MAJA TINNERWALL
"I dialog med Harry Martinson"
Professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Johan Stenström, Harry Martinson-sällskapets vice ordförande, presenterar årets vinnare i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling med deltagare från skrivarutbildningar "I dialog med Harry Martinson". Jurymedlemmarna Paulina Helgeson och Semir Susic samtalar med pristagarna - På bilden vid Johan Stenströms sida Jonas Gren, Maja Tinnerwall och Annika Rydberg
Maja Tinnerwall erhåller 1:a priset 20 000 kr
jämte ett diplom som bevis på sin värdighet
MAJA TINNERWALL
"I dialog med Harry Martinson"
Ur Maja Tinnerwalls
Sommarens sista tulpan:
[…]
Landsbygden håller mig kvar. Vissa avkroksbarn drog till stan. Andra drog ännu längre bort. Det fanns de som drog till andra länder, la till vid andra kontinenters stränder. Det verkade så enkelt, men för mig var det svårt. Jag visste inte hur man gjorde. Motvilligt stannade jag kvar. Vi var en hel barnaskara, med bara några år mellan den yngsta och äldsta. Jag och Ebba var någonstans i skarans mitt. Vi var avkroksbarn långt bort från allting. Jag var alltid längst av tjejerna. Vi klev av skolbussen på ladugårdsplanen, och på vägen hem plockade vi kastanjer på kyrkans nykrattade parkering. Sedan skiljdes vi åt, för jag skulle ta kyrkvägen hem till mig och de andra skulle fortsätta längs byvägen hem till sig.
Jag går kyrkvägen upp. Genväg till kyrkan. Kyrktornet gömmer sig bakom blå byggplast. Sånglärkorna drillar. Jag stannar och vänder huvudet mot himlen, försöker fixera lärkan med blicken. Det tar en stund men går till slut.
Vingarna rör sig snabbt upp och ned. Melodierna rör sig också snabbt upp och ned. Flyttfåglarnas liv är variationsrikt. En årstid här, en annan där. Ett liv i norr, ett helt annat i söder.
Mitt liv är orörligt. Det står alldeles, alldeles stilla. På den här landsbygden som jag är oförmögen att slita mig från. Den här avkroken som håller mig fast. Gräset i vägrenen äter upp hjulspåren. Vägen smalnar av till stig. Det är fel att kalla kyrkvägen för väg. Jag har slutat växa. Det är som att barndomen dröjer sig kvar längst inne i mig, där skuggan är som mörkast. Vinden rör om i timotejstråna. Det molar i mig, en känsla av att livet är ett drama som utspelar sig någon annanstans. Inte i den här byn, inte här, absolut inte här.
Världen, snälla lyssna.
[…]
Vid ett
samtal i samband med prisutdelningen efter skrivartävlingen ”I dialog med Harry
Martinson”, mellan Maja Tinnerwall samt Semir Susic och Paulina Helgeson från
Harry Martinson-sällskapets prisjury, menar Semir Susic att vanligtvis brukar
de flesta fastna för Harry Martinsons Nässlorna blomma, medan det är
hans Vägen ut som har gjort stort intryck på Maja Tinnerwall.
Hon anger
att det har varit ett ganska utspritt författarskap i hennes läsning de senaste
åren. Under gymnasietiden läste hon och ”brände” ganska många författare och
var sedan färdig med dem. När hon läste den första boken av Harry Martinson så
läste hon inte direkt några flera därefter. Det var inte därför att hon tyckte
det var dåligt eller ointressant. Hon tror att det var därför att hon ville
komma tillbaka till Martinson och det är framförallt till hans prosa som hon
kommit tillbaka, förra sommaren till Vägen ut, och den inspirerade
henne. Strax efter läsningen av den skrev hon texten Sommarens sista tulpan,
som är väldigt inspirerad av Vägen ut.
Semir Susic från prisjuryn ser en koppling mellan
Idas torn i Vägen ut och tornet, utsiktsplatsen och lampan i Maja
Tinnerwalls text som är väldigt starka symboler. Hon tänker på tornet som en
plats som syns väldigt tydligt långt ifrån och man vet också att det händer
någonting där, för att det lyser. Det är inte hur lätt som helst att bara ta
sig dit. Också vetskapen finns om att där uppifrån ser man saker som man inte
ser när man står där nere. I texten Sommarens
sista tulpan finns kyrkans topp som
skymtar mellan tallarna och syns i stort sett från hela byn.
I slutet
av Maja Tinnerwalls text klättrar personen upp i kyrkans topp för att se
och detta blir symboliskt att hon som stannat kvar på samma plats där hon är
född, återerövrar sin egen by genom att klättra upp i tornet. Hon ser det hon
inte sett under sitt liv. Det blir som en erövring av den egna barndomen och
platsen där den utspelat sig. Plötsligt ligger den under henne.
Texten i Sommarens sista tulpan är
otroligt berättande och det finns en enkelhet i den som förefaller väldigt
enkel, men när man tittar närmare på den är den väldigt komplicerad, menar
Semir Susic. Han undrar hur man får till denna enkla, men väldigt svåra stilen,
hur är processen och hur är arbetet med manus? Maja Tinnerwall tror sig
veta att hon alltid skriver väldigt enkelt. Sedan hon skrev denna text har hon
gått ännu mera mot att kapa och korta. Det skall vara enkelt och inte
snirkligt. När hon ser på texten Sommarens sista
tulpan, finner hon den nu ganska slingrig, som att den dansar runt i
skogen och inte tar raka vägen dit den ska. Detta är en stil som hon har byggt
upp.
Semir Susic
framhåller att Maja Tinnerwall trots sin
unga ålder, bara 22 år, har en väldigt tydlig stil, otroligt imponerande att se
denna stil, som känns så självklar och som är väldigt elegant, avslutar han.
Paulina Helgeson menar att Maja
Tinnerwalls stil har mogenhet och att det i texten finns en mogenhet rent
stilmässigt, men det finns också ett slags vemod inför det svunna, som man inte
spontant förknippar med dem som är väldigt unga. Den här personen förhåller sig
till landsbygden, som på något sätt håller jagberättaren fast. Det finns ingen Vägen
ut för den här personen, som vill lämna, men det går liksom inte riktigt,
för den här döende, avfolkade landsbygden håller henne kvar.
Det finns ett väldigt
typiskt Martinsonskt tonfall, vemodet inför den döende landsbygden. Maja
Tinnerwalls koppling till landsbygden är väldigt central. Hon kommer från
Vikbolandet i Östergötland och har växt upp i en liten by där. Det finns en
kyrka och det är den byn som författarjaget går igenom.
Maja Tinnerwall var snabb
med att fly från landsbygden när hon fick chansen. Efter studentexamen flyttade
hon till Stockholm när hon inte längre kunde identifiera sig med landsbygden
och förstod att landsbygden för henne var ”ett sjunkande skepp”. Nu när hon har
varit därifrån några år, så vill hon gärna tillbaka dit och ser saker som hon
inte såg tidigare, glad att ha den erfarenheten att ha vuxit upp där och ha det
arvet. I slutet av Sommarens sista tulpan erövrar personen och låter sig erövras av landsbygden,
arvet som de flesta vill fly ifrån.
~~~
Tack Maja Tinnerwall
Gratulerar!
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar