HARRY MARTINSON: "På efternatten foro de till julottan. De åkte med hjuldon. Fjädervagnen skaltade fram på den ojämna skogsvägen, vars hjulskåror lågo överdragna med en porslinsvit, klirrtott is, tunn som rån. När den klirrade sönder sjöng den kring hjulen som isagnar och kinesiska fat. Martin satt sömnig med de andra och lyssnade halvt i dröm till denna underliga zittersång som med små avbrott varade en halv mil och påminde om änglarna." (Ur NÄSSLORNA BLOMMA)

Min malm vill sjunga Ditt lov, o Herre.

Min ton må trösta, glädja och vägleda 

den som söker stigen 

upp mot Guds blommande ängder.

Inskription av 

Sven Edvin Salje

på en av klockorna i Jämshögs kyrktorn

HARRY MARTINSON:

Ur NÄSSLORNA BLOMMA 

 "Kyrkan låg majestätiskt på en långsluttande förhöjning av fältet. De långa upplysta bågfönstren lyste som tio Guds fingrar på var sin sida om långskeppet. Kyrkbacken myllrande av folk: bönder i paletåer och plommonstop, tafatta drängar i hängiga kostymer och fula åttakantiga sportmössor. Många av kvinnorna hade schaletter men lika många hade hattar. Det var år 1913. Bönderna voro inte längre en vadmalsklädd menighet. De voro nu de svenska landsändarnas allmänhet, om man undantar dalkarlarna, som etablerat sig som 'guds egna'. Jultidningsplanscherna handlade alltid om dem. Barnen matades med Dalarna och Dalarna, detta landskap i norr som levde högt på den effekt det åstadkom i folksjälen. Martin hade en rättvikskulla som bokmärke. Den hade suttit på en marknadskaramell. 

[…] Liksom fordom skred folket in i kyrkans förstuga, vapenhuset, men några svärd att hänga ifrån sig där hade det inte mer. Forntiderna voro för länge sedan slut. De sentida, nära nog halvupplysta bönderna fingo nöja sig med att andäktigt ta av sina plommonstop i vapenhusporten. 

[…]  Nu började Guds berg att svagt och klirrande darra en toning. Det var organisten som provade en kitslig labialpipa före preludiet. Jo, i dag, sade han sig, var hon visst bättre, den stämman i Herren. Man fick hoppas att hon skötte sig. Att hon var holigans. Nu lade han händerna på manualernas vita skog och började att med händer och sinne klättra i preludiet, som efter hand började svälla, leta och stråla, till dess det plötsligt havshäftigt slog ut sig som en påfågelstjärt och fyllde all kyrkan. En dunkel, brummande och vällustig förskräckelse lyfte Martins själ. Från axlarna och ned till hälarna gick vällust under det att en klotrundning av ren skräck skälvde i hans mage. Något så underligt hade han aldrig känt. Jaså, detta var Kyrkan." 

Mariasalen i Församlingsgården Olofström 

 Marias bebådelse 

Fondväggens textil från

Gammelstads Handväveri, Luleå

Designad av textilkonstnär Birgitta Rendahl-Ljusterdal

  G O D  J U L   

Rune Liljenrud