I den långa listan med oroande politiska händelser nämns också tre motståndshandlingar, Torgny Segerstedts kritiska artikel om Adolf Hitler i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 3 februari, Karl Gerhards uttalat antinazistiska revy Oss greker emellan har den 10 maj premiär på Folkan i Stockholm och den 31 oktober utkommer Harry Martinsons Kap farväl!
Wikipedias lista för året 1933 blir till omläsning av 90-åriga Kap farväl!
Björn Larsson har i sin bok Harry Martinson På luffen i ett författarskap, Harry Martinson-sällskapets årsbok 2021 (sid. 40f) ett längre citat ur Harry Martinsons Kap farväl! som avslutas med "Ty människan själv är och förblir det första och det sista." Björn Larsson skriver om Martinsons försvar av människan "trots vad han visste om hennes framfart i världen". Han framhåller "bländande språk" som "en av förklaringarna till det förförande skimmer som omger Harry Martinsons texter, och i synnerhet reseskildringarna och romanerna". Han fortsätter "...försvaret för människan är starkare än den grymhet och det elände som Martinson möter och beskriver utan att sväva på målet. Dessutom finns det även hos de mörkaste och mest pessimistiska av de stora författarna en paradox som ligger i själva företaget att beskriva mörkret, ändligheten, dumheten och tyrannin. Det är exempelvis tydligt hos Flaubert, hos Dostojevskij, hos Beckett och hos Jens Bjørneboe. Just det faktum att de på ett bländande skarpt språk lyckas med företaget att skapa stora litterära verk blir i sig ett ljus i mörkret. Själva projektet att på ett oefterlikneligt språk förmedla till och med en mörk och förtvivlad bild av verkligheten innebär att man inte har gett upp. Det visar vad människan är kapabel till. Jag tror sålunda att det är Harry Martinsons egenartade och gnistrande språk som får många att känna att han trots allt är en hoppfullhetens författare, även om han innehållsligt ofta uttrycker något annat. Hela Aniara är ju exempelvis ett uttryck för livets ändlighet och människans grymhet. Men det hindrar oss inte från att läsa dikten som en hyllning till människan."
Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.
Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
Humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.
Flyktig är lyckan – en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.
Harry Martinson, ANIARA, sång 80