"För det är när vi går som blodet syrsätts och muskel- och benmassa byggs upp. Framför allt blir hjärnan syrsatt, och när vi går går vi i urgammal takt med våra tankar som rör sig ledigt och ohämmat. Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går. När han går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär honom dit han ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck."
Ulla-Lena Lundberg uttryckte sig just så i sitt föredrag "Båten som bär kulturen" vid Harry Martinson-sällskapets årsmöte i Mariehamn den 5.5.2007.
År 2000 gav Kökar hembygdsförening ut boken MÄNNEN SOM KOM FRÅN HAVET. Jakthistorier från Kökar - redigerade av Ulla-Lena Lundberg. Boken handlar om karlarnas jakterfarenheter. I främsta hand om säl, men också om fågel och fisk och virke och vrakgods och krut och strandfynd. Det finns mycket under Kökars himmel som väcker jaktinstinkten, skriver Ulla-Lena Lundberg. En av hennes sagesmän, Oscar Carlberg summerar hur det var för "männen som kom från havet"
"Den verkliga faran haver jag aldrig upplevt,
ty jag haver varit så litet på land."
År 2010 ger Bokförlaget Söderströms ut JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd av Ulla-Lena Lundberg. Hon menar att hennes krävande arbete med att transkribera tonband för Kökar hembygdsförenings Männen som kom från havet, där kökarbor talar om sina jaktupplevelser i ytterskärgården, inte var någon dålig förberedelse för den förhistoriska jägarkultur, som hon tio år senare ville skildra i JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd.
Det som Ulla-Lena Lundberg sagt om Harry Martinson gäller i högsta grad om henne själv: "När hon går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär henne dit hon ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck." Hennes bok tar oss med till KONSTEN I LJUSET, KONSTEN I GROTTORNA, KONSTEN PÅ HÄLLARNA och KONSTEN UNDER JORDEN, som är bokens kapitelrubriker.
JÄGARENS LEENDE blir konkret i de sakrala och ritualistiska målningarna i Salon Noir vid Niaux i franska Pyrenéerna. "Katedralen" kallades platsen av tidiga forskare, som uppfattade den som ett sakralt centrum. "Men målningarna då, och deras plats i riterna? Själva innehållet har gått förlorat. Vi ser vad de föreställde, men vi vet inte vad de föreställde i sin egen kultur. Tillsammans letar vi efter meningen bakom det som bilderna och tecknen gång på gång försöker förklara", skriver Ulla-Lena Lundberg.
Harry Martinsons Förvittringens sång i ANIARA innehåller en bön, som ständigt är aktuell på upptäcktsfärd med Ulla-Lena Lundberg i JÄGARENS LEENDE, när vi grips av konsten i ljuset, i grottorna, på hällarna och under jorden.
O ärriga sten, håll dem kvar,
låt dem inte försvinna.
Bo Beskow skriver om uppgiften att göra bilder till Aniara, att han "sökt den tidigaste, primitiva bildframställningen i mänsklighetens historia. Enkla tecken och symboler, med klang av sången som steg ur arken och Aniara. Sången om ögonblicket och evigheten."
Harry Martinsons Sång om Karelen i ANIARA är en lovsång till "det susande Karelen"
Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.
I ett material för grundskolan i samband med 150 årsfirande år 1999 av KALEVALA, vars 50 sånger eller runor kom i slutlig utgåva år 1849, skriver den finska riksdagens talman Riitta Uosukainen att "Kalevala åskådliggör både rötter och vingar som är livsviktiga för människan." Undervisningsministern Olli-Pekka Heinonen skriver i samma studiematerial: "Kalevala förmedlar till oss värden och värderingar, som ligger bortom vår rationalism. Kalevala ger oss svar på frågan: Av vad ätt kan du väl vara?"
Ulla-Lena Lundberg skriver att i Karelen sjunger näktergal och sommargylling i finsk poesi och här vid Svansjön finns flera sångsvanar inristade på hällarna än någon annanstans på jorden. Vattnet är den stora gemensamma nämnaren i nordisk hällkonst, och i Karelen är alla hällristningarna, vilka hänför sig till stenåldern, huggna i vattenbrynet. Sångsvanen var ett emblem, en symbol. Den säger något. Den betyder något, representerar folket i en annan dimension.
I De tusen dikternas bok har Harry Martinson med en dimension av Aino ur det finska nationaleposet Kalevala, som är intressant i sammanhang med båtar som möter i många hällristningar:
Tyst lösgör Aino tiden kring din båt
som breder över vattnen mytens dröm.
