Minnenas helg – Alla själars dag – Höstlöven förstärker upplevelsen, vaga ord, eufemismer, ersätter det konkreta. Verkligheten tonas ner lite på så sätt och allvaret dämpas något. Att exakt säga ”han dog” är för svårt, nej han ”gick bort” är på något sätt mildare.
Harry Martinson väjer inte för det svåra. Han börjar direkt kapitlet i Nässlorna blomma med ”Han dog natten till den 3 december år 1910”. Hans berättelse om dödsfallet har ohöljd konkretion. Han tänker på Gåtan, viskar Gud! Gud!
[. . .]
Han dog natten till den 3 december år 1910.
Ingen annan var i sjukrummet. De hade sett honom somna till och då hade de dragit sig tillbaka. Kanske skulle han vara starkare i morgon.
Snart var allt tyst, även viskningarna. Klockan slog ett. Då lyfte Olav sitt huvud från kudden och såg sig omkring i rummet. Han hade narrat dem! Blicken var halvslocknad, dunkel och tröttad, liksom förbränd av febern. Men han hade narrat dem! Nu var han ensam. Utan väktare. Han vred sig över på ena sidan – liggsåret i ena höften pinade honom ännu i det sista - - -
Så låg han där stilla och tänkte, såg ut längs golvets mattor som försvunno i mörker. Nattdukslampan upplyste bara ett stycke närmast sängen. Dess cirkelsken blev en gloria som låg på golvet. Den stirrade mot taket som ett milt och ytligt öga. Det var cirkeln kring Den ensamme, kring den slutgiltiga upptäckten att man är ensam, att ödet är ensamt och fruset även om det lever i sällskap, i familj.
Det gick en kvarts timme varunder han låg där stilla, med öppna ögon, i den ställning han vridit sig över i, sömnlös i närheten av sin död. Han ansträngde blicken för att tränga igenom den matta ljuskretsen. Men det svartnade för ögonen. Han såg sämre nu.
Långt borta i rummet hörde han klockan ticka. Han räckte ut armen för att gripa pendeln: nej du! Stanna! Det gör så ont. Men armen föll ned och rösten slocknade av. Hade han verkligen ropat? Ja, han trodde det. Genom den begynnande evigheten gick i alla fall ett skrik till klockan att inte tjata i det sista, utan låta envar tidlös dö. Men klockan, pendylen från Nite, var dödare än hans egen nästan döda kropp och vilja. Dess pendel rörde sig på den oändligt långa kulturvanans, klockmakarevanans befallning, liksom slussade honom in i evigheten, till allt svagare och svagare strömmar, till Intet, till oförmågans eviga rymder. Utan långa tankar kände han att livet inte har med döden att göra – och så kom, men för sent, tanken på Gåtan; han sträckte därför ut armarna och viskade: Gud! Gud!
Sedan kom ett töcken, där anden, viljan, befallde kroppen att stå upp från de döda, att fly från de döda.
Det måste ha varit så, ty man fann honom oordnat påklädd sittande i gungstolen med löjligt felkläppt väst och felkläppt rock, barfota och med reshatt på huvudet. Han satt framåtlutad med bägge händerna i fönsterkarmen. Fönstret stod öppet i den regniga morgonen. Han hade öppnat det och dött mitt i flykten från de döda. När Betty öppnade dörren tog vinddraget hatten av hans huvud. Den rullade tagen av vinden utför branten och föll ned i stenbrottet utanför; det som kallades Stora Sibirien. Hon skrek till, men han rörde sig inte. Det regnade i hans hår.[. . .]
[. . .]
Genom atomernas skaror
världsalltets gnistfina änglar i kör
andas det evigas Gud,
oräknat evig,
gåta och mängd.
[. . .]
HARRY MARTINSON:
Ur Oräknad värld / Dikter om ljus och
mörker
Gåtan
I atomer och i vintergator
blåser gåtor genom gåtors etrar,
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.
Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.
Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmer guden.
Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmer guden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar