torsdag 31 december 2020

SKOGEN I LITTERATUREN ~ Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2020 med "texter som speglar hur skogen har beskrivits under de fem århundraden som det funnits något som kan kallas litteratur i vårt land", med Lars Klingström som god redaktör, är glädjande värdefull. Harry Martinson har en given plats i urvalet av författare. Gustav Fredriksson och Åke Widfeldt svarar för en informativ artikel "Träd och skog i Harry Martinsons landskap". Detta är en absolut favorit bland alla utgivna årsböcker, som stort berikar årsskiftet 2020/21.


 Skogshistoriska Sällskapet har en uppgift:

"Samhället har blivit allt mer historielöst. Perspektiven till dagens skeenden får inte plats när den viktiga tiden för reflektion och eftertanke reduceras till ett minimum. Skogen har idag en viktig roll i arbetet med att bemästra det allt varmare klimatet. Att ge historiska perspektiv på skog och skogsmark kan bidra till att minska de motsättningar som i mer än ett halvt sekel präglat relationerna mellan brukande- och bevarandeintressen i skogen." 



Barndomens skog

Barfot från tuva till tuva jag sprang
sökande bondens kor,
såg hur den speglade himmelen vred
i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast
och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne
i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren.

Harry Martinson: Ur Nomad, 1943

Gustav Fredrikssons och Åke Widfeldts bidrag i Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2020 har in extenso med några skogsdikter av Harry Martinson: 
Barndomens skog, ur Nomad, 1943
En vresgran, ur Tuvor, 1973
Furan, ur Tuvor, 1973
Jättegranen, ur Tuvor, 1973
Granskogarna, ur Tuvor, 1973

I många dikter och naturessäer framträder tydligt Harry Martinsons upplevelse av och syn på landskapets förändring. Gustav Fredriksson och Åke Widfeldt nämner essäsamlingen Midsommardalen, 1938 och Utsikt från en grästuva, 1964. Harry Martinsons minnesbilder av barndomens skog finns beskrivna i Nässlorna blomma, 1935.

Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2020, finns texter ända från Den första tryckta boken i Sverige Dialogus Creatururum Moralizatus, 1483,  Den heliga Birgittas (1303-1373) skrifter, Carl von Linné (1707-1778) och Carl Michael Bellman (1740-1795), fram till och med 2000-talet med de allt flera skönlitterära författarns och poeternas tid, som kan hjälpa till fördjupat läsintresse om just "Skogen i litteraturen".

Bild från Nebbeboda akademi oktober 2014
Minneshyllning till Sven Edvin Salje 100 år 
Lars Kardell föreläser om
Skogen och dess brukande i svensk skönlitteratur
samt
Ljungheden i skönlitteraturen

Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2020 medverkar åter Lars Kardell, professor emeritus vid Sveriges Lantbruksuniversitet, nu med en kunnig överblick av vad dagens författare förmedlar om det norrländska barrskogslandskapet, som han har arbetat i under sju decennier.

Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2020 är väl värd mångas läsning och stora uppskattning!

Rune Liljenrud 





onsdag 30 december 2020

Barnet trycker sig mot rutan och ser änglarnas snö komma, och höjer glädjerop på glädjerop. Men snön faller timma efter timma och barnet somnar. Harry Martinson: Spektrum 1932, nr 2



MODERSRAD

Modersrad formad i moderliven,
snart skall du stöta mot lytta kiselhöften
- varmed du födde iskalla ätter -
väckningens eldny med heta glödbasunen.
Föda mera av kärlek än av dessa iskalla typer
som likna stålspolar
och kommenderade bronsmän.

Modersrad. Du skall en gång göra världen
varmare omkring oss.
En gång skall du sluta att föda
ishetsande ismän
och tjutande frosthjärtan.
Du kommer en gång att göra världsdrömmen
varmare att leva,
föda ett kärleksmäktigt folk.