En vindil runt en udde ger besked
att hon med fuktad årtull utan ljud
har lyckats kringgå junis midnattsslag.
En timme har hon på sig, knappast mer,
så kort är juninatten, Ainos dag.
Fjärrkarelen
Hällarna vid Onegasjön, den näststörsta sjön i Europa, i Fjärrkarelen, är översållade av symboler, bl a skepp. Vi kan bara ana oss till den kosmologi som de olika tecknen är uttryck för. En undervattensskog av myter och berättelser, en sky av tankar som drar sin skugga över saklighetens värld, skriver Ulla-Lena Lundberg. Vid Zalavruga leder ett präktigt skidspår, djupt innött i berget, rakt in i ristningens handling.
JÄGARENS LEENDE är en medryckande och rikt faktafylld "vandringsbok" med ett skönlitterärt njutbart språk. "Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går." Ulla-Lena Lundberg tar oss med till upplevelser, dit man måste gå. Det är just som hon menade om Harry Martinson: "När han går formar ögat bilder och munnen ord och handen beskriver. Benen bär honom dit han ska, till ett fullständigt eget konstnärligt uttryck."
Ulla-Lena Lundberg tar oss med till Alta i Nordnorge, där det handlar om jägare med renen i centrum, men där också björn och älg finns med i ristningen. Vi kommer vidare till Nämforsen i Sollefteå kommun, där vi inför ristningarnas realistiskt återgivna djurvärd får en fråga: Är det möjligt att göra en mule len när du hugger den i sten?
Bohusläns hällristningar
Hällristningarna i Torsbo har Sveriges längsta ingraverade skepp, fyra och en halv meter långt. Bronsålderns bärande tankar sträcker sig över ett stort område och man vet att att livet efter döden var ett stort tema i de rådande mytologierna. I det samtida Egypten finns det avbildningar av skepp som överräcks som offergåva och det är inte uteslutet att de svenska ristningarna av skeppsbärare går tillbaka på samma tanke, skriver Ulla-Lena Lundberg. Enbart i Torsbo finns en hel flotta av skepp, över hundra i olika storlekar. Under bronsåldern var båten förknippad med solen, som solbåt, och med döden som bär oss från den ena världen till den andra.
Vi kan se, men vi kan inte höra
Harry Martinsons dikt Hällristningen
ur Dikter om ljus och mörker tolkar vad besökaren upplever inför ristningarnas symboler:
Flydda språk som ljöd kring offrens tjurar
kan vi aldrig ana eller finna.
Ord för skördeväder, hagelskrurar
har gått bort med ord för man och kvinna.
Hur lät namnet på den långa båten,
revbenspantad, avklätt tydligt ristad.
Hur lät ordet mjölk, vad hette solen.
Hur lät kärlekssången, sinnesorden,
ord för ögon, näsa, mun och öra,
sommarorden som i språket levde,
vinterordens snö och höstens äpple?
Hur lät namnet på den tunga döden.
Vi kan se, men vi kan inte höra.
Människorna är ofta avbildade med armarna lyftade, adoranter d.v.s. tillbedjare. Dessutom har de välutvecklade vader, ett stildrag som dominerar i Bohuslän. Ulla-Lena Lundberg talade om detta särdrag i sitt föredrag i Mariehamn 5.5.2007. Välutvecklade vader tyder på att männen på hällarna är vältränade. Bohuslän var inkörsporten för nyheter som senare rörde sig, gående med starka vader, inåt landet mot rikare bygder i Östergötland.
Klockrike
I fantasin går man gärna med Harry Martinson vägen till Klockrike och inspireras av honom när han skriver i Vägen till Klockrike: "vägen som syn går in genom deras väsen av förväntan, inte som löfte efter löfte med tomrum emellan, men som ett oändligt löftesband som genomrinner dem hela livet. Vägen blir ett löftesflöde som strömmar in genom deras ögon och ut genom deras hälar, ett löftesflöde som är självändamål: uppfyllelse i sig själv. Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går."
Kristin Olsonis efterord till Harry Martinsons Vägen till Klockrike, den tredje delen i Harry Martinson-sällskapets utgåva av Harry Martinsons samlade verk, gör att man gärna vill parallelläsa Ulla-Lena Lundbergs bok JÄGARENS LEENDE. Resor i hällkonstens rymd och Harry Martinsons bok Vägen till Klockrike
"Mest tycker jag nog om Harry Martinson för att han går"
Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.
Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig vingbredd
utspänd över åren
HARRY MARTINSON: De tusen dikternas bok
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar