosystem beter sig komplext, oväntat och som ibland är komplicerat att avläsa [...] för att leva i samklang med allt det outgrundliga och komplicerade i tillvaron. [...] Ja, konkretisterna som Bengt Emil Johnson på 60-talet använda sig av liknande tekniker, där dikternas grafiska form kunde ta alla möjliga uttryck. Det handlar i grunden om att se orden och bokstäverna som material, som något man kan leka med, sprida ut var man vill. 
Jag tycker själv att texterna blir intressanta att titta på. Där, återigen, finns en koppling till det ekologiska och till seendet. Jag eftersträvar en känsla av variation, att läsaren ska förnimma att nya arter upptäcks i poesins ekologi.
[...] 

Det finns helt klart årstider, boken avslutas i vinter, däremellan finns vår och sommar - däremot följer boken inte ett år, som Johnson, eller Thoreau för den delen gör i Walden, diktens värld i Lantmäteriet är vild och oregerlig".

Jonas Gren gör det ingalunda lätt för sig, när han skapar sina kartor över "civilisationens och ekosystemens märkliga skeenden", men fascinerande är det att läsa hans poesi och efter några omläsningar djupnar, och blir också till hjälp, den grafiska utformningen av texterna.    

 
KARTA

en
till
plan
överförd
matematisk
avbildning
av
jordytan
avgörande
för
möjligheten
att
vilse



Det kan vara lockande att vid läsningen om Jonas Grens upptäckter och minnen i poesi med skiftande textformer, tänka på vad Harry Martinson skriver  i Vägen till Klockrike:

 

"Med riksluffarens hela värld inom sig flyttar han sig, tycker han, likt en samlad och väl sammahållen svärm av minnen ur hela det svenska riket, sådana dessa är efter flera år på luffen inom ett jättestort land, vars kartbild själv liknar ett  spår efter en människofot. I denna svärm av minnen ingår han själv, men han  har upphört att känna det så. Istället tycker han att minnessvärmen är det  enda som nu verkligen lever och att han själv förutan den inte alls funnes mer.  Men stundom roar han sig med att gissa om det är han själv som håller  samman minnessvärmen, eller om det är omvänt, så att han bara följer den  ditåt den töjer".   
 
med taltrastens
tydlighet
inkorporera
enstaka maskar
med vingens ömma
mantel kring de
hungrande i boet (71)
 
borde man inte
invertera
framsteget
backa genom tiden
som kärlek? (80)
 
se
det
anspråkslösa myckna 
som är något
att leva för (81)
 
fingersvampspetsens
spektralsken (86)
 
när jag hade levt ett tag
märkte jag vad det var
man hade så svårt med
inte att det var för mycket
men så lite att man var tvungen
att fylla det med för mycket (94)
 
hyrd av vinden
att se hur
lavarna har det
höra att trädpiplärkan
piper hyrd av
mossan
 
[...]
 
jordomhöljets gaser
upplysta i vad
som kallas
blå (105)
 
Strofradernas urval (här ej rätt grafiskt återgivna!) visar på Jonas Grens varmt inkännande lyriska ordkonst, som kan bli till aforismer och vid läsningen av dikterna kommer gärna i minnet ord, tonfall och ljus från Harry Martinsons diktning. Vi anar något av det lilla i det stora.  
 
Det hör till ljusets natur
att det så kan innestängas
men ändå inte slockna till sin rörelse
att det bevarar sig också i mörkret
som tanke, idé och färdighet,
att det minnes sina skiftningar
och utför sin dans, sitt växelspel.
Med denna sin konst sammanhåller ljuset
materiens tallösa svärmar
och sjunger med ljusets spektralvingar
den eviga sången till världsalltets ära.
HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker
 
 
jag vill också vara
godtycklig
hoppa runt
efterlämna
komplicerade bildspråk (117)
 
Detta är Jonas Grens slutönskan i diktsamlingen Lantmäteriet.
 
Harry Martinson-sällskapets stipendiejury för skrivartävlingen "I dialog med Harry Martinson" har lyckats mycket väl vid stipendieringen av Jonas Grens lyrik, som nu möter läsare genom Lantmäteriet. Många kommer att kunna berikas av hans bildspråk i "civilisationens och ekosystemens märkliga skeenden". 
 
Fortsatt lycka till, Jonas Gren!
 