HARRY MARTINSON:  Ur NATUR 


ASTRID LINDGREN TEXT - Nyutgåva 2018 av talet 


Astrid Lindgren 
tilldelades år 1978 Tyska Bokhandelns Fredspris.
Hennes tacktal vid mottagandet av priset i Frankfurt den 22 oktober 1978,  formades till ett engagertat upprop mot krig och tyranni.
 Hon tar sin utgångspunkt i omsorgen om barn: 


"Om barnet skall bli en varm, öppen, förtroendefull människa med förmåga till gemenskap eller en känslokall destruktiv ensamvarg, det avgör de som tar emot barnet i världen och lär det vad kärlek är eller låter bli att visa det vad kärlek är. Überall lernt man nur von dem, den man liebt, det har Goethe sagtoch då måste det väl vara sant. […] Det skulle kanske ändå så småningom kunna bli ett litet bidrag till världsfreden."

Ur Astrid Lindgrens tal Aldrig våld!


Gott Nytt År 2021
Rune Liljenrud 

torsdag 24 december 2020

HARRY MARTINSON: "På efternatten foro de till julottan. De åkte med hjuldon. Fjädervagnen skaltade fram på den ojämna skogsvägen, vars hjulskåror lågo överdragna med en porslinsvit, klirrtott is, tunn som rån. När den klirrade sönder sjöng den kring hjulen som isagnar och kinesiska fat. Martin satt sömnig med de andra och lyssnade halvt i dröm till denna underliga zittersång som med små avbrott varade en halv mil och påminde om änglarna." (Ur NÄSSLORNA BLOMMA)




Min malm vill sjunga Ditt lov, o Herre.
Min ton må trösta, glädja och vägleda 
den som söker stigen 
upp mot Guds blommande ängder.

Inskription av 
Sven Edvin Salje
på en av klockorna i Jämshögs kyrktorn


HARRY MARTINSON:
Ur NÄSSLORNA BLOMMA 

 "Kyrkan låg majestätiskt på en långsluttande förhöjning av fältet. De långa upplysta bågfönstren lyste som tio Guds fingrar på var sin sida om långskeppet. Kyrkbacken myllrande av folk: bönder i paletåer och plommonstop, tafatta drängar i hängiga kostymer och fula åttakantiga sportmössor. Många av kvinnorna hade schaletter men lika många hade hattar. Det var år 1913. Bönderna voro inte längre en vadmalsklädd menighet. De voro nu de svenska landsändarnas allmänhet, om man undantar dalkarlarna, som etablerat sig som 'guds egna'. Jultidningsplanscherna handlade alltid om dem. Barnen matades med Dalarna och Dalarna, detta landskap i norr som levde högt på den effekt det åstadkom i folksjälen. Martin hade en rättvikskulla som bokmärke. Den hade suttit på en marknadskaramell. 
[…] Liksom fordom skred folket in i kyrkans förstuga, vapenhuset, men några svärd att hänga ifrån sig där hade det inte mer. Forntiderna voro för länge sedan slut. De sentida, nära nog halvupplysta bönderna fingo nöja sig med att andäktigt ta av sina plommonstop i vapenhusporten. 
[…]  Nu började Guds berg att svagt och klirrande darra en toning. Det var organisten som provade en kitslig labialpipa före preludiet. Jo, i dag, sade han sig, var hon visst bättre, den stämman i Herren. Man fick hoppas att hon skötte sig. Att hon var holigans. Nu lade han händerna på manualernas vita skog och började att med händer och sinne klättra i preludiet, som efter hand började svälla, leta och stråla, till dess det plötsligt havshäftigt slog ut sig som en påfågelstjärt och fyllde all kyrkan. En dunkel, brummande och vällustig förskräckelse lyfte Martins själ. Från axlarna och ned till hälarna gick vällust under det att en klotrundning av ren skräck skälvde i hans mage. Något så underligt hade han aldrig känt. Jaså, detta var Kyrkan." 


