1. Årshögtiden ~ Fredag 3 maj 2013

 

 

 

 Harry Martinson-sällskapet grundades år 1984, tio år efter att  Nobelpriset i litteratur år 1974 tilldelats Harry Martinson "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Vartannat år (jämna årtal) samlas Sällskapet till årshögtid på Jämshögs folkhögskola, i den församling där Harry Martinson föddes den 6 maj 1904. Det är detta datum som också bestämmer tiden för årshögtid - helgen närmast Harry Martinsions födelsedag.

 

 

Harry Martinson-sällskapets årshögtid 3-5 maj 2013 har varit förlagd till Stockholm och inleddes på fredagskvällen den 3 maj på Café Panorama, högst upp i Kulturhuset vid Sergels torg. Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt och Semir Susic från Sällskapets Stockholmsgrupp, som burit huvudansvaret för årets högtid, hälsade välkommen till vad vi ibland kallar "Harry Martinson-sällskapets majdagar".

 

 

Författare, journalist och grafisk designer Jesper Weithz, som är grundare av klimattidningen "Effekt" talade över ämnet "Människan i världen - ekologiska perspektiv på Harry Martinson". Detta gjorde han bl.a utifrån i sin debutroman 2012.

 

 

Jesper Weithz' debutroman "Det som inte växer är döende", är en existentiell thriller, en andlöst spännande berättelse om kaos, utsatthet, vårt förhållande till naturen och den värme som kärleken kan erbjuda. 

 

I ett samtal efter föredraget berör kulturjournalisten Jesper Weithz "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, en skildring av social utsatthet och utanförskap och han menar, att den kärlekslöshet som finns där också finns idag, men manifesteras på annat sätt. Romanen visar behovet av offentliga arrangemang för att man inte skall kastas ut som ju Martin gör, på grund av rika mänskors nåder eller fattiga mänskors behov av pengar. "Nässlorna blomma" visar på behovet av en väl fungerande välfärd för att inte den kalla historien skall upprepas.



  

 

Thomas Siösteen läser Harry Martinson-dikter till musik av Alexander Schmidt - Två lärare som funnit hur angeläget det är med "Harry Martinson i skolan".

 

 

 

Leif Olsson - producer, translator - berikade stort Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola år 2011 med diktläsning och så gjorde han också vid  denna inledande afton på Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2013, på Café Panorama, högst upp i Kulturhuset vid Sergels torg.

 

 

Lyssnare

Jag var liten i lyssnandets dagar.
Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad, 1931
Inledningen till Nässlorna blomma, 1935 
~
Jag minnes en mun, som aldrig log mot mig.
Ur Minnenas tåg, Nomad 


LYSHOLM

Om sommarkvällen
när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom
tullarna
på väg mot mål eller trafikdöd
ljuder plötsligt ur ett fönster en gammalmods flöjt.
Det är Lysholm som sjunger sig kvar hos sina fördrömningar
vid de avsomnades vik,
limmande sin envisa stämning som med fiollack
till ting som ännu är att finna såsom förgängliga spår.
Han rör vid minnesblommorna kring den ständiga döden,
lappar med minnen vid minnen likt sidenbitar
glömskehålen i Stockholms mantel.
Sammeten tillhör hans vintrar.
Då sprakar också i överlevande hus som gömt sig
hans dånande kakelugnar.
Men vackrast om höstekvällarna när lönnarna fälla
i instängda förgångenhetsparker sin eldskörd.
Då utsänder några torftiga och halvdolda fönster
över vattnen
skenet från hans susande oljelampa ute på Lysholmen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen, 1960





Vår ordförande Åke Widfeldt läser Harry Martinsons dikt LYSHOLM och när vi sedan lämnar Café Panorama, högst upp i Kulturhuset och vandrar över Sergels torg hem genom Stockholm i den ljumma vårkvällen, så är det som om Stockholm "öppnats upp" genom just denna dikt LYSHOLM, hämtad ur den ständigt aktuella diktsamlingen Vagnen.

Vem var denne Lysholm, som Harry Martinson väcker intresse för? Per Wästberg porträtterar i sin nyutkomna bok om Lysholm "Diktare, drömmare, servitör", gripande, inträngande och humoristiskt ett ofta förbisett diktaröde. Per Wästberg och Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) är båda uppvuxna på Östermalm och Djurgården och delar kärleken till litteraturen och Stockholm.

Rune Liljenrud