 
Rune Liljenrud
 

fredag 16 maj 2014

Tredjepriset 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson"

 
JONAS GREN
"I dialog med Harry Martinson"
 
Professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Johan Stenström, Harry Martinson-sällskapets vice ordförande, presenterar årets vinnare i  Harry Martinson-sällskapets skrivartävling med deltagare från skrivarutbildningar "I dialog med Harry Martinson". Jurymedlemmarna Paulina Helgeson och Semir Susic samtalar med pristagarna - På bilden vid Johan Stenströms sida Jonas Gren, Maja Tinnerwall och Annika Rydberg
 
Jonas Gren erhåller 3:e priset 10 000 kr
jämte ett diplom som bevis på sin värdighet
 
JONAS GREN
 "I dialog med Harry Martinson"
 
 
Bromberg Bokförlags poesiserie BLÅ BLIXT  
Jonas Gren medverka i Mot denna sol med
AVFÖRTROLLNINGEN AV VÄRLDEN 
 
Bromberg Bokförlags poesiserie BLÅ BLIXT har hittills utkommit med två volymer, vari Jonas Gren medverkar i den andra MOT DENNA SOL, som utkom i januari 2013.
Några rader ur Edith Södergrans dikt Blixten ur diktsamlingen Framtidens skugga, 1920 har gett namn åt poesiserien, som utkom med sin första volym HALLON OCH BENSIN i januari 2012:
 
Blixt som höljer dig i moln
blå blixt, den jag ser,
när skall du bryta fram?
Blixt, du välsignade,
åskladdade, befruktande, renande,
jag väntar utmattad på dig. (Edith Södergran)
I litteraturen kan det gamla kasta ett sken över nuet, och det nya kan svara det gamla, menar Brombergs och detta gäller för det som Jonas Gren skriver, vari finns mycket av civilisationskritik, påminnande om Harry Martinsons diktsamling VAGNEN, 1960. Jonas Grens bidrag har titeln AVFÖRTROLLNINGEN AV VÄRLDEN och inleds med
Weber beskrev   hur floret av själ   kring tingen drogs bort
kvar var en uppstyckad
uppsättning ordningens redskap
nu skulle skogen brukas
och haven brukas
för att få fart på tingen
 
[…]
 
ett armbandsur   smälter in i ljungen
 
[…]
 
äter
gourmétmat   som med skinn
av orättfärdighet   befolkar välfärden
 
[…]
 
i jorden   luften   på marken
allvarliga konferenser
om allvarets framtid
 
[…]
 
Jonas Gren, med utbildning vid Nordens författarskola Biskops Arnö och som nu läser en masterutbildning i social-ekologiska system vid Stockholm Resilience Center, är en av de tre pristagarna år 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling I dialog med Harry Martinson. Han anknöt vid mottagandet av sitt pris den 3 maj på Jämshögs folkhögskola till Nina Björk, som i sitt författarskap analyserar den teknologiska framväxten och hur varje tid har sin dröm om Lyckliga i alla sina dagar. Jonas Gren påtalar ”alla de här sakerna, då behöver vi någon som tillverkar dem och så behövs resurser…” 
för att ha råd med tingen
som någon annan skapat
för att nån annan skapat
en ordning för bruk av tingen
en ordning för sätt för tingen
att vara på plats bland tingen
och för att befrämja tingen
betingades allt av tingen
 
[…]
Jonas Gren utkommer - på Tidskriften 10TALs bok­för­lag för poesi, essä och prosa - denna vår med diktsamlingen LANTMÄTERIET , som han läste ur, när han mottog sitt pris i samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2014 på Jämshögs folkhögskola.
Harry Martinson skriver ganska mycket om kartor. I Utsikt från en grästuva, 1963 finns ett kapitel Kartan som konstverk, som inleds med ”Kartan är en grafisk askunge som med det snaraste bör få komma med bland de andra på den bal där de sköna konsterna prisas”. Martinson ger en fascinerande beskrivning av utvecklingen av kartor.
 
”Men betraktar man kartorna sådana de ritats genom tiderna får man en skrämmande bild av hur den forskande och upptäckande människan försummades och förtrycktes i fjorton hundra år, till förmån för en mytisk och vidskeplig syn på världen. Mellan Ptolemaios karta från andra århundradet e.Kr. och de första någorlunda riktiga forskarkartorna, härskar på kartgeografiens område bara mörker, fräckhet, dumhet och förfall”.
Jonas Gren anknöt till hur Harry Martinson nämner de medeltida kartorna som en bild av den totala fördumningen som pågick under medeltiden. Kartorna vittnar om en världsbild som var helt ointresserad av vetenskapliga fakta och förnuft. (Ljusårs avstånd från våra dagars positionsbestämd webbläsning!)
 