Mariasalen i Församlingsgården Olofström 
 Marias bebådelse 
Fondväggens textil från
Gammelstads Handväveri, Luleå
Designad av textilkonstnär Birgitta Rendahl-Ljusterdal





  G O D  J U L   
Rune Liljenrud 

söndag 20 december 2020

HARRY MARTINSON, alias Holger Tidman, under Finska vinterkriget, nu för 80 år sedan: "I någonting bestämt måste evigheten slå rot för att frodas till stämning och dröm."

 


"Krigets vapen skall förintas"


Harry Martinson, alias Holger Tidman


HARRY MARTINSON  skriver i "Verklighet till döds" (1940) i namn av sitt alter ego Holger Tidman om Finska vinterkriget, där han deltog som frivillig. Han engagerade sig starkt för Finlands sak och reste omkring i Sverige och talade för Frivilligkåren under vinterkriget. I Martinsons utgivna brev finns uppgifter om hans föredrag och värvningar på många orter i hela Sverige, inte minst i hembygdens Blekinge, såsom Bromölla, Olofström, Jämshög, Sölvesborg, Svängsta, Karlshamn och Karlskrona. Att tala i Jämshögs kyrka, som var totalt till trängsel fylld, var nästan överväldigande, skriver han till Ingrid Martinson. 


Verklighet till döds 


Mer än 8 000 svenskar kämpade på Finlands sida under parollen "Finlands sak är vår" i Finska vinterkriget, som startade när Sovjetunionen anföll Finland den  30 november 1939, under extrem kyla ner till -50 grader. Då inleddes också det andra världskrigets beredskapsår i Sverige. Harry Martinson inte bara talade för Finlands sak och värvade Finlands-frivilliga, han deltog själv som postiljon mellan finska förband nära och vid fronten under Finska vinterkriget. "Nätterna i kvarteret blev sömnlösa. Sedan de från alla tänkbara utgångspunkter diskuterat saker med fältprästerna var det sömnmedlens tur att verka. […] Den ena fältprästen hade skrivit av de viktigaste dagsnyheterna ur radion och lagt dem på en lapp. Holger läste dem innan han släckte och somnade. Striderna rasade fortfarande lika häftigt på Sallafronten. […] Holger hade i uppdrag att undersöka stämningen bland trupperna, medföra hälsningar hemifrån och tala till dem. Han fick därvid en särskild inblick i förhållandena. Redan efter bara ett par tre dagars vistelse vid fronten var han på det klara med, att kåren gick och drogs med vissheten om sitt kommande öde, den att bli offrad, men att den dock tänkte stå där den stod till slutet. Här mellan skogsfjällen, nedgrävda i jordkulor eller tältande inne i skogskärrens snårskog låg några få tusen man och hade rent samvete." 


En desperado drar i härnad


I  romanen Verklighet till döds delger Harry Martinson, alias Holger Tidman, sina upplevelser och tankar om den "onda verklighet" som rådde under det mycket kalla vinterkriget.  Martinson skriver: "Kåren av frivilliga var liten, till storleken sedd ungefär som någon av de medeltida provinshärarna. Men för en vandrare bland frontens jordkulor och tält var den, ifall man lyssnade uppmärksamt - Sverige. Där saknades inte ens sektväsen. Efter ett par vinterveckor hade sådana hunnit utfällas och gruppera sig. Det fanns jordkulor, vars invånare var av religiös läggning, jordkulor med äventyrarton, tältgrupper med akademiska ideal och historisk skolning. Där fanns runebergsstämda andar och socialdemokratiska ungdomsklubbister. Där fanns 'bort med tobaken' och korsun där det betydde en mark i böter när man svor. Men man saknade idrottsmän. Av sådana fanns det så få vid fronten, att dessa några få beslöt sig för ett upprop till idrottsmännen i hemlandet. Uppropet gick genom större delen av den ledande svenska pressen, men idrottsmännen dröjde likafullt och likaså frisksportarna. Naturligt nog eftersom idrott och frisksport ha blivit självändamål."


