Gustaf Adolf LYSHOLM: Stad med lykttändare och hästar

 

 

LYSHOLM

Om sommarkvällen
när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom
tullarna
på väg mot mål eller trafikdöd
ljuder plötsligt ur ett fönster en gammalmods flöjt.
Det är Lysholm som sjunger sig kvar hos sina fördrömningar
vid de avsomnades vik,
limmande sin envisa stämning som med fiollack
till ting som ännu är att finna såsom förgängliga spår.
Han rör vid minnesblommorna kring den ständiga döden,
lappar med minnen vid minnen likt sidenbitar
glömskehålen i Stockholms mantel.
Sammeten tillhör hans vintrar.
Då sprakar också i överlevande hus som gömt sig
hans dånande kakelugnar.
Men vackrast om höstekvällarna när lönnarna fälla
i instängda förgångenhetsparker sin eldskörd.
Då utsänder några torftiga och halvdolda fönster
över vattnen
skenet från hans susande oljelampa ute på Lysholmen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen, 1960

 

Harry Martinson-sällskapets årshögtid 3-5 maj 2013 var förlagd till Stockholm och inleddes på fredagskvällen den 3 maj på Café Panorama, högst upp i Kulturhuset vid Sergels torg. Kvällsprogrammet där avslutades med diktläsning, bl.a  fick vi lyssna till Harry Martinsons dikt LYSHOLM. När vi efter det att skymningen fallit över huvudstaden, lämnade Café Panorama och vandrade över Sergels torg hem i den ljumma vårkvällen, genom stadens gator och trånga gränder, så var det som om Stockholm öppnats upp genom denna dikt LYSHOLM, hämtad ur den ständigt aktuella och med tiden allt mera angelägna diktsamlingen Vagnen.

 

Stämningar av ljus, ljud och dofter ur Gustaf Adolf Lysholms detaljrika Stockholmskildring ”Stad med lykttändare och hästar” (1969), minnen 8 juni 1911 - 19 juni 1915, tycktes åter närvarande och Lysholms omnämnande av bilar ”som potentiella hot mot barnens säkerhet i trafiken” upplevdes påtagligt verkliga. Inledningen av dikten LYSHOLM ”Om sommarkvällen när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom tullarna på väg mot mål eller trafikdöd”, stämde väl in i Harry Martinsons kritik av bilen i Vagnen och hans syn på bilismens historia i ”Röster om vagnen”.

 

I ett kapitel från år 1915 i ”Stad med lykttändare och hästar”, låter Gustaf Adolf Lysholm nostalgin blomma ut:

 

”I min tidiga barndom hade man ännu inte börjat med, att systematiskt utarma livet i Stockholm genom att göra det poesilöst och sterilt. På den tiden lät man de vackert uniformerade officerarna och de välryktade, sidenglänsande bruna hästarna vara i fred. Då missunnade man inte huvudstadens invånare det poetiska och idylliska samhälle, som man nu fullständigt har lyckats sopa bort med ’utvecklingens’ rationella och risiga kvastar.  Resultatet gör verkligen ingen människa glad. Det är sant att vi fått fler pannkakor att äta. Men varför har man utarmat livet i vår gamla stad genom att ta bort hyrvagnar och hästar och vedskutor och dragoner och livryttare och taptosignaler och stallbyggnader och tegeltak och lykttändare och vaxkabinett och sybehörsaffärer och tidningspojkar och studenter och friluftsteatrar och dragkärror och flickskolor och flaggkonstaplar och skvallerspeglar och pickelhuvor och plankgångbanor och sjömansmössor och rullband och tennsoldater och fackeltåg och sekundchefer och sadelmakare och sergeanter och hovslagare och pappersdrakar och skridskobanor och fotogenlampor och poesialbum och bostonvalser och ångbåtsbefälhavare och familjeflickor och ryttmästare och vedgårdar och lysoljeaffärer och kaffekvarnar och kopparkastruller och mangelbodar och burspråk och kakelugnar och trotjänarinnor och sveciakängor och sveagardister och sprattelgubbar och svärdfejare och premiäraktörer och sjökadetter och slädar och bjällerklanger och skymningsbrasor och spårvagnar och Augusta Lundin?”