Carta Marina av den katolske biskopen Olaus Magnus från år 1539;
 den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden
 
 
Jonas Grens kommande diktsamling LANTMÄTERIET, har på omslaget en mycket gammal och vacker kartbild. (Carta Marina av den katolske biskopen Olaus Magnus från 1539; den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden). Hans ingång till kartor är sådan att han i sin diktning använt dem som en bild för det teknologiska maskinsamhällets framsteg. På gamla kartors indexlista kanske finns fem à sex olika ting, men tittar man t.ex. på en karta över Katrineholm, så finns där massor av bilder och begrepp för den teknologiska framväxten och för alla de här sakerna behövs någon som tillverkar dem och så behöver de resurs.

Jonas Gren försöker i sin diktning måla upp olika kartbilder av motorvägar, höghus, cigarettändare, använder alltså olika ting som finns där ute. Konstiga kartor som jämför exempelvis motorvägar med svampar, albatrosser med cigarettändare – försöker hitta gemensamma nämnare hos de här två tingen för att få processerna som egentligen kan ses motsatta, den ena är biologisk och den andra civilisatorisk – hittar väldigt många likheter mellan motorvägssystemet och svampmycelet, som liksom tar över mer och mer av markerna.

I diktsamlingen LANTMÄTERIET framträder ett jag, en lantmätare som rör sig mellan de här två processerna, civilisationen och ekologin. Vid ett samtal i samband med prisutdelningen, mellan Jonas Gren och från Harry Martinson-sällskapets prisjury Semir Susic och Paulina Helgeson, menar Susic att naturen blir berättelse och man anar en sorts vantrivsel hos diktjaget, som på något sätt vill vara en del av berättelsen, naturens berättelse, men ändå inte riktigt når fram. Några uttryck återkommer som är ganska våldsamma, som exempelvis ”vränga skinn över skallen”. Det finns punkter av nästan aggressivitet, nästan vantrivsel och Jonas Gren håller med om att det finns en sådan rent biografisk för egen del.
 
Han hade arbetat på kontor många år och vantrivdes med det, att sitta inne framför en dator. ”Jag började röra mig mer och mer ute i landskapen och när man vill beskriva någon slags vilja att sammansmälta med något större sammanhang, så ligger en väldig begränsning bara i det att försöka sätta ord på det att vi är del av ett större ekologiskt sammanhang, är ju en brist. Orden ingår där men så fort man försöker skriva så upprättar man också en distans och många av mina skrivupplevelser var en frustration, eller en känsla som jag försökte sätta och improvisera kring och se vilka ord som kom fram. Det är inte en exakt kartläggning av ett tillstånd utan mera ord som konsekvens av en slags känsla. Där var liksom känslan av att vränga ut och in på sitt skinn, som vittnar om någonting.”

Paulina Helgeson får när hon läser Jonas Grens dikter, en bild av att det är Harry Martinson som naturskildrare som är Jonas Grens Martinson och hon frågor om det stämmer. Jonas Gren håller med, men ändå inte bara detta. Han har gjort en liten förteckning över det Martinson talar om, stämningar går att applicera, stämningar av vilket tillstånd som helst. Martinson talar väldigt mycket om buller, buller tar sig in i stämningen av att vara i naturen, och därför tänker sig Jonas Gren detta att stå vid en motorväg också som en naturskildring, att ta det vidare men inte göra den där uppdelningen mellan natur och kultur. Det finns väldigt mycket av Martinsons civilisationskritik och även hans personporträtt med i min syn på vad naturskildring är, avslutar Jonas Gren samtalet.

ett vrål av val från trädets
djup hur
floderna i hjärnan
bryter fram
jag går i vitsippor
och sjunger
 
[…]
 
lämnad i
vindens
rannsakan 
 
[…]
 
jag har
och längtar
efter
ingenting och
allt
 
[…]

 
 