I ett efterord av Bertil Palmqvist till Harry Martinsons bok Verklighet till döds, som rubriceras "En desperado drar i härnad", skriver Palmqvist: "Verklighet till döds är en bok av desperation, en bok tillkommen utan distans och i omedelbar närhet till de omskakande upplevelser som den har att berätta om."


Älska din nästa som din jämlike


Nobels fredspris 2020 tilldelas FN:s World Food Programme (WFP), "För sin insats i kampen mot svält, för sitt bidrag till att skapa förutsättningar för fred i konfliktdrabbade områden och för att vara pådrivande i arbetet mot användningen av hunger som ett vapen i krig och konflikter." David Beasley, chef för FN:s livsmedelsprogram mottog Nobels fredspris 2020 under Nobeldagen 10 december vid en virtuell ceremoni i Rom. I sitt tacktal från FN-organets huvudkontor i Rom via länk till Oslo, gav han en starkt utmanande tolkning av Jesu svar på fråga om det viktigaste budet: "Älska din nästa som din jämlike". (Markusevangeliet 12:31) Denna motivation ligger nära den som Harry Martinson delade med de Finlands-frivilliga under vinterkriget: "Finlands sak är vår". 


 Konstnär: Eva Spångberg (Förstudie)


Omläsning nu av Harry Martinsons bok om Finska vinterkriget "Verklighet till döds", under den märkliga mörkertid som råder under Annus horribilis, pandemins år 2020, ger en relief till Adventsljusen som har tänts och till Stjärnan från Betlehem som lyser, till hopp om att löftet skall infrias: "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." (Jesaja 9:2f.)

Så många olika saker kan sägas på samma gång


Harry Martinsons beskrivningar av intrycken från den "onda verklighet" som rådde vid krigsfronten Salla, dess svårt lidande, frysande människor och djur, sårade, döda och makabert sönderskjutna landskap, är starkt realistiska, men har detaljer av djupa metaforer, som en noggrann omläsning röjer. Författaren Jonas Brun, som översatt Louise Glück, 2020 års Nobelpristagare i litteratur, skriver om hennes texter: "Dikterna kan vid ett första påseende framstå som tydliga och transparenta, men betydelserna är aldrig entydiga, de avtäcks efter hand, sanningen måste viskas fram." I en intervju säger Louise Glück om sin lyrik: "Så många olika saker kan sägas på samma gång". Djupläsning av Harry Martinsons "Verklighet till döds" visar något av detta och kan öppna för det knappt anade oerhörda, det numinösa, dolt nedfört på krigssargad jord.
Ett par bröder klättrade upp och ner i en jättefura på en höjd för att rekognosera: 
"Att ryssarna gjorde allt för att kvadda denna höjd med allt vad därpå fanns, förvånade ingen som väl varit dit och sett utsikten. Granatelden nafsade för varje dag allt närmare furan och luftbrisaderna runt kronan ökade i antal för varje timme. Mitt i det strålande solskenet öppnade sig luften till skrällande sår, duschar av sprängt granatstål slet av julgranar från topparna och slängde dem ner i dalen. Utsiktsfuran blev allt fattigare på barr och grenarna förlorade sina former för luftkrevadernas rytande och ögonblicksartade kräftsår. Vid furans fot skyndade man sig att gräva ett skyddsrum och hade redan genom att utvidga ett granathål fått upp en grav om fyra meters djup."
Bildspråket i Harry Martinsons Det enkla och det svåra "Furorna med osågade likkistbräder inne i stammarna", blir här till kall verklighet genom utsiktsfuran i krigets Salla och konstaterandet att "granatstål slet av julgranar", ger en stark bild av i kriget begravd julglädje. 