 

Gustaf Adolf Lysholm ger i sin bok ”Stad med lykttändare och hästar” en vårskildring från Stockholm maj 1915 som efter prisjusteringar, ännu delvis är aktuell och som vi nu kunde ta till oss vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid  maj 2013:

 

”I Kungsträdgården blommade magnolian. Och på Mälartorget sålde gummorna vanliga svenska gullvivor för tjugofem öre knippan, och i den närbelägna Fiskarhamnen kostade den silverglittrande vaxholmsströmmingen sextio öre valen. Även en fin gädda eller en skärgårdsabborre kunde man få för en spottstyver. Och sjötungan var inte heller dyr där den bland isbitarna låg på disken. Men hur kom det sig att Östermalms sillaffär hade hamnat borta vid Hötorget?” 

 



 

Vem var denne Lysholm, som Harry Martinson väcker intresse för?  När Svenska Akademien firade sin årshögtid den 20 december 2012 i Stora Börssalen tillkännagavs, att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad diktaren Gustaf Adolf Lysholm. Inskriften lyder ”Diktare, drömmare, servitör”. Minnesteckningen var författad av Per Wästberg, som läste ett utdrag därur.

 

 

Per Wästberg porträtterar i sin nyutkomna bok om Lysholm "Diktare, drömmare, servitör", gripande, inträngande och humoristiskt ett ofta förbisett diktaröde. Per Wästberg och Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) är båda uppvuxna på Östermalm och Djurgården och delar kärleken till litteraturen och Stockholm. I anslutning till att Per Wästberg i sin bok om Lysholm citerar Harry Martinsons dikt LYSHOLM ur diktsamlingen Vagnen, gör han tillägget: "Lysholm var den ende levande poet som Martinson kom att hylla".

 

 

Åke Janzon var under många år litteraturkritiker i BLM och Svenska Dagbladet, med lyriken som specialitet. I Lyrikklubbens årsbok 1962 ”Under poeternas himmel” skriver han under rubriken ”Det förflutnas drömteater” om Gustaf Adolf Lysholm och under rubrikerna  ”Aniara” samt ”Gräsen i Thule” om Harry Martinson.  

 

”Nu äter landskapet sin nyponsoppa / med en vacker gammal silversked.” Så avslutar Gustaf Adolf Lysholm dikten ”Färden till det täcka och sidengröna Haga”, som är en av de sista dikterna i diktsamlingen Träd och vattenspeglar från år 1955:   

Färden till det täcka och sidengröna Haga

företog Peter Friskopp

och den bröstsjuke konstförvanten

i en blomstersmyckad gigg eller enspännare

som tycktes höra hemma

på de vita vägarna i paradiset.

Då de passerade den lilla skogsdungen

bortom Norrbacka värdshus

där aldrig någonting händer

yttrade Peter Friskopp till sin följeslagare:

Nu äter landskapet sin nyponsoppa
med en vacker gammal silversked. 

 

GUSTAF ADOLF LYSHOLM: 

Ur Träd och vattenspeglar, 1955 

 

Harry Martinsons dikt ”Kväll i inlandet” ur Passad från år 1945, som vi också fick lyssna till i årshögtidens inledande poesikväll, gav med bilden av ”insjöns jättesked” en intressant koppling till symbolen ”en vacker gammal silversked” ur Lysholms dikt från samlingen Träd och vattenspeglar. ”Insjöns jättesked” bjöd ett rejält verktyg att hämta med, ”det poetiska och idylliska” som Gustaf Adolf Lysholm tyckte sig sakna, men som Harry Martinson så rikt bjuder:

 

Kväll i inlandet 

 

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv. 

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.  

   

HARRY MARTINSON: Ur Passad, 1945

                               

 

Rune Liljenrud