 
 
~~~
 
Tack Jonas Gren
 
Gratulerar!
 
 
 
 
Rune Liljenrud
 
 


Andrapriset 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson"



ANNIKA RYDBERG
"I dialog med Harry Martinson"
 
Professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Johan Stenström, Harry Martinson-sällskapets vice ordförande, presenterar årets vinnare i  Harry Martinson-sällskapets skrivartävling med deltagare från skrivarutbildningar "I dialog med Harry Martinson". Jurymedlemmarna Paulina Helgeson och Semir Susic samtalar med pristagarna - På bilden vid Johan Stenströms sida Jonas Gren, Maja Tinnerwall och Annika Rydberg
 
Annika Rydberg erhåller 2:a priset 15 000 kr
jämte ett diplom som bevis på sin värdighet
 
ANNIKA RYDBERG
 "I dialog med Harry Martinson"

 
 
Utdrag ur några av de dikter som Annika Rydberg läste i samband med att hon erhöll pris i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling:


Ur Stomata

Genom öppna munnar
klyvna läppar. I luften
lösa ämnen: väte och syre
så sinnrikt förenade. 

Kolet som vandrar in i
den organiska kedjan.

[…]

Aggregationstillståndens rörelse
från ett till ett annat, fukten faller
ut i den blekgrå luften. Flödet
som är i oss. 

Vi rör oss framåt, alltid framåt. Min
kropp, min moders kropp, mitt blod,
mina barns blod.
 

Ur Ringblommor

Att vara i trädgården nu,
att vara del i det som sker,
att vara del i allt som är.

 

Ur Rymdfärd

På ljusårs avstånd brinner
eldar, fusioner, kärnreaktioner,
stjärnor i rörelse kring
ursprungets mitt. 

[…] 

I rymden kan vi färdas, instängda i en kapsel, skyddade 
från solens giftiga regn. Livet på vår planet har gjort oss 
ömtåliga för stjärnors strålning. Livet på jorden har gjort oss 
starka i vår egen natur. Inom kapseln råder förhållanden som vi 
har anpassat till människoliv. Men om det skulle hända att höljet 
spricker och sprängs sönder, då svävar all materia fritt. Då är vi 
åter ursprungsstoff med möjlighet till något nytt. 
 

Ur Kastanjens nakna grenar

Den täta himlen har fläckar
i toner av stålblått som bryter
mot barrträdens dova och gröna
kronor. Jag har bäddat löven
i drivor runt rosornas nakna
stjälkar. De vissna bladen skyddar
mot kölden som ska komma
att stanna en tid. 
 

Ur Sönderfruset

Och vi går utmed älven, våra kroppar
i den isklara kylan. Blodets värme
genom våra kardiovaskulära system.
Rörelserna finns där hela tiden
genom cellväggarnas membran.
Värmen, det av liv varma. Kärlens
väggar är så genomsläppliga.

Längre ner är vassrören inkapslade
i rimfrost, varje strå i rimfrost
som om sömnen äntligen är där.

Vid ett samtal i samband med prisutdelningen efter skrivartävlingen ”I dialog med Harry Martinson”, mellan Annika Rydberg samt Semir Susic och Paulina Helgeson från Harry Martinson-sällskapets prisjury, menar Semir Susic att Annika Rydbergs diktsvit är väl genomarbetad och kanske framför allt, det starkaste är det som finns i slutet av Rymdfärd, kopplingen  mellan  den sårbara lilla kapseln och vårt jordklot som, inte direkt nämnd  men underförstådd, finns där. "Inom kapseln råder förhållanden som vi har anpassat till människoliv. Men om det skulle hända att höljet spricker och spränger sönder, då svävar all materia fritt." Harry Martinsons Aniara och Annika Rydbergs Rymdfärd möts i en manande metafor om livets skörhet. 

På fråga av Semir Susic om det i diktsviten finns en medveten cykel i övergångar mellan vår, sommar, höst och vinter, svarar Annika Rydberg att hela samlingen följer en sådan cykel med årstiderna. Hon börjar med cellerna och fortsätter med rymden. Det är inte bara det lilla eller det stora utan det lilla och det stora, såsom i prismotiveringen för Harry Martinsons Nobelpris i litteratur 1974 ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

 
Paulina Helgeson frågar Annika Rydberg om vilken Harry Martinson som främst är hennes och hon svarar att precis som Martinson har hon sysslat både med humaniora och naturvetenskap. Hon började arbeta som skulptör och har en konstnärlig utbildning i botten. På 1990-talet läste Annika Rydberg en naturvetenskaplig utbildning och hon tror att den här blandningen har hon med sig in i diktsamlingen och Harry Martinson har kommit tillbaka periodvis till henne.

Hon började en gång med att läsa Nässlorna blomma och när hon gick på konstskola fanns där en lärare som var väldigt fascinerad av Harry Martinson och hans Bolle. Denne lärare Graham Stacy öppnade också ögonen hos henne för lyrikern och poeten Harry Martinson. Under skrivarkursen vid Linnéuniversitetet har hon återvänt till detta.

Annika Rydbergs användande av fackterminologin, likt Harry Martinsons användande av facktermer och exotiska ortnamn som ett slags formler eller besvärjelser, ger något extra avslutar med erkännande Paulina Helgeson dialogsamtalet mellan prisjury och pristagare.

Annika Rydberg har flera konstverk i offentlig miljö bl.a. ”Pojken och fågeln” från år 1993, med måtten H150 x B25 x D80 cm.  Skulpturen som är placerad vid Lisa Sass gata i Hisings Backa på Selma Lagerlöfs torg, anspelar på Selma Lagerlöfs berättelse ”Nils Holgersson underbara resa genom Sverige”.



 POJKEN OCH FÅGELN

Konstnär: Annika Rydberg

Foto: Jan Peter Dahlqvist

 

 
Några rader ur Harry Martinsons hyllning i prologen Vildgåsresan till 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse får tolkning genom Annika Rydbergs bronsskulptur.
 
Nils Holgersson blev mer än blott en pojke
som fått en tomteörfil och förvandlats.
Han blev piloten i vår första flygdröm;
och sträckets väg från Skåne upp till Lappland
var (tecknad som den blev av lärarinnan)
den första flyglinje som världen hade.
[...]
Från alla land där barnen lärt sig läsa
kom fler och fler och snart låg millioner
av barn bland skyarna och red mot Sarek.
[...]
All myt och dikt har alltid älskat fåglar,
och henne som vi ärar här idag
skall alltid höra hop med unga resors flykt
och mytens fågelskara.
 
 
~~~
 