Konstnär: Eva Spångberg 

"En enda gård på hela fronten hade blivit skonad då den antändande fotogenkannan gått från hus till hus. Det var gården Kujala. Den låg på ett backkrön med vid utsikt över myrarna. Det ryska flyget från Kandalakscha flög över den varje timme men rörde den inte. Det var något mystiskt med denna gamla bondgård. Kriget härjade allt och till och med vilda skogen omkring men inte gården Kujala. Och ändå hade den inrymt tre staber efter varandra, en rysk regementsstab, en finsk stab och nu sist den svenska kårstaben.

Fred på jorden

"En liten vitmålad barnsäng med spensliga spjälor stod kvar inne i storstugan. Ingen hade haft hjärta att sitta sönder den. Den hade varit tre olika arméers sentimentala möbel. Alla som såg den sade några ord om den. Kanske var den det enda på hela fronten som påminde om att det fanns något annat än män i världen. Att det också fanns något som hette kvinnor och barn. Hit bar Holger post varje dag..."

"En liten vitmålad barnsäng med spensliga spjälor", manar till besinning att det finns "något annat", något ännu starkare, och tankarna går till krubban med halm och strå, som minner om julens budskap "Fred på jorden".   

Konstnär: Eva Spångberg

JULDIKT

Mörker och gråväder stänger
sikten kring alla hus
men i slutet av tungsinnets månad
tänder vi alla ljus.
Vi sjunger om barnet i krubban
och Staffan Stalledräng
och ljusen blir mörkrets blommor
sen blommorna dött på vår äng.

För barnet är julen en saga
som skimrar med onött glans
men firar man femti jular
går tungsinnet in i en dans.
Man skumpar omkring med de unga
och driver den glädje i blom
som ännu kan vinnas ur ljusen
och grötrimmens rikedom.

Och allt vad man vet om världen,
dess rustade ondskas makt,
försöker man tränga undan
till en annan tid och trakt.
Man tvingar sig in i nuet
och gör det till mera än tid.
Och ett ögonblick vinner man utsikt
mot evigheter i frid.

HARRY MARTINSON 

Publicerad i Vårdinge hembygdsförenings tidskrift 
Vårdkasen 1954
 

GARNISONSKYRKAN KARLSBORG  

 PÅ ANDRA VÅNING I SLUTVÄRNET I KARLSBORGS FÄSTNING

 KYRKORUMMET DOMINERAS AV LJUSKRONA MED 276 BAJONETTER

"Krigets vapen skall förintas"
 (Sakarja 9:10b.)



HARRY MARTINSON:

 "Och ett ögonblick vinner man utsikt
mot evigheter i frid."


Julefrid önskar 
Rune Liljenrud





onsdag 16 december 2020

SVEN EDVIN SALJE: "Om vi inte har insyn i det som varit så är vi inte orienterade i det egna nuet. Ett episkt arbete är alltid berättelsen om födelse, levnad, död. Detta angår oss alla. Detta är det ofrånkomliga."


 
Omslagsbild: Minnesstenen i Jämshög
över Pehr Thomasson 

SALJESÄLLSKAPET har nu utkommit med ännu en mycket värdefull Årsbok 2020, Vingslag i historien. Man blir tacksamt glad över en bok att läsa ur och att kunna göra understrykningar i, för texter som känns särskilt värdefulla, och de är här många.

  Bengt Bejmar från Författarmuséet, Jämshög 
berättar om DE TIO PÅ STENEN

Redaktör för Årsbok 2020 är Saljesällskapets ordförande Gustav Fredriksson, som utgår ifrån den minnessten som finns utanför Jämshögs kyrka med namnen på tio för bygden berömda personer, varav tre är skönlitterära författare - Pehr Thomasson (1818-1883),  Harry Martinson (1904-1978) och Sven Edvin Salje (1914-1998). 

Årsboken bjuder fem föredrag och artiklar av Sven Edvin Salje: Att skriva historiskt, Namn i granit, När byamännen blev snapphanar, Den vapenlöse samt Julbrödet.

