onsdag 22 april 2009
Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademien år 1949
Det har uppstått en intressant diskussion om Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademien 1949, alltså nu 60 år efter att det hölls. På Internationella kvinnodagen lyssnade Sonja Glimstedt Hall till ett föredrag av Birger Schlaug om Elin Wägner, som innehade stol nr 15 i Svenska Akademien 1944-49, före Harry Martinson, som var ledamot 1949-1978. På Harry Martinson-sällskapets hemsida finns en artikel av Sonja Glimstedt Hall om vad som hände den 8 mars i Hörsalen på Stadsbiblioteket i Stockholm.
Kerstin Ekman, som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska Akademien efter Harry Martinson - men som sedan 1989 inte deltar - skrev i samband med att Svenska Akademien 1986 firade 200 år, om inträdestalen i Svenska Akademien. Då utgavs åtta jubileumsböcker, varav Kerstin Ekman svarar för den mycket intressanta ”Mine Herrar … Om inträdestalen i Svenska Akademien”. Boken har fem avdelningar I. CEREMONIEN, II. VÄRDET, III. MÄNNISKAN OCH VERKET, IV. BUDSKAPET, V. DÖDEN.
Kerstin Ekman skriver om Harry Martinsons inträdestal efter Elin Wägner bl a detta:
Harry Martinsons konstnärliga syn måste ha haft obsessionens karaktär. Han var besatt av en syn. Den styrde honom mot det konstnärliga uttrycket. Men det som inte gick in under hans syn, som var likgiltigt eller främmande när han var fångad av den, blev liggande i mörker eller i ledans halvskymning.
I sitt tal uppehåller han sig utförligt vid en novell i samlingen ”Nyckelknippan” från 1921. Det är få av hennes böcker han nämner vid namn och ingen annan refereras. Novellen heter ”Venus” och han säger att den handlar om en kvinna som slår vakt om något; ”man vet inte riktigt vad det är om man inte får kalla det hennes möjligheter i världsrymden”. Martinson säger också: ”hon framställs som astronom och matematiker”. Venus är hennes symbol men Wägner har tagit ett steg förbi symbolen; den ”skiftar betydelse och får drag av celest mekanik”.
Kerstin Ekman skriver vidare:
Martinsons referat eller tolkande sammanfattning är först förbryllande. Ur en förströdd och påtvingad läsning har han fångat planeten Venus och matematiken. Talet om Elin Wägner skrevs under Aniaradiktningens tillkomsttid. Samma år hade han besökt Paris och matematikmuseet.
Han har gjort en märklig läsning, kanske förströdd men också kreativ. Att följa denna novell i hans infallsrymd när den störtar förbi, liten och högst bristfällig, är att titta in i en skapande hjärna. Aniaradiktningens byggelement virvlar runt tillsammans med flagor ur Elin Wägners novell.
_____
Efter att jag ännu en gång läst 1*) Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademien, 2*) Elin Wägners novell ”Venus” ur samlingen ”Nyckelknippan”, 3*) Kerstin Ekmans tankar över inträdestalet i ”Mine Herrar … Om inträdestalen i Svenska Akademien” och 4*) Sonja Glimstedt Halls artikel ”Från Askungesaga till Väckarklocka”, som ligger på vår hemsida, så har jag ånyo berikats. Det är inte alls underligt om Harry Martinsons djupa tankar kan tolkas på olika sätt. Värst vore det om tankeröster om honom inte fanns! Med ”Tankens vän” i Aniara Sång 44 manas vi av Harry Martinson själv - Tankens vän - att tänka:
I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.
* Tag och läs!
Lilla Björka ligger vackert i Berg, nära Lammhult i Småland. Här bodde Elin Wägner permanent från 1929 fram till sin död 1949. Information om Elin Wägner finns på hemsidan www.elinwagner.se
Rune Liljenrud
onsdag 15 april 2009
Vi rör oss med ett land så stort att vi inte orkar värma upp det . . .
Omslag till kallare väder lovar i kväll SMHI - aprilväder! Jag återvänder till Harry Martinsons vårvinter-almanacka, Vintergatan 1960 - 13 vid bordet, där Harry Martinson utgår ifrån det kyliga vårvinter-klimatet i Sverige och ger en livsfilosofisk eftertanke om "frusna själar och ständigt tjälskadade svenska sinnen".
/…/
"Vi rör oss med ett land så stort att vi inte orkar värma upp det som vi skulle eller borde, med vår andedräkt. Därav denna ödslighet, denna kyla och vilsenhet hur vi än gör och hur mycket vi än reformerar för trivselns skull. Trivselns yttre former når vi nog, men vårt hjärtas värme har gått åt på vägen. Så är det och så har det blivit, emedan det finns en entropilag också för sådant, också för samhällsutvecklingar och s.k. folksjälar".
Poeten Li Li, som i år får Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne är väldigt nära Harry Martinsons tankar om folksjälen när han som invandrad poet betraktar Sverige och oss svenskar.
Redan i sin första diktsamling SÖMNLÖS, som Li Li utgav året efter att han kommit hit till Sverige, har han i dikten Staden gjort en iakttagelse:
Staden mullrar som ett rasande hav
men vi känner en ödslig stillhet
Ute på gatorna står de väldiga cementmaskerna
skapade av kulturen
tätt samman, gnistrande kalla
skymmer de himlen, skymmer de solsken och landskap
Osynligt rör sig människorna
bakom de stängda fönstren
i de döljande hjärtehusen.
I diktsamlingen EN PLATS SOM ÄR DU, tredje delen i en trilogi som har exilens villkor som tema, har Li Li
13 sätt att betrakta Stockholm
1
Jag väntar. Jag ser hur jag en snöig julafton passerade Sibyllegatan, Karlavägen, och hur min blick som sökte något gott - lycka - i de ljustindrande fönstren studsade tillbaka. Jag frös, som nu, mitt ibland ögonen.
Men jag stannar kvar. Tror att någon ska se mig och ge glädje. En glädje som Stockholm otvivelaktigt känner när hon ser sig i vattnet, och kallas för Nordens Venedig.
Fortfarande ser ingen på mig. Ingen kan göra någonting åt det. Lika litet som isen här vill avskaffa sitt privilegium: att förvandla staden till ett kylskåp, där var och en kan finna sitt fack.
5
Det är mänskligt: när vattnet låter en stad speglas i sig
Det är gudomligt: när en blick låter en annan speglas i sig
6
Jag står på bron och sträcker ut armarna och kramar den fuktiga vinden. Jag ses av en blänkande yta: ett kors, skugglikt.
Li Li anser att det bästa med Sverige är naturen, som är fantastisk och saknas ofta i Kina. Särskilt är det sommaren på en ö i Stockholms skärgård han tycker om. Då befinner man sig i paradiset. Man upplever den bibliska skapelsestunden. Det finns en sådan religiös upplevelse, man är där i ingenmansland av ljus och särskilt när det också är värme, en slags berusning.
Det finns frändskap mellan Li Li och Harry Martinson. Man kan med stor behållning läsa dem parallellt. Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Klockrike 8-10 maj är Harry Martinsons författarskap i centrum och vi får lyssna till författaren och pristagaren Li Li, som enligt statuterna för Klockrikestipendiet "verkar i Harry Martinsons anda". Det kommer att bli stor högtid!
Rune Liljenrud
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)