Tack Annika Rydberg
  
Gratulerar! 
Rune Liljenrud

torsdag 15 maj 2014

Förstapriset 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson"

 
MAJA TINNERWALL
"I dialog med Harry Martinson"
 
Professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Johan Stenström, Harry Martinson-sällskapets vice ordförande, presenterar årets vinnare i  Harry Martinson-sällskapets skrivartävling med deltagare från skrivarutbildningar "I dialog med Harry Martinson". Jurymedlemmarna Paulina Helgeson och Semir Susic samtalar med pristagarna - På bilden vid Johan Stenströms sida Jonas Gren, Maja Tinnerwall och Annika Rydberg
 
Maja Tinnerwall erhåller 1:a priset 20 000 kr
jämte ett diplom som bevis på sin värdighet
 
 MAJA TINNERWALL
 "I dialog med Harry Martinson"
 
 

Ur Maja Tinnerwalls

Sommarens sista tulpan:


[…]

Landsbygden håller mig kvar. Vissa avkroksbarn drog till stan. Andra drog ännu längre bort. Det fanns de som drog till andra länder, la till vid andra kontinenters stränder. Det verkade så enkelt, men för mig var det svårt. Jag visste inte hur man gjorde. Motvilligt stannade jag kvar. Vi var en hel barnaskara, med bara några år mellan den yngsta och äldsta. Jag och Ebba var någonstans i skarans mitt. Vi var avkroksbarn långt bort från allting. Jag var alltid längst av tjejerna. Vi klev av skolbussen på ladugårdsplanen, och på vägen hem plockade vi kastanjer på kyrkans nykrattade parkering. Sedan skiljdes vi åt, för jag skulle ta kyrkvägen hem till mig och de andra skulle fortsätta längs byvägen hem till sig.

 Jag går kyrkvägen upp. Genväg till kyrkan. Kyrktornet gömmer sig bakom blå byggplast. Sånglärkorna drillar. Jag stannar och vänder huvudet mot himlen, försöker fixera lärkan med blicken. Det tar en stund men går till slut.

Vingarna rör sig snabbt upp och ned. Melodierna rör sig också snabbt upp och ned. Flyttfåglarnas liv är variationsrikt. En årstid här, en annan där. Ett liv i norr, ett helt annat i söder.

Mitt liv är orörligt. Det står alldeles, alldeles stilla. På den här landsbygden som jag är oförmögen att slita mig från. Den här avkroken som håller mig fast.  Gräset i vägrenen äter upp hjulspåren. Vägen smalnar av till stig. Det är fel att kalla kyrkvägen för väg. Jag har slutat växa. Det är som att barndomen dröjer sig kvar längst inne i mig, där skuggan är som mörkast. Vinden rör om i timotejstråna. Det molar i mig, en känsla av att livet är ett drama som utspelar sig någon annanstans. Inte i den här byn, inte här, absolut inte här.

Världen, snälla lyssna.
 