Salje avslutar ett av sina många föredrag Att skriva historiskt, på detta manande sätt: 

"De döda jag skrivit om är inte längre döda. Genom dessa figurer framkallade ur det historiska mörkret har jag lärt mycket om tidens hejdlösa flykt och om värdet som finns i stund som är. Med historien som bakgrund blir för mig alla möten så värdefulla, förunderliga. Ett möte kan ju aldrig upprepas. Ett möte är som dagen som går. Den kommer aldrig igen. Vi som har samlats här ska aldrig mera mötas just här, inte just vi. Även om vi alla får förmånen att vända tillbaka till detta rum, så möts just vi inte här. Någon ska ha tillkommit, någon vara borta. Så blir denna kväll för oss alla här en tråd i den livets väv som är vår. I en väv som snart ska räknas som historisk, tillhör det förflutna. Denna dag är historisk."

Salje är noga med vilka element som författaren har att beakta för att rätt kunna åstadkomma ett historiskt diktverk: Historiska dokument - källorna, Fiktion - fantasi, Inlevelse, Folklore - muntlig tradition, Språket - instrumentet.

Man ur huse (1960), Kustridaren (1960) samt Natten och brödet (1968) är fortfarande några av de mest efterfrågade Saljeböckerna. När Salje själv talade om sina historiska diktverk framhöll han detta: 
"Den historiska romanen vill ge oss orientering i nuet och en bro mot framtiden. Den skall vara uppfordrande, förpliktande, varnande. En bro mellan det förflutna och nuet och en bro mot framtiden. Vi lär känna det förflutna. Vi kan ta med det bästa ur den. Det mörkaste kan bli till varning för oss själva och våra efterkommande."
Årsbokens omslag visar Minnesstenen över Pehr Thomasson utanför Petrusgården i Jämshög, placerad där 2018, 200 år efter Pehr Thomassons födelse i Jämshögs kyrkby. Göran Strand har i Årsboken en intressant artikel om "Bondeskalden och folklivsskildraren från Jämshög" och i artikeln Två historiska romaner jämförs en av Pehr Thomassons romaner, Kungens första kärlek, med Sven Edvin Saljes Man ur huse. 
Karl-Fredrik Björn, som skrivit Sjung dig själv en sång - En bok om Sven Edvin Salje, har i Årsboken ett utdrag därur, betitlat Historikern Salje. Särskilt uppehåller han sig vid Man ur huse, Kustridaren samt Natten och brödet. Björn skriver mycket erkännande att "Saljes historieböcker är en kraftprestation.


Genom Författarmuséet i Jämshög med Bengt och Ing-Mari Bejmar som eldsjälar, hålls Pehr ThomassonHarry Martinson och Sven Edvin Salje ständigt aktuella. Där bjuds värdefullt belärande program om deras diktning och där finns deras böcker. Den goda samhörigheten hemmavid i Jämshög mellan Harry Martinson och Sven Edvin Salje finns i det som Sven Edvin Salje skriver om Harry Edmund i Hantverkaregatan 1980:  

   "I kanten av den långa ekbron över bäcken satt ofta under heta sommardagar en storvuxen pojke med dinglande ben och fötter ned över vattnet, som alltid och tidlöst var på väg mot större vattendrag och öppna hav. Pojken täljde barkbåtar. Skolpojken hette Harry Edmund och kallades allmänt för Lillhjonet. Han var intagen som sockenbarn på ålderdomshemmet. Han hade varken far eller mor. Jo, mor i Amerika. Plötsligt kunde någon som på vägen slängde sig fram meter för meter på kryckor stanna till och hojta:
   - Harry, nu är det snart kvällsmat, gack nu med hem!
   Ja, där satt Harry, som sedan skulle bli en av de aderton, nobelpristagare i litteratur."
   
SVEN EDVIN SALJE: Ur Hantverkaregatan



I tacksamhet 
Rune Liljenrud 


söndag 13 december 2020

HARRY MARTINSON: Vardag om senhösten


En dag med regnblåst gick vi över ängen.

Allt gräs var tovigt dött och tuvan död.

Vi såg på den förstörda blomsterängen 

som på en grav vars kransar mist sin glöd.

En kråka snorade bland nakna grenar 

och åkerns stenar talade till stenar.


Allt var som det vid denna tid bör vara

en kallblöt ruskdag med ett narkallt dis,

med blåst som låtit snårens trasor fara

och kråkan där på plats i naket ris.

En riktig vardags gråa åkerrenar 

och åkerns stenar stod och teg med stenar.


HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar 



Bilder från Småland 
LUCIA-dagen 2020
Rune Liljenrud

lördag 5 december 2020

HARRY MARTINSON: "Då kom det plösligt till hans grind en häst med vita vingar." Länge sen Ur CIKADA


 

"Den vita hästens symbolvärde är starkt. Man talar om att den flyger över världen med sina vita vingar och den axlar alltid någon slags hjälteroll. Den är helig och triumferar över negativa krafter. De vita hästarna rids av skyddshelgon och sist men inte minst är den en symbol för kärlek och kraftfullhet."
(Ur skylttext vid "Gunghästen, ett landmärke i Gemla")

Sveriges träleksaksindustri började i Gemla år 1866 och hästen blev från början den mest populära leksaken, "det var ju den som ständigt varit människan till hjälp under århundraden tillbaka i tiden. Gunghästen blev också ett varumärke för Sveriges första träleksaksfabrik, Gemla Träleksaksfabrik."

Pär Lagerkvist föddes i Växjö 1891 och hade sina släktrötter i Öja, någon mil västerut längs järnvägen. Detta är hans "litterära provins". Gemla hembygdsförening förvaltar i Hembygdsgården Pär Lagerkvists minne. I samarbete med Pär Lagerkvist-samfundet bjuds program om Nobelpristagaren 1951, hans barndomsmiljö och författarskap.




I Pär Lagerkvists sista diktsamling AFTONLAND, 1953 nämns många leksaker,  "min lilla häst", som säkert härrörde från tillverkningen hemmavid, Gemla Träleksaksfabrik. Han skriver om höstkvällen när han gick efter ved åt mor: 
"Det var då jag för första gången såg stjärnorna."

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,
min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna 
                                                                 vid kökspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.
Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta 
                                                              från de andra
var jag inte längre något barn.



"min pall långt borta 
från de andra"

.  .  . orden kan tolkas som en referens till Pär Lagerkvists 
självbiografiska barndomsskildring Gäst hos verkligheten 

Pär Lagerkvists egenhändigt ritade arbetsbord


Den vita hästens symbolvärde är starkt

Om detta påminner textskylten vid hästen i Gemla och Harry Martinsons dräng i dikten Länge sen Ur CIKADA ger en djupdimension, "Och drängen viste vad det var

att det var slut på livets dar". Hästen med vita vingar gör att "allt blev evig söndag".


Då kom det plösligt till hans grind

en häst med vita vingar.


Och drängen visste vad det var

att det var slut på livets dar.

Han tog sig hårt om hjärtat

och allt blev evig söndag

där under björk och lind.

Han lade tungt sin ena kind

mot gröna sommarmarken.

I vinden slog en grind.


I Bibelns sista bok Uppenbarelseboken möter "en vit häst, och han som satt på den ...  kom fram som segrare för att segra." (6:2) Ryttaren på den vita hästen får tolkning (19:13) genom sitt namn "Guds Ord", Logos, Sonen som andra personen i gudomen.

I Juldagens text ur Johannesevangeliet 1, identifieras Jesusbarnet med "Guds Ord".



λόγος

Maria med Julens Jesusbarn λόγος

Hedareds stavkyrka 


Rune Liljenrud