[…]
 

 
Vid ett samtal i samband med prisutdelningen efter skrivartävlingen ”I dialog med Harry Martinson”, mellan Maja Tinnerwall samt Semir Susic och Paulina Helgeson från Harry Martinson-sällskapets prisjury, menar Semir Susic att vanligtvis brukar de flesta fastna för Harry Martinsons Nässlorna blomma, medan det är hans Vägen ut som har gjort stort intryck på Maja Tinnerwall.
 
Hon anger att det har varit ett ganska utspritt författarskap i hennes läsning de senaste åren. Under gymnasietiden läste hon och ”brände” ganska många författare och var sedan färdig med dem. När hon läste den första boken av Harry Martinson så läste hon inte direkt några flera därefter. Det var inte därför att hon tyckte det var dåligt eller ointressant. Hon tror att det var därför att hon ville komma tillbaka till Martinson och det är framförallt till hans prosa som hon kommit tillbaka, förra sommaren till Vägen ut, och den inspirerade henne. Strax efter läsningen av den skrev hon texten Sommarens sista tulpan, som är väldigt inspirerad av Vägen ut.
 
Semir Susic från prisjuryn ser en koppling mellan Idas torn i Vägen ut och tornet, utsiktsplatsen och lampan i Maja Tinnerwalls text som är väldigt starka symboler. Hon tänker på tornet som en plats som syns väldigt tydligt långt ifrån och man vet också att det händer någonting där, för att det lyser. Det är inte hur lätt som helst att bara ta sig dit. Också vetskapen finns om att där uppifrån ser man saker som man inte ser när man står där nere. I texten Sommarens sista tulpan finns kyrkans topp som skymtar mellan tallarna och syns i stort sett från hela byn.
I slutet av Maja Tinnerwalls text klättrar personen upp i kyrkans topp för att se och detta blir symboliskt att hon som stannat kvar på samma plats där hon är född, återerövrar sin egen by genom att klättra upp i tornet. Hon ser det hon inte sett under sitt liv. Det blir som en erövring av den egna barndomen och platsen där den utspelat sig. Plötsligt ligger den under henne.
 
Texten i Sommarens sista tulpan är otroligt berättande och det finns en enkelhet i den som förefaller väldigt enkel, men när man tittar närmare på den är den väldigt komplicerad, menar Semir Susic. Han undrar hur man får till denna enkla, men väldigt svåra stilen, hur är processen och hur är arbetet med manus? Maja Tinnerwall tror sig veta att hon alltid skriver väldigt enkelt. Sedan hon skrev denna text har hon gått ännu mera mot att kapa och korta. Det skall vara enkelt och inte snirkligt. När hon ser på texten Sommarens sista tulpan, finner hon den nu ganska slingrig, som att den dansar runt i skogen och inte tar raka vägen dit den ska. Detta är en stil som hon har byggt upp.
Semir Susic framhåller att Maja Tinnerwall trots sin unga ålder, bara 22 år, har en väldigt tydlig stil, otroligt imponerande att se denna stil, som känns så självklar och som är väldigt elegant, avslutar han.
Paulina Helgeson menar att Maja Tinnerwalls stil har mogenhet och att det i texten finns en mogenhet rent stilmässigt, men det finns också ett slags vemod inför det svunna, som man inte spontant förknippar med dem som är väldigt unga. Den här personen förhåller sig till landsbygden, som på något sätt håller jagberättaren fast. Det finns ingen Vägen ut för den här personen, som vill lämna, men det går liksom inte riktigt, för den här döende, avfolkade landsbygden håller henne kvar.
Det finns ett väldigt typiskt Martinsonskt tonfall, vemodet inför den döende landsbygden. Maja Tinnerwalls koppling till landsbygden är väldigt central. Hon kommer från Vikbolandet i Östergötland och har växt upp i en liten by där. Det finns en kyrka och det är den byn som författarjaget går igenom.
Maja Tinnerwall var snabb med att fly från landsbygden när hon fick chansen. Efter studentexamen flyttade hon till Stockholm när hon inte längre kunde identifiera sig med landsbygden och förstod att landsbygden för henne var ”ett sjunkande skepp”. Nu när hon har varit därifrån några år, så vill hon gärna tillbaka dit och ser saker som hon inte såg tidigare, glad att ha den erfarenheten att ha vuxit upp där och ha det arvet. I slutet av Sommarens sista tulpan erövrar personen och låter sig erövras av landsbygden, arvet som de flesta vill fly ifrån.
 
~~~
Tack Maja Tinnerwall
Gratulerar!
 
Rune Liljenrud